Blogginlägg från december, 2004

Årets skivor 2004

Svenska:
1. MAGNUS LINDBERG: På bergets topp (Bolero/Border)
2. REBECKA TÖRNQVIST: Travel like in songs (Capitol/EMI)
3. HIVES: Tyrannosaurus Hives (Polydor/Universal)
4. TOMAS ANDERSSON WIJ: Stjärnorna i oss (Metronome/Warner)
5. WEEPING WILLOWS: Presence (Grand/Virgin/EMI)
6. LARS WINNERBÄCK: Vatten under broarna (Sonet/Universal)
7. MATTIAS HELLBERG: Mattias Hellberg (Silence/Border)
8. ANNA TERNHEIM: Somebody outside (Stockholm/Universal)
9. TOTTA: Soul!/På drift (Capitol/EMI)
10. ALF: Augustibrev (Dolores)

Utländska:
1. RON SEXSMITH: Retriever (V2/Bonnier Amigo)
2. ELVIS COSTELLO: Delivery man (Lost Highway/Universal)
3. GRAHAM PARKER: Your country (Bloodshot/Evangeline/Border)
4. U2: How to dismantle an atomic bomb (Island/Universal)
5. STEVE EARLE: The revolution starts… now (Artemis/Ryko/Showtime)
6. THE THRILLS: Let’s bottle bohemia (Virgin/EMI)
7. LOS LOBOS: The ride (Hollywood/Mammoth/Warner)
8. ED HARCOURT: Strangers (Heavenly/EMI)
9. ELLIOTT SMITH: From a basement on the hill (Domino/Playground)
10. THE LIBERTINES: The Libertines (Rough Trade/Border)

/ Håkan

Positiva covers på olika ställen i Örebro

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 2004.

WEU
K5, Örebro 9/12 2004

MATHIAS LILJA
Harrys, Örebro 9/12 2004

Covers kan vara en plåga eller ett paradis. Och knappast några nivåer däremellan. Torsdagskvällen bjöd på flera positiva varianter på olika ställen i Örebro. Den rutinerade Örebrotrion WEU, Thomas Wahlström, Staffan Ernestam och Olle Unenge, gick verkligen på djupet när de valde repertoar till sin konsert. Varför skriva nya låtar när det finns så många bra låtar helt oupptäckta, är deras valspråk och det var en ren fröjd att följa med på deras vandring mellan oslagbara låtskatter och åtskilliga husgudar som Bob Dylan, Ronnie Lane och Jackson Browne.
   Det var ett paradis för nördar. Inte en enda uttjatad låt och de presenterades i arrangemang som placerats långt ovanför det förutsägbara trubadurstuket eller någon torftig singer/songwriter-genre. Inte minst tack vare Staffans smakfulla slidegitarr, som liknade en leksaksgitarr men lät som Ry Cooder, som dekorerade snart sagt varje låt till fulländning.
   Ändå ligger hela trions koncept på en anspråkslös och avslappnad nivå där analyser egentligen är oväsentliga. Det enda viktiga är hur bra det fungerade mellan dessa veteraner när de navigerade sig fram mellan god musik och underhållande mellansnack.
   Lika naturligt i någon gammal George Formby-låt som i Tom Waits "Downtown train". Lika effektivt i fina Bob Dylan-tolkningar som i häftiga "Dead flowers" och "Take this hammer". Då rockade det rent av. Kanske inte så fett men ganska taktfast.
   Bara några minuter efter K5-uppträdandet skedde en liknande "show" på Harrys, några kvarter österut. Den gemensamma kärleken till genuina, älskvärda covers var lika uppenbar på båda klubbarna. På Harrys lilla scen var det Mathias Lilja som ägde den lilla scenen. Fast han fick jobba i motvind.
   Resterna av julbordsfirande sällskap eliminerade någon större publikkontakt men med sin sedvanligt starka röst och sitt munspel skar han effektivt igenom röken och skrålet. Även Mathias hade lagt stor vikt vid urvalet av låtar, med Jayhawks och Steve Earle som husgudar, som han gav en ytterst personlig behandling.
   Ett lite tyngre anslag än gubbarna ovan men Bob Dylan har de uppenbart som gemensam förebild. Där Mathias la till ett visst mått av passion i sin tolkning.

/ Håkan

WEU setlist

WEU
Thomas Wahlström
Staffan Ernestam
Olle Unenge
K5, Örebro 9 december 2004

900 miles from home (Ramblin Jack Elliott)
Across the great divide (Nanci Griffith)
I’m gonna sit right down and write myself a letter (George Formby)
Love minus zero (Bob Dylan)
Downtown train (Tom Waits)
Let’s stay home and make love (Nick Lowe)
Reason to believe (Tim Hardin)
You never can tell (Chuck Berry)
Debris (Ronnie Lane)
He’ll have to go
Just like Tom Thumb’s blues (Bob Dylan)
Call it a loan (Jackson Browne)
Dead flowers (Jagger-Richards)
Wild mountain thyme (trad)
Take this hammer

/ Håkan

Vill höja coverns status

WEU är inte bara en lustig bokstavskombination utan också en tämligen nybildad trio örebroare som vill gräva fram de där mindre kända men väldigt genuina låtarna.
   WEU, "we and you" på engelska, är också initialerna hos medlemmarna som heter Thomas Wahlström, Staffan Ernestam och Olle Unenge och på torsdag gör de en officiell premiärspelning på K5 i Örebro.
   De tänker ge covertraditionen en bättre status och bjuda på avskalad country, folk och blues med spänning.
   - Vi gjorde en mycket lyckad smygspelning på Harrys i somras. Så nu känner vi oss mogna för en riktig konsert, säger Olle, mer känd som sångare i Tullamore Brothers. Den här gången blir det lite mer genomarbetat och repeterat. Men fortfarande väldigt avskalat och naket.
   - Även Staffan och Thomas har andra engagemang. Staffan Ernestam har spelat rock i hela sitt liv, Big Deal och eget band, och är nu gitarrist i Sven-Ingvars. Thomas Wahlström är känd som bluessångare i bland annat Big Blues & Boogie och Six Foot Seven & The Cousins. Så från tre olika håll, irländsk folkmusik, rock och blues, möts de i en musik som de kallar root'n'roll.
   - Med rötter i en massa singer-songwriter-namn som John Prine, Ramblin' Jack Elliott, Bob Dylan, Chuck Berry, Nick Lowe och Tom Waits.
   - Ja, vi sitter hemma i mitt kök och repeterar, lär och inspirerar varandra, och nya namn dyker hela tiden upp. Thomas har just introducerat Ronnie Lane för mig, säger Olle. På bara två akustiska gitarrer och en slidegitarr, Staffans pig noose (en liten elgitarr), gör de en repertoar med övervägande covers plus några av Thomas egna låtar på svenska.

/ Håkan

Nikola Sarcevic konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 2004.

NIKOLA SARCEVIC
Harrys, Örebro 5/12 2004

Världens bäste Millencolin-sångare genomförde på söndagskvällen sitt livs andra solokonsert och Nikola Sarcevic imponerar i all sin enkelhet och lågmälda naturlighet.
   Melodi- och sångmässigt är det inte alls så väsensskilt från Millencolin-larmet som man först inbillar sig. Visst, tempo och arrangemang på Nikolas sololåtar har inte alls samma rastlöst snabba karaktär men samtidigt finns det mycket vemod och emotionella ögonblick som jag tycker känns gemensamma.
   Soloskivan “Lock-sport-krock”, som släpptes i våras och nu föranleder en mindre Europaturné med exklusivt genrep på Harrys i söndagskväll, hade ett överraskande traditionellt country-singer-songwriter-stuk som inte förvandlas eller förändras på scen fast det fanns både Peepshows- och Bombshell Rocks-medlemmar i Nikolas kompband.
   Kanske var framfusigheten hos de annars så tuffa grabbarna lite väl respektfull. Eller annars var det ljudbilden som var lite slapp och ojämn för varken pianot eller den musikaliska klippan Henrik Wind kom riktigt till sin fördel där jag stod.
   Men de gav de traditionella takterna ändå en älskvärd behandling. Och fyllde sedan valsmelodierna och visorna med all bakåtlutad energi som gav låtarna full rättvisa.
Anspråkslösheten i melodierna hade till viss del också smittat av sig på scenrepertoaren, som vid många tillfällen lite ospännande följde skivans mönster, och de få attackerna i arrangemangen hade ofta en avmätt karaktär. Som dock inte kunde störa det faktum att Nikolas sololåtar har många toppar.
   Låtarna från soloskivan stod givetvis i centrum för kvällen men Nikola bjöd också på ett par nya, exklusiva låtar inom samma genre. Men största jublet kom inte oväntat efter den fantastiskt fina versionen av Millencolins hymn “The ballad”.
   Av hans eget material fungerade de dämpade och nedtonade låtarna bäst, fast barskrålet då tenderade att ta över, precis som på skivan. När det gnistrade till av vemod och djupa känslor i låtar som “Nobody without you” och “New fool”, med sitt Neil Young-inspirerade arrangemang. Och inte minst i den naturliga finalen “Vila rada”, live energiskt toppad med ett ösigt slut.

Nikola Sarcevic: gitarr och sång
Henrik Wind: gitarr, keyboards och sång
Andreas Wolfbrandt: bas
Thomas Falk: trummor

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.