Blogginlägg

Positiva covers på olika ställen i Örebro

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 2004.

WEU
K5, Örebro 9/12 2004

MATHIAS LILJA
Harrys, Örebro 9/12 2004

Covers kan vara en plåga eller ett paradis. Och knappast några nivåer däremellan. Torsdagskvällen bjöd på flera positiva varianter på olika ställen i Örebro. Den rutinerade Örebrotrion WEU, Thomas Wahlström, Staffan Ernestam och Olle Unenge, gick verkligen på djupet när de valde repertoar till sin konsert. Varför skriva nya låtar när det finns så många bra låtar helt oupptäckta, är deras valspråk och det var en ren fröjd att följa med på deras vandring mellan oslagbara låtskatter och åtskilliga husgudar som Bob Dylan, Ronnie Lane och Jackson Browne.
   Det var ett paradis för nördar. Inte en enda uttjatad låt och de presenterades i arrangemang som placerats långt ovanför det förutsägbara trubadurstuket eller någon torftig singer/songwriter-genre. Inte minst tack vare Staffans smakfulla slidegitarr, som liknade en leksaksgitarr men lät som Ry Cooder, som dekorerade snart sagt varje låt till fulländning.
   Ändå ligger hela trions koncept på en anspråkslös och avslappnad nivå där analyser egentligen är oväsentliga. Det enda viktiga är hur bra det fungerade mellan dessa veteraner när de navigerade sig fram mellan god musik och underhållande mellansnack.
   Lika naturligt i någon gammal George Formby-låt som i Tom Waits "Downtown train". Lika effektivt i fina Bob Dylan-tolkningar som i häftiga "Dead flowers" och "Take this hammer". Då rockade det rent av. Kanske inte så fett men ganska taktfast.
   Bara några minuter efter K5-uppträdandet skedde en liknande "show" på Harrys, några kvarter österut. Den gemensamma kärleken till genuina, älskvärda covers var lika uppenbar på båda klubbarna. På Harrys lilla scen var det Mathias Lilja som ägde den lilla scenen. Fast han fick jobba i motvind.
   Resterna av julbordsfirande sällskap eliminerade någon större publikkontakt men med sin sedvanligt starka röst och sitt munspel skar han effektivt igenom röken och skrålet. Även Mathias hade lagt stor vikt vid urvalet av låtar, med Jayhawks och Steve Earle som husgudar, som han gav en ytterst personlig behandling.
   Ett lite tyngre anslag än gubbarna ovan men Bob Dylan har de uppenbart som gemensam förebild. Där Mathias la till ett visst mått av passion i sin tolkning.

/ Håkan

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Perre 1/03: Håkan, tack för den bästa runan som skrivits såhär dagarna efter...

Peter Lundmark 27/02: Saknad, men aldrig glömd....

Björn Stein 27/02: "Jag sitter ensam på min kammare och slåss med tomma ord Blickar tankfullt ut p...

Björn Stein 27/02: Tack Håkan...3+7=11 ...

Dan Jansson 25/01: Hej! Läser med nöje din artikel om Basse Wickman. Själv håller jag på med en ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.