Blogginlägg

Positiva covers på olika ställen i Örebro

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 2004.

WEU
K5, Örebro 9/12 2004

MATHIAS LILJA
Harrys, Örebro 9/12 2004

Covers kan vara en plåga eller ett paradis. Och knappast några nivåer däremellan. Torsdagskvällen bjöd på flera positiva varianter på olika ställen i Örebro. Den rutinerade Örebrotrion WEU, Thomas Wahlström, Staffan Ernestam och Olle Unenge, gick verkligen på djupet när de valde repertoar till sin konsert. Varför skriva nya låtar när det finns så många bra låtar helt oupptäckta, är deras valspråk och det var en ren fröjd att följa med på deras vandring mellan oslagbara låtskatter och åtskilliga husgudar som Bob Dylan, Ronnie Lane och Jackson Browne.
   Det var ett paradis för nördar. Inte en enda uttjatad lÃ¥t och de presenterades i arrangemang som placerats lÃ¥ngt ovanför det förutsägbara trubadurstuket eller nÃ¥gon torftig singer/songwriter-genre. Inte minst tack vare Staffans smakfulla slidegitarr, som liknade en leksaksgitarr men lät som Ry Cooder, som dekorerade snart sagt varje lÃ¥t till fulländning.
   Ã„ndÃ¥ ligger hela trions koncept pÃ¥ en ansprÃ¥kslös och avslappnad nivÃ¥ där analyser egentligen är oväsentliga. Det enda viktiga är hur bra det fungerade mellan dessa veteraner när de navigerade sig fram mellan god musik och underhÃ¥llande mellansnack.
   Lika naturligt i nÃ¥gon gammal George Formby-lÃ¥t som i Tom Waits "Downtown train". Lika effektivt i fina Bob Dylan-tolkningar som i häftiga "Dead flowers" och "Take this hammer". DÃ¥ rockade det rent av. Kanske inte sÃ¥ fett men ganska taktfast.
   Bara nÃ¥gra minuter efter K5-uppträdandet skedde en liknande "show" pÃ¥ Harrys, nÃ¥gra kvarter österut. Den gemensamma kärleken till genuina, älskvärda covers var lika uppenbar pÃ¥ bÃ¥da klubbarna. PÃ¥ Harrys lilla scen var det Mathias Lilja som ägde den lilla scenen. Fast han fick jobba i motvind.
   Resterna av julbordsfirande sällskap eliminerade nÃ¥gon större publikkontakt men med sin sedvanligt starka röst och sitt munspel skar han effektivt igenom röken och skrÃ¥let. Även Mathias hade lagt stor vikt vid urvalet av lÃ¥tar, med Jayhawks och Steve Earle som husgudar, som han gav en ytterst personlig behandling.
   Ett lite tyngre anslag än gubbarna ovan men Bob Dylan har de uppenbart som gemensam förebild. Där Mathias la till ett visst mÃ¥tt av passion i sin tolkning.

/ HÃ¥kan

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Bodil Grek 13/02: Bra recension lagom till spelningen den 14/2 på Kulturbryggeriet. Snygg presen...

Mikael 10/02: Ola Magnell har följt mig sedan tidiga tonåren. Han var ju både vemodig och r...

Mats 6/02: Tack för ett som vanligt intressant inlägg. Jag tycker att den överlägset bÃ...

Erik 3/02: Bra recension. Att det står 2019 är bara för att kolla om vi läser ordentlig...

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen und...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fe...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.