Blogginlägg från oktober, 2004

Det handlar naturligtvis mycket mer om dig själv

Postad: 2004-10-15 16:10
Kategori: Beatles

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i oktober 2004.

Lita aldrig på ditt minne. Låt gamla känslor regelbundet omprövas. Och tro framförallt inte att du tycker exakt likadant när det skiljer över 29 år mellan upplevelserna. Med andra ord låter inte "Rock'n'roll" med John Lennon, coverskivan från februari 1975, likadant i dag som första gången du hörde den.
   Det handlar inte så mycket om att det är ett förfinat, remastrat och ommixat ljud på den skiva som i dagarna har återutgivits på cd. Det handlar naturligtvis så mycket mer om dig själv.
   Förhållandet till din egen ålder och den bisarra vetskapen av att du själv var 22 år och John Lennon var 34 när du första gången lyssnade på Lennons coversskiva. Du bodde fortfarande hemma hos föräldrarna på Varbergagatan, låg i lumpen men hade mindre än två månader kvar till friheten.
   Den känslan borde naturligtvis inte ha en chans att lämna minnet. Men när jag emotionellt försöker lyfta över tankarna och första intrycket till i dag är det alldeles förskräckligt mycket som inte stämmer. Som inte alls passar in, som gör att historien haltar och att jag idag i mina sladdlösa hörlurar uppfattar "Rock'n'roll" till stora delar som en ny skiva. Jämfört med den 12-tums svarta vinyl som 1975 genom de där hippa surroundhögtalarna på golvet lämnade mycket få musikaliska bilder efter sig.
   "Rock'n'roll" berörde mig inte på samma sätt som John Lennons andra soloskivor på 70-talet. Innehållet var ren och skär nostalgi som inte riktigt hade funnit något utrymme i min 22-åriga kropp. Helt bortkastat med en coverskiva från en av mina största idoler. Dessutom var inspelningarna delvis gamla och i flera avseenden, med tanke på övervägande 50-talscovers, i högsta grad inaktuella.
   Det låter fantastiskt bra om "Rock'n'roll" idag, hösten 2004. Så återutgivningen känns oerhört glädjande när jag väl får höra John Lennons rötter i den klassiska rockmusiken.
   Däremot är jag inte lika glad när det gäller dokumentationen, eller brist på den, i samband med utgivningen. Cd-utgåvan är extremt torftigt designad, inga förklaringar, inga historiska ögonblicksbilder och inga fördjupande berättelser om och kring de här ofta kaotiska inspelningarna som ledde fram till skivan. När det finns så mycket att berätta.
   Dessutom har de lyckats förstöra skönheten i den vackra svartvita omslagsbilden, tagen av tysken Jürgen Vollmer i Hamburg 1961. Genom att trycka en "Copy Controlled"-stämpel över bilden.
   Historien kring dessa inspelningar som formar "Rock'n'roll"-skivan är minst lika dramatisk som berättelsen om John Lennons sista dag i livet. Oktober 1973, när inspelningarna inleddes, till oktober 1974, när skivan slutfördes var John Lennons tveklöst mest turbulenta år.

   Han hade separerat från Yoko Ono, lämnat New York och åkt till Los Angeles och levde ett alldeles för tydligt ungkarlsliv. Röjde på restauranger, blev avvisad från shower och levde ett socialt liv med alldeles för festglada vänner, som Harry Nilsson, Ringo Starr och Keith Moon.
   Ett fysiskt depraverat liv som kanske negativt påverkade inspelningarna och gjorde samarbetet med den excentriske skivproducenten Phil Spector så omöjligt att två månaders inspelningar slutade med färre än en handfull färdiga inspelningar. Och Spector drog med inspelningstejperna och allt...
   Sommaren 1974 hade John Lennon förkastat hela idén och inlett ett nytt projekt som resulterade i en alldeles underbar skiva som gick under namnet "Walls and bridges", med nästan bara egna nyskrivna originallåtar. Långt mycket mer intressanta än det, i mina dåvarande öron, rutinmässiga harvandet bland stenåldriga rock'n'roll-låtar.
   Samma sommar hade Lennon fått tillbaka inspelningstejperna från Spector och bara några veckor efter utgivningen av "Walls and bridges" i oktober så tog han tag i coverprojektet ännu en gång. Gick in i studion, nu i New York men utan Spector, och på fem dagar spelade han in majoriteten av det som skulle bli "Rock'n'roll".
   På väg till utgivningen återförenades han med Yoko Ono och hamnade i en upphovsrättsstrid som till slut skyndade på coverskivan som såg dagens ljus i februari 1975.
   Det är då nutiden kommer och skriver om historien. Gör om de här en gång irrationella inspelningarna till något alldeles underbart och ännu en gång understryker beviset för att John Lennon är, var och alltid kommer att uppfattas som en av pop- och rockgenerationens största artister.
   Liverpool-grabben, som fick sin barndom förstörd av död och splittring, tog all revansch i musikbranschen. Och predikade dessutom fred för alla som ville höra på. Så högt, ljudligt och spektakulärt att det nästan ekar än i dag.

/ Håkan

Stefan Sundström konsert

Postad: 2004-10-12 15:36
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 2004.

KONSERT
Stefan Sundström
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 10/10 2004


Stefan Sundström är så mycket rock och så mycket visa att det ibland kan vara svårt att greppa denne stockholmare. Som en svensk Mick Jagger (ja, ursäkta den minst sagt förutsägbara liknelsen) är han både gapig och vild men på samma gång är han en helt naturlig vissångare av samma klass som en gång Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.
   När en artist kommer och täcker in så vida, ofantligt breda fält uppstår en osäkerhet hos mig. Jag vet inte på vilket ben jag ska stå i förhållandet till denne Sundström. Jag vet att hjärtat omedelbart talar för de Stones-klingande riffen och att hjärnan, som tenderar att ta lite längre tid på sig, till slut uppfattar viskvalitén i Sundströms repertoar som mest respektabel.
   På skiva, som exempelvis den senaste "Hjärtats melodi", pendlar det kraftigt mellan motpolerna och på förhand kändes det som en liten utmaning att ta ut det nya materialet på turné. Med ett band som har musklerna, rockposerna i ryggraden och elektriciteten som ett givet tema. Men på Strömpis i söndagskväll var Stefans band verkligen både flexibelt och smidigt när de efter absolut bästa förmåga lyckades balansera mellan det högljudda och det lågmälda. Och gav Stefan all tänkbar support med sång (Micke Lohse och Mattias Hellberg) och tung gitarr (Robert "Strängen" Dahlqvist).
   Hellberg inledde ensam på scen med "A small amount of confusion", från hans eget alldeles utmärkta album från i våras, innan Stefan och övriga bandet kom in och höjde intensiteten. Och redan efter några låtar var det sådant ös, tung melodiös rock och tempo att jag blev orolig hur det skulle sluta. Men via ett lugnt parti med bara pianisten Lohse, som stundtals också spelade dragspel, och Stefan på scen blev balansen effektiv. Innan nästa högexplosiva urladdning.
   Enda problemet för kvällen var väl just den något avmätta söndagsstämningen som mötte de vildaste ingredienserna i Stefans repertoar. Men även Stefan Sundström vet vad dagen efter är så det anpassades och mixades mellan vislåtar sittande på en stol och kraftfullt potentiella rocklåtar. Live på scenen blev den blandningen ännu bättre än på skiva ty bandet hade kvalitéer att både bromsa och gasa när det som bäst krävdes.
   Och repertoaren, med viss tyngdpunkt på den helt aktuella skivan, visade sig sammantaget ha uppenbara kvalitéer att befinna sig i en Stefan Sundström-konsert 2004 fast de hämtats från så olika epoker, olika tider och olika sammanhang från hans långa färgstarka karriär.
   Redan nu kan vi konstatera att några av den senaste skivans låtar håller fantastiskt bra. "Johnny Dunder" (kvällens mesta jubel) och "Snickeboa" tillhör Stefans balladklassiker och "Fula gubben Hitler", med sitt magnfika Stones-inspirerade intro, var minst lika mäktig som "Nån har slagit upp ett hål", en av succéerna bland kvällens många extralåtar.

/ Håkan

”Vatten under broarna”

Postad: 2004-10-05 14:13
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2004.

LARS WINNERBÄCK
Vatten under broarna
(Sonet/Universal)


Nya skivan med Lars Winnerbäck är avskalad, till 90 procent akustisk och förhållandevis lugn i både tempo och stämningsläge. Ändå är det många tecken på och bevis för det vi brukar kalla rock och mina öron uppfattar det mesta på den här skivan som mer rock än visa.
   Linköpingskillens hela karriär har pendlat mellan klassisk trubadurvisa och traditionell rock. Men han tar nu en delvis ny oväntad väg som jag tycker är mycket mer intressant och stundtals rockigare än mycket av det han har gjort tillsammans med sitt band Hovet på senare tid.
   Utan att skruva volymknappen i botten. För rock handlar inte alltid om volym eller tempo. Eller om ett kompband består av två, som här, eller sju personer.
   Skivan inleds visserligen med en typiskt räddhågsen traditionell ballad i trubadurtakt men sedan radas det upp många älskvärda låtar och texter där uppfinningsrikedomen i de sparsmakade arrangemangen inte finner några gränser. Som faktiskt många gånger utklassar självaste Ulf Lundell på det området.
   Lekfullheten och den begåvade talangen hos gitarristen Ola Gustavsson och sångerskan Sara Isaksson, som tillsammans spelar en mängd olika instrument, gör varje låt till en ny värdefull diamant.

/ Håkan

”Around the sun”

Postad: 2004-10-05 12:33
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/10 2004.

R.E.M.
Around the sun
(Warner Bros)


Att den numera stadgade trion från Athens, North Carolina, går in i studion och gör en så mjukt svängande och lugnt trippande skiva är för mig en överraskning. I alla fall när en del av texterna är så hårda ställningstaganden och skivan dessutom lanseras som en viktig del i kampen att få bort presidenten från makten.
   Nej, musikaliskt är det väldigt tillbakahållet och genomgående smånätt. Jag är ingen stor vän av R.E.M:s elektriskt rockiga sida, "Up" och "Monster" rankar jag inte speciellt högt upp. Men efter tretton mer eller mindre lugna låtar längtar jag ändå efter ett våldsamt utbrott, ett vrål, en vildsint distad gitarr eller någon potentiell rocklåt för att bryta av allt det smeksamma.
   Poppiga "Aftermath", rappandet i "The outsiders" och några storslaget typiska R.E.M-låtar, tillsammans med Michael Stipes bedårande röst, räddar givetvis helheten men det händer totalt sett alldeles för lite i gruppens nuvarande sound.
   "Around the sun" är givetvis en av höstens bättre rockskivor men i R.E.M:s sagolika produktion kommer den aldrig i närheten av styrkan i skivor som "Automatic for the people" och "New adventures in hi-fi".

/ Håkan

Peter Jöback konsert

Postad: 2004-10-04 15:37
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/10 2004.

KONSERT
Peter Jöback
Conventum, Örebro 2/10 2004


En stor röst i en liten kropp, med världen för sina fötter, har förvandlats till en svensk popstjärna med mycket personlighet. Efter år av musikalsuccéer och en inte fullt så framgångsrik discokarriär har Peter Jöback hittat hem. Hem till ett sensuellt känsloläge där texter och förklaringar är viktigare än klockrena sångstämmor.
   Allt föll på plats med den senaste skivan ”Den här platsen” och materialet därifrån stod givetvis i centrum när han ställde sig på Conventums ovala scen inför ett halvbesatt auditorium med en till hundra procent hängivet uppskattande publik.
   I recensentstolen brukar vi inte så sällan klaga över att senaste skivan så målmedvetet ska marknadsföras och inget får störa fokuseringen på skivan som föranlett turnén. I Peters fall kommer sådan kritik på skam eftersom inget annat i hans karriär musikaliskt kan mäta sig med det svenska material som huvudsakligen Mauro Scocco och teamet Niclas Frisk/Andreas Mattsson specialskrivit till honom.
   Men inget hade förvånat mig om han hade klämt in en ”När guldet blev till sand” bland sina nya personliga alster. Och jag tror ingen i publiken hade blivit besviken heller.
   Hans mer än lyhörda kompband hade säkert klarat även den uppgiften med bravur. För som det var nu så kunde inget rubba det otroligt sammansvetsade bandet som också råkar samarbeta i en massa andra delikata sammanhang som exempelvis Sophie Zelmani.
   Ett duktigt band som får ett genuint hantverk att aldrig passera gränsen till det duktigt tråkiga. Snarare tvärtom där gigantiska solister som kapellmästaren Lasse Halapi på gitarr och Robert Qwarforth på keyboards verkligen tassade fram i den njutningsfyllda ljudbilden. Med den oerhörde trummisen Peter Korhonen som fick personifiera det kattmjuka svänget.
   Lätt vågat skippade Peter alltså de mest förutsägbara hitsen från förr och koncentrerade sig på det nya materialet som ramades in av en och annan verklighetsnära anekdot. Som varken lät pretentiösa eller tillgjorda.
   Låt för låt fick vi blixtrande liveversioner av det redan i original starka materialet och det var egentligen bara i ”Jag bär dig” som det haltade något. Den typiska duetten ”Don’t give up” på svenska saknade den kvinnliga motpolen som gör låten så unikt lysande.
   Å andra sidan avslutades det till lite mer överraskande när Peter på extralåtarna satte sig vid pianot och själv spelade och sjöng ”Gör det nu”. Som sedan följdes av några svenska covers på Bonnie Raitt och John Hiatt som gjorde de avslutande stående ovationerna osedvanligt logiska.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2004 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.