Blogginlägg från september, 2004

“Deja Vu all over again”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/9 2004.

John Fogerty
Deja Vu all over again
(Geffen/Universal)

John Fogertys sporadiska solokarriär skapar förväntningar som är allt annat än nyttiga. När han nu återvänder med sin första studioskiva på sju år så kan han omöjlighet leva upp till sitt rykte.
   Hans medverkande i protestturnén ”Vote for change” har uppenbart fler moraliska än musikaliska skäl. För han låter inte speciellt arg på den nya skivans titellåt, antikrigslåten som drar paralleller mellan Vietnam och Irak, i ett snällt och halvakustiskt arrangemang som låter som en blandning av ”Have you ever seen the rain” och Bingolotto. Ställ den bredvid ”Fortunate son” och den bleknar betänkligt.
   Även i övrigt är skivan fylld med fler snälla frågetecken än rockiga utropstecken. Hans bedårande rockröst känner vi igen men det är ytterst sällan han balanserar på rockmusikens yttersta kant, där vi så gärna vill ha honom, när han tryggt, trevligt men också lite småtråkigt blir enbart en underhållande och alltför mogen artist.
   Bland alla country/rockabilly-pastischer på skivan, uppenbart skrivna med vänster hand, finns det några tyngre inslag som inte låter på något sätt originella. Där det ekar mer Ramones, Dire Straits (med Mark Knopfler på gitarr!) och faktiskt Cream 1968 än John Fogerty.

/ Håkan

Låter som bakgrundsmusik utan mening

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2004.

I vanlig ordning tog jag vägen över Soho Square. Det har blivit en vana eller en ritual att varje gång jag besöker London ta en liten avstickare från Oxford Street och gå över det lilla gemytliga men intressanta torget i det mest tänkbart centrala London.
   Den stora anledningen till den lilla visiten är inte den lilla gröna oasen i mitten på torget även om den sommartid andas både frisk luft och lummig grönska. Så oerhört värdefull och viktig i en hektisk och hårt trafikerad storstad. I ett hysteriskt hett sommar-London kändes den än mer betydelsefull.
   Nej, jag brukar ta en sväng runt torget för att på ett någorlunda naturligt sätt sedan kunna passera Mpl-kontoret utan att väcka någon som helst uppmärksamhet.
   Mpl är Paul McCartneys multimiljonbolag, McCartney Productions Limited, och där på Soho Square nr 1 finns ett elegant kontorshus som i lyx, storlek och flashighet inte alls motsvarar något man förväntar sig när det handlar om Sir McCartney, en musikpersonlighet som brukar tituleras "världens rikaste artist".
   Huset stod kvar och den stora "Tug of war"-målningen i foajén hängde där röd och grann som den nu gjort i åtskilliga år. Det var mycket annat som också var sig likt. Som exempelvis att mannen själv i fråga inte syntes till...
   Däremot var det just de här dagarna i London i slutet av juli stor turbulens tvärs över torget, utanför FA-kontoret. Med anledning av en svensk fotbollscoach i blåsväder. Fotografer, journalister och tv-bolag i mer eller mindre stora horder under dygnets alla timmar.
   Paul McCartney, för att nu återkomma till det mer relevanta ämnet i det här sammanhanget, lever inte bara gott på sina gränslösa förmögenheter och hyllas inte bara för sina historiskt sett odödliga poplåtar. Han får också mycket skit för sina simpla mitt-i-gatan popharmonier, sitt engagemang i djurrättssammanhang som belackarna påstår inte är trovärdigt och sin allmänna livsföring bland jetset-folket.

Men då glömmer många bort att det var Paul som sjöng några av de vildaste rocklåtarna i Beatles, att han har suttit i fängelse i Japan, engagerat sig politiskt ("Give Ireland back to the Irish") och genom hela sitt långa liv gjort experimentell musik långt från världens hitlistor.
   Just det senare finns det en intressant bok om, "The unknown Paul McCartney", skriven av den engelske författaren Ian Peel.
   Vi får hela historien om Pauls huvudsakligen hemliga karriär inom avantgarde och underground. Som gästartist, under pseudonym eller totalt anonym har Paul McCartney gjort en rad experimentella skivor som Beatles-fans eller beundrare av "Ebony and Ivory" inte ens skulle kunna (mar)drömma om.
   Från tidiga psykedeliska experiment under Beatles-eran till 90-talets The Fireman, ambient/dans-projektet Paul har tillsammans med den egensinnige producenten Youth. Det senare visar upp en udda, extremt okommersiell världsartist.
   "Strawberries oceans ships forest" (1993) är en monotont maskinell rytm-historia och "Rushes" (1998) är hissmusik i dess mest extrema form. Musik som får en rutinerad pop- och rockrecensent att skaka på huvudet. Men jag ska inte döma, fördöma eller avfärda men i mina öron låter det i båda fallen som bakgrundsmusik utan mening.
   Sedan må han samarbeta med hippa figurer inom dans-, rock- och freeformmusik som Nitin Sawhney, Super Furry Animals och Allen Ginsberg.   
* * *
Kanske var det en överdos i min ungdom av alldeles för mycket Monty Python, engelska detektivgåtor, Beatles, pubrock, engelsk 60-talspop i allmänhet och "Waterloo sunset" i synnerhet. Men att åka på semester till England är som att komma hem.
   Varje plats, varje sammanhang och varje tidpunkt doftar bekant. Som den euforiska känslan att stå och titta ut över kanten på Land's End, världens ände längst ner i det sydvästra hörnet av England, och via vågorna från USA tycka sig höra textraderna från "It's the end of the world". Och på egen hand lägga till parentesen som avslutar REM:s mästerliga låt: "And I like it".
   Eller sitta på en ovanligt tom pub i hörnet av Tottenham Street och Whitfield Street när bartendern snurrar igång en skiva.
   Välbekant pubrock men 13-åriga dottern reagerar häftigt och tänker: Hives och "Walk idiot walk". Själv lutar jag mig tillbaka och lyssnar på gårdagens Pelle Almqvist, Lee Brilleaux, och upptäcker hur Dr Feelgoods elva år gamla "The Feelgood factor" så klockrent påminner om sommarens Hives-favorit.

/ Håkan

Reseskildring Cornwall

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2004

Åk till England. Åk till Cornwall. Åk till värl dens ände. Fantasier kan ta oss långt men på den yttersta spetsen i det sydvästliga England är det verkligen världens ände, eller Land's End som det egentligen heter, vi når.
   Land's End marknadsförs som "närmaste punkten till Nordamerika". Här finns en stor vägvisare som visar avstånd, i engelska miles naturligtvis, hur långt det är till exempelvis den skotska nordspetsen och USA. Men platsen i sig är inte så spektakulär förutom ett enormt stenröse som tar emot Atlantens vågor, en vacker utsiktspunkt och för all del också ett stort turistmål.
   När Allehanda besöker platsen är det en vacker och varm sommardag med nästan ingen vind. Men vi kan lätt tänka oss hur det under stormiga höstdagar på vinterhalvåret är allt annat än skönt och behagligt på den helt oskyddade platsen ute på udden.
   Raden av turistbussar är lång, bilparkeringen är fylld och strömmen av turister, nästan bara engelsmän, är oändlig utan att vara hysterisk. Land's End är ett familjevänligt turistmål. Massor av verksamhet som riktar sig till barnen, dockteater, lekplatser och filmförevisning, samt restaurang, pub och otaliga souveniraffärer som lockar övriga familjemedlemmar.
   Men framförallt har Land's End en bedårande utsikt. Under riktigt vackra sommardagar, som tydligen inte var fallet när Allehanda besökte platsen, kan man skönja Scilly-öarna 45 svenska km ut i Atlanten. Men med lite tur kan man på närmare håll få syn på både haj och delfin i havet. Men just i dag hade de "bara" siktat säl i vattnen.
   Allehanda tog den ordinarie busslinjen till Land's End. Som utgår från Penzance och via Newlyn, en avstickare till St Buryan och Porthcurno, efter en krokig färd upp och ned på smala vägar når sitt mål efter 45 minuter fast sträckan fågelvägen bara är knappt 15 svenska km.
   Att åka buss på Cornwall-halvön blir under en veckas tid ofta en äventyrlig och minst sagt improviserad sysselsättning. Busstidtabellen, snyggt och prydligt tryckt i ett tjockt häfte, finns i praktiken bara där. Ty bussen var nästan genomgående punktligt försenad.
   Penzance, den förhållandevis stora staden i Cornwalls sydvästliga del, ligger närmare 44 mil från London och en fem timmar lång tågfärd blir till en vacker geografilektion över det södra England. Genom grevskap, county som det heter på engelska, som Wiltshire, Somerset, det underbara Devon och slutligen Cornwall blir det uppenbart att hela den här udden av det förenade konungariket är en isolerad del. Där följaktligen stora känslor av självständighet växer och frodas.
   En process som ständigt pågår. Där språk, flagga och konstitution vill skilja sig från övriga landet. Nyintresset för korniskan, det gamla språket som liknar walesiska, är stort och på tågstationen i Penzance välkomnas vi med "Pen Sans By'Gas Dynergh" och stenplattorna på marken formar den inhemska flaggan St Piran's Flag, svart med ett vitt kors.
   Många gatunamn och platser har alternativa namnskyltar och hela området runt Penzance kryllar av platser med allt annat än anglosaxiska namn. Som skvallrar om att platserna här på udden har ett mångskiftande historiskt ursprung. Som blir uppenbart när vi sätter oss i taxin och stolt meddelar chauffören att vi ska till Tredavoe med betoning på sista stavelsen.
   - Ah, du menar Tredavoe (med betoning på andra stavelsen), förklarar han innan han styr upp på berget bakom Newlyn till vårt mål och det engelska hus, med det spännande namnet Gossip Cottage, som vi hyrt för en vecka.
Resfakta/Cornwall
Flyg Sverige-England
Ryan Air från Nyköping och Västerås, ofta under 1000:-/st tur och retur inklusive skatter, landar på Stansted, strax norr om London.
   Tågtransfer till Liverpool Street Station varje halvtimma, £25 för vuxna och halva priset för barn tur och retur.
   Tåg tur och retur London-Penzance kostar drygt 1000:- för vuxna och halva priset för barn.

Utflyktsmål/Cornwall
Land's End
www.landsend-landmark.co.uk/

Mousehole
På sann korniska uttalas det "Mowzel" och är en liten genuin och pittoresk fiskeby just utanför Mount's Bay. Här bodde den sista personen, Dolly Pentreath, som enbart talade korniska och ingen engelska. Här landsteg också spanska trupper 1595.

Porthcurno
En fantastisk strand, med helt vit sand och turkosfärgat vatten, som ligger efter kusten mellan Penzance och Land's End. Flera vandringsleder efter den klippiga kusten utgår härifrån. Utomhusteatern Minack Theatre efter bergskanten är ett populärt turistmål.

St Michael's Mount
Rakt över Mount's Bay ligger St Michael's Mount strax utanför den lilla byn Marazion. Slott, museum, fort och kyrka med en nästan tusenårig historia. Ligger på en ö som under lågvatten går att nå till fots men under högvatten med båt.

Adresser
Brittiska Turistbyrån i Stockholm
www.brittiskaturistbyran.com/home.asp

Officiella hemsidor
www.cornwalltouristboard.co.uk/
www.cornwall.gov.uk/
www.penwith.gov.uk/

Semesterhus
Chycor Cornwall
www.chycor.co.uk/
Cornish Traditional Cottages
www.cornishtraditionalcottages.com/
Welcome to Cornwall
www.go-cornwall.com/

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.