Blogginlägg

Låter som bakgrundsmusik utan mening

Postad: 2004-09-10 12:36
Kategori: Beatles

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2004.

I vanlig ordning tog jag vägen över Soho Square. Det har blivit en vana eller en ritual att varje gång jag besöker London ta en liten avstickare från Oxford Street och gå över det lilla gemytliga men intressanta torget i det mest tänkbart centrala London.
   Den stora anledningen till den lilla visiten är inte den lilla gröna oasen i mitten på torget även om den sommartid andas både frisk luft och lummig grönska. Så oerhört värdefull och viktig i en hektisk och hårt trafikerad storstad. I ett hysteriskt hett sommar-London kändes den än mer betydelsefull.
   Nej, jag brukar ta en sväng runt torget för att på ett någorlunda naturligt sätt sedan kunna passera Mpl-kontoret utan att väcka någon som helst uppmärksamhet.
   Mpl är Paul McCartneys multimiljonbolag, McCartney Productions Limited, och där på Soho Square nr 1 finns ett elegant kontorshus som i lyx, storlek och flashighet inte alls motsvarar något man förväntar sig när det handlar om Sir McCartney, en musikpersonlighet som brukar tituleras "världens rikaste artist".
   Huset stod kvar och den stora "Tug of war"-målningen i foajén hängde där röd och grann som den nu gjort i åtskilliga år. Det var mycket annat som också var sig likt. Som exempelvis att mannen själv i fråga inte syntes till...
   Däremot var det just de här dagarna i London i slutet av juli stor turbulens tvärs över torget, utanför FA-kontoret. Med anledning av en svensk fotbollscoach i blåsväder. Fotografer, journalister och tv-bolag i mer eller mindre stora horder under dygnets alla timmar.
   Paul McCartney, för att nu återkomma till det mer relevanta ämnet i det här sammanhanget, lever inte bara gott på sina gränslösa förmögenheter och hyllas inte bara för sina historiskt sett odödliga poplåtar. Han får också mycket skit för sina simpla mitt-i-gatan popharmonier, sitt engagemang i djurrättssammanhang som belackarna påstår inte är trovärdigt och sin allmänna livsföring bland jetset-folket.

Men då glömmer många bort att det var Paul som sjöng några av de vildaste rocklåtarna i Beatles, att han har suttit i fängelse i Japan, engagerat sig politiskt ("Give Ireland back to the Irish") och genom hela sitt långa liv gjort experimentell musik långt från världens hitlistor.
   Just det senare finns det en intressant bok om, "The unknown Paul McCartney", skriven av den engelske författaren Ian Peel.
   Vi får hela historien om Pauls huvudsakligen hemliga karriär inom avantgarde och underground. Som gästartist, under pseudonym eller totalt anonym har Paul McCartney gjort en rad experimentella skivor som Beatles-fans eller beundrare av "Ebony and Ivory" inte ens skulle kunna (mar)drömma om.
   Från tidiga psykedeliska experiment under Beatles-eran till 90-talets The Fireman, ambient/dans-projektet Paul har tillsammans med den egensinnige producenten Youth. Det senare visar upp en udda, extremt okommersiell världsartist.
   "Strawberries oceans ships forest" (1993) är en monotont maskinell rytm-historia och "Rushes" (1998) är hissmusik i dess mest extrema form. Musik som får en rutinerad pop- och rockrecensent att skaka på huvudet. Men jag ska inte döma, fördöma eller avfärda men i mina öron låter det i båda fallen som bakgrundsmusik utan mening.
   Sedan må han samarbeta med hippa figurer inom dans-, rock- och freeformmusik som Nitin Sawhney, Super Furry Animals och Allen Ginsberg.   
* * *
Kanske var det en överdos i min ungdom av alldeles för mycket Monty Python, engelska detektivgåtor, Beatles, pubrock, engelsk 60-talspop i allmänhet och "Waterloo sunset" i synnerhet. Men att åka på semester till England är som att komma hem.
   Varje plats, varje sammanhang och varje tidpunkt doftar bekant. Som den euforiska känslan att stå och titta ut över kanten på Land's End, världens ände längst ner i det sydvästra hörnet av England, och via vågorna från USA tycka sig höra textraderna från "It's the end of the world". Och på egen hand lägga till parentesen som avslutar REM:s mästerliga låt: "And I like it".
   Eller sitta på en ovanligt tom pub i hörnet av Tottenham Street och Whitfield Street när bartendern snurrar igång en skiva.
   Välbekant pubrock men 13-åriga dottern reagerar häftigt och tänker: Hives och "Walk idiot walk". Själv lutar jag mig tillbaka och lyssnar på gårdagens Pelle Almqvist, Lee Brilleaux, och upptäcker hur Dr Feelgoods elva år gamla "The Feelgood factor" så klockrent påminner om sommarens Hives-favorit.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2004 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.