Blogginlägg

Låter som bakgrundsmusik utan mening

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i september 2004.

I vanlig ordning tog jag vägen över Soho Square. Det har blivit en vana eller en ritual att varje gång jag besöker London ta en liten avstickare från Oxford Street och gå över det lilla gemytliga men intressanta torget i det mest tänkbart centrala London.
   Den stora anledningen till den lilla visiten är inte den lilla gröna oasen i mitten på torget även om den sommartid andas både frisk luft och lummig grönska. Så oerhört värdefull och viktig i en hektisk och hårt trafikerad storstad. I ett hysteriskt hett sommar-London kändes den än mer betydelsefull.
   Nej, jag brukar ta en sväng runt torget för att på ett någorlunda naturligt sätt sedan kunna passera Mpl-kontoret utan att väcka någon som helst uppmärksamhet.
   Mpl är Paul McCartneys multimiljonbolag, McCartney Productions Limited, och där på Soho Square nr 1 finns ett elegant kontorshus som i lyx, storlek och flashighet inte alls motsvarar något man förväntar sig när det handlar om Sir McCartney, en musikpersonlighet som brukar tituleras "världens rikaste artist".
   Huset stod kvar och den stora "Tug of war"-målningen i foajén hängde där röd och grann som den nu gjort i åtskilliga år. Det var mycket annat som också var sig likt. Som exempelvis att mannen själv i fråga inte syntes till...
   Däremot var det just de här dagarna i London i slutet av juli stor turbulens tvärs över torget, utanför FA-kontoret. Med anledning av en svensk fotbollscoach i blåsväder. Fotografer, journalister och tv-bolag i mer eller mindre stora horder under dygnets alla timmar.
   Paul McCartney, för att nu återkomma till det mer relevanta ämnet i det här sammanhanget, lever inte bara gott på sina gränslösa förmögenheter och hyllas inte bara för sina historiskt sett odödliga poplåtar. Han får också mycket skit för sina simpla mitt-i-gatan popharmonier, sitt engagemang i djurrättssammanhang som belackarna påstår inte är trovärdigt och sin allmänna livsföring bland jetset-folket.

Men då glömmer många bort att det var Paul som sjöng några av de vildaste rocklåtarna i Beatles, att han har suttit i fängelse i Japan, engagerat sig politiskt ("Give Ireland back to the Irish") och genom hela sitt långa liv gjort experimentell musik långt från världens hitlistor.
   Just det senare finns det en intressant bok om, "The unknown Paul McCartney", skriven av den engelske författaren Ian Peel.
   Vi får hela historien om Pauls huvudsakligen hemliga karriär inom avantgarde och underground. Som gästartist, under pseudonym eller totalt anonym har Paul McCartney gjort en rad experimentella skivor som Beatles-fans eller beundrare av "Ebony and Ivory" inte ens skulle kunna (mar)drömma om.
   Från tidiga psykedeliska experiment under Beatles-eran till 90-talets The Fireman, ambient/dans-projektet Paul har tillsammans med den egensinnige producenten Youth. Det senare visar upp en udda, extremt okommersiell världsartist.
   "Strawberries oceans ships forest" (1993) är en monotont maskinell rytm-historia och "Rushes" (1998) är hissmusik i dess mest extrema form. Musik som får en rutinerad pop- och rockrecensent att skaka på huvudet. Men jag ska inte döma, fördöma eller avfärda men i mina öron låter det i båda fallen som bakgrundsmusik utan mening.
   Sedan må han samarbeta med hippa figurer inom dans-, rock- och freeformmusik som Nitin Sawhney, Super Furry Animals och Allen Ginsberg.   
* * *
Kanske var det en överdos i min ungdom av alldeles för mycket Monty Python, engelska detektivgåtor, Beatles, pubrock, engelsk 60-talspop i allmänhet och "Waterloo sunset" i synnerhet. Men att åka på semester till England är som att komma hem.
   Varje plats, varje sammanhang och varje tidpunkt doftar bekant. Som den euforiska känslan att stå och titta ut över kanten på Land's End, världens ände längst ner i det sydvästra hörnet av England, och via vågorna från USA tycka sig höra textraderna från "It's the end of the world". Och på egen hand lägga till parentesen som avslutar REM:s mästerliga låt: "And I like it".
   Eller sitta på en ovanligt tom pub i hörnet av Tottenham Street och Whitfield Street när bartendern snurrar igång en skiva.
   Välbekant pubrock men 13-åriga dottern reagerar häftigt och tänker: Hives och "Walk idiot walk". Själv lutar jag mig tillbaka och lyssnar på gårdagens Pelle Almqvist, Lee Brilleaux, och upptäcker hur Dr Feelgoods elva år gamla "The Feelgood factor" så klockrent påminner om sommarens Hives-favorit.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.