Blogginlägg från augusti, 2004

”Hjärtats melodi”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/8 2004.

Stefan Sundström
Hjärtats melodi
(National/Bonnier Amigo)

Med all respekt för att Sundström kan sin visa så är det hans gapiga rock’n’roll, stundtals slarvig och skev, som givit mig de största upplevelserna. Som nu senast på den spontana livekonserten i vintras.
   Med Strängen från Hellacopters och Stefan Björk från Diamond Dogs kvar i bandet så hade jag förhoppningar om en liten jordbävning men det är bara på en minoritet av spåren som den tunga elektriska rocken kommer till tals.
   Det är inte så mycket traditionell visa heller fast Stefan ofta skriver just det. Ty arrangemangen är så mycket mer varierade än någonsin en traditionell visplatta kan bli. Det blir mer rockballad än trubadurvisa. ”Vissna blommor” är i klass med ”Angie” för att återknyta de eviga jämförelserna med Stones.
   Och genom att så målmedvetet utnyttja stråkar i arrangemangen. Från en enkel cello till hel kvartett som ger både suggestiv styrka och avslappnade känslor. Ganska vackert och ganska effektivt.
Inte så sällan ekar de stunderna mycket Freddie Wadling och Fläskkvartetten. Med en vemodig och djupt innerlig touch som jag aldrig uppfattat Sundström tidigare.
   Lägg därtill körer, majestätiskt blås, såg och åtskilliga gästande röster (med John Holm som det läckraste namnet) så förstår ni att Stefans nya skiva är en ytterst smakfull anrättning.

/ Håkan

“Face the music”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/8 2004.

Melody Club
Face the music
(Virgin/EMI)

Från fräckt lila till det mesigt rosa. Visuellt har Växjös Melody Club bytt ner sig på omslaget och även musikaliskt förflyttats från ett läckert popsound till ett plastigare och mer kommersiellt ljud. De har rest till Danmark och en yngre producent, Thomas Troelsen, men har på något märkligt sätt blivit musikaliskt äldre och lättviktigare på kuppen.
   Sångaren Kristofer Östergren kan fortfarande skriva poplåtar av klassiskt snitt. Där tempolåtarna är så mycket mer framträdande än balladerna men som i de flesta fall är i nivå med de bästa låtarna på debuten.
   Men det finns i arrangemang och produktion små genanta drag av publikfrieri eller sneglande åt andra kommersiella genrer. Som när det i intron till några låtar ekar ett otäckt 80-talistiskt syntljud och när de i en annan låt, ”Boys in the girl’s room”, går på i bästa ABBA-stil. Det borde inte ge några poäng i den svenska popbransch där fräckhet och personlighet är viktig.
   De små invändningarna kommer dock på skam när jag räknar ihop till fler än en handfull fantastiska låtar, med toppar i energiska ”Wildhearts” och ”Breakaway”, som bildar ryggrad på Melody Clubs andra album som därmed försvarar gruppens position som det ledande Växjö-bandet.

/ Håkan

Det ensidiga cd-lyssnandet är nu ett minne blott

Skivsamlingen blir bara fulare. Och fulare. Inte så att musiken börjar tappa sitt värde eller att nedsmutsning, avgaser och damm från innerstadens gator börjar lägga sig som ett lager över vinyl och cd. Nej, det är mer bokstavligt än så. Jag menar rent estetiskt. Brända skivor utan omslag, promotionskivor med tunna pappomslag och förhandsexemplar utan varken etikett eller omslag trängs med de ofta snygga, officiellt utgivna cd-utgåvorna.
   Det blir som sagt ingen vacker syn. Men det låter bra. Och det är ju trots allt huvudsaken. Musik är, har varit och kommer förhoppningsvis (de visuella inslagen blir ju som bekant allt viktigare i marknadsföringen) att vara viktigare för öron än ögon.
   I dag och för all framtid. För en musikälskare som undertecknad, som en gång i tiden även tog det som en livsstil att samla på vinylskivor med originalpressningsland och i vissa extrema fall rätt mastringsnummer (ingraverat mellan innerspåret och etiketten), är det naturligtvis en i stora delar smärtsam upplevelse att se hur ens samling av skivor till stora delar nedgraderats till en mindre sorterad hög skräp.
   Men återigen: Det låter fortfarande bra om musiken. Den där hängivna samlarådran och det gripande intresset nådde väl sin kulmen någon gång på 80-talet. När man ägnade timmar, eftermiddagar och ännu mer tid i London med att dammsuga begagnat-affärerna runt Notting Hill Gate. Där bläddrade man frenetiskt bland 7"-skivorna tills nagelbanden blödde.
   I läkande syfte fick man sedan ta behövlig vila på Devonshire Arms på hörnet och ägna fler timmar åt att jämföra etiketter, omslag och intressanta detaljer tillsammans med några bittra öl. Cd-introduktionen i slutet på 80-talet tog effektivt död på det ädla intresset.
   Plötsligt var utgivningsland inget viktigt längre. Plötsligt hade inte ens engelska skivor inköpta i England ett engelskt ursprung längre. Så i det ögonblicket dog samlarvurmen och en del av mig själv somnade in. I och med cd och den nya allt accelererande tekniken har ju helt andra extremt sjuka förutsättningar dykt upp. Där format och nya ljudsensationer, ofta presenterade i någon grumlig bokstavskombination, och återutgivningar ständigt framkallar nya köpbehov av gamla skivor.
   Medan nya spår tar sig hem på annat sätt än via legalt utgivna skivor. Som definitivt ökar intresset kring musik, nyligen rapporterades i USA om att både försäljningen av nedladdningsbara musikfiler och skivförsäljning har ökat, men i förlängningen är cd-skivan på väg ut, snart eliminerad och borta. Musiklyssnandet blir i praktiken en sorts virtuell upplevelse.
   Och skivsamlandets ädla konst går upp i rök. I framtiden finns allt i mp3-filer på datorer, spelare och telefoner. Det låter onekligen som ett fattigare liv men så länge musiken är viktigare än tekniken är jag ändå inte orolig. Än så länge lever och frodas cd-skivan.
   Och nya innovationer dyker upp. Fick nyligen en dubbelsidig cd-skiva i min hand. Jeffrey Gaines "Live" lanseras i det nya formatet som kallas dvd plus vilket innebär at ena sidan omfattar en vanlig cd-version av konserten medan dvd-sidan innehåller både bild och musik. Låter som en hyfsat användbar och utrymmessparande uppfinning.
   Plötsligt blir cd-skivan inte längre en ensidig affär. Vilket ju väcker fantasin till liv när det exempelvis gäller singlar med två a-sidor som då får en mer rättvis placering. Ingen låt går före någon annan. Det skulle i Gyllene Tiders fall betyda att "En sten vid en sjö i en skog" inte skulle gömma sig bakom eller komma efter "Tuffa tider".
   Och den obekväma dubbel-cd-asken skulle vi kunna slopa för all framtid. Ja, folkfesten på Eyravallen med Gyllene Tider lyckades jag missa i onsdags. Då satt jag på en kulle vid Atlanten i England och såg solen gå ned bakom Scilly-öarna utanför Cornwall.
   Och lyssnade på en förhandspromo, se där, med Steve Earle. Hans nya album (release 24 augusti) "The revolution starts " now" är en ny liten pärla, sedvanligt växlande musikaliskt och inte fullt så politiskt laddad som titeln kan ge sken av. Sommarens Gyllene Tider-hysteri får jag säkert uppleva på dvd i höst. Om formatet fortfarande existerar om några månader.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.