Blogginlägg

Peter Jöback konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/10 2004.

KONSERT
Peter Jöback
Conventum, Örebro 2/10 2004

En stor röst i en liten kropp, med världen för sina fötter, har förvandlats till en svensk popstjärna med mycket personlighet. Efter år av musikalsuccéer och en inte fullt så framgångsrik discokarriär har Peter Jöback hittat hem. Hem till ett sensuellt känsloläge där texter och förklaringar är viktigare än klockrena sångstämmor.
   Allt föll på plats med den senaste skivan ”Den här platsen” och materialet därifrån stod givetvis i centrum när han ställde sig på Conventums ovala scen inför ett halvbesatt auditorium med en till hundra procent hängivet uppskattande publik.
   I recensentstolen brukar vi inte så sällan klaga över att senaste skivan så målmedvetet ska marknadsföras och inget får störa fokuseringen på skivan som föranlett turnén. I Peters fall kommer sådan kritik på skam eftersom inget annat i hans karriär musikaliskt kan mäta sig med det svenska material som huvudsakligen Mauro Scocco och teamet Niclas Frisk/Andreas Mattsson specialskrivit till honom.
   Men inget hade förvånat mig om han hade klämt in en ”När guldet blev till sand” bland sina nya personliga alster. Och jag tror ingen i publiken hade blivit besviken heller.
   Hans mer än lyhörda kompband hade säkert klarat även den uppgiften med bravur. För som det var nu så kunde inget rubba det otroligt sammansvetsade bandet som också råkar samarbeta i en massa andra delikata sammanhang som exempelvis Sophie Zelmani.
   Ett duktigt band som får ett genuint hantverk att aldrig passera gränsen till det duktigt tråkiga. Snarare tvärtom där gigantiska solister som kapellmästaren Lasse Halapi på gitarr och Robert Qwarforth på keyboards verkligen tassade fram i den njutningsfyllda ljudbilden. Med den oerhörde trummisen Peter Korhonen som fick personifiera det kattmjuka svänget.
   Lätt vågat skippade Peter alltså de mest förutsägbara hitsen från förr och koncentrerade sig på det nya materialet som ramades in av en och annan verklighetsnära anekdot. Som varken lät pretentiösa eller tillgjorda.
   Låt för låt fick vi blixtrande liveversioner av det redan i original starka materialet och det var egentligen bara i ”Jag bär dig” som det haltade något. Den typiska duetten ”Don’t give up” på svenska saknade den kvinnliga motpolen som gör låten så unikt lysande.
   Å andra sidan avslutades det till lite mer överraskande när Peter på extralåtarna satte sig vid pianot och själv spelade och sjöng ”Gör det nu”. Som sedan följdes av några svenska covers på Bonnie Raitt och John Hiatt som gjorde de avslutande stående ovationerna osedvanligt logiska.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.