Blogginlägg från juli, 2001

Lars Winnerbäck konsert

Postad: 2001-07-26 14:27
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/7 2001.

KONSERT
LARS WINNERBÄCK
Kalas/Brunnsparken, Örebro 26/7 2001


Inklämd mellan så stora och mäktiga scenprofiler som Ebbot och Thomas Öberg framstod Lars Winnerbäck nästan som en grå och strikt singer/songwriter ur den gamla skolan. Utan scenutstrålning, utan riktig pondus men med en massa bra låtar.
   Han kände sig uppenbart inte riktigt bekväm inför tusentals Bob Hund- och Soundtrack-fans, och för all del också många egna fans, och frågan är om han är den riktige fullblodsrockare som Kalas-turnén vill få honom att vara.
   Log lite nervöst, tittade under lugg och tvingade fram några fraser om Linköping kontra Örebro och vackra torsdagar till mellansnack. Men försökte sedan så gott han kunde köra upp axlarna likt Ulf Lundell och göra sina rockshow regelrätt.
   Bandet, i sommar med Jörgen Wall från Whale på trummor, har annars ett energiskt stuk som lovar gott för framtiden. Inte alls så fyllt av Lundell-influenser som på skivan. Men de två tjejerna i kören, bland annat Idde Schultz, kunde ha utnyttjats bättre. Så mycket gospelrock som Winnerbäck utlovade i NA-intervjun häromdagen blev det inte.
   Repertoaren var också starkt rockbaserad. Närmast ballad kom ”Hugger i sten” som växt enormt sedan förra skivan. Annars hade Winnerbäcks låtlista en imponerande jämnhet. Från ”Elden” via ”Sen du var här” och ”Solen i ögonen” (när solen precis hade gått ned) till ”Jag vill gå hem med dig”.
   Och sedan ett par extralåtar, Magnus Lindbergs ”Röda läppar” och ”Kom ihåg mig” (både akustisk och elektrisk), då både Lars och vi i publiken hade blivit varma i kläderna. Och den skeptiska inledningen hade vänt till något positivt.

/ Håkan

London - ett paradoxalt paradis

Postad: 2001-07-23 12:03
Kategori: Krönikor

DET VAR KANSKE inte Mission Impossible men tillräckligt utmanande för att kallas en mycket annorlunda London-sväng. Er krönikör iklädde sig rollen som guide för två personer från två helt olika generationer, min mor och min dotter, och uppdraget var glasklart: Ingen levande rockmusik, inga sena kvällar och starkt begränsade pubbesök. Ja, jag överlevde. Ja, jag älskar fortfarande London. Och ja, det går att uppskatta en stad lika mycket för dess minnen och historia som för aktuella händelser.
   Jag hade naturligtvis hjälp av att Billy Bragg och Glenn Tilbrook spelade dagarna innan jag anlände. Och att Ron Sexsmith och Patti Smith spelade veckan efter. Under de tre kvällarna jag tillbringade i London spelade inget mer frestande än John Foxx (gamla Ultravox-sångaren) och They Might Be Giants. Med de förutsättningarna var det inte svårt att välja utsökta restauranger och båtsightseeing framför trånga, svettiga och rökiga lokaler.
   DET RÄCKER att befinna sig på gatorna, gränderna och torgen för att London-aptiten ska mättas. Piccadilly Circus, Trafalgar Square och Regent Street kanske är mer traditionella ställen att trängas med folk på men jag kan aldrig sluta fascineras av eftermiddagspulsen i korsningen Oxford Street, Charing Cross Road och Tottenham Court Road. Där, mitt i stormens öga, är det helvetiskt hysteriskt, asfalt som nästan kokar och omtumlande trångt. Där möts dofterna, och för all del också lukterna och odören, från a lla jordens hörn och bildar en helt obeskrivlig smak- och doftsensation.
   Då kan Oxford Streets enda pub vara en alldeles utmärkt tillflykt. Att armbåga sig fram och förbi en alltid befolkad bardisk, beställa en pint bitter och sedan försöka få sig en plats vid fönsterborden och se ut mot den begynnande jordbävningen och samtidigt finna djup själslig ro inombords. London är hela tiden detta paradoxala paradis. Där strikt artighet står i kontrast med vänlig öppenhet. Och där den genuint trevliga samvaron på pubarna aldrig får släppa den principfasta prestigen att släppa in en snart elvaårig flicka. Fråga min dotter.
   MEN SOM SAGT, minnet i många väggar, adresser och klassiska fasader kompenserar det mesta. Som när jag på eftermiddagen passerade Astoria, där bryskt svartklädda ungdomar redan köade till kvällens konsert med Megadeth, och via smala Sutton Row nådde Soho Square för att ta vägen förbi MPL-kontoret för att ännu en gång hoppas på mirakel och kanske springa på Paul McCartney.
   Men inte den här gången heller. När vi gick igenom Covent Gardens folkmassor passade jag naturligtvis på att nämna för mamma att här, på Rock Garden som numera är mer känd som restaurang än rockklubb, såg hennes son för mer än tjugo år sedan Dag Vag göra ett halvhjärtat försök att erövra England. Lika nostalgiskt är det att passera 90 Wardour Street, numera en thai-restaurang, där klassiska Marquee en gång låg. Som får mig att minnas konserter med U2, Photos och Eddie & the Hot Rods men också den bakre baren där man kunde ta sig en Newcastle Brown, luta sig mot bardisken och ändå se och höra bra.
   Det är naturligtvis inte lika hög kultstatus på Virgin Megastore på Oxford Street men så länge man kan hitta amerikanska indieduon The Moldy Peaches nya skiva på Rough Trade för blott £10.99 (ca 170 sv kr) så får man väl vara nöjd med utbudet. Då är utbudet på musikböcker i Helter Skelter-affären mer fantastisk och klart beroendeframkallande. Som gjorde att jag omöjligt kunde lämna affären utan att inhandla Steve Earles samlade noveller i boken Doghouse Roses.

/ Håkan

U2 konsert

Postad: 2001-07-11 14:26
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/7 2001.

KONSERT
U2
Globen, Stockholm 9/7 2001


Läs den imponerande låtlistan bredvid och ni undrar säkert varför det finns en enda invändning på en konsert med världens bästa rockgrupp. Men absurt uppskruvade förväntningar kan sätta käppar i hjulet även för recensenter.
   Pausmusiken innan U2 ökade i volym, Jackie Wilson, Stevie Wonder och Beatles blev som en del av konsertkvällen, innan "Elevation" kom ur högtalarna och bandet kom in på scenen i en fullt upplyst hall. Och inledde halva låten i fullt ljus. Det blev något av antiklimax och den förväntade explosiva starten kom av sig något.
   Ändå blev jag knottrig på armar och ben när alla, både i publiken och på scen, stod på tå och hängde med i den öronbedövande "ooh-ooh"-kören.
   Sedan blev det många varv för Bono på den hjärtformade catwalken. Som visuellt har många fördelar på en stor arena men också tar udden av den tajta gruppkänslan. Med Bono längst ut, ibland tillsammans med The Edge, och Larry Mullen Jr och Adam Clayton som skuggfigurer 50 meter bakom på sin nedsänkta scen.
   I ett spartanskt, övervägande svartvitt strålkastarljus, som inte heller var riktigt lyckat. Det blev något kallt, kargt och naket över hela scenproduktionen. Då återstår det viktigaste, låtarna, där U2 kan konsten att både hetsa upp och dämpa ned en stor publik efter konstens alla regler.
   Utan att vara varken explosiv eller visuellt perfekt så hade inledningen "Elevation" och "Beautiful day" allt för engagera 15 000 människor på en och samma gång.
   Några låtar av inte riktigt maximal U2-standard följde, men Edges solo på sin Rickenbacker i slutet på "Gone" var bländande vackert, innan konserten nådde sin absoluta höjdpunkt.
   Kvällens äldsta låt, deras första singel "I will follow", fick symbolisera det jordnära U2-soundet. Jag blundade och såg framför mig den unga grupp som stod på Marquees lilla klubbscen den där omtalade novemberkvällen 1980 i London.

Stämningen de jobbat upp blev fantastisk när det smattrande introt till "Sunday bloody Sunday" ledde fram till kvällens största allsång. Då gick de berömda kårarna längs ryggraden.
   Och det blev i mina ögon (och öron) inte mindre magiskt när Bono efter den låten på väg tillbaka till bandet sjöng en vers från "In my life" som fick mitt Beatles-hjärta att slå snabbare.
   "Stay" blev ett kort, alltför kort, akustiskt mellanspel där Bono passade på att kalla Edge för Nesmith (efter Monkees-medlemmen som alltid bar stickad mössa i likhet med Edge).
    Avslutningen av konserten och extralåtarna var nästan alla genuina U2-klassiker men där tyckte jag mig höra att Bonos röst inte riktigt höll.
   Han var hes tidigt i konserten men mot slutet blev det lätt besvärande. I tunga "Bullet the blue sky" var det inte så avslöjande men i de lugna låtarna "With or without you" och "One" blev det hörbart. Och jag fick också för mig att slutpunkten med "Walk on", en annars så naturligt fantastisk showstopper, påverkades av Bonos röstproblem.
   Helt nöjd och stundtals överväldigad lämnade jag Globen tillfredsställd. Men utan att sväva på moln fast konserten med U2 vid flera tillfällen nådde himmelska höjder.

U2:s låtar:
Elevation
Beautiful day
Until the end of the world
Mysterious ways
Kite
Gone
New York
I will follow
Sunday bloody Sunday
(In my life)
Stuck in a moment
Stay (faraway, so close!)
Bad
Where the streets have no name,
Pride (in the name of love)

Extralåtar
Bullet the blue sky
With or without you
The fly

Extra extralåtar:
One
Wake up, dead man
Walk on

/ Håkan

Neil Young konsert

Postad: 2001-07-05 14:26
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/7 2001.

KONSERT
NEIL YOUNG & CRAZY HORSE
Globen, Stockholm 3/7 2001


Bara några kilometer från Skansen, där den svenska folkligheten personifieras varje tisdagskväll, stod gamlingen men ändå evigt unge Neil Young ungefär samtidigt och gjorde allt för att inte vara folklig.
   I numera nästan sedvanlig ordning vägrade han spela några låtar från sina tre senaste studioalbum. Däremot drog han sig inte för att presentera fyra helt nyskrivna, och innan den här turnén aldrig officiellt framförda, låtar. Av vilka minst tre visade sig vara genuina Young-klassiker.
   När han sedan under den här turnén valt att plocka fram gamla sällsynta och ännu äldre låtar ur sin digra låtskatt så blev konserten på Globen innehållsmässigt bländande.
   Plus att Crazy Horse var på ett sprudlande spelhumör som hetsade chefen Young till en nämast prickfri arbetsinsats.
   Behöver jag tillägga att jag älskade verkligen varje sekund av den drygt två timmar långa konserten.
   Och då inkluderar det även låtar som jag normalt uppfattar som tämligen platta oväsen på skiva, "Piece of crap" och "Sedan delivery".
   Men ljudet var blixtrande vackert där jag satt och det var egentligen bara under den långt överdrivna avslutningen av "Like a hurricane" som soundet gick överstyr något.
   Jag fick i tisdagskväll uppleva en av de mest smakfullt sammansatta repertoarer som jag någonsin upplevt live. Från inledningen med de underbart lagom attackerande "Don't cry no tears", "I've been waiting for you" och "Love and only love" innan "Piece of crap" och de nya låtarna "Going home" och "Hold you in my arms".
   För att sedan följas av ett akustiskt parti med Neil Young själv på scen. Fyra låtar där "From Hank to Hendrix" var helt bedårande vacker och "After the goldrush" på tramporgel var magisk.
Sedan stegrades tempot och blev till ett crescendo i konsertens tre sista låtar, "Hey hey my my", "Sedan delivery" och "Like a hurricane".
   Efter ännu en blixtrande version av "Powderfinger" och countrymelankoliska "Roll another number" hade både publiken och Neil Young gjort sitt.
   Till tonerna av "Greensleaves" ur högtalarna kunde jag snabbt konstatera att eftersom man aldrig i Neil Youngs fall kan klaga på låtar han inte framförde så kan inte det sammanlagda betyget för tisdagskvällens konsert bli mindre än maximalt.

Neil Youngs låtar:
Don't cry no tears
I've been waiting for you
Love and only love
Piece of crap
Going home
Hold you in my arms
From Hank to Hendrix
Don't let it bring you down
Pocanhontas
After the goldrush
Only love can break your heart
Standing in the light of love
Gateway of love
Hey hey, my my
Sedan delivery
Like a hurricane

Extralåtar:
Powderfinger
Roll another number

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2001 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.