Blogginlägg från juni, 2001

Idoldyrkan suspekt beteende?

ENTUSIASMEN och allvaret är stort i hela ansiktet när Emily, 10, varje gång frågar pappa vem som är hans största idol. I ett liv som lämnat Barbie, dockan alltså, och "Bolibompa" bakom sig är idoler vissa dagar det största i livet och naturligtvis måste alla ha sina speciella, ouppnåeliga idoler. Även pappa. Idoler, avgudadyrkan och artister på en piedestal är ju en ren ungdomsaktivitet.
   DÃ¥ man ännu lever i tron att artister, berömdheter och kändisar är nÃ¥gra varelser som ej gÃ¥r att jämföras med vanligt folk eller ens är människor av samma kött och blod som vi andra. Själva idoldyrkandet är en övergÃ¥ende men viktig och nästan ofrÃ¥nkomlig fas i en ung människas liv.Det vet jag själv när fyra drygt 20-Ã¥riga grabbar frÃ¥n Liverpool rusade in i den svartvita svenska teven hösten 1963 och plötsligt vände uppochned pÃ¥ en 11-Ã¥rings liv.
   VAD JAG FÖRSTÃ…R av diskussionerna i flickrummet sÃ¥ utvecklas idoldyrkandet i samma takt som livet och bilderna över sängen skiftar ständigt utseende. Förutsättningarna i själva idoldyrkandet bygger väl pÃ¥ ständig förändring och ständigt nya namn.För att pÃ¥ nÃ¥got sätt inte göra dottern besviken sÃ¥ klämmer jag lite generellt fram namn som Beatles och Ulf Lundell och det möts med ett uppgivet stönande.
   I samma ögonblick stjäl hon med sig den nya Ted Gärdestad-samlingen och nÃ¥gra minuter senare ekar allsÃ¥ngen frÃ¥n hennes rum. Det har blivit svÃ¥rare att hitta nya idoler. Att ha artister som är tio kanske tjugo Ã¥r yngre som idoler gränsar väl till suspekt beteende. Men i en tidigare krönika i vÃ¥r titulerade jag faktiskt kanadensaren Ron Sexsmith, 37, just idol utan att närmare tänka pÃ¥ det.
   Han är i egentlig mening inte min idol men har via sina skivor och konserter fÃ¥tt min gränslösa uppskattning som kvalificerar honom för en plats bland mina allra största favoriter. PÃ¥ flera sätt. När jag bestämde mig pÃ¥ 70-talet för att skaffa mig nya "idoler" föll jag för en brokig samling folk med spektakulära namn som Jupp, Gomm, Wreckless, Zevon och Tyla. Som alla hade gjort nÃ¥gra all-time-favourites till skivor men ocksÃ¥ snabbt befann sig i utförsbacken bÃ¥de kommersiellt och kreativt.
Nästan alla blev under en tid av med skivkontrakt eller förpassades till rockbranschens bakgård. Men "idoler" har, liksom favoritlaget i fotboll (West Bromwich Albions), evigt liv även i motvind. Och just där i det kärva kommersiella klimatet passar Sexsmith för tillfället in perfekt. Han fick förra året sparken från sitt skivbolag och nya skivan "Blue boy" ges ut av ett litet indiebaserat skivbolag i Staterna och sprids över världen via lika små distributörer.
   TILL RÃ…GA PÃ… ALLT verkar även Ron tvivla pÃ¥ sin egen skaparkraft och provar med hjälp av producenten Steve Earle pÃ¥ en mängd för honom obekväma musikstilar istället för att ägna sig Ã¥t innerliga ballader och mästerligt personliga sÃ¥nger. Men sÃ¥ lätt överger man inte en favorit.
   Jag är ständigt pÃ¥ jakt pÃ¥ skivor med hans medverkan, Kyp Harness, Blair Packham, Neko Case med flera, och fick i dagarna frÃ¥n England Glenn Tillbrooks nya soloskiva, för övrigt en besvikelse, där Ron hjälpt till pÃ¥ en lÃ¥ngtifrÃ¥n magisk lÃ¥t. För det är ju ofta sÃ¥ med ens genuina favoriter: Det blir aldrig sÃ¥ bra som ens fantasi mÃ¥lar upp i förhand. Men sÃ¥ är det väl ocksÃ¥ med idoler, de är himmelskt ouppnÃ¥eliga förebilder ända till den dag du träffar dom.

/ HÃ¥kan

Kinda Gizmo konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 2001.

KONSERT
KINDA GIZMO
El Sombrero, Örebro 31/5 2001

Från teater till rock'n roll är steget ofta inte långt. Men teatral rock brukar ofta innebära totalt utspel på scen, långa episka låtar och/eller rock med pretentiösa inslag som koncept.
   Teatermannen Niclas Ekholms grupp Kinda Gizmo bröt mot nästan alla de "reglerna" när de gjorde scendebut i torsdagskväll. Inför en liten men tacksam och familjär publikskara.
   Det handlade under en dryg timmes tid om korta, rockbaserade lÃ¥tar som inte försökte gömma sig bakom nÃ¥gra överarbetade arrangemang, lÃ¥nga solon eller sminkade fasader. Bra, hantverksmässigt skicklig grabbrock som kanske inte rinner över av personlighet eller nya oväntade grepp men gillar man de traditionella rötterna med tvÃ¥ gitarrer, bas och trummor är Kinda Gizmo en stÃ¥tlig representant för den vuxna rocken i Örebro.
   SÃ¥ äger Niclas Ekholm, bandets tveklöse frontman, en stor portion scenkarisma efter Ã¥r pÃ¥ teaterscenen. Utan att visuellt direkt avslöja nÃ¥got stort register. ÄndÃ¥ spelade han sin rock-roll med bÃ¥de pondus och hungrig entusiasm.
   Men utan all värdefull hjälp frÃ¥n sitt band hade han och hans lÃ¥tar nog blivit anonyma. Den matta av rytmer som Peter Olsens trummor och Rolle Larssons bas rullade ut kan väl bara musikerkollegor riktigt älska och analysera men där grundlades ocksÃ¥ Kinda Gizmos underbart tajta sound. Och sÃ¥ gitarristen Per Fritz som hade en älskvärt explosiv ton i sin gitarr. Som aldrig riktigt blixtrade till men ändÃ¥ spelade mycket av kvällens musikaliska huvudroll.
   Jag tyckte mig denna kväll se en stor liten rockartist födas. Som inte har samma genuint personliga framtoning som exempelvis Mats Ronander men där finns paralleller i den coola rösten, den avslappnade hÃ¥llningen samtidigt som koncentrationen var pÃ¥ topp.
   Rakt igenom den 13 lÃ¥tar lÃ¥nga repertoaren var det originalmaterial pÃ¥ engelska. Helt opretentiös rock, som jag är sÃ¥ barnsligt förtjust i, med inslag av bÃ¥de soul och pop ("Dirty dogs" hade en refräng som jag fortfarande nynnar pÃ¥).
   Och för första gÃ¥ngen i mitt liv kändes det inte patetiskt när gruppen blev inropade och dÃ¥ i brist pÃ¥ mer material fick upprepa tvÃ¥ lÃ¥tar.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.