Blogginlägg från maj, 2001

En grupp som hade mycket mer att ge

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 2001.

KONSERT
Charlie’s Magazine
Udda, Örebro 20/5 2001

EN UDDA konsertkväll på Udda med en tämligen traditionell ny svensk rockgrupp. Gruppen som jag "avfärdade" som ospännande och alldeles för förutsägbar på skiva hade naturligtvis så mycket mer att ge live. Vilket jag också förutsåg när jag analyserade skivan.
   På scen blev alla deras positiva sidor så mycket tydligare, så mycket starkare och så mycket mer personliga. Framför en helgjuten rocksättning med bas, trummor och huvudsakligen hammond stod gitarristen Mattias Blomdahl med sina många genuina, utan att vara direkt extraordinära, låtar.
   OCH LÄNGST FRAM toppade den lysande sångerskan Charlotte Berg den smakfulla anrättningen med närmast prickfri sång. Bakom den oskuldsfulla framtoningen och den lite anspråkslösa fasaden kan jag ana en stor talang och oerhörda sångresurser som aldrig riktigt kommer till användning i gruppens begränsade sound.
   Jag stod också och fantiserade om att fröken Berg kunde vara en svensk motsvarighet till Maria McKee som är en begåvad men hopplöst bortglömd amerikanska i det delikata gränsområdet mellan rock och country. Nu blev det inte så mycket country när Charlie's Magazine stod på Uddas begränsade utrymme till scen.
   Desto mer av ett tajt, traditionellt rocksound. Som kanske inte lyfter fram de avgörande personliga anletsdragen i gruppens angloamerikanska rockrötter. Men som ibland spetsades av poppiga toner som om det vill sig riktigt väl kan betyda att gruppen kan få en och annan hit i radion och därmed garantera en lång karriär för ett band som känns homogent utan att i dagsläget vara gränslöst personligt.
   PÅ SINA DRYGT 40 minuter i strålkastarljuset, där repertoaren var centrala delar av deras aktuella debutalbum, hann de även med ett smakprov från nästa skiva, "Cecilia", som tyvärr pekade på utveckling åt den ännu tyngre rocken.

/ Håkan

”Reveal”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/5 2001.

R.E.M.
Reveal
(Warner)

Ett band som kan skapa förväntningar utan att egentligen förtjäna det. Förra skivan "Up" var påfrestande ojämn och försmaken till nya albumet, "Imitation of love", är "bara" bra men inte sensationell.
   Ändå fascineras jag av Stipe och grabbarna för det finns dignitet i allt de gör.
På nya skivan, som släpps just i dag, befinner de sig på säker mark med ett lagom äventyrligt sound men nästan helt utan andlösa höjdpunkter. Inga magiskt hjärtknipande låtar som de skämt bort oss med under hela sin karriär.
   I alla fall finns det inga omedelbara låtar på nya skivan. Däremot en massa alldeles förtjusande R.E.M.-låtar som inte förflyttar berg men får mig fängslad vid stereon fast solen och värmen lockar utomhus.
   "Reveal" har smygande kvalitéer och jag är glad att jag fick flera dagar på mig och otaliga genomspelningar innan jag till slut kunde komma överens med mig själv och dela ut ett högt betyg för skivan.
   Tillhör inte den absoluta toppen av R.E.M.-skivor men distanserar klart både "Monster och "Up". Med låtar som växer och växer och jag kan till slut inte slita mig från delikatesser som "All the way to Reno", "She just wants to be", "Beat a drum" och ännu en Beach Boys-inspirerad låt, "Summer turns to high".

/ Håkan

Lasse Lindh konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/5 2001.

KONSERT
LASSE LINDH
Klubb Populär/Stereo, Örebro 11/5 2001

Måhända har Lasse Lindh ett alldeles för vardagligt namn för att någonsin bli en profil i svensk poprocks historia. Men förvandlingen från sin debut 1998 på svenska till den alldeles förträffliga uppföljaren på engelska i år är anmärkningsvärd.
   Och musikaliskt har han blivit både personlig och lysande. På gränsen mellan indie-engelsk gitarrpop och amerikansk singer-songwriter-tradition är han plötsligt en svensk lågmäld artist med massor av eget uttryck i bagaget.
   På Stereos scen i fredagskväll var bandet en man kort och det lät lite omixat, orepat och stundtals lite oinspirerat. Fast det var svårt att stå emot underbara låtar som "Damage done" och "Walk with me".
   Däremot lossnade det ordentligt när låtarna tog slut, han stod ensam på scen och helt spontant drog både gamla och nya låtar till endast komp av sin egen elgitarr.
   Då hörde man fröet till något riktigt stort.

/ Håkan

Överlägset och underhållande om rock

Utan nomineringar, utan konkurrens och definitivt utan diskussion. Landets bäste skivrecensent heter Lennart Persson. Han gör en skivrecension till något mycket mer än ett litet omdöme på några få rader och ett betyg. Med hjälp av sin kärlek till rockmusikens historia skriver han passionerat och kunnigt. Det kanske det är fler som gör i det här landet men ingen överträffar Persson vad gäller språklig elegans och medryckande jargong. Han har också absolut gehör för rockhistorien och vet alltid vad han skriver om.
   JAG LÄSER DAGLIGEN feber.se och ser det som en språklig inspirationskälla att läsa de ofta omfattande recensionerna. Någon beskrev dem som essäer, kring aktuella skivor. Där finns Mats Olssons käcka, men också ofta provokativa tyckande (ger hellre högt betyg till ett dansband än något traditionellt rockband), Andres Lokkos mycket pålästa och genuint initierade omdömen och Jan Gradvalls grymt kunniga skriverier i den dansanta kategorin.
   MEN DÄR FINNS framför allt Lennart Perssons inspirerande, historiskt överlägsna och underhållande texter, som avslöjar en massiv kunnighet i ämnet som få andra recensenter ens kan stava till i fantasin. Så har han ett till synes bottenlöst förråd av anekdoter ur rockmusikens historia att krydda med när själva tyckandet blir för förutsägbart. Jag respekterar Lennart Persson trots att han och jag inte tycker likadant hela tiden. Dwight Yoakams senaste, som Persson placerade på sin årsbästalista, tyckte jag var ett småtråkigt sömnpiller och Neil Youngs liveskiva, som jag tyckte var helt ok, gav han betyget 3/10.
Däremot var vi överens om att Wilmer X och Emmylou Harris tillhörde förra årets bästa. Men annars är det sällan vi recenserar samma skivor. Exempelvis är han en större bluesfantast än jag någonsin har tålamod att vara. Dessutom kan han soulhistorien på sina fem fingrar ungefär hundra gånger bättre än jag kan. Detsamma gäller jazz- och countryområdet.
   Nej, jag läser Persson främst för att lära mig mer och för att få en stund inspirerande läsning om dagen. När hans egna ord inte räcker till, vilket de i nio fall av tio gör, är han ofta pigg på att citera sångtexter och tar då ofta fram lysande exempel för att illustrera sitt resonemang. På feber.se, som uppdateras varje dag, får alla recensenter ett gränslöst utrymme som gör dem oslagbara i konkurrensen med tidningsrecensenter som har deadline vissa veckodagar och ett visst bestämt utrymme att fylla.
   MIN FASCINATION för Perssons skrivande började på 70-talets mitt i samband med den klassiska tidningen Larms uppkomst där allt från första till sista sidan var intressant. När han och hans kompisar så skickligt navigerade sig igenom den tidens omvälvande musikutveckling från pubrock via punk till allt det andra. Larm fick efter några år en naturlig fortsättning i tidningen Feber med samma utsökta innehåll. Ett namn som nu, några decennier senare, fortsätter vara en kvalitetsstämpel på bra rockskriverier.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.