Blogginlägg från april, 2001

Eldkvarn konsert

Postad: 2001-04-30 14:23
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 2001.

KONSERT
ELDKVARN
Home, Karlskoga 28/4 2001


Dagsformen: Efter 30 år som turnerande band är det kanske en omöjlighet för Eldkvarn att låta spännande, spontana och spirituella i varje låt, varje refräng, men de har överlevt tre decennier på ett fantastiskt sätt.
   Analysen: Vill man hela tiden gå vidare som i Eldkvarns fall, testa nya låtar och inte vara rädd för att utmana sin publik kommer de att försvara sin plats på toppen bland svenska rockband.
   Slutsatsen: När en Eldkvarn-konsert blir en sällan skådad blandning av helt nya låtar och återkommande gamla låtar blir balansen mellan trygghet och spänning mycket smakfull.
   Positionen mitt emellan två album öppnar upp möjligheter för ett så historiskt band som Eldkvarn. Det fick den relativt unga publiken på Home erfara sent i lördagskväll.
   Konserten inleddes med tre "Limbo"-låtar och det var både tajtare, rockigare och för all del tunnhårigare än förra gången jag såg detta evigt turnerande band senast.
   En onekligen peppad Plura behandlade sin akustiska gitarr som om han var sologitarrist medan övriga rutinerade musiker var så täta och grymt svängiga.
   Sedan kom ett sjok nya låtar som på ett radband. Som avslöjade att utvecklingen som inleddes på senaste skivan fortsätter. Mot ett mer avskalat, stundtals bluesigare men fortfarande melodiskt starkt material.
   Så bra och spektakulärt intressanta var nämligen både "Jag står upp igen", "Allting jag aldrig fick av dig" och "Låt kärleken stanna kvar" som de nya låtarna kan tänkas heta.
   Avslutningen blev sedan ett skönt kryssande bland minnen, fenomenalt udda låtval ("Bröllop i Bolivia"), firande av Hollands nationaldag en dag för tidigt ("Trasiga skor") och Carlas klassiska slagnummer "Kungsholmskopplet" för kvällen dekorerad med lokala Karlskoga-antydningar.
   Eldkvarns Home-spelning var ett traditionellt klubbgig i det lilla formatet runt 70 minuter. Där man stod och myste och trivdes utan att sväva högt. Varken bättre eller sämre. Däremot verkar nästa Eldkvarn-skiva bli ännu en framgång.

Du älskar inte mej
Samma sort
Två hjärtan
Jag står upp än
Allting jag aldrig fick av dig
Låt kärleken stanna kvar*
Kärlekens tunga
Man utan namn
Somliga går i trasiga skor
Kungsholmskopplet
Pojkar pojkar pojkar

Extralåtar
Bröllop i Bolivia
I skydd av mörkret
Ett hus på stranden

/ Håkan

EP's Trailer Park konsert

Postad: 2001-04-13 14:22
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2001.

KONSERT
EP'S TRAILER PARK
Klubb Populär/Scruffy Murphy's 13/4 2001


Och plötsligt stod vi på Scruffys och fick uppleva ännu en spännande konsert i Klubb Populärs regi. Den ursprungliga konsertlokalen, Stereo, hade drabbats av "akuta ombyggnadsproblem" och hela arrangemanget med EP's Trailer Park hade flyttats till puben några hundra meter upp på Stortorget.
   Oväntat bra med folk och ännu mer oväntat många intresserade längst fram vid scenen. För ett band, som för kvällen bara var två man, som har en starkt begränsad fanskara men musikaliskt har så mycket att ge av personlighet och kreativt kunnande.
   Bandets senaste skiva, "Apartment recordings", tillhörde förra årets tio bästa svenska skivor som gavs ut (enligt undertecknad) så det fanns onekligen fog för mina positiva förhoppningar.
   Som helt infriades på de 50 minuterna på scen fast det var en lågbudgetvariant av bandet som tagit sig till Örebro. Tillsammans med keyboardkillen Björn Yttling hade Eric Palmqwist, som ÄR bandet med sina låtar, röst och gitarr, inga problem att även på scen skapa det magiska skimmer som återfinns i skivans många låtar.
   Lite akustisk Neil Young-känsla ibland men det känns så orättvist att jämföra med en så megastor stjärna då Palmqwist ödmjuka framtoning mer påminner om en annan kanadensare, Ron Sexsmith.
   Vilket är en betydligt naturligare inspirationskälla för de har faktiskt en gång stått på samma scen då Ron gästsjöng med bandet vid ett av sina Sverigebesök.
   Annars tillhör nog bandet den på dessa breddgrader så ovanliga altcountryvågen som bygger på många starka låtar vars skönhet ryms i de små delikata detaljerna när känslorna flödar unisont med det akustiska gitarrspelet.
   Som jag tycker kom helt till sin rätt på Scruffys men naturligtvis hade passat ännu bättre i en ännu intimare lokal.

/ Håkan

Därför satte jag bara fyra tuppar

Postad: 2001-04-02 10:43
Kategori: Krönikor

VÄLKOMMEN till mitt liv. Som de påstår blivit rikare bara för att jag numera går omkring med en mobiltelefon i innerfickan. Nej, jag tror livet får ett viktigare innehåll och växer själsligare med hjälp av överraskande händelser, omtumlande upplevelser, starka minnen och egna erfarenheter. Än i dag nästan tre veckor senare kan jag inte släppa minnet av Ulf Lundells konsert i Idrottshuset i Örebro.
   Där någon jag känner blev riktigt trött på trummisen, där någon annan (som jag dessvärre också räknar som vän) tyckte att balladerna var för många och förödande tråkiga och en tredje (yngre kollega) tyckte sig upptäcka en sliten och gammal artist på scen. Själv har jag bara ljusa och oändligt positiva minnen från den onsdagskvällen att brottas med.
   ATT EFTER KONSERTEN i rasande fart sammanfatta alla sina omdömen, alla sina känslor och dessutom ge helhetsintrycket ett betyg i svart på vitt. Det lät sig inte göras utan viss bävan när deadline för recensionen ryckte allt närmare där mellan elva och halv tolv på kvällen. Jag var rädd för att bli för positiv och att huvudlöst ryckas med i stundens glada och yriga känslor. Därför blev betyget fyra tuppar, visserligen med mersmak men också med några nästan framtvingade invändningar,
   Nu flera veckor senare är analysen djupare, skönhetsfläckarna var få och extremt små, och jag tror aldrig jag har sett Ulf Lundell bättre. Varken i Karlstad, Västerås, Stockholm, Falun, Finspång, Karlskoga, Linköping eller alla gånger tidigare i Örebro har en Lundell-konsert skapat en sån omtumlande lyckokänsla inombords som den 14 mars 2001. Med en artist vars självförtroende den här kvällen var större än livet när han mot slutet piskade in de positiva budskapen. Rena gospeln.
   ATT FÅ EN LITEN FÖRSÄNDELSE från en fjärran avlägsen håla i Wales, Llanfair Caereinion, kan också vara enormt upphetsande. Speciellt som brevet personligen kom från en av mina forna idoler, Ian Gomm, en gång sångare i Brinsley Schwarz, popgruppen som var den viktigaste byggstenen i 70-talets engelska pubrockvåg.
Nu sitter Gomm i en liten by i Wales, långt från MTV, rockbransch och karriär, och sprider sin musik på kassett. Jag skulle ljuga om jag beskrev det jag hör som något omtumlande och fantastiskt. Det är förmodligen nostalgin jag stirrar i vitögat när jag tycker mig höra en och annan underbar låt.
   INGA FÖRVÄNTNINGAR i världen kan leva upp till sitt rätta värde när rapporten om att Squeeze-sångaren Glenn Tilbrook och min nye idol Ron Sexsmith skrivit en låt tillsammans. Genom en snabb manöver på Internet satt jag plötsligt med singeln "By the light of the cash machine" i min hand och en låt som "bara" är en simpel och genial poplåt. Men det är ofta känslan och förväntningarna som är viktigare än själva resultatet.
   Därför känns det så stort att läsa om Wreckless Erics småskaliga comeback i England eller om Warren Zevons nya singel "Hit somebody" som varken handlar om boxning eller skjutvapen utan om ishockey!

/ Håkan

Granada konsert

Postad: 2001-04-01 14:21
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2001.

KONSERT
GRANADA
Klubb Populär/Stereo, Örebro 30/3 2001


Sällan har väl sex unga människor på en scen fört så lite oväsen som sent i fredagskväll på Stereos minst sagt onaturliga estrad.
   Stereo är ju inklämd på en avlång ursäkt till kroglokal som helt logiskt har en parentes till scen där en groteskt stor pelare gör allt för att hindra åskådaren från att uppleva någon som helst visuell helhet i ett framförande.
   Men pelare har alltid varit ett naturligt inslag i Örebros rocklokalshistoria och i min regelbok kan inga yttre omständigheter förstöra en genuin konsertupplevelse.
   Men i fredagskväll handlade det om lågmäld och stämningsfull musik och det blev en nästan komisk känsla att se och höra gruppens båda leadsångare Anna Järvinen och Magnus Vikström så nära men ändå så långt från varandra.
   Granada har ett mycket homogent sound som kanske inte når så långt bort från scenen och in i den fredagsstimmiga ungdomspublikens djupare sinnen. Men som där, just där, kring 6-7 meter från scenen blev till hypnos.
   Sedan har gruppen många starka låtar, inte bara singlarna "Amazing it seems" och "Sister", på lager. Som kanske behöver upprepade spelningar för att riktigt sätta sig i den breda publiken.
   När förutsättningarna till scenshow helt krossades så koncentrerades uppmärksamheten på Anna Järvinens mörka elegans. Som när hon inte dekorerade låtarna med en både intensiv och avmätt röst, nånstans mittemellan Kate Bush och Nina Persson, lät sig känslomässigt sväva bort medan hon slöt ögonen.
   Och för att inte musiken enbart skulle decimeras till en anonym musiktapet tog Anna vid några enstaka tillfällen fram munspelet och spräckte upp det makliga vemodet med några taggiga soloinsatser.
   Live är Granada ingen stor konsertgrupp. Däremot hade de, med hjälp av sin homogena repertoar, inga problem att fylla sin konserttimme med övervägande skön musik.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2001 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.