Blogginlägg från juni, 2001

Idoldyrkan suspekt beteende?

ENTUSIASMEN och allvaret är stort i hela ansiktet när Emily, 10, varje gång frågar pappa vem som är hans största idol. I ett liv som lämnat Barbie, dockan alltså, och "Bolibompa" bakom sig är idoler vissa dagar det största i livet och naturligtvis måste alla ha sina speciella, ouppnåeliga idoler. Även pappa. Idoler, avgudadyrkan och artister på en piedestal är ju en ren ungdomsaktivitet.
   Då man ännu lever i tron att artister, berömdheter och kändisar är några varelser som ej går att jämföras med vanligt folk eller ens är människor av samma kött och blod som vi andra. Själva idoldyrkandet är en övergående men viktig och nästan ofrånkomlig fas i en ung människas liv.Det vet jag själv när fyra drygt 20-åriga grabbar från Liverpool rusade in i den svartvita svenska teven hösten 1963 och plötsligt vände uppochned på en 11-årings liv.
   VAD JAG FÖRSTÅR av diskussionerna i flickrummet så utvecklas idoldyrkandet i samma takt som livet och bilderna över sängen skiftar ständigt utseende. Förutsättningarna i själva idoldyrkandet bygger väl på ständig förändring och ständigt nya namn.För att på något sätt inte göra dottern besviken så klämmer jag lite generellt fram namn som Beatles och Ulf Lundell och det möts med ett uppgivet stönande.
   I samma ögonblick stjäl hon med sig den nya Ted Gärdestad-samlingen och några minuter senare ekar allsången från hennes rum. Det har blivit svårare att hitta nya idoler. Att ha artister som är tio kanske tjugo år yngre som idoler gränsar väl till suspekt beteende. Men i en tidigare krönika i vår titulerade jag faktiskt kanadensaren Ron Sexsmith, 37, just idol utan att närmare tänka på det.
   Han är i egentlig mening inte min idol men har via sina skivor och konserter fått min gränslösa uppskattning som kvalificerar honom för en plats bland mina allra största favoriter. På flera sätt. När jag bestämde mig på 70-talet för att skaffa mig nya "idoler" föll jag för en brokig samling folk med spektakulära namn som Jupp, Gomm, Wreckless, Zevon och Tyla. Som alla hade gjort några all-time-favourites till skivor men också snabbt befann sig i utförsbacken både kommersiellt och kreativt.
Nästan alla blev under en tid av med skivkontrakt eller förpassades till rockbranschens bakgård. Men "idoler" har, liksom favoritlaget i fotboll (West Bromwich Albions), evigt liv även i motvind. Och just där i det kärva kommersiella klimatet passar Sexsmith för tillfället in perfekt. Han fick förra året sparken från sitt skivbolag och nya skivan "Blue boy" ges ut av ett litet indiebaserat skivbolag i Staterna och sprids över världen via lika små distributörer.
   TILL RÅGA PÅ ALLT verkar även Ron tvivla på sin egen skaparkraft och provar med hjälp av producenten Steve Earle på en mängd för honom obekväma musikstilar istället för att ägna sig åt innerliga ballader och mästerligt personliga sånger. Men så lätt överger man inte en favorit.
   Jag är ständigt på jakt på skivor med hans medverkan, Kyp Harness, Blair Packham, Neko Case med flera, och fick i dagarna från England Glenn Tillbrooks nya soloskiva, för övrigt en besvikelse, där Ron hjälpt till på en långtifrån magisk låt. För det är ju ofta så med ens genuina favoriter: Det blir aldrig så bra som ens fantasi målar upp i förhand. Men så är det väl också med idoler, de är himmelskt ouppnåeliga förebilder ända till den dag du träffar dom.

/ Håkan

Kinda Gizmo konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/6 2001.

KONSERT
KINDA GIZMO
El Sombrero, Örebro 31/5 2001

Från teater till rock'n roll är steget ofta inte långt. Men teatral rock brukar ofta innebära totalt utspel på scen, långa episka låtar och/eller rock med pretentiösa inslag som koncept.
   Teatermannen Niclas Ekholms grupp Kinda Gizmo bröt mot nästan alla de "reglerna" när de gjorde scendebut i torsdagskväll. Inför en liten men tacksam och familjär publikskara.
   Det handlade under en dryg timmes tid om korta, rockbaserade låtar som inte försökte gömma sig bakom några överarbetade arrangemang, långa solon eller sminkade fasader. Bra, hantverksmässigt skicklig grabbrock som kanske inte rinner över av personlighet eller nya oväntade grepp men gillar man de traditionella rötterna med två gitarrer, bas och trummor är Kinda Gizmo en ståtlig representant för den vuxna rocken i Örebro.
   Så äger Niclas Ekholm, bandets tveklöse frontman, en stor portion scenkarisma efter år på teaterscenen. Utan att visuellt direkt avslöja något stort register. Ändå spelade han sin rock-roll med både pondus och hungrig entusiasm.
   Men utan all värdefull hjälp från sitt band hade han och hans låtar nog blivit anonyma. Den matta av rytmer som Peter Olsens trummor och Rolle Larssons bas rullade ut kan väl bara musikerkollegor riktigt älska och analysera men där grundlades också Kinda Gizmos underbart tajta sound. Och så gitarristen Per Fritz som hade en älskvärt explosiv ton i sin gitarr. Som aldrig riktigt blixtrade till men ändå spelade mycket av kvällens musikaliska huvudroll.
   Jag tyckte mig denna kväll se en stor liten rockartist födas. Som inte har samma genuint personliga framtoning som exempelvis Mats Ronander men där finns paralleller i den coola rösten, den avslappnade hållningen samtidigt som koncentrationen var på topp.
   Rakt igenom den 13 låtar långa repertoaren var det originalmaterial på engelska. Helt opretentiös rock, som jag är så barnsligt förtjust i, med inslag av både soul och pop ("Dirty dogs" hade en refräng som jag fortfarande nynnar på).
   Och för första gången i mitt liv kändes det inte patetiskt när gruppen blev inropade och då i brist på mer material fick upprepa två låtar.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.