Blogginlägg

U2 konsert

Postad: 2001-07-11 14:26
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/7 2001.

KONSERT
U2
Globen, Stockholm 9/7 2001


Läs den imponerande låtlistan bredvid och ni undrar säkert varför det finns en enda invändning på en konsert med världens bästa rockgrupp. Men absurt uppskruvade förväntningar kan sätta käppar i hjulet även för recensenter.
   Pausmusiken innan U2 ökade i volym, Jackie Wilson, Stevie Wonder och Beatles blev som en del av konsertkvällen, innan "Elevation" kom ur högtalarna och bandet kom in på scenen i en fullt upplyst hall. Och inledde halva låten i fullt ljus. Det blev något av antiklimax och den förväntade explosiva starten kom av sig något.
   Ändå blev jag knottrig på armar och ben när alla, både i publiken och på scen, stod på tå och hängde med i den öronbedövande "ooh-ooh"-kören.
   Sedan blev det många varv för Bono på den hjärtformade catwalken. Som visuellt har många fördelar på en stor arena men också tar udden av den tajta gruppkänslan. Med Bono längst ut, ibland tillsammans med The Edge, och Larry Mullen Jr och Adam Clayton som skuggfigurer 50 meter bakom på sin nedsänkta scen.
   I ett spartanskt, övervägande svartvitt strålkastarljus, som inte heller var riktigt lyckat. Det blev något kallt, kargt och naket över hela scenproduktionen. Då återstår det viktigaste, låtarna, där U2 kan konsten att både hetsa upp och dämpa ned en stor publik efter konstens alla regler.
   Utan att vara varken explosiv eller visuellt perfekt så hade inledningen "Elevation" och "Beautiful day" allt för engagera 15 000 människor på en och samma gång.
   Några låtar av inte riktigt maximal U2-standard följde, men Edges solo på sin Rickenbacker i slutet på "Gone" var bländande vackert, innan konserten nådde sin absoluta höjdpunkt.
   Kvällens äldsta låt, deras första singel "I will follow", fick symbolisera det jordnära U2-soundet. Jag blundade och såg framför mig den unga grupp som stod på Marquees lilla klubbscen den där omtalade novemberkvällen 1980 i London.

Stämningen de jobbat upp blev fantastisk när det smattrande introt till "Sunday bloody Sunday" ledde fram till kvällens största allsång. Då gick de berömda kårarna längs ryggraden.
   Och det blev i mina ögon (och öron) inte mindre magiskt när Bono efter den låten på väg tillbaka till bandet sjöng en vers från "In my life" som fick mitt Beatles-hjärta att slå snabbare.
   "Stay" blev ett kort, alltför kort, akustiskt mellanspel där Bono passade på att kalla Edge för Nesmith (efter Monkees-medlemmen som alltid bar stickad mössa i likhet med Edge).
    Avslutningen av konserten och extralåtarna var nästan alla genuina U2-klassiker men där tyckte jag mig höra att Bonos röst inte riktigt höll.
   Han var hes tidigt i konserten men mot slutet blev det lätt besvärande. I tunga "Bullet the blue sky" var det inte så avslöjande men i de lugna låtarna "With or without you" och "One" blev det hörbart. Och jag fick också för mig att slutpunkten med "Walk on", en annars så naturligt fantastisk showstopper, påverkades av Bonos röstproblem.
   Helt nöjd och stundtals överväldigad lämnade jag Globen tillfredsställd. Men utan att sväva på moln fast konserten med U2 vid flera tillfällen nådde himmelska höjder.

U2:s låtar:
Elevation
Beautiful day
Until the end of the world
Mysterious ways
Kite
Gone
New York
I will follow
Sunday bloody Sunday
(In my life)
Stuck in a moment
Stay (faraway, so close!)
Bad
Where the streets have no name,
Pride (in the name of love)

Extralåtar
Bullet the blue sky
With or without you
The fly

Extra extralåtar:
One
Wake up, dead man
Walk on

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juli 2001 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.