Blogginlägg från mars, 2000

Minnen av de klassiska konserterna

Postad: 2000-03-31 21:01
Kategori: Krönikor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/3 2000.

Har man inget minne - har man ingen framtid, som någon filosof kunde ha sagt för tusen år sedan.
Som uppmärksammade Meny-läsare redan har sett så efterlyser vi personliga betraktelser från förr. Om klassiska konserter med klassiska artister som etsat klassiska minnen i varje konsertbesökares hjärna.
   För att reta konsertnerven och väcka upp minnet några grader så har vi nämnt några konserttillfällen från förr. Från Who 1966 till Iggy Pop 1987. Och många namn däremellan.
   Men det finns naturligtvis så mycket mer att minnas, så många fler artister och framförallt så många fler oförglömliga ögonblick att redovisa från Örebros långa historia som konsertstad.
   Det behöver inte alltid vara i de stora sammanhangen det oförglömliga hände. Inte heller behöver minnet nödvändigtvis vara heltäckande utan någon läcker detalj, ett intressant datum eller någon kort personlig reflektion kring någon konsert för 20-30 år sedan.
   Vad hände exempelvis under 60-talsåren på Power House, när det låg i hörnet Trädgårdsgatan-Engelbrektsgatan? Gitarristen Bela Swärdmark har på sin hemsida initierat och personligt berättat om ett jam med Peter Green och Fleetwood Mac 23 november 1968 och det finns väl anledning att tro att det då levande musiklivet i Örebro hade fler sådana celebra och spontana besök. Och vad hände egentligen på många av Örebros ungdomsgårdar under 60-talet.
   Att många framgångsrika svenska band spelade där vet vi men hur är det med John Mayall's Bluesbreakers med Eric Clapton på Norrbygården? Ryktet går, många säger sig komma ihåg men minnet vill inte riktigt ta fram ett exakt datum. Är det någon som har ett glasklart minne så skriv: meny@nerikes.se.
   Många, inklusive gitarristen Finn Sjöberg på sin hemsida, vill också placera en konsert med Cream i Örebro på 60-talet. Men jag har dammsugit konsertlistor med Clapton och Cream men har inte upptäckt något relevant datum.
   Till raden av alla redan uppräknade namn kan vi också lägga namn som Kinks, Hollies, Spencer Davis Group, Ronnie Lane, Chuck Berry, John Cale, Rockpile, John Hiatt och Pogues (med Elvis Costello i publiken).
Det är bara att tänka efter. Och minnas.

/ Håkan

Allt skulle bli bättre vid en flytt till Brunnsparken

Postad: 2000-03-27 19:46
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i mars 2000.

Nyheten om att Slottsfestivalen i sommar eventuellt flyttar till Brunnsparken engagerar onekligen folk. Både negativt och positivt. Några ser möjligheterna i en flytt medan 3 av 4, i skrivande stund, förkastar det nya förslaget.
   Området kring Slottet är knappast en perfekt eller naturlig plats för en musikfestival. Vi har många gånger klagat på stora scenens placering, de obekväma kullerstenarna under våra fötter och de begränsade publikplatserna framför vallgraven.
   Ändå är motståndet mot en flyttning stort. Allt skulle bli bättre vid en flytt till Brunnsparken. De stora ytorna framför stora scenen kan svälja en storpublik där alla ser och hör bra. Den lilla alternativa scenen kan husera inomhus i Globen eller utomhus på grässlänten bortom. Det skulle sammantaget bli en mycket bättre festival. Ur musikalisk synpunkt.
   Det fungerade exempelvis i somras när Kalas-turnén mellanlandade och verkligen drog folk i tusental till den gamla folkparken. Men vad jag förstår av debatten så är inte det musikaliska eller miljön det viktigaste. Tillgänglighet, motstånd till förändringar i allmänhet och den stora negativa klangen i Brunnsparkens namn är större skäl till alla skeptiska uppfattningar.
   Denna gemytligt gröna oas och perfekta plats för konserter med sina naturliga scener räcker dock inte för att locka folk från stadskärnan till parken.
   Hela folkparkstraditionen är nedläggningshotad så det är inte helt enkelt att locka massorna till parken. Men ett slagkraftigt program är givetvis grunden till ännu en kommersiellt lyckad festival.
   Det är artisterna som gör festivalen och kan Hasse Hjort & Co lägga mindre pengar på staket och plank och mer på artisterna så finns det hopp. Och därmed håva in det bästa som Sverige har att erbjuda i artistväg plus eventuellt någon utländsk krydda så är jag övertygad om att Slottsfestivaltraditionerna kan få en naturlig men lite annorlunda fortsättning i det lummiga Brunnsparken.

/ Håkan

Blå Tåget konsert

Postad: 2000-03-17 14:06
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 2000.

KONSERT
BLÅ TÅGET
Svensson & Co, Örebro 17/3 2000


Gruppen som drog till sig oanad uppmärksamhet på Svensson & Co i fredags var Blå Tåget. En grupp som existerade på riktigt för nästan 30 år sedan och inte ens då hade någon större musikalisk vision att bjuda på. Då var det politisk musik med väldigt tydliga förtecken.
   Nu har dessa proggpionjärer blivit riktiga mysfarbröder, karikatyrer som tagna ur ett diskussionsprogram på teve, som presenterade ett digert program (just så beskrev Tor Berger konsertformen) med utförliga presentationer av låtarna och paus för skivförsäljning mitt i konserten. Och kollektivet är fortfarande viktigare än personerna ty Blå Tåget-medlemmarnas namn presenterades aldrig.
   I dagsläget behövs progressiva vindar som motpol till alla marknadskrafter som drar hit och dit. Men Blå Tåget i dag är snarare ett nostalgiskt fenomen jämfört med exempelvis Mikael Wiehes lyhörda utveckling.
   Torkel Rasmusson kunde inte sjunga bättre nu än då men gruppen har kvar sitt vemodigt musikaliska språk som är primitivt men ändå rätt underhållande. På en nivå som överlevt många vintrar sedan 1972.
   Då menar jag en nivå där Kjell Höglund skulle beskrivas som välsjungande och tonsäker. Ty varken Torkel eller Tore Berger har några bärande röster. Men inte desto mindre personliga stämmor.
   Och med en virtuos i musikern Kjell Westling, på både blås- och stränginstrument, så havererade aldrig föreställningen fast tempot var sävligt och utdraget.
   Sedan visade det sig att gruppens nya låtar från senaste skivan "Moderna material", men också några helt nyskrivna, rimmade perfekt med gamla klassiker som "Glassfabriken" och "I guds frånvaro".
   Och så kvällens oändliga önskemål, "Den ena handen vet vad den andra gör" som i folkmun döpts om till "Staten & kapitalet", som efter närmare två timmar kom som efterlängtad final på konserten.
En konsert som hade sitt kultvärde och var mer kul än bra.

/ Håkan

"Silver"

Postad: 2000-03-15 16:10
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/3 2000.

WILMER X
Silver
(EMI/Hi Fidelity)


Wilmers nya album går i förra skivans fotspår. På "Primitiv", i mina öron 1998 års bästa svenska album, visade det rutinerade veteranbandet upp en härlig entusiasm med ett envist rockande som kännetecken.
   "Silver" är i många avseenden en naturlig fortsättning, kanske en liten repris, på den succén. Inte alls oäven, inte alls upprepande men den nya skivan har större förväntningar att tävla mot.
   De inställsamma balladernas tid är för länge sedan förbi i Wilmers karriär. Däremot har Nisse Hellberg lärt sig den svåra konsten att ta en låt både upp och ned. "Saker jag inte bryr mig om" och "Simma till Amerika" är två utsökta exempel på den skolan.
   Den senare är albumets klart mest lysande låt. Från texten (om de gamla, hårdhudade badhusvakterna) via de snygga gitarrerna, den effektiva syntslingan till de slagkraftiga körerna. Kort sagt en av Nisses allra bästa låtar någonsin.
   Singelspåret "Alltid är en lång lång tid", på albumet utökat med ett akustiskt intro som ekar "You can't always get what you want", kunde också ha tillhört de där omväxlande låtarnas lilla skara men ramlar snabbt in i det traditionella Wilmer X-formatet.
   Ett format som varit mall till låtar som "Jag flippar ut", "Tänk om, vänd om", "Lava", "Låt oss tala om lust" och "Fullblod". Låtar som allra minst överraskar men ändå har en trygg, traditionell bas i det typiska Wilmer X-soundet. Där vi inte pratar upprepning utan utveckling.

/ Håkan

"The Million Dollar Hotel"

Postad: 2000-03-10 15:23
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2000.

FILMMUSIK
The Million Dollar Hotel
(Island)


Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders nya film. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.
   Dels bidrar Bono själv med många insatser och dels finns han med i bakgrunden på de flesta låtarna.
   "The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar på tre spår som samtliga håller en oerhörd kvalité. Som släcker törsten på varje U2-fanatiker som trånar efter ett nyinspelat album från de fyra irländarna som här återförenats med både Brian Eno och Daniel Lanois.
   Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad på steelgitarr, som inte undgår någon. Även "Stateless" och "The first time" är starka låtar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
   På ytterligare tre låtar uppträder Bono på egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker också upp bakom skådespelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är super.
   I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, återfinns både Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar åt det jazziga men ändå inte faller ur ramen.
   Inte ens Hassells nio minuter långa liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom några repriser av redan framförda låtar.
   Även en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma på den här skivan fast den musikaliskt står ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spanskspråkig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade på originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final.

/ Håkan

Historiskt steg av Mikael Wiehe

Postad: 2000-03-03 19:41
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 2000.

För närmare trettio år sedan sjöng han "Ingenting förändras av sig själv" och det var så sant, så sant. För när 2000-talet är här och solokarriären tagit många varv runt solen gör han något nytt. Ett steg som visserligen är värdigt en portalfigur som Mikael Wiehe men det känns ändå historiskt att hans nästa skiva släpps på multinationella EMI.
   Efter så många år som solidarisk artist och pionjär i vänsterrörelsen är det givetvis inga protester till hans handlande ty tiden har sprungit ifatt Wiehe som nu måste tävla på samma villkor som alla andra artister. För en artist som redan samarbetat med alla från Tomas Ledin till Thåström så är steget över till storfinansen, som det brukade heta i vänsterkretsar, musikaliskt inte så långt. Moraliskt betydligt längre.
   Med Wiehes sedvanliga dignitet sker det helt på hans egna villkor. Det stod helt klart när jag förra veckan fick två olika promotionskivor i min hand. Wiehe befinner sig nu på ett professionellt skivbolag där marknadsföing är a och o. Vilket fått till följd att samtidigt som en promo-sampler, med sex låtar från skivan, gått ut till landets skivrecensenter så har Wiehes produktionsbolag United Stage ingått en pakt med fackföreningsrörelsen och presenterar tillsammans med Kommunal en femspårs-CD som distribueras till 40 000 förtroendevalda.
   Det kallar jag målinriktad marknadsföring ty skivorna är anpassade sina målgrupper, mjukare urval till Kommunal och ett fräckare anslag till recensenterna, på ett helt raffinerat sätt. Under alla åren på MNW och Amalthea var sådan kommersiell exponering knappast möjlig.
   Det kändes också som ett litet steg för mänskligheten och ett stort steg för Mikael Wiehe när han förra veckan, samtidigt med distributionen av reklamskivorna, fick stort utrymme i Luuks pratshow.
   Till saken hör dessutom att smakproven sammantaget visar upp en mer politisk, musikaliskt djärvare, mer engagerad, slagkraftigare och mer intressant Wiehe än på mycket längre.
   På den snällare Kommunal-skivan ingår en nyinspelad version av "Titanic" som knappast återfinns på nya skivan. Där gör han också en låt, "Den enda vägen", nästan helt akustisk som på det kommande albumet är elektrisk efter Neil Young-modell. Och den bitande, fräsande "Jag slipar knivar" kommer knappast att hamna på Svensktoppen.
   Mer om det riktiga albumet nästa vecka.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2000 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.