Blogginlägg från februari, 2000

Magnus Lindberg tillbaka i hetluften

Postad: 2000-02-27 19:33
Kategori: Intervjuer

Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda i februari 2000.

Magnus Lindbergs 25 år långa karriär som soloartist har haft många avbrott, av en eller annan anledning, men nu är han i hetluften igen. Aktuell med "Tur o retur", en skiva med både gamla och nyskrivna låtar. Ingen "greatest hits"-samling, i traditionell mening, utan ett personligt urval låtar som han kände kunde förändras till det bättre.
   - En del gamla låtar, exempelvis "I en hand" och hela den LP:n, går inte att göra så mycket bättre eller annorlunda. Därför har Kaj Söderström, gammal Lindberg-kompanjon sedan 20 år tillbaka, och jag siktat in oss på låtar som går att göra om i mer akustiska, lågmälda arrangemang.
   - Låtarna har ju en gång i tiden kommit till i ensamheten så för mig känns det naturligt att framföra rocklåtar som "Röda läppar" och "Då känns det lite lugnare" med bara en akustisk gitarr i komp, förklarar Magnus.
   Jakten på bra låtar, som inte riktigt fått sin maximala utformning på skiva, fastnar ofta kring skivan "Det kommer en vind" från 1989. Trummaskin-skivan, som Magnus beskriver den.
   - "Starkare", "Blind leder en blind" och "Tystnaden" (finns med på nya skivan), är ju fantastiska låtar fast de kom bort i det moderna soundet. Men jag ville göra en billigare produktion, säger Magnus som förklaring till trummaskinerna.
   I samband med utgivningen av "Det kommer en vind" hade Magnus ett starkt förhållande till Örebro. Han turnerade och spelade flitigt med ett gäng Örebromusiker, Fabulous Barflys, under ledning av gitarristen Staffan Ernestam.
   - De var ju ett utpräglat coverband när jag kom in i bilden men de var otroligt duktiga musiker som lärde sig mina låtar på nolltid och samarbetet var verkligen givande.
   - Men det var 20 mil mellan oss och det fungerar inte i längden om man inte har en väldig massa pengar.

Det största skälet till att bandet och Magnus gick skilda vägar hette dock Grymlings. Gubbrockbandet som han under några år hade tillsammans med Gotlandsrotade Pugh Rogefeldt och Micke Rickfors. Och Magnus dåvarande granne, Göran Lagerberg, en gång basist i Tages.
   - Då kändes det kul, skojigt att spela in första skivan och vi hade roligt tillsammans. Och succén var både överraskande och enorm, minns Magnus.
   Han kommer också ihåg att andra skivan var alldeles för kravfylld när den stressades fram av skivbolag och andra inblandade.
   - Då var det plötsligt inte lika roligt längre, kraften gick ur mig och jag ville hålla mig från rampljuset. Jobbade som trubadur och ville mest vara ifred.
   Mellan de stora skivsläppen har Magnus inte dragit sig för att ta vanliga jobb. I dag kan han leva på sin musik men han har periodvis jobbat som musiklärare på hög- och mellanstadiet i Solna, staplat plank på en brädgård och städat på Arbetarskyddsstyrelsen.
   - Det håller en kvar i verkligheten och det är där man träffar vanliga människor. Som gör att det blir lättare att skriva låtar. Jag är ingen ordbajsare, jag vill beskriva riktiga personer.
   Vilket osökt för oss in på en av de nyskrivna låtarna på skivan, "Jag ska se när du brinner", en riktig hatlåt.
   - Det handlar om en verklig person som jag kände och det är verklig ilska jag vill förmedla. Har han någon intelligens kvar så kan han säkert gissa att det är han jag sjunger om, säger Magnus bestämt och höjer rösten för första och enda gången under intervjun.

Magnus beskriver sig som en typisk stadsmänniska fast han just nu bor på landet i Upplands-Väsby i sin pappas gamla gård där det stundtals blir alldeles för lugnt och stilla.
   - Det är i stan med stadsmiljön jag får uppslag till nya låtar. Lamporna och skyltfönstren är fantastiska inspirationskällor. Det är kärleken till stan som jag tar med mig ut på landet där jag skriver färdigt låtarna.
   Nya skivan har huvudsakligen gjorts i tajt samarbete med Kaj Söderström, på bas, gitarr och keyboards, men det är tillsammans med sitt trogna band, Kaj, Billy Bremner och Pelle Alsing, han ska ut på vägarna i sommar ("Slottsfestivalen låter som en lysande idé") och ska enligt planerna spela in nya skivan i höst.
   - Nu känner jag för att göra en bandplatta med nytt material och hoppas den blir klar till jul, men man vet ju aldrig, säger en realistisk Magnus som har erfarenhet av hur färdiga planer kan krossas och förutsättningar snabbt kan ändras i skivbranschen.
   - Det har varit några hårda år men än är det inte slut, avslutar en optimistisk Magnus som tillsammans med sin skivbolagsrepresentant frågar efter bästa vägen till Norrköping innan han berättar att i bilstereon snurrar en skiva med Gram Parsons.
   - Jag kanske ska göra en countryskiva, blir Magnus sista spontana kommentar innan vi skiljs vid Järntorget.

/ Håkan

”Tur o retur”

Postad: 2000-02-24 12:29
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/2 2000.

MAGNUS LINDBERG
Tur o retur
(EMI)


Under den passande titeln presenterar Magnus både nya och gamla låtar. Nio gamla låtar, i mer eller mindre akustiska arrangemang, samsas med tre nyskrivna.
   Blandningen av nytt och gammalt ger ingen direkt naturlig känsla. Låtar som sitter i ryggraden, visserligen omgjorda och nyarrangerade, ska/kan inte rättvist jämföras med helt nytt material.
   Det är ändå en fascinerande resa genom Magnus gamla repertoar och det låter bättre än någonsin tidigare. Han sjunger fantastiskt bra och munspelet behandlar han närmast som en virtuos. Lyssna bara på avslutande "Sista versen kvar".
   Dock överskuggas det äldre materialet av förväntningarna på de tre nyskrivna låtarna av vilka två, "Jag ska se när du brinner" och "Dina bruna ögons man", lätt platsat på den underbara "Ljus i natten", förra årets underbara comebackskiva.
   En extrem hatlåt bredvid en kärleksförklaring som sammantaget gör Magnus Lindberg till den oslipade diamant som rock-Sverige har haft så svårt att ta till sitt hjärta.

/ Håkan

Lång lista av favoriter

Postad: 2000-02-04 19:25
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/2 2000.

Det är jag mot världen. Fokusera dig, hitta din nisch och, framförallt, begränsa dig. Heter det ofta
i allt fler sammanhang. Jag har svårt att koncentrera mig på bara en sak, det kanske är ett medfött handikapp just för oss recensenter. Vi vill lyssna på så mycket, så många olika artister och så många olika genrer för att det egna perspektivet ska bli så optimalt som möjligt.
   När jag ska lista mina största favoriter i rock- och popbranschen blir listan lång, riktigt lång. The Beatles, står givetvis högst upp, följs av sex mer eller mindre nostalgiska namn: Ian Gomm, Mickey Jupp, Moon Martin, Sean Tyla, Wreckless Eric och Warren Zevon. Fyra engelsmän och två amerikanare, från G till Z, av vilka några faktiskt är aktuella på skiva den här vintern.
   Sedan följer ytterligare ett 25-tal namn som jag håller närmast mitt hjärta när det blåser som mest. I den stora kategorin trängs kända namn som Ulf Lundell, Tom Petty och Neil Young, grymt bortglömda grupper som Motors, Records och The Men They Couldn't Hang, kärleksfulla soloartister som Jackson Browne, Ron Sexsmith och Kirsty MacColl och sympatiska "gubbar" som Nils Lofgren och Graham Parker.
   Att hålla sig informerad om ett 30-tal artister, med mer eller mindre aktiva karriärer, är ett tufft och helt omöjligt jobb. Förr i tiden, låt säga under 80-talet när vinylsamlandet i mitt fall nådde sin topp, innebar det också ett evigt jagande av nyutgivna skivor av både lättfunnen och sällsynt art.
   Nu begränsar jag mig till att noggrant notera varje nyutgåva för att möjligen på sikt i något sammanhang skaffa skivan i fråga. Det har blivit svårare, när artisterna i många fall varvat ner på mindre skivbolag med begränsad distribution, och jag ser fram mot revolutionen när internet har tagit över och skivorna har dumpats till förmån för mp3-filer och inget är längre omöjligt att få tag i.
   Som fallet är just nu med Ian Gomms senaste CD, "Crazy for you", som bara släppts i Japan. Och några medlemmar från den sanslöst trevliga gruppen The Men They Couldn't Hang har gått vidare till ännu obskyrare Preacher Jethro Brimstone & the Watermelon Kid (!) med en CD ute på en minimal engelsk etikett.
   På 80-talet hade sådana rapporter framkallat glädjetjut fast det blev både dyrt och tidskrävande. Men fortfarande kittlar nyheterna fint i skivsamlarnerven, det ska erkännas.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2000 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29          

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.