Blogginlägg

"The Million Dollar Hotel"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2000.

FILMMUSIK
The Million Dollar Hotel
(Island)

Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders nya film. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.
   Dels bidrar Bono själv med många insatser och dels finns han med i bakgrunden på de flesta låtarna.
   "The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar på tre spår som samtliga håller en oerhörd kvalité. Som släcker törsten på varje U2-fanatiker som trånar efter ett nyinspelat album från de fyra irländarna som här återförenats med både Brian Eno och Daniel Lanois.
   Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad på steelgitarr, som inte undgår någon. Även "Stateless" och "The first time" är starka låtar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
   På ytterligare tre låtar uppträder Bono på egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker också upp bakom skådespelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är super.
   I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, återfinns både Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar åt det jazziga men ändå inte faller ur ramen.
   Inte ens Hassells nio minuter långa liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom några repriser av redan framförda låtar.
   Även en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma på den här skivan fast den musikaliskt står ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spanskspråkig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade på originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.