Blogginlägg

Blå Tåget konsert

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/3 2000.

KONSERT
BLÅ TÅGET
Svensson & Co, Örebro 17/3 2000

Gruppen som drog till sig oanad uppmärksamhet på Svensson & Co i fredags var Blå Tåget. En grupp som existerade på riktigt för nästan 30 år sedan och inte ens då hade någon större musikalisk vision att bjuda på. Då var det politisk musik med väldigt tydliga förtecken.
   Nu har dessa proggpionjärer blivit riktiga mysfarbröder, karikatyrer som tagna ur ett diskussionsprogram på teve, som presenterade ett digert program (just så beskrev Tor Berger konsertformen) med utförliga presentationer av låtarna och paus för skivförsäljning mitt i konserten. Och kollektivet är fortfarande viktigare än personerna ty Blå Tåget-medlemmarnas namn presenterades aldrig.
   I dagsläget behövs progressiva vindar som motpol till alla marknadskrafter som drar hit och dit. Men Blå Tåget i dag är snarare ett nostalgiskt fenomen jämfört med exempelvis Mikael Wiehes lyhörda utveckling.
   Torkel Rasmusson kunde inte sjunga bättre nu än då men gruppen har kvar sitt vemodigt musikaliska språk som är primitivt men ändå rätt underhållande. På en nivå som överlevt många vintrar sedan 1972.
   Då menar jag en nivå där Kjell Höglund skulle beskrivas som välsjungande och tonsäker. Ty varken Torkel eller Tore Berger har några bärande röster. Men inte desto mindre personliga stämmor.
   Och med en virtuos i musikern Kjell Westling, på både blås- och stränginstrument, så havererade aldrig föreställningen fast tempot var sävligt och utdraget.
   Sedan visade det sig att gruppens nya låtar från senaste skivan "Moderna material", men också några helt nyskrivna, rimmade perfekt med gamla klassiker som "Glassfabriken" och "I guds frånvaro".
   Och så kvällens oändliga önskemål, "Den ena handen vet vad den andra gör" som i folkmun döpts om till "Staten & kapitalet", som efter närmare två timmar kom som efterlängtad final på konserten.
En konsert som hade sitt kultvärde och var mer kul än bra.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.