Blogginlägg från 2016-02-29

Josefin Nilsson (1969-2016)

Postad: 2016-02-29 22:09
Kategori: Minns

EN UNDERBART PERSONLIG SÅNGRÖST HAR TYSTNAT. Sångerskan Josefin Nilsson var rösten vi förknippar med Ainbusk Singers, eller enbart Ainbusk som kvartetten kallade sig från 1998, men den bräckliga, sårbara och oförglömligt personliga stämman skulle färga svensk musikhistoria på många sätt genom åren.
   Ainbusk var ju främst en scengrupp, liveskivan "Från När till fjärran" blev helt logiskt albumdebut med hjälp av Benny Andersson, och kvartettens första studioskiva 1998, "Ainbusk", uppfattar jag faktiskt som Josefin Nilssons karriärhöjdpunkt. OK, hitsen som Benny Andersson skänkte gruppen i början på 90-talet, "Lassie" (1990) och "Älska mej" (1991), är naturligtvis kommersiellt mycket större men utmaningen att skriva allt material själva och sedan låta Nils Erikson (en av mina favoriter på 90-talet) ge produktionen ett helt eget och spännande sound är för mig oslagbart.
   Men nu har jag gått Josefins karriär lite i förväg och hoppat över åren efter de spektakulära hitsen som lite märkligt inte följdes upp med något album. Uppföljaren blev istället Josefin Nilssons egen solodebut "Shapes" (1993) med tio nyskrivna och exklusiva Benny Andersson/Björn Ulvaeus-låtar producerade av Benny och de där typiska ABBA-namnen (Wellander, Gunnarsson, Lindvall) i kompet. Och visst låter skivan som det ABBA-album vi aldrig fick efter "The visitor".
   Sedan var Josefin i hög grad delaktig i den mycket lyckosamma lanseringen av Tottas solokarriär i mitten på 90-talet. Hon sjöng duett med Totta på den svenska långsamma versionen av "Always on my mind", "Alltid inom mig", som var det ledande spåret på "Totta"-albumet. En duett som många år senare (2001) skulle följas av ett helt Totta-album med enbart duetter med olika sångerskor där Josefin gör fina insatser på Mauro Scoccos "Mannen du inte behöver" och Peter LeMarcs "Kosters klippor".
   Jag har tyvärr inte samma koll på Josefin Nilssons bidrag till Melodifestivalen, "Med hjärtats egna ord" (2005) och "Jag saknar dig ibland" (2008 med Ainbusk), eller filmrollerna i "Adam & Eva" (1997) och "Det blir aldrig som man tänkt sig" (2000). Däremot fick jag nöjet att uppleva henne på scen som Svetlana Sergievskaja i musikalen "Chess på svenska" på Cirkus i Stockholm hösten 2002.
   Josefin Nilsson avled idag 29 februari 2016.

/ Håkan

Ett fullbordat konstverk av Anna

Postad: 2016-02-29 10:56
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Magnus Sundell

Bilder: Carina Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/2 2016.

ANNA TERNHEIM
VIKTOR OLSSON
Conventum, Örebro 27 februari 2016
Konsertlängd: 19:32-19:54 (VO, 22 min) och 19:56-21:40 (AT, 104 min)
Min plats: Rad 10, plats 591


Det är förutsättningar och förväntningar som ligger tunga i vågskålen. För min del hade förutsättningarna för en konsert med Anna Ternheim varit bättre och därför hade jag heller inte så höga förväntningar som vid varje tidigare tillfälle som hon har ställt sig på en scen i Örebro.
   Jag tycker nämligen, tvärtemot majoriteten av kritiker och alla fans förstås, att det senaste grammisnominerade albumet "For the young" är en märkvärdigt konventionell skiva som inte varken överraskar eller upprör. Efter svenska förhållanden är den givetvis helt okej men för Ternheim, som tidigare har tagit nya spännande steg för varje album, är den förutsägbart händelsefattig.
   Konserten i Conventum var varken konventionell eller förutsägbar och blev allt annat än händelsefattig. Med sedvanlig konstnärlig kreativitet, både visuellt och musikaliskt, lät Anna repertoaren pendla mellan nya och gamla låtar efter en gemensam soundmässig linje som pumpade ut det optimala ur varje ton och takt.
   Där exempelvis Tomas Hallonstens trumpet, Charlotte Centervalls gitarrspel med slide och Patrick Thormans ståbas med stråke fick mig att omvärdera materialet på senaste skivan. Stundtals tålamodskrävande i sina mest skramliga crescendon medan motljuset stack i ögonen men när himmelska höjdpunkter väntade runt nästa hörn var det bara att kapitulera. Som recensent, ständigt på jakt efter något innovativt, älskade jag upplevelsen när Anna Ternheim tog mig med till nya outforskade nivåer.
   Men det fanns givetvis också några sköra, innerliga ögonblick, exempelvis dragspelet i " The longer the waiting (the sweeter the kiss)" eller körsången i "My secret", i det konstverk som Anna fullbordade mellan åtta och tio i lördagskväll.
   Inledande Viktor Olsson hade en välklingande och noggrant stämd akustisk gitarr och med en kraftfull stämma framförde han fem av sina låtar, bland annat "Mil av ljus" och "Stenungsund" inför en andlös och förvånad publik. Med ödmjukt mellansnack och självförtroende i rösten borde han snart vara känd på alla platser där Anna Ternheims turné drar fram.

Anna Ternheim: sång/gitarr
Tomas Hallonsten: keyboards/trumpet
Charlotte Centervalls, gitarr/sång
Jonna Löfgren: trummor
Patrick Thorman, bas/sång

1. Hours
2. Still a beautiful day
3. To be gone
4. For the young
5. Girl laying down
6. Only those who love
7. Shoreline
8. The longer the waiting (the sweeter the kiss)
9. Bow your head
10. What have I done
11. A French love
12. Summer rain
13. Let it rain
14. My secret
15. Don’t leave

/ Håkan

60: #12 DUSTY SPRINGFIELD (1963-1969)

Postad: 2016-02-29 07:53
Kategori: 60-talets bästa



DUSTY SPRINGFIELDS TOPP 3:

1. I close my eyes and count to ten (1968)
2. Goin' back (1966)
3. Son of a preacher man (1968)


DET KAN TYCKAS VARA SUCCÉ FRÅN START på första solosingeln, en fjärdeplats i England, för Dusty Springfield. Men i november 1963, när "I only want to be with you" släpptes, hade hon många professionella år bakom sig. Redan som 19-åring uppträdde Dusty (då under sitt födelsenamn Mary O'Brien) professionellt i olika grupper, först i Lana Sisters (1958-60) och sedan i The Springfields (1960-63). Det var i den senare gruppen (som fick sitt namn efter vårängen de repeterade vid), som hade flera singlar på Englandslistan, hon fick artistnamnet som kom att bli en av 60-talets mest framgångsrika sångerskor.
   Som soloartist blev Dusty känd som sångerskan som varken sjöng snäll schlager eller konventionell pop. Hennes röst var rena dynamiten vare sig hon sjöng uptempolåtar eller ballader. Och med dramatiska arrangemang (Ivor Raymonde) och en händelserik produktion (en ej namngiven Johnny Franz) satte hon egen prägel på alla låtar hon fick i sin mun. Hennes singelrepertoar var en blandning av specialskrivet eller exklusiva mindre kända covers.
   De första singlarna "I only want to be with you" och "Stay awhile", båda skrivna av närstående Hawker/Raymonde, satte nivån direkt och man hör producenten Franzs ambition att ge soundet en touch av Phil Spector. Men andrasingeln blev inte lika framgångsrik på listorna som debuten så inför tredje singeln sökte Dusty med rådgivare material i USA och hittade en då tämligen okänd Burt Bacharach-låt, "I just don't know what to do with myself". En underbar låt och Dustys då hittills största hit. Här utmanar hon ju faktiskt USA:s Dionne Warwick som vid den här tiden var specialist på Bacharach-låtar.
   Nästa Dusty-singel, halvballaden "Losing you", är nästan lika bra med en röst som börjar bli allt starkare och personligare. I Springfields skrev Dustys bror Tom Springfield en majoritet av repertoaren och efter gruppens splittring fortsatte han som både låtskrivare och producent och har skrivit den här låten tillsammans med Clive Westlake som för övrigt också ligger bakom flera andra starka Dusty-singlar.
   Trots blandade listplaceringar följer under 1965 en liten musikalisk svacka i Dusty Springfields singelproduktion. På "Your hurtin' kind of love" gör Spector-influenserna en comeback men låten saknar hitpotential. "In the middle of nowhere" är bara en konventionell poplåt. Goffin/Kings "Some of your lovin'", Gerry Goffin producerade originalet med The Honey Bees våren 1965, är en oväntat blek pianoballad. Och "Little by little" (inte Stones-låten med samma titel från 1964), släppt i januari 1966, är en 2:26 lång tjatig upprepning av titeln.
   Sedan lyfter Dustys singlar till rent himmelska höjder. Först hennes all time greatest hit "You don't have to say you love me", italiensk låt från början, som är 60-talets kanske pampigaste hitlåt där Ivor Raymonde avslutar sin arrangörshistoria med Dusty på ett nästan gränslöst imponerande sätt och vilken röst. Inte min favorit med Dusty, kanske lite sönderspelad i historien, men här finns italiensk dramatik fångad som i en ask!

DEN SUCCÉN FÖLJS UPP AV ÄNNU EN GOFFIN/KING-LÅT, "Goin' back", men den här gången är det en melodisk klassiker där den nye arrangören Peter Knight gjort ett fantastiskt jobb för att göra halvballaden så spännande. Lite sensuellare och mjukare röst men ack så imponerande.
   Balladen "All I see is you" står inte ut bland Dustys alla singlar men Wally Stotts stråkar gör hela låten. På tempohöjaren "I'll try anything" har det klassiska Motown-soundet stått modell och det är Dustys första (men inte sista) singel som har en USA-relaterad historia. Amerikanen Herb Bernstein, som även arrangerade, har producerat bakgrunderna i New York medan Johnny Franz i vanlig ordning producerade Dustys röst i London. En stark singel.
   Nästa singel, "Give me time", har ännu en gång italienskt ursprung men är en ganska medioker låt fast arrangören Reg Guest gör sitt bästa med både blås och stråkar. Sedan följer nästa USA-sejour med Jerry Ragovoy som producent, "What's it gonna be", som är bättre och oväntat poppigare än dess missade listplacering ger sken av. Och den minst sagt starka uppställningen i kören, Madeline Bell, Carole King, Nick Ashford och Valerie Simpson, imponerar givetvis.
   Tillbaka i England och min absoluta Dusty Springfield-favorit, Clive Westlakes "I close my eyes and count to ten", återigen förmodligen producerad av Johnny Franz. Han uppträdde nämligen alltid okrediterad på Dustys singlar och enligt myten var hon alltid delaktig i produktionsarbetet. Från det mäktiga pianointrot via Dustys snälla sensuella men ändå starka röst till det dramatiska crescendot är det här verkligen en pärla.
   Efter den framskjutna 4:e-placeringen på Englandslistan fick Westlake nytt förtroende med sin "I will come to you". Har en fin och hyfsad refräng men saknar kraft och att det resulterar i ett kommersiellt fiasko, ingen listplacering, är inte så förvånande.
   Nu inträffar det största lappkastet i Dusty Springfields karriär. Först skriver hon kontrakt med den stora mäktiga amerikanska souletiketten Atlantic för USA-marknaden. Sedan reste hon till Memphis och lät den legendariska skivproducenttrion Jerry Wexler, Tom Dowd och Arif Mardin producera nästa album, legendomsusade "Dusty in Memphis". Albumet sålde dåligt fast recensionerna överlag var positiva. Inspelningarna, som inte var konfliktfria, resulterade i en enda singel, "Son of a preacher man", som förmodligen är Dustys mest kända låt. Utan någon officiell arrangör är det något hypnotiskt i arrangemanget med elpianointrot, blåset, Sweet Inspirations i kören och alla de ruskigt rutinerade musikerna i kompet.
   Men som sagt, ingen mer singel från det legendariska albumet. På sätt och vis bränd av de amerikanska upplevelserna fick den engelske producenten Bill Landis ta hand om nästa singel som innehöll amerikanskt material, en cover på Barbara Acklins ett år gamla "Am I the same girl". Soundet var soft soul och skivköparna vände den ryggen.
   Och det gick inte mycket bättre med Dustys sista 60-talssingel, den Philadelphia-inspelade "Brand new me", som även det var en några månader gammal Jerry Butler-cover. Amerikansk opersonlig soul som inte satte några avtryck och gav en lite besk eftersmak på en i övrigt fantastisk karriär.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2016 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.