Blogginlägg från februari, 2016

Josefin Nilsson (1969-2016)

Postad: 2016-02-29 22:09
Kategori: Minns

EN UNDERBART PERSONLIG SÅNGRÖST HAR TYSTNAT. Sångerskan Josefin Nilsson var rösten vi förknippar med Ainbusk Singers, eller enbart Ainbusk som kvartetten kallade sig från 1998, men den bräckliga, sårbara och oförglömligt personliga stämman skulle färga svensk musikhistoria på många sätt genom åren.
   Ainbusk var ju främst en scengrupp, liveskivan "Från När till fjärran" blev helt logiskt albumdebut med hjälp av Benny Andersson, och kvartettens första studioskiva 1998, "Ainbusk", uppfattar jag faktiskt som Josefin Nilssons karriärhöjdpunkt. OK, hitsen som Benny Andersson skänkte gruppen i början på 90-talet, "Lassie" (1990) och "Älska mej" (1991), är naturligtvis kommersiellt mycket större men utmaningen att skriva allt material själva och sedan låta Nils Erikson (en av mina favoriter på 90-talet) ge produktionen ett helt eget och spännande sound är för mig oslagbart.
   Men nu har jag gått Josefins karriär lite i förväg och hoppat över åren efter de spektakulära hitsen som lite märkligt inte följdes upp med något album. Uppföljaren blev istället Josefin Nilssons egen solodebut "Shapes" (1993) med tio nyskrivna och exklusiva Benny Andersson/Björn Ulvaeus-låtar producerade av Benny och de där typiska ABBA-namnen (Wellander, Gunnarsson, Lindvall) i kompet. Och visst låter skivan som det ABBA-album vi aldrig fick efter "The visitor".
   Sedan var Josefin i hög grad delaktig i den mycket lyckosamma lanseringen av Tottas solokarriär i mitten på 90-talet. Hon sjöng duett med Totta på den svenska långsamma versionen av "Always on my mind", "Alltid inom mig", som var det ledande spåret på "Totta"-albumet. En duett som många år senare (2001) skulle följas av ett helt Totta-album med enbart duetter med olika sångerskor där Josefin gör fina insatser på Mauro Scoccos "Mannen du inte behöver" och Peter LeMarcs "Kosters klippor".
   Jag har tyvärr inte samma koll på Josefin Nilssons bidrag till Melodifestivalen, "Med hjärtats egna ord" (2005) och "Jag saknar dig ibland" (2008 med Ainbusk), eller filmrollerna i "Adam & Eva" (1997) och "Det blir aldrig som man tänkt sig" (2000). Däremot fick jag nöjet att uppleva henne på scen som Svetlana Sergievskaja i musikalen "Chess på svenska" på Cirkus i Stockholm hösten 2002.
   Josefin Nilsson avled idag 29 februari 2016.

/ Håkan

Ett fullbordat konstverk av Anna

Postad: 2016-02-29 10:56
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Magnus Sundell

Bilder: Carina Österling

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/2 2016.

ANNA TERNHEIM
VIKTOR OLSSON
Conventum, Örebro 27 februari 2016
Konsertlängd: 19:32-19:54 (VO, 22 min) och 19:56-21:40 (AT, 104 min)
Min plats: Rad 10, plats 591


Det är förutsättningar och förväntningar som ligger tunga i vågskålen. För min del hade förutsättningarna för en konsert med Anna Ternheim varit bättre och därför hade jag heller inte så höga förväntningar som vid varje tidigare tillfälle som hon har ställt sig på en scen i Örebro.
   Jag tycker nämligen, tvärtemot majoriteten av kritiker och alla fans förstås, att det senaste grammisnominerade albumet "For the young" är en märkvärdigt konventionell skiva som inte varken överraskar eller upprör. Efter svenska förhållanden är den givetvis helt okej men för Ternheim, som tidigare har tagit nya spännande steg för varje album, är den förutsägbart händelsefattig.
   Konserten i Conventum var varken konventionell eller förutsägbar och blev allt annat än händelsefattig. Med sedvanlig konstnärlig kreativitet, både visuellt och musikaliskt, lät Anna repertoaren pendla mellan nya och gamla låtar efter en gemensam soundmässig linje som pumpade ut det optimala ur varje ton och takt.
   Där exempelvis Tomas Hallonstens trumpet, Charlotte Centervalls gitarrspel med slide och Patrick Thormans ståbas med stråke fick mig att omvärdera materialet på senaste skivan. Stundtals tålamodskrävande i sina mest skramliga crescendon medan motljuset stack i ögonen men när himmelska höjdpunkter väntade runt nästa hörn var det bara att kapitulera. Som recensent, ständigt på jakt efter något innovativt, älskade jag upplevelsen när Anna Ternheim tog mig med till nya outforskade nivåer.
   Men det fanns givetvis också några sköra, innerliga ögonblick, exempelvis dragspelet i " The longer the waiting (the sweeter the kiss)" eller körsången i "My secret", i det konstverk som Anna fullbordade mellan åtta och tio i lördagskväll.
   Inledande Viktor Olsson hade en välklingande och noggrant stämd akustisk gitarr och med en kraftfull stämma framförde han fem av sina låtar, bland annat "Mil av ljus" och "Stenungsund" inför en andlös och förvånad publik. Med ödmjukt mellansnack och självförtroende i rösten borde han snart vara känd på alla platser där Anna Ternheims turné drar fram.

Anna Ternheim: sång/gitarr
Tomas Hallonsten: keyboards/trumpet
Charlotte Centervalls, gitarr/sång
Jonna Löfgren: trummor
Patrick Thorman, bas/sång

1. Hours
2. Still a beautiful day
3. To be gone
4. For the young
5. Girl laying down
6. Only those who love
7. Shoreline
8. The longer the waiting (the sweeter the kiss)
9. Bow your head
10. What have I done
11. A French love
12. Summer rain
13. Let it rain
14. My secret
15. Don’t leave

/ Håkan

60: #12 DUSTY SPRINGFIELD (1963-1969)

Postad: 2016-02-29 07:53
Kategori: 60-talets bästa



DUSTY SPRINGFIELDS TOPP 3:

1. I close my eyes and count to ten (1968)
2. Goin' back (1966)
3. Son of a preacher man (1968)


DET KAN TYCKAS VARA SUCCÉ FRÅN START på första solosingeln, en fjärdeplats i England, för Dusty Springfield. Men i november 1963, när "I only want to be with you" släpptes, hade hon många professionella år bakom sig. Redan som 19-åring uppträdde Dusty (då under sitt födelsenamn Mary O'Brien) professionellt i olika grupper, först i Lana Sisters (1958-60) och sedan i The Springfields (1960-63). Det var i den senare gruppen (som fick sitt namn efter vårängen de repeterade vid), som hade flera singlar på Englandslistan, hon fick artistnamnet som kom att bli en av 60-talets mest framgångsrika sångerskor.
   Som soloartist blev Dusty känd som sångerskan som varken sjöng snäll schlager eller konventionell pop. Hennes röst var rena dynamiten vare sig hon sjöng uptempolåtar eller ballader. Och med dramatiska arrangemang (Ivor Raymonde) och en händelserik produktion (en ej namngiven Johnny Franz) satte hon egen prägel på alla låtar hon fick i sin mun. Hennes singelrepertoar var en blandning av specialskrivet eller exklusiva mindre kända covers.
   De första singlarna "I only want to be with you" och "Stay awhile", båda skrivna av närstående Hawker/Raymonde, satte nivån direkt och man hör producenten Franzs ambition att ge soundet en touch av Phil Spector. Men andrasingeln blev inte lika framgångsrik på listorna som debuten så inför tredje singeln sökte Dusty med rådgivare material i USA och hittade en då tämligen okänd Burt Bacharach-låt, "I just don't know what to do with myself". En underbar låt och Dustys då hittills största hit. Här utmanar hon ju faktiskt USA:s Dionne Warwick som vid den här tiden var specialist på Bacharach-låtar.
   Nästa Dusty-singel, halvballaden "Losing you", är nästan lika bra med en röst som börjar bli allt starkare och personligare. I Springfields skrev Dustys bror Tom Springfield en majoritet av repertoaren och efter gruppens splittring fortsatte han som både låtskrivare och producent och har skrivit den här låten tillsammans med Clive Westlake som för övrigt också ligger bakom flera andra starka Dusty-singlar.
   Trots blandade listplaceringar följer under 1965 en liten musikalisk svacka i Dusty Springfields singelproduktion. På "Your hurtin' kind of love" gör Spector-influenserna en comeback men låten saknar hitpotential. "In the middle of nowhere" är bara en konventionell poplåt. Goffin/Kings "Some of your lovin'", Gerry Goffin producerade originalet med The Honey Bees våren 1965, är en oväntat blek pianoballad. Och "Little by little" (inte Stones-låten med samma titel från 1964), släppt i januari 1966, är en 2:26 lång tjatig upprepning av titeln.
   Sedan lyfter Dustys singlar till rent himmelska höjder. Först hennes all time greatest hit "You don't have to say you love me", italiensk låt från början, som är 60-talets kanske pampigaste hitlåt där Ivor Raymonde avslutar sin arrangörshistoria med Dusty på ett nästan gränslöst imponerande sätt och vilken röst. Inte min favorit med Dusty, kanske lite sönderspelad i historien, men här finns italiensk dramatik fångad som i en ask!

DEN SUCCÉN FÖLJS UPP AV ÄNNU EN GOFFIN/KING-LÅT, "Goin' back", men den här gången är det en melodisk klassiker där den nye arrangören Peter Knight gjort ett fantastiskt jobb för att göra halvballaden så spännande. Lite sensuellare och mjukare röst men ack så imponerande.
   Balladen "All I see is you" står inte ut bland Dustys alla singlar men Wally Stotts stråkar gör hela låten. På tempohöjaren "I'll try anything" har det klassiska Motown-soundet stått modell och det är Dustys första (men inte sista) singel som har en USA-relaterad historia. Amerikanen Herb Bernstein, som även arrangerade, har producerat bakgrunderna i New York medan Johnny Franz i vanlig ordning producerade Dustys röst i London. En stark singel.
   Nästa singel, "Give me time", har ännu en gång italienskt ursprung men är en ganska medioker låt fast arrangören Reg Guest gör sitt bästa med både blås och stråkar. Sedan följer nästa USA-sejour med Jerry Ragovoy som producent, "What's it gonna be", som är bättre och oväntat poppigare än dess missade listplacering ger sken av. Och den minst sagt starka uppställningen i kören, Madeline Bell, Carole King, Nick Ashford och Valerie Simpson, imponerar givetvis.
   Tillbaka i England och min absoluta Dusty Springfield-favorit, Clive Westlakes "I close my eyes and count to ten", återigen förmodligen producerad av Johnny Franz. Han uppträdde nämligen alltid okrediterad på Dustys singlar och enligt myten var hon alltid delaktig i produktionsarbetet. Från det mäktiga pianointrot via Dustys snälla sensuella men ändå starka röst till det dramatiska crescendot är det här verkligen en pärla.
   Efter den framskjutna 4:e-placeringen på Englandslistan fick Westlake nytt förtroende med sin "I will come to you". Har en fin och hyfsad refräng men saknar kraft och att det resulterar i ett kommersiellt fiasko, ingen listplacering, är inte så förvånande.
   Nu inträffar det största lappkastet i Dusty Springfields karriär. Först skriver hon kontrakt med den stora mäktiga amerikanska souletiketten Atlantic för USA-marknaden. Sedan reste hon till Memphis och lät den legendariska skivproducenttrion Jerry Wexler, Tom Dowd och Arif Mardin producera nästa album, legendomsusade "Dusty in Memphis". Albumet sålde dåligt fast recensionerna överlag var positiva. Inspelningarna, som inte var konfliktfria, resulterade i en enda singel, "Son of a preacher man", som förmodligen är Dustys mest kända låt. Utan någon officiell arrangör är det något hypnotiskt i arrangemanget med elpianointrot, blåset, Sweet Inspirations i kören och alla de ruskigt rutinerade musikerna i kompet.
   Men som sagt, ingen mer singel från det legendariska albumet. På sätt och vis bränd av de amerikanska upplevelserna fick den engelske producenten Bill Landis ta hand om nästa singel som innehöll amerikanskt material, en cover på Barbara Acklins ett år gamla "Am I the same girl". Soundet var soft soul och skivköparna vände den ryggen.
   Och det gick inte mycket bättre med Dustys sista 60-talssingel, den Philadelphia-inspelade "Brand new me", som även det var en några månader gammal Jerry Butler-cover. Amerikansk opersonlig soul som inte satte några avtryck och gav en lite besk eftersmak på en i övrigt fantastisk karriär.

/ Håkan

Oväntad imponerande upplevelse

Postad: 2016-02-27 14:49
Kategori: Live-recensioner





Foto: Carina Österling

DIMPKER BROTHERS
OSTEN AF
East West Sushi, Örebro 26 februari 2016
Konsertlängd: 22:09-22:46 (DB) och 22:58-00:14 (OA)
Min plats: Sittande ca 5 m framför scenen.


Man ska följa även sina spontana och helt oplanerade känslor. Under fredagskvällens middag med en utsökt entrecote, potatisgratäng (utan vitlök) och rödvinssås uppstod tanken på konsert med Dimpker Brothers och Osten Af från tomma intet. Efter en kort mellanlandning på Bishops Arms, där jag fick frågan om hur bröderna Dimpker låter och jag lite svävande och inte direkt sanningsenligt drog till med en flyktig jämförelse med Everly Brothers, kom vi till East West i god tid. Vi fick fina sittplatser vid Siljas bord nära scen och kunde efter drygt två timmars underhållning sammanfatta kvällen som mycket lyckad.
   Beviset på att upplevelsen gav oförglömliga minnen var att jag i morse vaknade upp och hade den klart självhäftande refrängen till Osten Afs "Allt jag kan", med hans dotters namn Viola som upprepande detalj, i huvudet. Ty rapparen/sångaren Fredrik "Osten Af" Engströms långa framträdande runt midnatt med eget band plus bröderna Dimpker blev nattens mest oväntade succé. Medan Dimpker Brothers egna låtar och några covers blev mer konventionellt imponerande.
   Minnet av Dimpker Brothers från ett hotellrum på senaste Folk at Heart etsade fast sig i hjärnan och när bröderna Martin och Adam återvände till Örebro var det givetvis ett välkommet återseende. Rösterna befann sig återigen i en härlig samklang, kanske har de mer gemensamt med Proclaimers än Everly-bröderna, och till sitt gitarrspel hade de lagt till både bastrumma och baspedaler.
   Repertoaren med originalmaterial är fortfarande begränsad men lovar ändå gott inför framtiden och brödernas röster är nästan otäckt anpassade varandra. Något som säkert kan utvecklas till något stort a la Simon & Garfunkel utan att exakt jämföra.

Dimpker Brothers låtar:
   Days of wonder
   Hold on
   Something to believe in
   Lonely heart
   Something like Olivia
   Jag vill ha en egen måne
   Before it starts to rain

Osten Af (vars artistnamn tidigare hade tillägget Mozzarella) dök upp redan på bröderna Dimpkers sista låt innan kort paus och utlovade sedan en spännande och intressant fortsättning på kvällen. Osten är ju en särdeles duktig rappare, låtskrivare och minnet av de oändliga texterna imponerar stort hos mig som knappt kommer ihåg vad jag skrev här för en minut sedan. Dessutom kan han den svåra konsten att skriva melodier som fastnar (ovannämnda "All jag kan" är ett bevis) och många refränger hade tveklöst gjort sensation i pågående Melodifestival.
   Till sin musikaliska hjälp hade han, förutom Dimpker-bröderna, en trio musiker som snyggt broderade ut nämnda melodier till även melodiska höjder. Pelle Hagerius trummor, Simon Källströms blås på både flöjt och saxofon och Magnus Sjöquists bas gav Osten en gedigen plattform från vilken han kunde presentera sina både pricksäkra, välformulerade och stundtals komiska ("Inte som Gunnar") ordkaskader. I min enfald trodde jag aldrig att rap kunde vara så gränslöst imponerande och slagkraftig.
   Främst Adams gitarrspel men även Martins sång och gitarr gav arrangemangen under Ostens framträdande ett musikaliskt lyft. Samtliga medverkande på scen blev till en andlöst repeterad enhet.
   Avslutningen med The Bands "The weight" och Ostens "Farväl Örebro" ekade Folk at Heart men här ville delar av publiken inte släppa ifrån sig grabbarna på scen som lite oplanerat men ändå välrepeterat fick gräva djupt i sin låtskatt. Plus en repris av kvällens hit, "Allt jag kan".   

/ Håkan

Covers: Nilsson

Postad: 2016-02-26 07:54
Kategori: Cover-skivor

NILSSON: A Little Touch of Schmilsson in the Night (RCA, 1973)

Utan att det är någon typ av favoritcoversskivor har jag genom åren skrivit om flera skivor där gamla låtar, pre-rock'n'roll, varit huvudingrediens. Så kallade evergreens eller låtar vars rötter härstammar i The American Songbook. Bara för några veckor sedan skrev jag om Annie Lennoxs "Nostalgia" och det har förekommit artister som Joe Jackson, Ringo Starr, Robbie Williams och Buster Poindexter i den alldeles för förutsägbara genren. Det är nämligen av det skälet, kan också bero på bristande personlighet, jag har undvikit att uppmärksamma Rod Stewarts fyra skivor med "The great american songbook"-tema som han gav ut på lika många år 2002-2005. Men jag kanske, kanske får lust att analysera även de skivorna någon gång i framtiden.
   Nåväl, i 1970-talets inledning var det inte så vanligt att pop- och rockartister ägnade hela album åt gamla evergreens så Harry Nilssons djupdykning i gammalt låtmaterial kom tämligen överraskande 1973. På flera sätt överraskande. Nilsson hade vid den här tidpunkten en ganska kommersiellt framgångsrik karriär. Året före hade han toppat listorna med sin version av Badfingers "Without you" och på sina rockskivor kompades han av gräddan av engelska rockmusiker innan han plötsligt bestämde sig för att göra en skiva med amerikanska standardlåtar med huvudsakligen stora stråkarrangemang som komp.
   Han var sedan länge vän med Derek Taylor, Beatles gamle pressofficer, sedan denne 1965 flyttat till USA. Taylor tipsade sina forna Beatles-vänner tidigt om Nilssons musik och på 70-talet blev John Lennon och Nilsson kompisar både i studion och på krogen. Vänskapen med Taylor resulterade i att han fick producera "A Little Touch of Schmilsson in the Night", hans första och enda skivproduktion.
   Orkesterarrangemangen, av veteranen Gordon Jenkins som hade jobbat med både Frank Sinatra, Louis Armstrong och Billie Holiday, spelar en betydande huvudroll på skivan. Rockmusikerna lyser med sin frånvaro och gitarristen Judd Proctor har verkligen en underordnad roll i det här sammanhanget.
   Skivan inleds med några strofer från "As time goes by" (för övrigt också titeln på en bok som Derek Taylor gav ut 1990) som sedan följs av en underhållande rad gamla för mig inte så kända melodier. Nilsson blev med åren känd för sina grova och skrovliga stämma men här sjunger han riktigt vackert och anpassat.


1. "Lazy Moon" (Bob Cole/J. Rosamond Johnson) – 3:20
1905. Billy Murray - Haydn Quartet.
2. "For Me and My Gal" (Edgar Leslie/E. Ray Goetz/George W. Meyer) – 2:47
1917. Van and Schenck.
3. "It Had to Be You" (Isham Jones/Gus Kahn) – 2:45
1924. Sam Lanin and his Orchestra.
4. "Always" (Irving Berlin) – 1:34
1926. Henry Burr.
5. "Makin' Whoopee" (Gus Kahn/Walter Donaldson) – 4:25
1928. Från musikalkomedin "Whoopee!" med Eddie Cantor.
6. "You Made Me Love You" (Joseph McCarthy/James V. Monaco) – 2:32
1913. Al Jolson.
7. "Lullaby in Ragtime" (Sylvia Fine) – 3:39
1959. Från filmen "The five pennies".
8. "I Wonder Who's Kissing Her Now" (Joe Howard/Harold Orlob/Frank R. Adams/Will M. Hough) – 2:40
1909. Från musikalen "The Prince Of To night".
9. "What'll I Do?" (Irving Berlin) – 2:25
1923. Musikalen "Music box revue" med Grace Moore och John Steel.
10. "Nevertheless (I'm in Love with You)" (Bert Kalmar/Harry Ruby) – 2:38
1931. Ambrose And His Orchestra.
11. "This Is All I Ask" (Gordon Jenkins) – 3:35
1964. Från albumet "The Wonderful World of Andy Williams" med Andy Williams.
12. "As Time Goes By" (Herman Hupfeld) – 3:21
1931. Skriven för Broadway-musikalen "Everybody's welcome".

/ Håkan

Missförstådd sångerska...

Postad: 2016-02-24 07:51
Kategori: 80-talskonserter



X-Models, med Efva Attling i spetsen, skulle våren 1984 släppa sitt andra album "Tangitel" och förutom några gamla hits och några covers bjöd bandet på några helt nya låtar från kommande skivan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/3 1984.

X-MODELS
Lord Nelson, Örebro 24 mars 1984


Det var inte oväntat lätt att locka fullt hus till Lord Nelson i lördagskväll när X-Models uppträdde i en konsert som skulle betyda turnéslut. Deras sporadiska turné, mest helger, har pågått i närmare två månader och har förlängts med några konserter.
   Efva Attling är en missförstådd rocksångerska. Från fotomodell till rocksångerska är en lång väg kantad mycket skepsis och tvekan från publiken.
   Men hon visade med all önskvärd tydlighet hur väl hon passar som gruppledare och rocksångerska. Hon hade en ljuvlig scenutstrålning fast scendräkten, i uppstoppad balettmodell, var i pretentiösaste laget.
   Frånsett några ofrånkomliga hits var repertoaren ännu något tunn men några välvalda smakprov från det kommande "Tangitel"-albumet lovade gott.
   Sedan är X-Models ett förnämligt band att leta upp coverlåtar och det svängiga Supremes-medleyt höjde stämningen ytterligare hos den lördagsstimmiga publiken.

Efva Attling, sång
Åke Holmberg, keyboards
Ricky Johansson, bas/sång
Pelle Sirén, gitarr
Per Andersson, trummor

/ Håkan

60: #13 THE LOVIN SPOONFUL (1965-1969)

Postad: 2016-02-22 07:59
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Joe Butler, trummor och sång, John Sebastian, sång och gitarr, Zal Yanovsky, gitarr, och Steve Boone, bas.

THE LOVIN' SPOONFULS TOPP 3:

1. Darling be home soon (1967)
2. Summer in the city (1966)
3. Do you believe in magic (1965)


THE LOVIN' SPOONFUL, DET SPEKTAKULÄRA GRUPPNAMNET hade hämtats från sången "Coffee blues" av Mississippi John Hurt, beskrevs alltid som en folkpopgrupp men gruppens originalmaterial var genom åren ganska renodlad pop. Folkmusikreferenserna hängde kvar från gruppmedlemmarna John Sebastians och Zal Yanovskys tidigare erfarenheter i grupper som Even Dozen Jug Band respektive The Halifax Three som senare förvandlades till The Mugwumps. John och Zal träffades första gången när de tillsammans såg The Beatles på Ed Sullivan Show i februari 1964 och påverkade av den upplevelsen var det pop med engelska influenser som därefter kändes viktigast. Texten till Mamas & Papas hitlåt "Creeque alley" förklarar rätt detaljerat hur Lovin' Spoonful (och även Mamas & Papas) hade bildats.
   De övriga medlemmarna i Lovin' Spoonful kom från rockbranschen. Basisten Steve Boone och trummisen Joe Butler hade spelat med The Kingsmen (dock inte bandet som gjorde originalet till "Louie Louie"). Men det blev alltså melodiös pop eller good time music som blev Spoonfuls signum. Den nyblivne skivproducenten Erik Jacobsen blev deras ledsagare in i skivbranschen på det nystartade skivbolaget Kama Sutra. Erik hade också sina rötter i ett folkmusikband, The Knob Lick Upper 10,000, och redan 1964 hade han upptäckt sångaren och låtskrivaren Tim Hardin.
   Lovin' Spoonful/Jacobsen var ett både musikaliskt lyckat och kommersiellt framgångsrikt samarbete ty succén var ett faktum redan på gruppens första singel, "Do you believe in magic?". En glad enkel poptrudelutt som blev ett genuint genombrott för Lovin' Spoonful.
   Hösten 1965, när gruppen hade haft sitt genombrott, var producenterna till en ny tv-serie väldigt övertygade om att Lovin' Spoonful skulle få huvudrollen men förlagsrättigheter satte käppar i hjulet. Valet gick då till den konstruerade gruppen The Monkees . Spoonfuls andra singel, "You didn't have to be so nice", påminner faktiskt om samma popmässiga stil som just Monkees firade framgångar med från 1966.
   Gruppens tredje singel, den extremt avslappnade "Daydream", kom i februari 1966 och har rena evergreen-kvalitéerna och är nästan engelsk i sin utformning och kan väl närmast jämföras med Ray Davies "Sunny afternoon" (fast den släpptes först till sommaren 1966) där munspel och vissling understryker den loja och lättsamma prägeln. En av gruppens mest kända låtar och har med tiden blivit lite tjatig i mina öron.
   Nästa singeln "Did you ever have to make up your mind?" doftar också sommar och sol i en enkel melodi med enkelt arrangemang. Ett solbränt tema som skulle nå sin absoluta kulmen på nästa Spoonful-singel, "Summer in the city", som perfekt anpassat släpptes mitt i den heta sommaren 1967 som följde efter en rekordkall vinter med många temperaturrekord.
   John Sebastian skrev alltså en stor majoritet av gruppens låtar, ibland tillsammans med Steve Boone, men vid det här tillfället, på gruppens all time greatest hit, delar han låtskrivarcredit även med sin lillebror Mark. En bror som växte upp men först i slutet på 90-talet började ge ut egna skivor. Ursprunget till texten på "Summer in the city" kom från en dikt som skoleleven Mark hade skrivit. För en gångs skull lät Lovin' Spoonful lite rockigare och kraftfullare på singel och tillsammans med några ljudillustrationer, bland annat biltuta från en Volkswagen, var den oförglömliga hitlåten ett faktum.

PÅ "RAIN ON THE ROOF" VAR GRUPPEN TILLBAKA i den snälla popgenren i en melodi som skulle kunna vara skräddarsydd för Simon & Garfunkels repertoar. På "Nashville cats" gjorde bandet en överraskande utflykt till countrymusiken i en melodi med typisk Johnny Cash-rytm, texten refererar till skivbolaget Sun och det doftar lite parodi om texten och hur den sjungs.
   På "Darling be home soon" blev det än mer uppenbart att John B Sebastian, som han nu signerade sina låtar, var ett geni. Låten skrevs för Francis Ford Coppolas film "You're a Big Boy Now" och är ett akustiskt mästerverk. Gitarr och tamburin i ett arrangemang som byggs upp vackert och effektivt och exploderar i Artie Schroeks mäktiga stråk- och blåsarrangemang.
   "Six O'Clock" är nog gruppens tuffaste singel, med en elektrisk struttig melodi, som blev det sista samarbetet med producent Jacobsen. Men 1967 skulle fler förändringar ske. Droganklagelser gjorde att Yanovsky deporterades till sitt hemland Kanada och han ersattes av Jerry Yester som även han hade rötter i ett folkmusikband, Modern Folk Quartet.
   Ny producent blev Joe Wissert som tidigare hade producerat bland annat Jay & the Americans, Ray Peterson, Righteous Brothers och Turtles. Nye Yester har givit "She is still a mystery" ett stort maffigt arrangemang och ännu en gång kan jag jämföra resultatet med Monkees.
   På "Money" var Spoonful tillbaka på sin hemmaplan med folkpop i bagaget. Ett utpräglat baskomp inleder innan banjo, dobro och skrivmaskin(!) tar över. Men nu hade John Sebastian fått nog och lämnade gruppen tidigt 1968 för att satsa på en solokarriär. Gruppen var nu officiellt en trio och trummisen Butler tog över sångmikrofonen. Onekligen en panikåtgärd ty den nya singeln, "Never going back" skriven av John Stewart och producerad av Chip Douglas, var helt opersonlig fast man kan skönja en viss countrykänsla.
   Lovin' Spoonfuls två sista 60-talssinglar, "(Till I) Run with you" och "Me about you", ändrar inte på den åsikten fast Bob Finiz är ny producent. Den professionella låtskrivarduon Alan Gordon/Garry Bonner, som bland annat levererat hits ("Happy together") till Turtles, borde kunna bättre. Att återanvända den nästan två år gamla "Me about you" tyder på en viss brist på kreativitet och personlighet.

/ Håkan

Marie dök upp: Ingen dålig reserv

Postad: 2016-02-19 07:50
Kategori: 80-talskonserter



"Tomterock" var ett Stockholmsbegrepp, med The Husbands och en massa covers som huvudroll, under flera år innan paketet artister 1989 turnerade ut i Sverige.
   The Husbands bildades av en slump våren 1986 av tre musiker och sångare som just då inte var så efterfrågade, Lasse Lindbom, Niklas Strömstedt och Janne Bark med Nisse Nordin på trummor. Bandet fick engagemang som husband(!) sommaren 1986 på restaurang Norrekavaljeren i Halmstad. Enbart covermaterial men tanken var att de skulle skriva nytt eget material till en skiva som aldrig spelades in.
   Av en ren tillfällighet skrev Lasse och Niklas jullåten "Tänd ett ljus" 1987 och plötsligt uppstod en ny grupp, Triad, med samma medlemmar som Husbands. Under några år fick det här bandet uppträda som både Husbands och Triad, ofta samtidigt.
   Under den senare delen av 80-talet inledde Christer Sandelin, känd från Freestyle, en solokarriär och 1989 gav han ut sitt första soloalbum, "Luften darrar".
   Tommy Nilsson hade en lång karriär bakom sig, många låtar på engelska på Tracks-listan, när han 1989 fick representera Sverige i Eurovision Song Contest med "En dag". Och karriären tog fart och resulterade 1990 med albumet "Follow the road...".
   Marie Fredrikssons tidigare så framgångsrika solokarriär hade några år tidigare tagit paus när Roxettes gränslösa internationella succé tagit fart. Men hade precis 1989 spelat in en svensk singel, "Sparvöga", till tv-serien med samma namn.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/12 1989.

"Tomterock"
THE HUSBANDS
TOMMY NILSSON
CHRISTER SANDELIN
MARIE FREDRIKSSON
MAGGAN FOLKESSON
Örebromässan, Örebro 20 december 1989


Tomterock på Örebromässan med The Husbands i huvudrollen bjöd i onsdagskväll alla besökare på en rejäl besvikelse när Mats Ronander uteblev på grund av sjukdom. Å andra sidan blev överraskningen desto större när Marie Fredriksson gick upp på scenen efter en och en halv timmes föreställning.
   Tomterock, som blivit ett traditionellt arrangemang i Stockholm i tre år, har i år gjort en miniturné som startade i helgen i Halmstad och fortsatte under två kvällar på Daily News i Stockholm innan sällskapet avslutade resan i Örebro i onsdags.
   Husbands har i år delat scenen med annonserade artister som Tommy Nilsson och Christer Sandelin. Men det har också förekommit hemliga gästartister, Janne Bark och Millas Mirakel i Halmstad, Johan Kinde och Mikael Rickfors i Stockholm och här i Örebro blev det den inte mindre kända Marie Fredriksson som fick ersätta insjuknade Mats Ronander.
   The Husbands gjorde en bejublad och publikt sett succékonsert på Strömpis i somras och har en stor skara fans i Örebro av vilka några återfanns framför scenen i onsdags.
   Arrangörerna hade gjort sitt bästa för att dekorera den stora opersonliga mässlokalen i julens färger. Publiktillströmningen blev dock en negativ överraskning när det bara var några hundra som trängdes framför scen.
   The Husbands var både husband och huvudartister under den nästan två och en halv timme långa konserten. Gruppen har enligt egen uppgift 50-60 låtar i repertoaren men spelade med några få undantag samma låtar som i somras.
   Inte dåligt och inte riktigt bra men Husbands fick denna kväll stå i skuggan av sina gästartister.
   Tommy Nilsson sjöng sin nya singel, en underbar version av Peter Gabriels "Solsbury hill". Örebroflickan Maggan Folkesson sjöng Marvin Gayes "What's going on" så att soulvännerna i publiken hoppade av förtjusning.
   Christer Sandelin sjöng sina två senaste singlar och Bryan Adams "Summer of 69" plus Freestyles gamla "Vill ha dej".
   Mellan gästartisterna sjöng Husbands själva och mot slutet blixtrade låtvalet till med "I hear you knocking" och "You really got me". Innan "stjärnan" Marie Fredriksson intog scenen till kvällens längsta och varmaste applåd.
   Marie sjöng på svenska, "Den bästa dagen" och "Efter stormen", gjorde en duett med Lasse Lindbom, "Så nära nu" och två mycket starka covers, "Jealous guy" och "Born to be wild".
   Det gick rysningar genom publiken när Marie sjöng och hennes duett med Tommy Nilsson, "When you walk in the room", var en knockout.
   Onsdagskvällens långa färd mot natt slutade med alla artisterna på scen och John Lennons mycket passande "Happy Xmas (war is over)".



/ Håkan

Covers: Thea Gilmore

Postad: 2016-02-17 07:48
Kategori: Cover-skivor

THEA GILMORE: John Wesley Harding (Fullfill, 2011)

Den engelska folkrocksångerskan Thea Gilmore gör inte bara ett album med enbart Bob Dylan-låtar. Hon går ett steg ytterligare och gör covers på ett helt Dylan-album, "John Wesley Harding" (1967). Och hon gör det med bravur. Hon lyckas dessutom göra det på ett händelserikt och varierat sätt och det blir på sätt och vis mer spännande än på Dylans tämligen akustiska original.
   Hon tog med sig tre killar in i studion, gitarristen Robbie McIntosh, trummisen Paul Beavis och basisten (och maken) Nigel Stonier. Ut kom hon med en både poppig, rockig och avskalad skiva.
   Thea har en röst anpassad engelsk folkmusik, fullt jämförbar med Sandy Denny och Linda Thompson och ibland tänker jag på Chrissie Hynde, men låter arrangemangen ganska respektlöst ibland dra iväg in i elektriska orgier där tempot blir furiöst och nästan går överstyr. Kanske var det därför det två minuter långa frenetiska utbrottet "The wicked messenger" plötsligt avbryts när det svänger som mest?
   Men skivan börjar ganska osensationellt med titellåten men redan på "As I went out one morning", där gitarrerna väl närmast kan jämföras med Neil Young, är det elektriskt och rockigt med munspel. Sedan fortsätter det med underbart folkrockiga "I dreamed I saw St. Augustine" och jag hör ekot av Richard Thompson. Just den här låten startade hela det här projektet när Thea 2002 spelade in den för en skiva som följde med tidningen Uncut. "I pity the poor immigrant" har samma rötter i den engelska folkrockmusiken.
   "All along the watchtower" börjar akustiskt och rytmiskt men blir allt rockigare och "Drifter's escape" några låtar senare utvecklas till ett elektriskt monster och då är det uppenbart Jimi Hendrixs covers av låtarna som influerat mer än Dylans original.
   Men det är ju balansen och variationen i arrangemangen som gör Theas tolkningar av Dylan som gör hela albumet så njutbart och spännande att lyssna på. Pianoballaden "Dear landlord", förhållandevis akustiska "The ballad of Frankie Lee and Judas Priest" och "I am a lonesome hobo", träsksoundet i "Down along the cove" och den avslutande "I'll be your baby tonight" blir den betydelsefulla motvikten på detta rekommenderade album.


1. John Wesley Harding 2:54
2. As I Went Out One Morning 4:04
3. I Dreamed I Saw St. Augustine 4:45
4. All Along The Watchtower 3:09
5. The Ballad Of Frankie Lee And Judas Priest 4:27
6. Drifter's Escape 2:58
7. Dear Landlord 3:27
8. I Am A Lonesome Hobo 2:28
9. I Pity The Poor Immigrant 4:46
10. The Wicked Messenger 1:59
11. Down Along The Cove 3:55
12. I'll Be Your Baby Tonight 3:26

/ Håkan

60: #14 FOUR TOPS (1960-1969)

Postad: 2016-02-15 07:58
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Abdul 'Duke' Fakir, Renaldo 'Obie' Benson, Levi Stubbs och Lawrence Payton.

FOUR TOPS TOPP 3:

1. Bernadette (1967)
2. It's the same old song (1965)
3. Reach out I'll be there (1966)


SINGLAR OCH MOTOWN VAR UNDER 60-TALET en nästan oslagbar kombination med många grupper och soloartister som producerade anmärkningsvärda hitsinglar på rad. Jag borde i rättvisans namn ha med dem alla på min 60-talslista men jag har i alla fall hittills klämt in The Temptations på en blygsam placering och Stevie Wonder strax utanför.
   När jag i mitten på 60-talet upptäckte Four Tops, kan ha varit sommaren 1965 med första Tio i Topp-hitlåten "I can't help myself", var det låten och knappast gruppen som imponerade. Det var innan jag hade lärt mig Levi Stubbs namn och på bild var det fyra nästan 30-åriga gubbar som inte alls hade samma dragningskraft som alla fräcka 20-25-åringar i samtida popgrupper.
   Four Tops var fyra svarta sångare, Renaldo "Obie" Benson, Lawrence Payton, Abdul "Duke" Fakir och nämnde Stubbs längst fram, som redan 1965 hade en otrolig rutin. De gjorde sin första singel som Four Tops 1956, "Kiss me baby", men hade existerat sedan 1953 som The Four Aims. Skivproduktionen på 50-talet var sporadisk och nästa singel kom 1960, "Lonely summer". En ballad långt från popgenren och jag tänker mer på The Platters och doo-wop. Det var ännu några år kvar innan uppmärksamheten och Motown-kontraktet var ett faktum.
   De gav ut ytterligare en singel 1962, "Where you are" producerad av Bert Keyes och utgiven på jazzetiketten Riverside, som inte var varken tidstypisk eller hitmässig. Helt opersonlig gruppsång till storbandsarrangemang, jazz helt enkelt. Fram till 1963, när de skrev kontrakt med Motown, hade gruppen uppträtt på Detroits jazzscener, nattklubbar och turnerat med bland annat Billy Eckstine. I händerna på Motowns utpräglade hitinstinkter blev det något helt annat.
   Låtskrivarna Brian Holland, Lamont Dozier och Eddie Holland hade var och en på sitt håll skrivit låtar åt en mängd artister innan de 1962 skrev låtskrivarkontrakt med Motown som en enhet. Och trion kom att bli en av 60-talets framgångsrikaste låtleverantörer och producenter. Från 1963 byggde de upp The Supremes karriär med hit efter hit, bland annat fem(!) förstaplaceringar på rad under 1964-1965.
   Four Tops skulle snart följa i deras fotspår och redan på första samarbetet, "Baby I need your loving", hör man hur alla ingredienserna för detta exceptionella hitkoncept faller på exakt rätt plats. Magiska tjejkören The Andantes, rutinerade musikerna i kompgruppen The Funk Brothers med stråkarna från Detroit Symphony Orchestra som grädde på moset. En rungande start som skulle följas av ännu mer klockrena hits där upprepning och återanvändning var en tydlig ambition.
   På ytan har jag sett Four Tops 60-talsdiskografi som en enda lång framgångssaga med en oavbruten rad av hits. Verkligheten ser inte riktigt ut så. Efter "Baby I need..." kom två ganska medelmåttiga singlar, "Without the One You Love (Life's Not Worth While)" och "Ask the lonely", innan Four Tops/HDH slog till ordentligt med "I can't help myself", följdes av "It's the same old song" (som är likt titeln en snabb omskrivning av föregångaren) innan nästa lilla svacka uppstod med "Something about you" och "Shake me, wake me (when it's over)".

VI BEFINNER OSS I MAJ 1966 och H-D-H har varit ansvariga för Four Tops fyra senaste singlar som har haft en kommersiellt fallande utveckling med ett par singlar som knappt klarat sig över 20:e-platsen. Då var goda råd dyra och gruppen överger låtskrivartrions material och söker sig till andra Motown-människor. I det här fallet Ivy Joe Hunter och Stevie Wonder i ett mindre mästerverk till låt, "Loving you is sweeter than ever", med en överraskande katastrof som följd. Nådde bara en 45:e-plats på USA-listan.
   Nu var det verkligen kris i Four Tops/H-D-H/Motown-lägret men lyckan skulle mirakulöst vända och gruppens nästa tre singlar skulle hamna väldigt högt på listorna. En makalös utveckling med både låtar, produktion och röster. Först klassikern "Reach out I'll be there", sedan "Standing in the shadows of love" (apropå återanvändning är låten en variant på Supremes-b-sidan "Standing at the crossroads of love" från 1963) och den alldeles ljuvlig underbara "Bernadette". Där bevisade både Four Tops och H-D-H att de kreativt trots allt befann sig på topp.
   Kvalitén höll i sig på de övriga 1967-singlarna, "7-rooms of gloom" och "You keep running away", men en schism i slutet på 1967 mellan H-D-H och Motown-presidenten Berry Gordy Jr skakade om ordentligt i samarbetet mellan artisterna och låtskrivarna/producenterna hösten 1967. Det resulterade i att Four Tops två nästa singlar blev två covers förvånansvärt nog hämtade utanför Motown-imperiet väggar.
   "If I were a carpenter" (Tim Hardins hitlåt från 1966 med Bobby Darin) och "Walk away Renee" (Left Banke-låt från 1966) är fortfarande Holland/Dozier-produktioner och doftar Four Tops-klass men det är uppenbart en nödlösning medan schismen stoppade allt övrigt samarbete.
   På nästa singel, "Yesterday's dreams", hittade de dock en låt från fyra andra Motown-låtskrivare av en lite udda prägel. En lugn, dramatisk, vemodig men inte oäven ballad. Låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland hade nu lämnat Motown men var ändå ansvariga för nästa Four Tops-singel, "I'm in a different world", en låt och produktion i gammal hederlig stil men publiken hade nu uppenbart tröttnat på hitreceptet ty den mottogs med likgiltighet.
   Två singlar 1969 blev en enda lång parentes i Four Tops som helhet starka 60-tal. "What is a man" är en snäll Johnny Bristol-producerad singel. Nu med producenten och låtskrivaren Norman Whitfield vid rodret resulterade nysatsningen i nygammal skåpmat från 1968, "Don't let him take your love", där den hade spelats in av både Gladys Knight & the Pips och Jimmy Ruffin. En föraning till ett mindre spännande 70-tal för de fyra sångarna i Four Tops.
   Min 60-talslista, som med stormsteg närmar sig de 10 bästa, är just nu inne i en intensiv sekvens bland artister som har väldigt omfattande singelproduktioner vilket gör det än mer spännande att bedöma helheten och sedan utse topparna. Förra veckans Manfred Mann gav under 60-talet ut hela 21 singlar och dagens grupp Four Tops gav faktiskt ut precis lika många singlar.

/ Håkan

Covers: Annie Lennox

Postad: 2016-02-12 07:56
Kategori: Cover-skivor

ANNIE LENNOX: Nostalgia (Island, 2014)

Eurythmics-stjärnan Annie Lennoxs förra coverskiva "Medusa" var ett monumentalt platt fall. Hennes versioner av popklassiker var verkligen intetsägande. Direkt när jag börjar lyssna på den här skivan blir det snart uppenbart att jag inte alls kan jämföra de båda coverskivorna. Och att det här känns så mycket bättre och personligare. Men så har jag heller inte alls samma förhållanden till originalen här som när det gällde pophitsen.
   Hennes val att göra evergreens inom företrädesvis jazzgenren är ett så mycket smartare karriärsteg. Sången glänser genomgående stark och inga moderna instrument och arrangemang skymmer styrkan i rösten. Samarbetet med producenten Mike Stevens, som också är jazzmusiker, har verkligen lyft fram artisten Annie Lennox.
   Materialet som Annie framför är verkligen antikt, ingen låt är nyare än 1952 (mitt födelseår) och den äldsta är från 1930 (tre år äldre än min gamla mor) så jag har inget stort förhållande till originalen som ibland kan sätta käppar i hjulet på coverskivor.
   Arrangemangen är mer anpassade rösten än instrumenten. Till ett piano eller tillbakalutat stråkarrangemang får de urgamla låtarna nytt levande liv. Och ibland, "I put a spell on you" och "God bless the child", blir det tydligt vem som står i centrum på den här produktionen. På den sistnämnda låten tycker jag Lennox tangerar originalet med Billie Holiday. I mina lekmannaöron har Annie Lennox aldrig sjungit bättre.

1. "Memphis in June" (Paul Francis Webster/Hoagy Carmichael) 2:47
1945. Singel med Harry James And His Orchestra.
2. "Georgia on My Mind"   (Hoagy Carmichael/Stuart Gorrell 3:55
1930. Singel med Hoagy Carmichael And His Orchestra.
3. "I Put a Spell on You" (Jalacy Hawkins) 3:32
1956. Singel med Screamin' Jay Hawkins.
4. "Summertime" (DuBose Heyward/George Gershwin/Ira Gershwin) 5:12
1934. Operan "Porgy and Bess".
5. "I Cover The Waterfront" (John W Green/Edward Heyman) 2:59
1933. Singel med Abe Lyman's California Orchestra.
6. "Strange Fruit" (Lewis Allan) 3:46
1939. Singel med Billie Holiday.
7. "God Bless the Child" (Billie Holiday/Arthur Herzog, Jr.) 3:03
1942. Singel med Billie Holiday.
8. "You Belong to Me" (Chilton Price/Pee Wee King/Redd Stewart) 3:22
1952. Singel med Sue Thompson.
9. "September in the Rain" (Harry Warren/Al Dubin) 2:53
1937. Singel med Jack Hylton And His Orchestra.
10. "I Can Dream, Can't I?" (Sammy Fain/Irving Kahal) 2:56
1938. Singel med Tommy Dorsey.
11. "The Nearness of You" (Hoagy Carmichael/Ned Washington) 2:32
1938. Från filmen "Romance in the dark".
12. "Mood Indigo" (Barney Bigard/Edward "Duke" Ellington/Irving Mills) 5:34
1932. Singel med Duke Ellington And His Cotton Club Orchestra.

/ Håkan

Trots hårdför image tajt spel på hög volym

Postad: 2016-02-10 07:59
Kategori: 80-talskonserter



King Kurt var ett spektakulärt engelsk rockband som med provokativt punkmanér spelade psychobilly. 1983 skrev de kontrakt med Stiff där albumet "Oh wallah wallah", producerat av Dave Edmunds, släpptes. Singlar som "Destination zululand" och "Mack the knife" (släpptes april 1984) var mindre hits.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 1984.

KING KURT
Power House, Örebro 8 mars 1984


Galenskap och fullständigt kaos brukar vara ledmotivet vid King Kurts numera legendariska konserter i sitt hemland England. Onsdagskvällens konsert på Kolingsborg i Stockholm hade alla de häftiga inslagen men på Power House i torsdagskväll var det både lugnare och mindre spektakulärt.
   Bland förväntansfulla och sensationslystna fans (som tyvärr svek denna afton) och uppskrämda arrangörer stod jag själv tämligen neutral inför King Kurts Örebrobesök. Albumet "Ooh wallah wallah" är en fräsch skiva med god rockabilly och genomgående bra låtar.
Det vilda utspelet och provocerande showen som gruppen vanligtvis genomför i England har tagit all uppmärksamhet från musiken till deras image som råhudade gangsters.
   Därför var det delvis glädjande att se gruppen genomföra en så pass tajt och bra konsert där den höga ljudvolymen dock ibland förstörde nyanser i repertoaren som huvudsakligen innehöll albummaterial.
   Gamlingen och producenten Dave Edmunds entusiasm är inte svår att förstå då gruppens musikaliska rötter kommer från rockabilly som de sedan blandat upp med energi och råhet. Som alla strikt musikaliskt inriktade band blev en timme rockabilly väldigt enahanda.
   Fast det var fascinerande att se ungdomar dansa sig svettiga till gammal god hederlig rock'n'roll.

Gary "The Smeg" Clayton, sång
John Reddington, gitarr
Bert Boustead, bas
Alan "Maggot" Power, saxofon
Rory Lyons, trummor
Paul "Thwack" Laventhol, gitarr

/ Håkan

60: #15 MANFRED MANN (1963-1969)

Postad: 2016-02-08 07:56
Kategori: 60-talets bästa


Från vänster: Manfred Mann, keyboards, Mike Vickers, gitarr, altsaxofon och flöjt, Paul Jones, sång och munspel, Tom McGuinness, bas, och Mike Hugg, trummor och piano.

MANFRED MANNS TOPP 3:

1. If you gotta go, go now
2. Mighty Quinn
3. Semi-detached suburban, Mr James


DET KAN TYCKAS VARA MED UTSTUDERAD PRECISION som jag har satt ihop min lista på 60-tals-favoriter. Men det är faktiskt rena rama slumpen som har placerat Manfred Mann strax ovanför Bob Dylan vars låtar vid upprepade tillfällen blev framgångsrika och musikaliskt starka singlar för den engelska popgruppen. Av vilka två tveklöst toppar min Best of Manfred Mann-lista. Däremot är det genomgående fina minnet av alla Manfred Mann-singlar en något förfinad bild. Det upptäcker jag när jag nu på något sätt önskar få en helhetsbild av gruppens hela singelproduktion på 60-talet.
   Där finns visserligen åtskilliga starka singelhits men också några uppenbart anonyma låtar, helt bortglömda, kvalificerade parenteser och minst sagt pinsamma försök till singelmaterial. Min förutsägbara bild på gruppen som envist litade på covers är även den tämligen snedvriden.
   Gruppen, vars namn var identiskt med gruppens keyboardspelare, var inte bara en av 60-talets allra mest framgångsrika utan var också en samling framstående och avancerade musiker vilket inte var så vanligt i grupper på det decenniet. Den tekniska skickligheten kanske inte alltid kom fram på gruppens singel-a-sidor, som ofta var covers, men på b-sidorna som de skrev själva fanns en betydande experimentlusta. Med historiskt facit i hand förstår jag nu varför delar av gruppen under 70-talet fortsatte i Manfred Mann Chapter III och Manfred Mann's Earth Band som i första hand inte jagade singelhits.
   Förklaringen kanske ligger i det faktum att gruppen ursprungligen bildades 1962, som Mann Hugg Blues Brothers för att spela först jazz och sedan r&b. Kortade snart ned namnet till Manfred Mann och litade blint på eget material på sina fyra första singlar. Av vilka "5-4-3-2-1" var mest framgångsrik och även bäst med r&b-sångaren Paul Jones munspel längst fram.
   Från 1963 till 1966 var gruppen knuten till EMI, på etiketten His Master's Voice, och producenten och George Martin-kollegan John Burgess- Sommaren 1964 togs det lyckade beslutet att spela in en amerikansk cover, "Do wah diddy diddy", och det kunde rimligtvis (1:a både i England, USA och på Tio i Topp) inte gå bättre. De gjorde hitmusik av den färgade amerikanska gruppen Exciters låt och genombrottet var ett faktum.
   Det framgångsrika receptet med covers av amerikanska original fortsatte med "Sha la la" (Shirelles), "Come tomorrow" (Marie Knight) och "Oh no, not my baby" (Maxine Brown) och Paul Jones betydelse som sångare växte och han fick egen credit på etiketten, "Vocal by Paul Jones". Och hans tanke på en egen karriär började gro.

MEDAN NÄSTA SINGEL, MIN ABSOLUTA MANFRED MANN-FAVORIT och Dylan-låten If you gotta go, go now, hösten 1965 skördade fler framgångar meddelade Jones att han ville lämna gruppen men det skulle dröja ett år innan gruppen hade hittat en ersättare, Michael d'Abo som tidigare var sångare i gruppen A Band Of Angels där han också skrev låtar. Ännu en gång satte gruppen sin egen personliga prägel på en amerikansk låt och det blev succé.
   I väntan på att få lämna gruppen kunde Jones räkna in ännu en listetta, amerikanen och Brill Building-låtskrivaren Mark Barkans "Pretty flamingo", som blev sångarens avsked innan solokarriären startade. Gruppen bytte skivbolag och sångare i ett svep, Jack Bruce (på väg från John Mayall's Bluesbreakers till Cream) var ett kort tag ny basist innan Klaus Voorman anlände, och efter rader av hits var osäkerheten följaktligen stor hos gruppen och nye sångaren.
   På nya skivbolaget Fontana fick gruppen bästa möjliga producent, Shel Talmy som tidigare gjort stordåd med Who och Kinks bland många andra, och första nervösa försöket "Just like a woman", ännu en Dylan-cover, blev en förhållandevis stor hit, 10:a i England, som dock överraskande floppade totalt i USA.
   Efter d'Abos entré hade gruppen blivit en utpräglad popgrupp och den framgångsrika listtrenden fortsatte, nu med de engelska originallåtarna "Semi-detached suburban Mr James" och "Ha! Ha! said the clown". Den förstnämnda en underbar poppärla med ett läckert arrangemang kryddad med det nya instrumentet mellotron. Den andra är däremot en tjatig och simpel men ändå kommersiellt framgångsrik popdänga.
   Nu följde plötsligt en enorm svacka i gruppens karriär. Först det huvudlösa beslutet att ge ut en instrumental(!) version av Tommy Roes ett år gamla hitlåt "Sweet pea" var dömd att misslyckas. Nästa singel, den unika och exklusiva inspelningen av den tidiga Randy Newman-låten "So long, dad", drogs tyvärr och helt omotiverat med i gruppens då negativa trend. Ny tillfällig producent är Denny Cordell (Moody Blues, The Move, Procol Harum...), spännande arrangemang i typisk engelsk stil och singeln är värd ett mycket bättre öde än som oplacerad singel.
   I det här kommersiellt prekära läget tog Manfred Mann sin vana trogen hjälp av en Dylan-låt. Den här gången i den än så länge officiellt opublicerade sången "Mighty Quinn" och det blev en gränslös succé, etta i England. Dylan hade spelat in låten (då kallad "Quinn the Eskimo (The Mighty Quinn)") under sommaren 1967 men gavs inte ut förrän 1975 på "The basement tapes".
   Manfred Mann var tillbaka på banan och gör då ännu ett oförklarligt klavertramp. Släpper originaltitellåten till den engelska filmen "Up the junction" som helt missar alla hitlistor utom i Holland(?). Efter den här kommersiella berg- och dalbana avslutar Manfred Mann decenniet och singelkarriären med tre trygga stabila hits.
   Först "My name is Jack" (en John Simon-cover från filmen "You are what you eat"). John Simon var vid den här tidpunkten, sommaren 1968, mest känd som skivproducent och hade på ett halvår satt sitt namn på icke anonyma skivor som "Songs of Leonard Cohen", "Child is father to the man" (Blood, Sweat & Tears), och "Bookends" (Simon & Garfunkel). Och skulle inom några månader även producera The Bands "Music from big pink" och "Cheap thrills" med Big Brother and the Holding Company. Det är vad jag kallar hyfsat CV.
   Sedan avslutade Manfred Mann sin singelkronologi med två engelska kvalitetssäkra originallåtar, "Fox on the run" och "Ragamuffin man", innan gruppen sommaren 1969 sade tack och adjö.
   Det blev en rekordlång genomgång av Manfred Manns singlar men gruppen var mer produktiv och mer intressant, inklusive några floppar, än de flesta under 60-talet.

/ Håkan

Stor show - men musikaliskt avslaget

Postad: 2016-02-05 07:54
Kategori: 90-talskonserter




Den här teatrala konserten med Magnus Uggla turnerade kort runt Sverige under våren 1997. En föreställning med många nya låtar som skulle komma på skiva ("Karaoke") först till hösten. Samtidigt som konserten utvecklats till en krogshow på Hamburger Börs i Stockholm med premiär hösten 1997. En föreställning som fortsatte till Göteborg året efter och skulle följas av ytterligare krogshower som "Best in show" och "Magnus den store".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/3 1997.

MAGNUS UGGLA
Konserthuset, Örebro 17 mars 1997


Det är tio år sedan jag senast var på Konserthuset för rock/popbevakning och det är nästan tjugo år sedan Magnus Uggla rörde upp himmel och jord på samma plats.
   Men det är ännu längre sedan jag gick på konsert så full av förhoppning och spänd av förväntan som i går kväll. När Magnus Uggla enligt rapporterna skulle löpa linan ut, förena teater och pop och bjuda på en helt ny repertoar.
   Till det yttre var Uggla sig märkvärdigt lik. Som han nu har sett ut under de senaste tjugo åren. Möjligen var guldet runt hals, arm och fingrar på affischen nu mer iögonfallande.
   Och orden som trillade ur hans mun, små bekväma och slagfärdiga men inte speciellt illasinnade angrepp på sina kollegor, drog i vanlig ordning ner applåder med hjälp av raljans och komik.
   Men jag tror inte Niklas Strömstedt i publiken med sin Agneta, tog illa upp fast han indirekt blev påhoppad från scen. Och jag är tämligen övertygad om att Povel Ramel, som satt på en av de främre bänkraderna med sonen Mikael, trivdes med Ugglas små pamfletter.
   "Nya drygare Uggla", som årets föreställning är döpt till, var ingen vanlig konsert. Det var inte heller teater och knappast musical. Ty det sammanhållande temat saknas och snacket, det beryktade mellansnacket, är faktiskt showens stora behållning.
   Det kanske ligger allra närmast att kalla gårdagens framträdande för ett två timmar långt musikaliskt Stand Up-nummer. Med mothugg och inte fri från improvisation.
   I min enfald trodde jag aldrig den på ytan så kaxige Uggla skulle kunna bemästra ett i det närmaste fullsatt Konserthus så enormt.
   Det åtta personer starka kompbandet hade inte den musikaliska styrkan som ett tidigare troget Uggla-band, Strix Q. Men så visade det sig att kompets tre viktigaste personer, Vanna Rosenberg, Helena af Sandeberg och Olle Sarri hade engagerats mest för sina skådespelande kvalitéer.
   Sarri är en begynnande storkomiker med en spontan räckvidd som snart tangerar Robert Gustafsson, tro mig. "Servitör'n", som Sarri har skrivit, är en sketch som snart sitter gjuten i det svenska folkhemmet.
   Frånsett ett 3-4-minuters medley, med alla (ALLA!) Ugglas hits, i ett rasande tempo var det nyskriven musik. Där radarparet Uggla och Anders Henriksson gått på i gamla och alldeles för tjatiga hjulspår.
   Inga nya grepp och väldigt lite originalitet. Mycket lånat och hälften stulet som han själv uttryckte det i den självironiska "Pom pom". Jag tror tyvärr inte det musikaliska materialet lyfter vid upprepade lyssningar heller.
   1977 var Uggla kaxig men tafatt, 1997 är han en showman med mycket hår på bröstet.

/ Håkan

Bjöd inte på någon putsad fasad

Postad: 2016-02-04 10:18
Kategori: Live-recensioner



MAGNUS LINDBERG
Heaven's Door, Örebro 3 februari 2016
Konsertlängd: 19:54-20:45 och 21:10-20:53 (51+43=94 min)
Min plats: Stående ca 7 m framför scenen


Det blev ännu en starkt känsloladdad konsert med Magnus Lindberg som på onsdagskvällen återvände till Örebro där han under senare år uppträtt ett flertal gånger. Men i Magnus fall handlar det aldrig om att lite lagom avslappnat genomföra en spelning på ren rutin eller nonchalans. Nej, utan någon putsad fasad satt här en av Sveriges största rocklyriker och blottade sitt hjärta som vore han på en privat fest i ett vardagsrum. Miljön på mysiga och intima Heaven's Door inbjuder nämligen till sådana associationer och med en koncentrerad och till stora delar lyssnande publik blev det utmärkta förutsättningar för Magnus att presentera en rejäl dos av sitt både gamla och helt nya låtmaterial.
   Har man som jag upplevt Magnus live på ett otal olika konserter genom åren blev själva framförandet ingen stor överraskning. Variationen mellan låtar och arrangemang med akustisk gitarr och munspel blir ju alltid begränsad och det blev upp till repertoaren att bestämma nivån på konsertens innehåll.
   Nu fanns här för första gången på väldigt länge några nyskrivna låtar som givetvis fick oss konnässörer att spetsa öronen lite extra. Det fick mig att kanske lite mer uppmärksamt lyssna på texterna och ännu en gång upptäcka oerhörda kvalitéer i hans rocklyrik när han både sjunger om vad som händer bakom nedrullade persienner eller med spetskompetens kan framföra en på ytan banal kärlekstext med stor trovärdighet. Texter som i det senare fallet ofta handlar om hans fru Larissa (som satt med på Heaven's Door i onsdagskväll) och deras förhållande.
   Magnus inledde kvällen med "Starkare" - två gånger. Först som soundcheck och sedan som första låt i konserten. Och visst var det en starkare och lite säkrare Magnus vi fick uppleva på en konsert som förutom de nyskrivna låtarna "Persiennerna är nere", "I alla mina drömmar" och den ännu opublicerade "Hjärta av guld" inte bjöd på några uppenbara överraskningar. Ändå var det med glädje jag fick höra favoriterna "Dina bruna ögons man" och "Jag har aldrig vart i Memphis" ännu en gång. Och ändå den lilla överraskningen att extralåten blev "Jag ska se när du brinner".

Starkare
För oss
Tro på dig
Dansa med mig
Persiennerna är nere
Från en mörk, mörk himmel
När jag ser dig
I alla mina drömmar
När hoppet tänds
Lycklig man
Varje gång du faller ner

paus

Jag har aldrig vart i Memphis
Dina bruna ögons man
Hjärta av guld
Den risken finns
I väntan på vadå
Ser du
En ensam varg
Tårar över city
Röda läppar

extralåt
Jag ska se när du brinner

/ Håkan

Tributes: Warren Zevon

Postad: 2016-02-03 07:51
Kategori: Tribute-skivor

"Hurry home early" (Wampus, 2005)

Efter förra veckans återbesök i Warren Zevons underskattade låtskatt, i form av Phil Codys coveralbum "Cody sings Zevon", blev längtan efter mer Zevon påtaglig. Därför känns det naturligt att den här veckan följa upp med tributealbumet "Hurry home early". Den ska väl inte direkt jämföras med utmärkta "Enjoy every sandwich" (2004) som kom bara året efter Zevons tragiska dödsfall. Där hade de närstående stjärnorna, som Bruce Springsteen, Jackson Browne, Don Henley, Steve Earle och Bob Dylan, samlats för att hylla sin vän låtskrivaren.
   På "Hurry home early" (titeln hämtad från en textrad i Zevons "Boom Boom Mancini") är det i hög grad lågprofilerade namn som gör Zevon-låtar. Men allt är ännu en gång gjort i sonen Jordan Zevons regi. Och han själv är en av få lite mer kända namn som levererar till skivan.
   En minoritet av artisterna och grupperna som medverkar här har skiverfarenhet och namnen som har givit ut skivor tillhör knappast de kända. Gruppen Last Train Home, Rachel Stamp, Thomas Flannery och Robb Johnson hade jag aldrig hört talas om innan jag lyssnar på den här hyllningsplattan. Så det är med tämligen låga förväntningar jag lyssnar och blir följaktligen positivt överraskad.
   Ändå har få gjort det förutsägbart uppenbara i valet av låtar, ändå finns här tre albumtitellåtar, och när det gäller arrangemang har det funnits kreativa idéer att bjuda på något nytt och fräscht.
   Phil Cody, en av få namn jag kände till från början, inleder med "Splendid isolation" som han för övrigt gjorde på sin egen Zevon-coverskiva. Men här görs den i en något annorlunda och mer arrangerad version. än den lågmälda versionen på Codys skiva. Okända gruppen med det banala namnet The Simple Things har gjort powerpop av "I'll slow you down" och fyllt den med Rickenbacker-gitarrer och toppar med ett läckert slidegitarrsolo.
   För mig lika okända Last Train Home har ambitionen att förändra och utmana med en av Zevons mest personliga låtar, "Desperados Under the Eaves". Ett oväntat avancerat blåsintro inleder innan dragspel, slide och lågstämd sång får arrangemanget att effektivt växa. Snyggt.
   Den i original tämligen tuffa "Boom Boom Mancini" får här ett akustiskt singer/songwriter-arrangemang av Tom Flannery med akustisk gitarr och munspel.
   På den ovannämnda hyllningsplattan "Enjoy every sandwich" gör Warren Zevons son Jordan en opublicerad låt, "Studebaker", som aldrig gavs ut av hans pappa. På den här skivan sker samma sak igen. "Warm rain" finns bara på demo i original. Tillsammans med den kraftfulla sångerskan Simone Stewart gör Jordan en lågmäld version av låten.
   "Run Straight Down" med Roughly Enforcing Nostalgia tillhör avdelningen moderna experiment med spökröster och soundmässigt hör den inte riktigt hemma i det här sammanhanget.
   Däremot överraskar och imponerar Robbie Rists omgjorda version av "Mr Bad Example". Full bandarrangerad rock med rockabillyenergi.

1. "Splendid Isolation" - Phil Cody
2. "I'll Slow You Down" - The Simple Things
3. "Desperados Under the Eaves" - Last Train Home
4. "Carmelita" - Rachel Stamp
5. "Mohammed's Radio" - The Matthew Show
6. "Boom Boom Mancini" - Tom Flannery
7. "Warm Rain" - Simone Stevens and Jordan Zevon
8. "Reconsider Me" - Alpha Cat
9. "Mutineer" - Neil Luckett
10. "Run Straight Down" - Roughly Enforcing Nostalgia
11. "Life'll Kill Ya" - Brook Pridemore
12. "Mr. Bad Example" - Robbie Rist
13. "Suzie Lightning" - Robb Johnson

/ Håkan

60: #16 BOB DYLAN (1962-1969)

Postad: 2016-02-01 07:51
Kategori: 60-talets bästa



BOB DYLANS TOPP 3:

1. Positively 4th street (1965)
2. Like a rolling stone (1965)
3. I threw it all away (1969)


HUR KONSTIGT DET ÄN KAN LÅTA så var låtskrivargiganten Bob Dylan på inget sätt given på min 60-tals-lista. I mitt första utkast med tänkbara artister som skulle vara med här fanns Bob Dylan inte med. Rent spontant och i mitt minne uppfattade jag inte Dylan som en simpel singelartist men upptäckte givetvis ganska snabbt att mellan alla sina mer eller mindre legendariska album finns det också några mer än klassiska singlar. Att han på 60-talet gav ut hela tretton singlar är på något sätt en overklig siffra.
   Ni förstår kanske att jag inte tillhör den stora skaran av hängivna Bob Dylan-beundrare som älskar varje textrad av den store poeten, kan hans diskografi i sömnen och har album på album som största favoriter. Nej, jag är nog lite mer sparsmakad i ämnet men är naturligtvis väldigt medveten om hans storhet, hans betydelse och hans ikonliknande karriär. Jag är väl som en typisk Tio i Topp-lyssnare som tyckte att singlarna var okej och vid några tillfällen magiska och som med all rätt har blivit historiska musikaliska milstolpar.
   Men det tog mig några år att upptäcka Bob Dylan i mitten på 60-talet. Medan jag hade fullt upp med att älska nya Beatles-singlar och den övriga invasionen från de brittiska öarna kom de avskalade Dylan-singlarna i kläm. På min flitigt använda Philips-bandspelare var det vanligare att hans låtar förekom i coverversioner av bland annat Peter, Paul & Mary, Animals, Byrds och Turtles. Innan 1965 kom och vände upp och ned på alla begrepp genom att introducera kontroversiell elektricitet på Dylans skivor.
   Dylans fyra första album 1962-64 var genomgående akustiska med bara gitarr, munspel och ibland keyboards som komp. Men på första singeln, rockabillydoftande "Mixed up confusion" kompades han av ett band men det var en ganska medioker och opersonlig låt. Singeln därpå, "Blowin' in the wind", satte mer avtryck men var ändå en kommersiell flopp och därefter fram till 1965 lade Dylan allt fokus på sina album och grundlade därigenom sitt rykte som extraordinär låtskrivare utan att jaga singelhits.
   Hösten 1964 började Dylan få upp ögonen (och öronen) för elektriska instrument och fler musiker och i januari 1965, inför inspelningen av albumet "Bringing it all back home", engagerades ett större komp till sju låtar på skivans förstasida, inklusive nya singeln "Subterranean homesick blues" som inte heller den gav något större eko i den kommersiella världen.
   Det var först på nästa inspelningssession, som inleddes i juni 1965, som mirakel började hända. Från andra albumet hade Tom Wilson producerat Dylans skivor och på de nya inspelningarnas första låt, "Like a rolling stone", skulle historia komma att skrivas med den makalöst långa (6:00) singellåten. Men det skulle också bli Wilsons sista Dylan-inspelning. En kontrovers i studion huruvida Al Koopers orgel skulle skruvas upp (som Dylan ville) eller inte ledde till avslutat samarbete. På resten av inspelningarna till albumet "Highway 61 revisited" och för övrigt resten av 60-talet var det nyligen avlidne Bob Johnston som tog över producentansvaret.

PARALLELLT MED INSPELNINGARNA AV ALBUMET Gick Dylan in i studion tillsammans med sitt komp, med bland annat gitarristen Mike Bloomfield, och spelade in "Positively 4th Street" som sparades till en singel-release i september 1965 bara två månader efter "Like a rolling stone". Kreativiteten var enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här.
   Även nästa Dylan-release var en exklusiv singel, "Can you please crawl out your window", med samma arrangemangsmässiga briljans. Fram till sommaren 1965 hade Dylan i alla år framträtt solo på konserter men på Newport-festivalen i juli kompades han för första gången av musikerna som till viss del hade medverkat på det årets Dylan-skivor. Men från september kompades han live av de fem amerikanska/kanadensiska musiker som först tre år senare officiellt fick gruppnamnet The Band. Men i studion på singeln "Can you please...", som egentligen var en del av "Blonde on blonde"-inspelningarna, var det en mix av The Band-musiker och gamla studiomusiker.
   Efter två singlar som inte var knutna till några album ändrades strategin helt inför kommande singlar. Hela fem låtar från dubbeln "Blonde on blonde", Dylans kanske mest legendomspunna album, släpptes på singel: "One of us must know (sooner or later)", "Rainy day women #12 & 35", "I want you", "Just like a woman" och "Most likely you go your way and I'll go mine". Samtliga är hörnstenar i Dylans diskografi men "Rainy day..." står ut som en karnevalsliknande allsång och "I want you" är enklare och en nästan simpel hitlåt. Medan den stökiga "Most likely you..." är ett desperat försök att hålla liv i Dylans namn, ett år efter "Blonde on blonde", medan han hämtar sig efter sin motorcykelolycka.
   Sedan skulle det dröja två hela år innan nästa Dylan-singel skulle dyka upp. "John Wesley Hardin" genererade inga singlar i USA och det var först 1969 på albumet "Nashville skyline" som Dylan exploderade igen som singelartist. Vemodigt vackra "I threw it all away" och "Lay lady lay" är klassiker om än lite sammetslena och "Tonight I'll be staying here with you" som andas samma luft som The Band, medverkar dock inte på skivan, som sedan ett år tillbaka etablerat sig i eget namn.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2016 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.