Blogginlägg från 2016-02-01

60: #16 BOB DYLAN (1962-1969)

Postad: 2016-02-01 07:51
Kategori: 60-talets bästa



BOB DYLANS TOPP 3:

1. Positively 4th street (1965)
2. Like a rolling stone (1965)
3. I threw it all away (1969)


HUR KONSTIGT DET ÄN KAN LÅTA så var låtskrivargiganten Bob Dylan på inget sätt given på min 60-tals-lista. I mitt första utkast med tänkbara artister som skulle vara med här fanns Bob Dylan inte med. Rent spontant och i mitt minne uppfattade jag inte Dylan som en simpel singelartist men upptäckte givetvis ganska snabbt att mellan alla sina mer eller mindre legendariska album finns det också några mer än klassiska singlar. Att han på 60-talet gav ut hela tretton singlar är på något sätt en overklig siffra.
   Ni förstår kanske att jag inte tillhör den stora skaran av hängivna Bob Dylan-beundrare som älskar varje textrad av den store poeten, kan hans diskografi i sömnen och har album på album som största favoriter. Nej, jag är nog lite mer sparsmakad i ämnet men är naturligtvis väldigt medveten om hans storhet, hans betydelse och hans ikonliknande karriär. Jag är väl som en typisk Tio i Topp-lyssnare som tyckte att singlarna var okej och vid några tillfällen magiska och som med all rätt har blivit historiska musikaliska milstolpar.
   Men det tog mig några år att upptäcka Bob Dylan i mitten på 60-talet. Medan jag hade fullt upp med att älska nya Beatles-singlar och den övriga invasionen från de brittiska öarna kom de avskalade Dylan-singlarna i kläm. På min flitigt använda Philips-bandspelare var det vanligare att hans låtar förekom i coverversioner av bland annat Peter, Paul & Mary, Animals, Byrds och Turtles. Innan 1965 kom och vände upp och ned på alla begrepp genom att introducera kontroversiell elektricitet på Dylans skivor.
   Dylans fyra första album 1962-64 var genomgående akustiska med bara gitarr, munspel och ibland keyboards som komp. Men på första singeln, rockabillydoftande "Mixed up confusion" kompades han av ett band men det var en ganska medioker och opersonlig låt. Singeln därpå, "Blowin' in the wind", satte mer avtryck men var ändå en kommersiell flopp och därefter fram till 1965 lade Dylan allt fokus på sina album och grundlade därigenom sitt rykte som extraordinär låtskrivare utan att jaga singelhits.
   Hösten 1964 började Dylan få upp ögonen (och öronen) för elektriska instrument och fler musiker och i januari 1965, inför inspelningen av albumet "Bringing it all back home", engagerades ett större komp till sju låtar på skivans förstasida, inklusive nya singeln "Subterranean homesick blues" som inte heller den gav något större eko i den kommersiella världen.
   Det var först på nästa inspelningssession, som inleddes i juni 1965, som mirakel började hända. Från andra albumet hade Tom Wilson producerat Dylans skivor och på de nya inspelningarnas första låt, "Like a rolling stone", skulle historia komma att skrivas med den makalöst långa (6:00) singellåten. Men det skulle också bli Wilsons sista Dylan-inspelning. En kontrovers i studion huruvida Al Koopers orgel skulle skruvas upp (som Dylan ville) eller inte ledde till avslutat samarbete. På resten av inspelningarna till albumet "Highway 61 revisited" och för övrigt resten av 60-talet var det nyligen avlidne Bob Johnston som tog över producentansvaret.

PARALLELLT MED INSPELNINGARNA AV ALBUMET Gick Dylan in i studion tillsammans med sitt komp, med bland annat gitarristen Mike Bloomfield, och spelade in "Positively 4th Street" som sparades till en singel-release i september 1965 bara två månader efter "Like a rolling stone". Kreativiteten var enastående och i min värld överträffade Dylan sig själv här.
   Även nästa Dylan-release var en exklusiv singel, "Can you please crawl out your window", med samma arrangemangsmässiga briljans. Fram till sommaren 1965 hade Dylan i alla år framträtt solo på konserter men på Newport-festivalen i juli kompades han för första gången av musikerna som till viss del hade medverkat på det årets Dylan-skivor. Men från september kompades han live av de fem amerikanska/kanadensiska musiker som först tre år senare officiellt fick gruppnamnet The Band. Men i studion på singeln "Can you please...", som egentligen var en del av "Blonde on blonde"-inspelningarna, var det en mix av The Band-musiker och gamla studiomusiker.
   Efter två singlar som inte var knutna till några album ändrades strategin helt inför kommande singlar. Hela fem låtar från dubbeln "Blonde on blonde", Dylans kanske mest legendomspunna album, släpptes på singel: "One of us must know (sooner or later)", "Rainy day women #12 & 35", "I want you", "Just like a woman" och "Most likely you go your way and I'll go mine". Samtliga är hörnstenar i Dylans diskografi men "Rainy day..." står ut som en karnevalsliknande allsång och "I want you" är enklare och en nästan simpel hitlåt. Medan den stökiga "Most likely you..." är ett desperat försök att hålla liv i Dylans namn, ett år efter "Blonde on blonde", medan han hämtar sig efter sin motorcykelolycka.
   Sedan skulle det dröja två hela år innan nästa Dylan-singel skulle dyka upp. "John Wesley Hardin" genererade inga singlar i USA och det var först 1969 på albumet "Nashville skyline" som Dylan exploderade igen som singelartist. Vemodigt vackra "I threw it all away" och "Lay lady lay" är klassiker om än lite sammetslena och "Tonight I'll be staying here with you" som andas samma luft som The Band, medverkar dock inte på skivan, som sedan ett år tillbaka etablerat sig i eget namn.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2016 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.