Blogginlägg från 2011-06-12

Ringos svar på popmusikens pensionärsförening

Postad: 2011-06-12 13:26
Kategori: Konserter

KONSERT
Ringo Starr & his All Starr Band
Liseberg, Göteborg 10 juni 2011
Konsertlängd: 20:00-21:49 (109 minuter)
Min plats: Ca 150 m rakt framför scenen.


Ringo Starr är inte lika Sverigevänlig som sin gamla Beatles-kollega Paul McCartney. För första gången på 19 år ställde Ringo i fredagskväll upp sitt All Starr Band på svensk mark. Den gången, 1992, var det fortfarande stora namn som Joe Walsh, Dave Edmunds och Nils Lofgren i bandet men i takt med tiden har stjärnglansen falnat något och dagens band är närmast motsvarigheten till popmusikens pensionärsförening med en medelålder på drygt 60 år.
   Men den snart 71-årige Ringo var nog piggast av alla på scen när han sjöng sina obligatoriska och sannerligen förutsägbara Beatles-hits och de nästan 40 år gamla egna hitsen. Det blev, som jag förutsåg i torsdags en tämligen antik låtlista men ändå inte helt utan nya och färska låtar som jag lite bittert trodde. Ringos senaste album, ”Y not”, är inte hans bästa skiva men låtar som ”Peace dream” och ”The other side of Liverpool” fick en rätt naturlig plats i konserten mellan alla gästartister och förväntade låtar.
   Även ”Choose love” tillhör Ringos 2000-talsrepertoar och där fick gitarrhjälten Rick Derringer rejält med utrymme för instrumentala krumbukter. När vi äntligen på publikplats fick höra ljudet som försvann mitt i ”Honey don’t” och en bit in i ”Choose love”. Ett tekniskt fiasko.
   All Starr Bands koncept har alltid varit att musikerna i bandet, nästan alla (utom trummisen) med egna men gamla karriärer i ryggen, får egen plats vid mikrofonen. Därför varvades gamla hitlåtar med andra artister och Ringos berömda sång i Beatleslåtar under hela konserten. Den röda musikaliska tråden brast hela tiden.
   Rick Derringer gjorde kvällens första besök i strålkastarljuset med McCoys, där Derringer var medlem, gamla fina ”Hang on Sloopy”. Han fick senare göra sin egen gitarrdominerade ”Rock and roll, hoochie koo”, en låt som först gjordes av Johnny Winter när Rick var medlem i hans band And, som utvecklades till rena Jimi Hendrix-hyllningen med överdimensionerade gitarrsolon.
   Det var rätt uppenbart att det var de mest kända hitsen som skulle presenteras under konserten. Därför var det inte överraskande när Edgar Winter, som under ”It don’t come easy” spelade framträdande saxofon, kom fram och gjorde ”Free ride”, en av konsertens rockigaste ögonblick. Winters andra låt, ”Frankenstein”, var verkligen motsatsen. Ett instrumentalt lågvattenmärke där jag passade på att gå på toaletten och där var det fullsatt…Jag kom ut till et tjutande otäckt syntljud och såg den ljushårige Winter fara omkring på scen med en keyboards hängande som en gitarr på sig.
   Gary Wrights båda bidrag (mer om Gary här) var lugnare men också anonymt flyktiga i sammanhanget och Richard Page framförde några Mr Mister-låtar som lät som Toto 20 år för sent. Då var powerpopbandet Romantics representant Wally Palmars minuter i strålkastarskenet betydligt mer lycksosamma. Den odödliga hitlåten ”Talking in your sleep” har ett evigt liv och deras ännu tidigare ”What I like about you” spred glädje i den 11 000 människor stora publiken. En publik med osvikligt tålamod som stod ut med alla toppar och bottennapp under nästan två timmar.
   Det var ingen överraskning att ”With a little help from my friends” skulle komma på slutet av konserten och att ”Yellow submarine”, en osannolik mix av klassiker och barnramsa, mötte en av de största publikovationerna. Men så har de låtarna varit med under All Starr Bands samtliga 11 turnéer. Liksom ”Photograph” och ”Act naturally”. Men förbluffande nog aldrig ”Octopus’s garden”. Fast det var många, gammal som ung, som stod och önskade den i fredagskväll.
   En konsert som avslutades, trots allt lite överraskande, med en kort refräng av ”Give peace chance” som följde på ”With a little help from my friends”. Sedan var det tveklöst slut. Inga extralåtar.

Ringo Starr, trummor och sång
Edgar Winter, keyboards, saxofon och sång
Rick Derringer, gitarr och sång
Gary Wright, keyboards och sång
Richard Page, bas och sång
Wally Palmar, gitarr och sång
Gregg Bissonette, trummor

Låtarna:
It Don't Come Easy
Honey Don't
Choose Love
Hang On Sloopy (Rick Derringer)
Free Ride (Edgar Winter)
Talking in Your Sleep (Romantics/Wally Palmar)
I Wanna Be Your Man
The Dream Weaver (Gary Wright)
Kyrie (Mr. Mister/Richard Page)
The Other Side Of Liverpool
Yellow Submarine
Frankenstein (Edgar Winter)
Peace Dream
Back Off Boogaloo
What I Like About You (Romantics/Wally Palmar)
Rock and Roll, Hoochie Koo (Rick Derringer)
Boys
Love Is Alive (Gary Wright)
Broken Wings (Mr. Mister/Richard Page)
Photograph
Act Naturally
With a Little Help from My Friends
Give peace chance

/ Håkan

Sanningen om Gary Wright

Postad: 2011-06-12 12:02
Kategori: Blogg



NÄR RINGO STARR JUST HADE FRAMFÖRT ”I wanna be your man”, en av många så kallade Beatles-covers, på Lisebergskonserten i fredags gick Gary Wright, bandets keyboardkille, fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt, den keyboardsmäktande och atmosfäriska låten blev i sammanhanget alldeles för anonym i den hitmässiga tillställningen, men det var intressant att se och höra Gary ty han är en gammal favorit och en trogen musiker bakom George Harrison och Ringo Starr även om han under de senaste 35 åren gjort närmast ointressant musik med religiöst komplicerade undertoner.
   I Ringo Starr-sammanhanget är han mest känd som musiker på ”It don’t come easy” och ”Back off boogaloo” och på alla Harrison-skivor, exempelvis ”All things must pass”, ”Living in the material world”, ”Thirty-three & 1/3” och ”Cloud nine”.
   Men min Gary Wright-fascination började tidigare, i det engelska bandet Spooky Tooth. New Jersey-födde Wright blev medlem i Spooky Tooth i oktober 1967 och bandet gjorde flera skivor, ”Spooky Tooth” och ”Spooky Two”, av stort värde i allmänhet och med Gary Wrights insatser i synnerhet. Hans intensiva soulröst och kompositioner stod ut på skivorna.
   Bland annat bandets debutsingel ”Sunshine help me” och låtarna Gary ofta skrev tillsammans med bandets producent Jimmy Miller.
   I februari 1970 lämnade Gary bandet och satsade på en solokarriär vilket jag noga noterade på den tiden. Hans båda soloskivor ”Gary Wright’s Extractions” (1971) och ”Footprint” (1972) betecknar jag som Gary Wrights höjdpunkt under sin långa karriär fast han kommersiellt skulle bli så mycket mer framgångsrik några år senare.
   ”Extractions”, för övrigt i ett omslag gjort av Klaus Voormann, och ”Footprints”, där George Harrison spelar gitarr under namnet George O’Hara, innehåller genomgående bra låtar som ”Get on the right road”, ”Give me the good earth” och ”Stand for our rights”.
   Efter den soloperioden återförenades Spooky Tooth där mitt fokus på Gary Wright fortfarande var stort. Och det var hans röst och låtar som dominerade på skivorna ”You broke my heart so I busted your jaw” (1973), återigen med ett Klaus Voormann-tecknat omslag, ”Witness” (1973) och ”The mirror” (1974).
   Sedan kom Gary Wrights stora kommersiella genombrott. Tillbaka i USA gjorde han en skiva, ”The dream weaver”, där nästan uteslutande keyboards spelade musikalisk huvudroll. Den ersatte basgitarr, den ersatte blåsinstrument och var allmänt dominerande. Den gav Gary otroliga kommersiella framgångar, singlarna ”Love is alive” och ”The dream weaver” nådde båda andraplatsen i USA) men gjorde mig indignerad och uppgiven. 27 augusti 1975 skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Har man i sju åtta år följt Gary Wright från Spooky Tooth till soloartist till Wright’s Wonderwheel tillbaka till Spooky Tooth och nu åter som soloartist trodde jag att jag hade lärt känna Gary. Men han har gripits av experimentell överlusta till den milda grad att han helt simpelt uteslutit både bas och gitarr och tillsammans med trummor och sina diverse klaviaturinstrument försökt få det att låta normalt. Försöket har i mitt tycke misslyckats”. Skrev jag mycket besviket.
   På Ringo Starr-konserten blev det just de här låtarna som blev Gary Wrights bidrag och nu ingen större publikframgång. Däremot var det med en överraskande finformulerad svenska han presenterade sig i mellansnacket. Som förklaras av att han under många år var gift med sin svenska fru Tina född Uppström. Som under namnet Tina Wright skrivit flera texter till Garys låtar.
   Här kan man läsa om ett svenskt äventyr med Gary, Tina och George Harrison. Och nedan en bild på Gary (längst till höger) under inspelningen av George Harrisons ”Living in the material world” 1973.


På kalas och inspelning hos George Harrison 1973. Från vänster Ringo Starr, Jim Horn, Klaus Voormann, George H, Nicky Hopkins, Jim Keltner och Gary Wright.

/ Håkan

Sommar 2011:5

Postad: 2011-06-12 08:54
Kategori: Sommar 2011

#46: GEORGE HARRISON: Cloud nine

Fyra klipp med George Harrison. ”Cloud nine” (live från Japan, härlig slide av George), “Someplace else” (originalversionen från filmen Shanghai Surprise inklusive filmbilder), “Devil’s radio” (audio) och den officiella videon till “Got my mind set on you”.









/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (414)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (114)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2011 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Mats 19/06: Jag var också där, på Olympen i Lund. Minns förbandet Tom Petty & The Heartbreak...

Mats 19/06: Hej, Bra och intressant som det mesta du skriver måste dock protestera när du sk...

Perre 7/06: Klockren analys av plattan som i mitt tycke är hans starkaste ögonblick Konsert...

Jan Lennell 3/06: Tack för en intressant redogörelse för ett fantastiskt album. Hörde det första g...

Björn Pettersson 31/05: Minnet är gott men kort, Tom Petty var förband vid konserten 1977😔...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.