Blogginlägg

Sanningen om Gary Wright

NÄR RINGO STARR JUST HADE FRAMFÖRT ”I wanna be your man”, en av många så kallade Beatles-covers, på Lisebergskonserten i fredags gick Gary Wright, bandets keyboardkille, fram till mikrofonen och talade en uppseendeväckande bra svenska. Han berättade om sina minnen med George Harrison, hur han följde med George till Indien och blev introducerad för den indiska religionen för att sedan framföra sin kanske mest kända låt, ”The dream weaver”. Det var inte konsertens höjdpunkt, den keyboardsmäktande och atmosfäriska låten blev i sammanhanget alldeles för anonym i den hitmässiga tillställningen, men det var intressant att se och höra Gary ty han är en gammal favorit och en trogen musiker bakom George Harrison och Ringo Starr även om han under de senaste 35 åren gjort närmast ointressant musik med religiöst komplicerade undertoner.
   I Ringo Starr-sammanhanget är han mest känd som musiker på ”It don’t come easy” och ”Back off boogaloo” och på alla Harrison-skivor, exempelvis ”All things must pass”, ”Living in the material world”, ”Thirty-three & 1/3” och ”Cloud nine”.
   Men min Gary Wright-fascination började tidigare, i det engelska bandet Spooky Tooth. New Jersey-födde Wright blev medlem i Spooky Tooth i oktober 1967 och bandet gjorde flera skivor, ”Spooky Tooth” och ”Spooky Two”, av stort värde i allmänhet och med Gary Wrights insatser i synnerhet. Hans intensiva soulröst och kompositioner stod ut på skivorna.
   Bland annat bandets debutsingel ”Sunshine help me” och låtarna Gary ofta skrev tillsammans med bandets producent Jimmy Miller.
   I februari 1970 lämnade Gary bandet och satsade på en solokarriär vilket jag noga noterade på den tiden. Hans båda soloskivor ”Gary Wright’s Extractions” (1971) och ”Footprint” (1972) betecknar jag som Gary Wrights höjdpunkt under sin långa karriär fast han kommersiellt skulle bli så mycket mer framgångsrik några år senare.
   ”Extractions”, för övrigt i ett omslag gjort av Klaus Voormann, och ”Footprints”, där George Harrison spelar gitarr under namnet George O’Hara, innehåller genomgående bra låtar som ”Get on the right road”, ”Give me the good earth” och ”Stand for our rights”.
   Efter den soloperioden återförenades Spooky Tooth där mitt fokus på Gary Wright fortfarande var stort. Och det var hans röst och låtar som dominerade på skivorna ”You broke my heart so I busted your jaw” (1973), återigen med ett Klaus Voormann-tecknat omslag, ”Witness” (1973) och ”The mirror” (1974).
   Sedan kom Gary Wrights stora kommersiella genombrott. Tillbaka i USA gjorde han en skiva, ”The dream weaver”, där nästan uteslutande keyboards spelade musikalisk huvudroll. Den ersatte basgitarr, den ersatte blåsinstrument och var allmänt dominerande. Den gav Gary otroliga kommersiella framgångar, singlarna ”Love is alive” och ”The dream weaver” nådde båda andraplatsen i USA) men gjorde mig indignerad och uppgiven. 27 augusti 1975 skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Har man i sju åtta år följt Gary Wright från Spooky Tooth till soloartist till Wright’s Wonderwheel tillbaka till Spooky Tooth och nu åter som soloartist trodde jag att jag hade lärt känna Gary. Men han har gripits av experimentell överlusta till den milda grad att han helt simpelt uteslutit både bas och gitarr och tillsammans med trummor och sina diverse klaviaturinstrument försökt få det att låta normalt. Försöket har i mitt tycke misslyckats”. Skrev jag mycket besviket.
   På Ringo Starr-konserten blev det just de här låtarna som blev Gary Wrights bidrag och nu ingen större publikframgång. Däremot var det med en överraskande finformulerad svenska han presenterade sig i mellansnacket. Som förklaras av att han under många år var gift med sin svenska fru Tina född Uppström. Som under namnet Tina Wright skrivit flera texter till Garys låtar.
   Här kan man läsa om ett svenskt äventyr med Gary, Tina och George Harrison. Och nedan en bild på Gary (längst till höger) under inspelningen av George Harrisons ”Living in the material world” 1973.


På kalas och inspelning hos George Harrison 1973. Från vänster Ringo Starr, Jim Horn, Klaus Voormann, George H, Nicky Hopkins, Jim Keltner och Gary Wright.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.