Tidigare blogginlägg

Tributes: Magnus Lindberg

”Dom som aldrig ger upp – En hyllning till Magnus Lindberg” (Smilodon/Hemifrån/Border, 2022)

SISTA GÅNGEN JAG SÅG MAGNUS LINDBERG uppträda var 15 november 2018, på ett fullpackat Twang i Stockholm. Som vanligt förväxlade Magnus några textrader men det var mycket kärlek i luften den kvällen. Jag slängde några ord med honom efter konserten och önskade honom lycka till innan han tog gitarren och rullväskan och gick upp för trappan till en väntande taxi. Det var sista gången jag såg honom, drygt tre månader senare kom det sorgliga beskedet att sjukdom tagit hans liv.
   Jag har sedan den dagen saknat Magnus mycket både musikaliskt och i personliga möten. Det blev en viss tröst att konstatera att hans sista skiva, ”Magnus Lindbergs skörd” som hade släppts tidigare 2018, också blev hans allra bästa album. Ändå har saknaden av människan Magnus varit stor och minnet av hans musik har varit just fina minnen från förr.
   På det nya hyllningsalbumet ”Dom som aldrig ger upp”, där en mängd svenska artister tolkar Magnus Lindbergs låtskatt, finns det en stor möjlighet att i nutid återknyta kontakten med hans historiska låtmaterial från 1975 och framåt. Jag hör Magnus röst i texterna och jag känner Magnus känslor i arrangemangen fast de framförs av andra artister. Så väl har projektledaren Kjell Andersson lyckats när han har styrt upp skivan, engagerat artister och vid några tillfällen också har producerat musiken.
   Andersson var Magnus största vän i musikbranschen. Under Magnus skivkarriär, som var mer eller mindre sporadisk, fick han ständigt nya chanser hos Kjell och det blev han som manövrerade honom rätt till slut. På Magnus dödsbädd lovade Kjell honom att fortsätta sprida hans musik och det ”samarbetet” fortsätter här och har resulterat i ännu ett praktverk signerat Kjell Andersson som är i nivå med hans tidigare mästerverk som hyllningarna av Cornelis Vreeswijk, Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Andersson har lyckats dubbelt, med både artisturvalet med ibland lite udda konstellationer och låtval, när han med stor och bred känsla pendlat mellan nästan demoavskalade känslor och fullt rockös. Imorgon släpps den här hyllningsskivan men jag har levt med de här inspelningarna i drygt två veckor. Först uppfattade jag helheten som lite spretig i sin mix av hårt och mjukt. Men nu, efter oräkneliga lyssningar, är jag överens med mig själv att det är just blandningen av sött och starkt som är skivans styrka.

I LÅTURVALET, FRÅN LANDSLAGETS ”Hårda år” (1975) till Magnus absolut sista pärla, ”När sekunderna försvinner” (2018), är alla decennier representerade från en skivproduktion som aldrig kan få nog uppmärksamhet. Det har resulterat i många höjdpunkter som imponerar på olika sätt.
   Från Mauro Scoccos inledande ödsliga version av ”Ljusterö” och Sophie Zelmanis sedvanligt smygande sång i ”Då tänker jag lite på dej” till Staffan Hellstrands ekoladdade utbrott i ”Tårar över city” och Anne-Lie Rydés ösiga ”Ljudet av oss två” är det en musikaliskt lång väg. Den senare låten presenteras som ”Producerad av de medverkande” och låter just så stökig och spontan som en sådan kommentar utlovar.
   Bland de andra lite hårdare sekvenserna märks också ovannämnda ”Hårda år” med Lasse Lindbom och Janne Bark där den senare kryddat arrangemanget med några Neil Young-riff. Men roligast är att höra Landslagets gamla fiolspelare Maj-Britt Nicklasson ta ut svängarna.
   Basse Wickman och Dan Hylander (med originalmedlemmarna i Raj Montana Band), som båda tillhör initiativtagarna till hyllningsskivan, och deras bidrag tillhör kategorin poprock och fyller gott och väl sin funktion på skivan. Men när allt kommer omkring tycker jag nog att det är i många av de lugnare momenten som ”Dom som aldrig ger upp” förmedlar de emotionella känslorna allra bäst.
   ”Ingen ska få se mig när jag går” är överraskande välanpassad Pluras stämma, Peter LeMarc gör (knappast överraskande) en underbar version av titellåten kryddad med munspel och trumpet, Louise Hoffstens munspelsdoftande ”Jag har aldrig varit i Memphis”, Toni Holgerssons läckert ödmjuka ”Ser du”, Cecilia Thorngrens, och Carla Jonssons, version av ”När sekunderna försvinner” har en ljuvlig hitpotential och Eric Palmqwists ”I aska” på helt egen hand, heter några av mina favoriter just nu.
   Lars Winnerbäcks deltagande måste väl också nämnas i sammanhanget. ”Röda läppar” fanns tidigt med i hans liverepertoar och det fick upp intresset hos den unga publiken för Magnus Lindberg. Här upprepas liveversionen från 2001. Men den nyinspelade versionen av ”Månsken Peggie” är exklusiv och kan kanske locka yngre skivköpare som överhuvudtaget har all anledning att spetsa öronen för det övervägande intressanta innehållet på ”Dom som aldrig ger upp”.


1. Mauro Scocco – Ljusterö
2. Basse Wickman – Från En Mörk, Mörk Himmel
3. Sophie Zelmani – Då Tänker Jag Lite På Dig
4. Lars Winnerbäck – Månsken Peggie
5. Plura – Ingen Ska Få Se Mig När Jag Går
6. Lindbom, Bark & Niklasson – Hårda År
7. Peter LeMarc – Dom Som Aldrig Ger Upp
8. Basse Wickman – I En Hand
9. Dan Hylander & RMB – Sanningen
10. Louise Hoffsten – Jag Har Aldrig Varit I Memphis
11. Toni Holgersson – Ser Du
12. Cecilia Thorngren & Carla Jonsson – När Sekunderna Försvinner
13. Anna Stadling & Idde Schultz – Då Känns Det Lite Lugnare
14. Anne-Lie Rydé – Ljudet Av Oss Två
15. Staffan Hellstrand – Tårar Över City
16. Eric Palmqwist – I Aska
17. Dan Hylander, Basse Wickman & Mauro Scocco + RMB – Sista Versen Kvar
18. Lars Winnerbäck – Röda Läppar (Live)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #100: Hoola Bandoola Band/Robert Karl Oskar Broberg 1974

UNDER ANDRA HALVAN AV APRIL 1974 genomförde svensk proggmusiks flaggskepp Hoola Bandoola Band en turné med den då nyblivne vänstersympatisören Robert Karl Oskar Broberg, som den forne gamängen Robban ville bli känd som på 70-talet. I november 1973 hade Hoola kommit med sitt tredje album, ”På väg”, och genomförde under januari, februari och mars ett stort antal spelningar i Sverige. Under senare delen av april tillkom Robert Karl Oskar Broberg och innan Örebrokonserten kom turnésällskapet närmast från Katrineholm där de uppträtt dagen innan.
   Efter ”Garanterat individuell” (1971) och ”Vem kan man lita på?” (1972) blev ”På väg” Hoola Bandoola Bands hittills största skivsuccé och populariteten resulterade 1974 i ett utsålt Konserthus i Örebro. Under 1973 spelade Hoola i Örebro ett par gånger, på Prisma och på Medborgarhuset
   Robert Broberg var för övrigt redan på 50-talet en av Sveriges första skiffleartister, hade egna bandet Robbans Skiffle Group, men under senare delen av 60-talet radade han upp Svenstoppshits med oförargliga låtar som ”Båtlåt”, ”Maria-Therese”, ”Jag måste hejda mig”, ”Det som göms i snö”, ”Carola” och ”Uppblåsbara Barbara”.
   1970 avslutades Roberts framgångskarusell med den grammisbelönade barnskivan ”The Pling & Plong show” då han hade tröttnat på bilden av sig själv som enbart en glad upptågsmakare. De ofta lustiga texterna ersattes av självutlämnande personliga betraktelser på allvarliga album som ”En typiskt rund LP med hål i mitten” (1971) och ”Jag letar efter mig själv” (1972) och med ens var den stora glada publiken borta.
   När han 1973 letade efter sig själv kom Robert på tanken att utveckla sina texter mot en mer politisk riktning och i samband med det bröt han med det multiinternationella skivbolaget EMI som hade distribuerat hans skivor, bland annat etiketten Pling & Plong, sedan mitten av 60-talet.
   Under februari och mars 1974 spelade han in ett nytt album tillsammans med Hoola-medlemmarna Peter Clemmedson, gitarr, och Arne Franck, bas, ”Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?”, och plötsligt var Robert en del av den svenska proggrörelsen. En indieartist i ordets rätta mening.
   25 mars 1974 släpptes Roberts album och från 18 april inledde han konserterna med Hoola Bandoola Band som också kompade honom. I en YouTube-länk återfinns 29 minuter av hans framträdande just den här kvällen i Örebro Konserthus.
   Förutom Clemmedson och Franck var medlemmarna i Hoola Bandoola Band den här kvällen Björn Afzelius, sång/gitarr, Per-Ove Kellgren, trummor, Povel Randén, piano/gitarr/sång/dragspel, Håkan Skytte, slagverk, och Mikael Wiehe, sång/gitarr/saxofon/flöjt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1974.

JO, ROBBAN HAR SIN HUMOR KVAR

HOOLA BANDOOLA BAND
ROBERT KARL OSKAR BROBERG
Konserthuset, Örebro 28 april 1974

DET VAR FÖRSTÅS FULLSATT I ÖREBRO Konserthus på söndagskvällen då Hoola Bandoola Band och Robert Karl Oskar Broberg gästade. Konserten blev en klar succé då artisterna fick fin kontakt med en alert och lättflirtad publik.
   Hoola Bandoola Band inledde med en dryg timme riktigt underhållande politiska sånger. Gamla beprövade låtar blandades med en del nyskrivna melodier. Inte bara Mikael Wiehe-kompositioner utan de har nu försökt dela upp skrivandet inom gruppen. Men Wiehes låtskrivarteknik är minst sagt unikt. Hans språk är enkelt men samtidigt väldigt slipat. Han har en förmåga att skapa enkla och talande bilder till en musik som är av högre klass än vad alla andra textorienterade svenska grupper har lyckats prestera.
   Men Hoola Bandoola Band var inte bara Mikael Wiehe. Där fanns ett gäng goda musiker som om de fick fria händer skulle kunna bjuda på en musikalisk upplevelse. Nu fanns det däremot inga utrymmen för några improvisationer i den disciplinerade musik som gruppen spelade. Nu höll de sig helt efter programmet och individuella utsvävningar saknades.
   När Hoola Bandoola Band uppträder handlar det inte bara om musik. Mellan låtarna var det mycket snack, subjektiva, politiska åsikter, och förklaringar om textinnehåll. Svensk pop har tydligen svårt att göra låtar som talar för sig själv.
   Sedan kom Robert Karl Oskar Broberg som känner sig förtryckt. Och förstås sjöng (och pratade) om det. Om Robert har ändrats radikalt så hade han ändå sin humor kvar och hans improviserade upptåg väckte munterhet.
   I jämförelse med Hoola Bandoola Band levde Robert än mer på snacket mellan låtarna eftersom hans sånger behandlade ett inre förtryck, som Robert uttryckte det, som kan se ut på många olika sätt, enligt honom själv. Till grund för hans scenprogram låg senaste albumet ”Vem är det som bromsar…”.
   Den något negativa uppfattningen om skivan kan däremot inte flyttas över till scen där låtarna fungerade avgjort bättre när de fick en verklighetsförankring, som gjorde att Robert skingrade mystiken från den annars mycket platta skivan.
   Musikerna från Hoola Bandoola Band kompade Robert som gjorde det fylligare jämfört med skivan. Samtliga artister gjorde sedan ett bejublat dubbel-da capo där klappvänliga ”Dansmelodi” avslutade en konsert som blev en succé både publikt och musikaliskt.

/ Håkan

Lolita Pops självklara plats i strålkastarljuset

Bilder: Carina Österling

LOLITA POP
Makeriet, Örebro 13 maj 2022
Konsertlämngd: 20:15-21:38 (83 min)
Min plats: 2 m och 8 m från scenens högra kant.

INTE ENS DET FAKTUM ATT DET VAR fredag den 13:e kunde sätta käppar i hjulet för en konsert med Lolita Pop på Makeriet. Annars har flera års turnéplanerande för gruppen vid upprepade tillfällen hamnat i soppåsen. Med pandemin som största orsak. Efter två inställda sommarturnéer följt av årets sjukdomsmakulerade turnéstart var det nästan som ett mirakel att äntligen få uppleva Lolita Pop live på riktigt. På sångerskan Karin Wistrands hemmaplan dessutom och i en liten intim klubbspelningsmiljö.
   Efter den sensationella comebacken hösten 2019 har oturen grinat gruppen i ögonen men nu ställde sig 3/5-delar av originalgruppen på scen igen och visade sig återigen bemästra den unika platsen i strålkastarljuset. Med levande rockmusik som känns lika naturlig, personlig och mästerlig idag som både 2019 och 1989.
   Det är dags att nu och för alltid gräva ned beskrivningar på Lolita Pop som något nostalgiskt och ett blekt minne från förr. Bandet med den bedårande sångerskan Karin Wistrand i spetsen, de två synnerligen extravaganta gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg plus de ”nya” medlemmarna Rickard Donatello, bas, och Bobo Ölander, trummor, gjorde på fredagskvällen ett helt igenom 83 minuter långt lysande framförande. Basisten och trummisen bidrog verkligen till det fulländade soundet.
   Det är ganska anmärkningsvärt att ett band, som förutom den lilla turnén hösten 2019, inte har turnerat på riktigt sedan runt 1990 fortfarande kan förmedla så mycket energi och presentera så vassa arrangemang ur en så odödlig repertoar att den spontant kan kallas historisk.
   Repertoaren, ja, var den här kvällen bara en lätt uppgradering av det som tog publiken med storm hösten 2019 med den legendariska comebackspelningen på Frimis som oförglömligt minne. Förutsägbart eller inte så överträffade årets liveupplaga av Lolita Pop det mesta som gruppen har gjort tidigare.
   Det är när rutin och erfarenhet möter pånyttfödd energi som stor rockmusik skapas. Under fredagskvällens konsert fick scenenergin oväntad hjälp av den sporadiskt inhoppande munspelaren Peter Edgren som har en förmåga att dyka upp överallt i alla sammanhang i live-Örebro. Han gjorde både ”Mind your eye”, ”Långa tåg”, ”Tarzan on a big red scooter” och även finalen ”People have the power” till långa mäktiga höjdpunkter.
   Innehållsmässigt var fredagskvällens konsert med Lolita Pop alltså en mindre repris från 2019 men de få nyheterna blev något av konsertens klimax. Mot slutet av konserten, mellan ”Hey winner” och ”Tarzan on a big red scooter”, fick jag mitt önskemål uppfyllt av ”Precious you”, en pärla från bandets sista album ”Blumenkraft”. En låt som stegras i intensitet och blev ett härligt crescendo mitt i konsertens avslutande hitkavalkad.
   B-sidan på Lolita Pops första singel, ”Guld här?”, satt återigen som en perfekt konsertfinal fast ingen i publiken, som högljutt sjöng med, förstod varför. Bland extralåtarna fick den obligatoriska Magazine-covern ”A song from under the floorboards” sällskap av två överraskande låtar. ”Klockan tickar”, en av många hits från Lolitas svenska album ”Att ha fritidsbåt”, förvandlades för kvällen till nästan en allsångsfinal och Patti Smiths ”People have the power” är aldrig fel som slutgiltig konsertfinal.
   Dagens Lolita Pop har inte stått på scen sedan 16 november 2019, när de avslutade turnén i Hultsfred, och med tanke på det fungerade det förvånansvärt smärtfritt under fredagskvällen. Men i ”Hey winner” slog det plötsligt stopp i det sedvanliga Lolita Pop-maskineriet när basisten Donatello avbröt, proklamerade ”missöde” och justerade sitt instrument innan låten rullade igång igen. Det är sånt som skapar minnen framöver.
   Annars var det som sagt ett väloljat maskineri som sparkade igång hästkrafterna inför sommarens aktiva turnerande. Med flera ögonblick som fastnade i mitt medvetande. Som slutet på ”Fåglar av is” när alla på scen såg förvånade ut att det hade fungerat. Det mäktiga basintrot till ”Släng katten i väggen” är också något att minnas.
   Karin Wistrand må vara blickfånget på scen med sin både starka och personliga röst men det var samspelet mellan gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg som vid upprepade tillfällen bar iväg konserten mot svindlande musikaliska höjder.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Here she comes
Bang your head
Hey winner
Precious you
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåtar:
A song from under the floorboards
Klockan tickar
People have the power

/ Håkan

Lolita Pops återkomst till rockscenen

IKVÄLL ÅTERVÄNDE LOLITA POP TILL ROCKSCENEN efter flera års paus i pandemins Sverige. På Makeriet i Örebro gjorde bandet en 83 minuter lång konsert fylld med gamla hits på både svenska och engelska.
   Här kommer några bildsekvenser från konserten (signerade Jan-Åke Siljeström) och imorgon följer en konventionell konsertrecension på Håkans Pop.


Full fart med Lolita Pop-sångerskan Karin Wistrand som får hjälp av basisten Rickard Donatello och gitarristen Benkt Söderberg.


Hela bandet öser på tillsammans med gästinhopparen på munspel, Peter Edgren.


I blickfånget: Karin Wistrand vid mikrofonen.


Den glade gitarristen Sten Booberg i något av sina hisnande solon.


Peter Edgren vässade Lolita Pop-soundet med sitt munspel.

/ Håkan

100 bästa konserter i Örebro

Genom bildcollaget ovan går det att skönja ett sammandrag av mina bästa upplevelser på konsert i Örebro.


I FREDAGS AVSLUTADE JAG MIN ALL TIME BEST ALBUMS-lista, en rangordnad lista på mina totalt 150 bästa album-favoriter genom alla decennier. En följetong som publicerades regelbundet på Håkans Pop sedan i augusti förra året. Redan nästa vecka, på måndag 16 maj, är det dags för mig att återigen ta mig vatten över huvudet. Genom att minnas, försöka komma ihåg detaljerat, allmänt sätta mina konsertupplevelser i Örebro under lupp och sedan rangordna allt som i mina ögon och öron livemusikaliskt har hänt i Örebro under de senaste 50 åren.

I måndags avslutade jag också min serie om alla konsertställen i Örebro där jag genom alla år har upplevt konserter. Jag uppmärksammade ett 120-tal olika platser. Under det långa projektet, när jag också noterade alla konsertupplevelser på varje plats, kom jag hela tiden i kontakt med en tanke på att lista historiens allra bästa Örebro-konserterna. Därför tänker jag den här gången försöka, med betoning på försöka, rangordna allt efter bästa förmåga. Från nummer 1 till nummer 100.

En tidig höstdag förra året fick jag en fråga av en för mig okänd man. Han slängde ur sig den till synes överraskande frågan ”Vilken är bästa konserten i Örebro?”. Jag, som spontant har norra Europas kortaste och sämsta minne, hade naturligtvis inget kort och koncentrerat svar på den frågan innan mannen avslöjade det för honom helt solklara svaret på frågan han just hade kastat ur sig: ”Status Quo 1978!” I den sekunden förvandlades mina ursprungliga tankar till en praktisk fortsättning och då föddes det kommande årets projekt på Håkans Pop, ÖREBRO LIVE.

Jag ska alltså under ett år framöver, två gånger varje vecka, lista mina 100 bästa konserter som jag har upplevt i Örebro. På måndag nästa vecka inleder jag den nya följetongen, från nummer 100 till nummer 1 som jag kommer att avslöja i maj nästa år, nådens år 2023. I samband med rangordningen publicerar jag, förutom min ursprungliga konsertrecension när den finns tillgänglig, övrig information runt själva konserttillfället där och då för att sedan placera konserten i ett historiskt sammanhang.

ÖREBRO LIVE blir givetvis hårt lokalt baserat material, eftersom listan kommer innehålla konserter som jag har upplevt på plats i Örebro. Men min serie på Håkans Pop kommer i allra högsta grad också att handla om internationella artister på besök, Sveriges största artister och även några lokala namn. Förmodligen kommer den ovannämnda Status Quo-konserten hamna utanför 100-listan men åtskilliga konserter med exempelvis Ulf Lundell, Magnus Lindberg och Lolita Pop är naturligtvis kvalificerade för listan. Liksom en brokig skara artister och band som Ron Wood, Imperiet, The Pogues, Weeping Willows, Billy Bragg, John Holm, Steve Forbert, Dan Hylander, Nils Lofgren och ett stort fång andra namn.

Välkommen till ännu en tidsresa med konsertupplevelser i Örebro som huvudtema.

/ Håkan

Funderingar och tankar vid ett fikabord idag

VAKNADE UPP TILL EN GANSKA konventionell torsdagsmorgon i maj 2022. Den ömmande vaden, som jag hade gått till sängs med, hade med lite hjälp från Voltaren-gel tonat ned den värsta smärtan. Nu såg jag fram emot en allt soligare torsdag. Efter några nyhetssändningar, med numera ständigt dystra rapporter, planerade jag en liten promenad till apoteket för inköp av mer Voltaren och en fika på stan.
   Med tanke på den snabbt förbättrade vaden såg jag framför mig en liten utökad promenadsväng men märkte när jag kom ut på trottoaren att en viss smärta fanns kvar i benmusklerna. I min lätt haltande värld förvandlade jag promenadslingan till en betydligt snävare sväng för att lite fortare nå delmålet Lill-Annas på Vasagatan.
   Beställde kaffe och en ost/skink-macka, satte mig ned vid ett bord för två fast mitt enda sällskap var mobilen. Ganska omedelbart började jag scrolla på ”min enda vän” för att inte känna mig mer ensam än jag egentligen var.
   Med mobilen i hand blev jag plötsligt oerhört nyfiken på om det fanns biljetter kvar till morgondagens Lolita Pop-konsert i Örebro. Vilket var fallet men jag ville avvakta hustruns besked innan jag beställde. Det planlösa bläddrandet på facebook, medan jag tog den första tuggan på den färska smörgåsen och sippade det svarta heta kaffet, gjorde att jag landade i nyheten att ”Joakim Berg har skrivit ett brev”. Den rubriken var tillräckligt intressant för att jag ville klicka på länken och gräva djupare i den förhoppningsvis heta nyheten.
   Jodå, på gruppen Kents officiella hemsida kent.nu fanns mycket riktigt ett dagsaktuellt brev från Joakim Berg som ville berätta historien om hur han redan i september 2019 upptäckte att han inte var trött på sin röst. Han hade börjat spela in, först fem låtar och sedan sammanlagt elva som nu släpps på ett album, ”Jag fortsätter glömma”, om två veckor.
   Där satt jag på ett förhållandevis tomt kafé, läste hans text och blev sådär upprymt optimistisk och nästan euforisk fast egentligen utan anledning. För det första hade jag inte hört en ton från soloprojektet (de 25 sekunderna på YouTube nedan väcker mer frågetecken än utropstecken) och det är nästan exakt sju år sedan Kent gav ut sitt sista album, ”Då som nu för alltid”, som jag förvisso gav en andraplats på min årsbästalista 2016.
   Efter kaffet lite piggare, efter Joakim Berg-nyheten lite mer musikintresserad och överlag lite friskare gav jag mig hemåt, passerade apoteket och när jag kom hem lyssnade jag på de där 25 sekunderna igen. Men jag kan inte uppfatta om de filmiskt inspirerade instrumentala tonerna i Joakims titellåt är något lovande, spännande eller bara något vardagligt. Om 15 dagar vet vi.



/ Håkan

Jag tittar tillbaka för att kunna se framåt

De 100 bästa albumfavoriterna på min All Time Best-lista har fått en visuell hyllning av Björn Ekman. Tack Björn!

NÄSTA VECKA HAR HALVA MÅNADEN MAJ sprungit förbi oss och vi kan sammanfatta slutet på ännu en lång säsong på Håkans Pop, den 14:e sedan starten i augusti 2007. Händelserika år med händelserikt innehåll som hela tiden har pendlat mellan retrospektivt och dagsaktuellt innehåll. ”Det finns alltid anledning att titta tillbaka för att kunna se framåt” är och har varit den målmedvetna strategin sedan start på Håkans Pop och det finns inga skäl att ändra på det.

UNDER DEN SENASTE SÄSONGEN TOG jag, våghalsigt eller inte, ett helhetsgrepp om hela den moderna musikhistorien och tog mig friheten att ur min synvinkel rangordna mina 150 bästa albumfavoriter. En lista som gick i mål förra veckan med representanter från både 60-, 70- och 80-talet på de översta tre placeringarna.
   Jag är tämligen tillfredsställd med mitt val av The Beatles, Bruce Springsteen och John Hiatt som största favoriter men är också väldigt nöjd med höga Topp 10-placeringar för de svenska albumen med Ulf Lundell (två album!), John Holm och Magnus Lindberg.
   Här ovanför ser ni en samlad bild på mina 100 bästa albumfavoriter, tack Björn Ekman, och längst ned samma bild med hela listan i (miniatyr)text.
   I skenet av eftertankens kranka blekhet är jag inte lika nöjd med det starkt prioriterade beslutet att av konkurrensutsatta skäl lämna album som Dave Edmunds ”Tracks on wax 4”, Eagles ”Desperado”, John Hiatts ”Riding with the king”, Kajsa Grytt/Malena Jönssons ”Historier från en väg”, Nick Lowes ”At my age” och Moneybrothers ”To die alone” helt utanför 150-listan.

NÅVÄL, JAG HAR REDAN LÅNGT FRAMSKRIDNA PLANER att inom kort, nästa vecka, starta ännu en rangordnad lista som täcker in över 50 år av mina minnen och erfarenheter i livet som musikfantast. Den här gången är det inte skivor i fokus utan... Ja, inom några dagar presenterar jag nästa projekt på Håkans Pop som kommer publiceras ett år framöver.

DEN KOMMANDE LISTAN KOMMER ALLTSÅ STARTA nästa vecka och spela huvudroll på Håkans Pop under den lite lugnare sommarsäsongen. Framåt hösten, från augusti, kommer jag återuppliva gamla kategorier som ”Cover-skivor” och ”Tribute-skivor” med artister/grupper som på sina album ger coverlåtar 100-procentig uppmärksamhet respektive samlingsalbum där artister eller grupper möts och tillsammans hyllar en låtskrivare eller annan artist.

PARALLELLT MED PROJEKTET I SOMMAR och nästa 2022/23-säsong kommer jag givetvis rapportera om aktuella konserter som jag har upplevt. Samtidigt ska jag regelbundet uppmärksamma nya intressanta skivor där jag förhoppningsvis ska upptäcka bra musik som i bästa fall ska hamna på årsbästalistan framåt jul. Vårens absolut bästa skivor, med en given plats på den listan, har gjorts av Elvis Costello, Eric Palmqwist och Jesper Lindell.

Ha en skön sommar och kommentera gärna innehållet på Håkans Pop!


SKIVORNA SOM DESSVÄRRE INTE FICK PLATS PÅ 150-LISTAN:





/ Håkan

Örebro: Kåvivägen 15

SCHREIBERS GARAGE







SÅ SENT SOM I ONSDAGS UTÖKADE JAG mina konsertställen i Örebro med ännu ett, Schreibers Garage i Lillån. Lite avsides, lite utanför den centrala citykärnan men en garageliknande lokal där jag med stor glädje kunde avnjuta Jesper Lindells konsert. Trångt men inte svettigt, mänskligt liveljud men helt fantastiskt!
   Med biljetten i hand (mobilen) fick man ett så kallat festivalband (se ovan) och kunde röra sig fritt i området och inomhus.
   Schreibers Garage etablerades 2020 och är, förutom livemusik, en lokal där det även går att arrangera företagsevent, privatpartaj, AW och konferens med mat & dryck. Det finns långt framskridna planer på ytterligare konserter här.


Jesper Lindell Band blev min premiärkonsert på Schreibers Garage.

JESPER LINDELL BAND 4/5 2022 Schreibers Garage

/ Håkan

It was forty years ago today

Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2008.

MED EN LÄTT BEATLES-INSPIRERAD OMSKRIVNING skulle jag kunna inleda de här raderna med: It was forty years ago today. Det var nämligen just idag för 40 år sedan som The Beatles släppte sitt, i mitt tycke, definitivt bästa album, ”The Beatles”. Den omfattande skivan hamnar alltid i skuggan av ”Sgt Pepper” när bandets skivhistoria ska diskuteras.
   Skivan var inte bara bandets första på den egna etiketten Apple. Den var också den seriösa startpunkten på mitt skivsamlande liv. Visserligen hade jag sommaren 1967 köpt min allra första LP-skiva, som det så vackert hette på den tiden, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, men det var nu hösten 1968 som jag på allvar började intressera mig för fysiska skivor. Jag hade precis börjat jobba i augusti samma år och när Beatles introducerade sitt eget skivbolag Apple i slutet av samma månad så var jag liksom intresserad.
   Singlarna ”Hey Jude” och ”Those were the days” (Mary Hopkin) var inledningen till fascinationen för vinylskivor i allmänhet och en stor anledning till att det redan stora Beatles-intresset bara växte och växte.
   Och när Beatles i slutet av november kom med dubbelskivan “The Beatles” var det liksom en ocean av musik som sköljde över mig. Spellängden, på nästan en och en halv timme, var rekordlång, musiken spretade och sångerna hade sinsemellan vitt skilda karaktärer (en beskrivning som blivit till kritik på skivan som ojämn och inte sammanhållen) och jag älskade variationen mer än någonting annat. Då som nu.
   Skivan utan namn och utan omslag (vitt och simpelt) har en nästan kultstämplad status. Den engelska månadstidningen Mojo ägnade i höstas två nummer åt att diskutera och beskriva alla låtarna på skivan och nyligen dök det upp ett annat fenomen kring den här skivan: numreringen.
   Alla exemplar av skivan hade ett unikt nummer, nämligen. Ju lägre nummer, ju högre pris i samlarkretsar. Och den här hösten har det dykt upp två olika skivor med, otroligt nog, samma låga nummer: 0000005. Ett monoexemplar på Ebay och ett i stereo på auktionsfirman Christies. Där ni kanske kan se de hiskliga summor folk är beredda på att betala för några 40 år gamla skivor.
   Mitt ursprungliga exemplar (se bilden ovan), inköpt i skivbutik i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, har nummer 0360629.
   Men jag har givetvis skivan i flera andra lyssningsexemplar också. Ytterligare en engelskpressad med titeln i relief men utan numrering (enligt prislappen 44.50 inköpt på Bokman), en i vit vinyl (vad annars?) som ingick i vinylboxen från januari 1979 och sedan den nymastrade cd:n som släpptes för exakt tio år sedan. Den senare varianten recenserade jag i Nerikes Allehanda, 5+ full pott, och då lät det så här:
   ”Världens bästa LP. Någonsin. Om ni frågar undertecknad. Vi som har ett långt och brett perspektiv på populärmusiken kan aldrig se förbi Beatles och det här dubbelalbumet, nu återutgivet i numrerade exemplar kompletta med porträttfotografier och textaffisch, är kronan på verket. Det spretar visserligen åt alla möjliga och omöjliga håll. Men variationen och de fyra medlemmarnas helt olika syn på rock och pop blir till en lyckad helhet. Rock, pop, ballader, music hall, allsång, galenskap, blues, skönhet, flera klassiker men inga singlar gör Beatles vita album, som det populärt kallas, till ett oöverträffat mästerverk.

MUSIKEN ÄR ÄN IDAG ODÖDLIG OCH JAG sitter och funderar på om dubbelskivan haft någon omedveten påverkan på skivutgivningen i höst. Jag har under de senaste veckorna lyssnat på fler nyutgivna dubbelskivor än under hela året i övrigt. Först kom Richard Lindgrens makalöst imponerande ”A man you can hate”, i veckan som gick släppte både Marianne Faithfull och Pontus Snibb dubbelskivor och nästa vecka kommer The Soundtrack Of Our Lives med en sedvanligt fullspäckad dubbel.

/ Håkan

"The Beatles" - femtio år senare

Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2018.

JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från året innan, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
   Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig på i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.

JAG TROR DET ÄR VARIATIONERNA, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9" en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstår någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.
   Jag har tjuvlyssnat på ena skivan i den aktuella "White album"-utgåvan, den som innehåller demolåtar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 låtar akustiskt och i de avskalade men ändå välplanerade arrangemangen låter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev låtarna i Indien under våren 1968 utan elektricitet inom räckhåll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhållande med demoarrangemangen som röd tråd.
   På inspelningarna hemma hos George låter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mål att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.

FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.