Blogginlägg

"The Beatles" - femtio år senare

Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2018.

JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, frÃ¥n Ã¥ret innan, tagit all uppmärksamhet frÃ¥n dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltsÃ¥ dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation pÃ¥ alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 lÃ¥tar - som egentligen är 31...
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först pÃ¥ 80-talet ty pÃ¥ 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio Ã¥r efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte pÃ¥ topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändÃ¥ lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". GenomgÃ¥ende repriser pÃ¥ repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först pÃ¥ 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Ã…terlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 Ã¥rs vinylupplaga, med bÃ¥de fotografier pÃ¥ medlemmarna plus affischen med lÃ¥ttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 pÃ¥ mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
   Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom Ã¥ren ändÃ¥ inte lyssnat pÃ¥ skivorna sÃ¥ regelbundet. När jag nu lägger första skivan frÃ¥n "The Beatles" pÃ¥ grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag Ã¥terigen lyssnar pÃ¥ det där svepande flygplansintrot i första lÃ¥ten "Back in the USSR". Och sÃ¥ fortsätter det under nästan alla lÃ¥tarna pÃ¥ de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just dÃ¥. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det sÃ¥ vackert hette pÃ¥ den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgÃ¥ngsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev lÃ¥tar nästan oavbrutet. Men det var ocksÃ¥ känsliga Ã¥r när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes pÃ¥verka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehÃ¥lla rekordmÃ¥nga lÃ¥tar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-lÃ¥tar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons lÃ¥tskrivande började pÃ¥ allvar ocksÃ¥ tränga sig pÃ¥ i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven lÃ¥t, "Don't pass me by".
   Det tog över ett Ã¥r att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändÃ¥ fanns det material till ett överfyllt och lÃ¥tmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen lÃ¥t gavs ut pÃ¥ singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika lÃ¥tar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna nÃ¥gra.
   Det var mÃ¥nga, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som pÃ¥ 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men pÃ¥ "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än nÃ¥gonsin tidigare. PÃ¥ redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och pÃ¥ de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.

JAG TROR DET ÄR VARIATIONERNA, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
   ApropÃ¥ galenskap är ju den över Ã¥tta minuter lÃ¥nga "Revolution 9" en "lÃ¥t" som delat mänskligheten i tvÃ¥ delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstÃ¥r nÃ¥gonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig nÃ¥gonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tÃ¥lamodskrävande experiment 1968, sÃ¥ lÃ¥ngt frÃ¥n 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade pÃ¥ en gÃ¥ng och inte mer. NÃ¥got jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 Ã¥r senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika bestÃ¥ndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, bÃ¥de George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul lÃ¥tarna intimt tillsammans. Men pÃ¥ de allra flesta lÃ¥tarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhÃ¥llning i gruppen.
   Jag har tjuvlyssnat pÃ¥ ena skivan i den aktuella "White album"-utgÃ¥van, den som innehÃ¥ller demolÃ¥tar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 lÃ¥tar akustiskt och i de avskalade men ändÃ¥ välplanerade arrangemangen lÃ¥ter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev lÃ¥tarna i Indien under vÃ¥ren 1968 utan elektricitet inom räckhÃ¥ll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhÃ¥llande med demoarrangemangen som röd trÃ¥d.
   PÃ¥ inspelningarna hemma hos George lÃ¥ter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mÃ¥l att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.

FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.