Blogginlägg från 2022-05-16
ÖREBRO LIVE #100: Hoola Bandoola Band/Robert Karl Oskar Broberg 1974
UNDER ANDRA HALVAN AV APRIL 1974 genomförde svensk proggmusiks flaggskepp Hoola Bandoola Band en turné med den då nyblivne vänstersympatisören Robert Karl Oskar Broberg, som den forne gamängen Robban ville bli känd som på 70-talet. I november 1973 hade Hoola kommit med sitt tredje album, ”På väg”, och genomförde under januari, februari och mars ett stort antal spelningar i Sverige. Under senare delen av april tillkom Robert Karl Oskar Broberg och innan Örebrokonserten kom turnésällskapet närmast från Katrineholm där de uppträtt dagen innan.
Efter ”Garanterat individuell” (1971) och ”Vem kan man lita på?” (1972) blev ”På väg” Hoola Bandoola Bands hittills största skivsuccé och populariteten resulterade 1974 i ett utsålt Konserthus i Örebro. Under 1973 spelade Hoola i Örebro ett par gånger, på Prisma och på Medborgarhuset
Robert Broberg var för övrigt redan på 50-talet en av Sveriges första skiffleartister, hade egna bandet Robbans Skiffle Group, men under senare delen av 60-talet radade han upp Svenstoppshits med oförargliga låtar som ”Båtlåt”, ”Maria-Therese”, ”Jag måste hejda mig”, ”Det som göms i snö”, ”Carola” och ”Uppblåsbara Barbara”.
1970 avslutades Roberts framgångskarusell med den grammisbelönade barnskivan ”The Pling & Plong show” då han hade tröttnat på bilden av sig själv som enbart en glad upptågsmakare. De ofta lustiga texterna ersattes av självutlämnande personliga betraktelser på allvarliga album som ”En typiskt rund LP med hål i mitten” (1971) och ”Jag letar efter mig själv” (1972) och med ens var den stora glada publiken borta.
När han 1973 letade efter sig själv kom Robert på tanken att utveckla sina texter mot en mer politisk riktning och i samband med det bröt han med det multiinternationella skivbolaget EMI som hade distribuerat hans skivor, bland annat etiketten Pling & Plong, sedan mitten av 60-talet.
Under februari och mars 1974 spelade han in ett nytt album tillsammans med Hoola-medlemmarna Peter Clemmedson, gitarr, och Arne Franck, bas, ”Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?”, och plötsligt var Robert en del av den svenska proggrörelsen. En indieartist i ordets rätta mening.
25 mars 1974 släpptes Roberts album och från 18 april inledde han konserterna med Hoola Bandoola Band som också kompade honom. I en YouTube-länk återfinns 29 minuter av hans framträdande just den här kvällen i Örebro Konserthus.
Förutom Clemmedson och Franck var medlemmarna i Hoola Bandoola Band den här kvällen Björn Afzelius, sång/gitarr, Per-Ove Kellgren, trummor, Povel Randén, piano/gitarr/sång/dragspel, Håkan Skytte, slagverk, och Mikael Wiehe, sång/gitarr/saxofon/flöjt.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1974.
JO, ROBBAN HAR SIN HUMOR KVAR
HOOLA BANDOOLA BAND
ROBERT KARL OSKAR BROBERG
Konserthuset, Örebro 28 april 1974
DET VAR FÖRSTÅS FULLSATT I ÖREBRO Konserthus på söndagskvällen då Hoola Bandoola Band och Robert Karl Oskar Broberg gästade. Konserten blev en klar succé då artisterna fick fin kontakt med en alert och lättflirtad publik.
Hoola Bandoola Band inledde med en dryg timme riktigt underhållande politiska sånger. Gamla beprövade låtar blandades med en del nyskrivna melodier. Inte bara Mikael Wiehe-kompositioner utan de har nu försökt dela upp skrivandet inom gruppen. Men Wiehes låtskrivarteknik är minst sagt unikt. Hans språk är enkelt men samtidigt väldigt slipat. Han har en förmåga att skapa enkla och talande bilder till en musik som är av högre klass än vad alla andra textorienterade svenska grupper har lyckats prestera.
Men Hoola Bandoola Band var inte bara Mikael Wiehe. Där fanns ett gäng goda musiker som om de fick fria händer skulle kunna bjuda på en musikalisk upplevelse. Nu fanns det däremot inga utrymmen för några improvisationer i den disciplinerade musik som gruppen spelade. Nu höll de sig helt efter programmet och individuella utsvävningar saknades.
När Hoola Bandoola Band uppträder handlar det inte bara om musik. Mellan låtarna var det mycket snack, subjektiva, politiska åsikter, och förklaringar om textinnehåll. Svensk pop har tydligen svårt att göra låtar som talar för sig själv.
Sedan kom Robert Karl Oskar Broberg som känner sig förtryckt. Och förstås sjöng (och pratade) om det. Om Robert har ändrats radikalt så hade han ändå sin humor kvar och hans improviserade upptåg väckte munterhet.
I jämförelse med Hoola Bandoola Band levde Robert än mer på snacket mellan låtarna eftersom hans sånger behandlade ett inre förtryck, som Robert uttryckte det, som kan se ut på många olika sätt, enligt honom själv. Till grund för hans scenprogram låg senaste albumet ”Vem är det som bromsar…”.
Den något negativa uppfattningen om skivan kan däremot inte flyttas över till scen där låtarna fungerade avgjort bättre när de fick en verklighetsförankring, som gjorde att Robert skingrade mystiken från den annars mycket platta skivan.
Musikerna från Hoola Bandoola Band kompade Robert som gjorde det fylligare jämfört med skivan. Samtliga artister gjorde sedan ett bejublat dubbel-da capo där klappvänliga ”Dansmelodi” avslutade en konsert som blev en succé både publikt och musikaliskt.
/ Håkan
<< | Maj 2022 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | ||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 |
9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 |
16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 |
23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
30 | 31 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: