Tidigare blogginlägg

ALL TIME BEST #1: "The Beatles"

Här är mitt exemplar av dubbelalbumet ”The Beatles”, numrerat 0360629 med titeln i relief, som innehåller musik, texter och oförglömliga arrangemang som har satt outplånliga spår i mitt musikintresse. Skivomslaget är vitt, som i mitt fotografi snarare har blivit grått, och går allmänt under titeln ”The White Album”.

THE BEATLES: The Beatles (Apple, 1968)

FÖR DRYGT FEMTIOFYRA ÅR SEDAN SLÄPPTES det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Världens bästa album, enligt mig och några till. Projektet som 60-talets ledande band inte lyckades ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men ett dubbelalbum som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Jag hade en gång i tiden svårt att leva med album där en och annan djup svacka förstörde helheten. En plats på årsbästalistan krävde ofelbara och helt fläckfria album. Jag har vuxit förbi det stadiet och bedömer numera hellre helheten än varje enskild detalj på ett album och det passar synnerligen bra på just det här albumet.
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från 1967, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som inte bara Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med den underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva som är spelad ett oräkneligt antal gånger.
   Trots min rangordning, med "The Beatles" som största favorit, har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppmedlemmarna som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men ingenting tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig in i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog här med sin första egenskrivna låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hey Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är gruppen rockigare och mer högljudd än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.
   Jag tror det är variationerna, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min allra största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig lyssnarupplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9", en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del lyssnare älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del musikälskare förstår inte någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 54 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2022.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.

”HAPPINESS IS A WARM GUN” är bara en av många John Lennon-klassiker på dubbelalbumet ”The Beatles” från 1968.



/ Håkan

Jesper Lindell kan gå hur långt som helst

Foto: Lotta Ekbäck (tack!)
Foto: Magnus Sundell (tack!)


JESPER LINDELL BAND
Schreibers Garage, Örebro 4 maj 2022
Konsertlängd: 19:44-21:03 (79 min)
Min plats: Stående längs vänstra väggen ca 8 m från scen.

ÄN SÅ LÄNGE ÄR JAG INTE FÖR GAMMAL för att uppskatta nya, yngre artister. Nu är väl inte Ludvikasonen Jesper Lindell (som faktiskt har flyttat till Örebro) och hans musik speciellt representativ för artister under trettio. Han och hans skickliga band har sina musikaliska rötter bland mycket äldre förebilder men Lindell har på sina två album gjort det med klass och en övertygande personlighet att det lockade mig och några andra (115 personer, fullsatt) att på onsdagskvällen uppleva honom live i en garageliknande lokal i Lillån.
   Efter årets sensationellt starka album ”Twilights”, som släpptes i mars, har Lindell med band turnerat nästan oavbrutet runt om i Sverige, pendlat till Norge och även spelat i Danmark, och byggt upp ett liverykte utöver det vanliga. Efter en konsert där ljudet kanske inte var hundraprocentigt men som i övrigt motsvarade alla stora förväntningar kan jag med kraft och skärpa meddela att i det här fallet talar det positiva ryktet sanning.
   Det talas mycket om jämförelser mellan artister och förebilder i allmänhet och i Jesper Lindells fall i synnerhet. Jag har själv slängt ur mig uppenbara namn som Van Morrison och The Band, när jag skrev om ”Twilights”, för att på något sätt beskriva hans musik och arrangemang. Inte för att förminska hans starka originalitet.
   Som sångare med den skarpt genomträngande rösten går det inte att jämföra Lindell med någon annan. Den kommer från Ludvika och är Lindells alldeles egen. Den gav hela skivan en personlig ryggrad och den starka repertoaren blev än mer tydlig live tillsammans med hans blixtrande gitarrspel och det huvudsakligen unga otroligt skickliga och mångfacetterade bandet han omger sig med.
   Jesper Lindells fantastiska röst motsvarade alltså alla förväntningar men det var än mer intressant att få uppleva den live med ett på alla punkter underbart band med både orgel och piano i sättningen som både överraskade och var stabilt samspelta. Jimmy Reimers var bandets trollkarl på olika gitarrer, även slide, men spelade också både trumpet och fiol. Organisten Rasmus Fors, med ett fint rullande hammondljud i instrumentet, spelade också dragspel och pianisten Carl Michael Junior Lindvall fick förtroendet att sjunga Amy Helms duettstämma i titellåten från senaste albumet.
   Basisten Anton Lindell (Jespers bror) och trummisen Simon “Kosmos” Wilhelmsson höll takten i det tajta soundet men det tunga bassoundet fick det ibland att durra i den korrugerade plåten på väggarna.
   Det är naturligtvis senaste skivans förtjänst som har gjort att Jesper Lindell har fått ett genombrott utanför den lilla kretsen musikälskare. ”Twilights” tillhör årets bästa skivor och nio av albumets tio låtar spelade givetvis huvudroll på konserten. Men Jesper hade ju ett gäng starka låtar i bagaget redan innan senaste albumet som fick utrymme här, huvudsakligen från förra albumet ”Everyday dreams” men också den ännu äldre Spotify-favoriten (drygt fem miljoner spelningar) ”Moving slow”. Dessutom bjöd Jesper och bandet på en ”ny” låt, ”Northern skies”, som inte fick plats på albumet.
   Det var med komplett tillfredsställelse jag lämnade den annorlunda konsertlokalen. Med en övertygelse om att allt kan bli ännu bättre och ännu större med förhoppningar som kan bära fram Jesper Lindell år framöver. Vad månde bliva av denna talang och hans framtid?
   Snart vet vi ännu mer, exempelvis när han och hans band nästa gång spelar i Örebro: 5 augusti på Kulturkvarteret.

Westcoast rain
Just holler
Leave a light on
Momentary love
If there comes a time
Twilight
Nights like these
Living easy
Whatever happens
Good sides of me
White lines
Even if it ain't true
Moving slow

Extralåtar:
Dance
Northern skies
Into the blue

/ Håkan

ALL TIME BEST #2: "Darkness on the edge of town"

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

”DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni...
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” är Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler intressanta texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 40 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad Springsteen-konserter genom åren.
   Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärpt som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 44 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

”BADLANDS” är den inledande knockouten på ”Darkness on the edge of town”.



/ Håkan

Nu släpps Magnus Lindberg-hyllningen

TIDIGT 2019, PÅ MAGNUS LINDBERGS dödsbädd, startade mångårige producentvännen Kjell Andersson projektet som blev en hyllningsskiva till Magnus. Efter inspelningar med en mängd olika artister och ambition att ge ut skivan fortsatte projektet i augusti förra året som en crowdfunding-kampanj med positivt gensvar. 20 maj är det dags att ge ut hyllningsskivan till Magnus Lindberg, ”Dom som aldrig ger upp”, där hans rika låtskatt tolkas av bland andra Lars Winnerbäck, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Mauro Scocco, Louise Hoffsten, Plura och Staffan Hellstrand.
   Dagen efter, 21 maj, skulle Magnus ha fyllt 70 år och det firas med en hyllningskväll på Skottvångs Grufva utanför Mariefred med bland andra Sophie Zelmani, Anna Stadling, Toni Holgersson, Eric Palmqwist, Cecilia Thorngren och MahRoot.
   Genom Kjell Anderssons försorg har ett stort antal av Sveriges mest välrenommerade artister och musiker medverkat och generöst bidragit till skivprojektet. Allt är sammanställt i samarbete med Dan Hylander, Basse Wickman (som givetvis också medverkar på skivan) och Magnus fru Larissa Aggerborg Lindberg.
   Ett 18 låtar långt album, sexton unika inspelningar och två klassiska tolkningar, som ger nya lyssnare en fin introduktion och de trogna fansen ytterligare en dimension av rockpoeten Magnus Lindberg.
   Det räcker att se bild på skivomslaget (se ovan) och läsa några exempel från innehållet på skivan för att intresset och nyfikenheten ska slå i taket: Mauro Scoccos ”Ljusterö”, Pluras ”Ingens aka få se mig när jag går”, Peter LeMarcs ”Dom som aldrig ger upp” och Staffan Hellstrands ”Tårar över city”...

/ Håkan

April 2022 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergKanadensaren Jerry Leger gjorde en oförglömlig nästan två timmar lång konsert som gav mig en ny favoritartist, både på skiva och scen.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL PÅ HÅKANS POP blev en blandning av historiens bästa albumfavoriter, några konsertbesök, flera Örebroadresser där konserter har arrangerats och ett sorgligt avsked av en australisk hjälte. Kort sagt ett tämligen traditionellt innehåll under en månad på Håkans Pop.
   Det börjar nu närma sig toppenregionerna av min 150 skivor långa rangordnade lista på mina favoritalbum. I april redovisade jag skivorna på placeringarna 4-16 med artisterna Jackson Browne, Tom Petty, Sweet Chariots, The Jayhawks, The Beatles, Magnus Lindberg, Warren Zevon, The Beatles igen, Ulf Lundell, Warren Zevon igen, Steve Earle, John Holm och Ulf Lundell igen. Den här veckan avslöjas artisterna/grupperna som, i mina öron, har gjort världens tre bästa album.
   Det blev för mig två konsertbesök under april, båda i Örebro och med mersmak: Six String Yada, Fluru och Jerry Leger & the Situation (en av hans tre setlists till höger). Av bara farten blev kanadensaren Leger (uttalas ”lechair”) en ny favorit även på skiva. Mer om hans senaste album ”Nothing pressing” i skivavdelningen längre ned i den här artikeln.
   Det närmar sig slutet även på min serie med konsertadresser i Örebro. Och månadens bidrag handlade bland annat om skivaffären Bananamoon, puben Pennybridge Arms, baren Björnes och restaurangen på Svampen. Där upplevde jag konserter mellan 2019 och 2021.
   Chris Bailey, ledaren för The Saints genom alla år, besökte Örebro två gånger på 80-talet. Han avled under april och jag skrev några rader om honom i samband med hans dödsfall.

APRIL 2022 BLEV EN GANSKA TUNN MÅNAD vad gäller nya intressanta skivor. Januari till mars i år producerade några riktigt fantastiska favoritalbum med Elvis Costello, Eric Palmqwist och Jesper Lindell men april var till både kvantitet och kvalité mer medelmåttig. Men inte utan höjdpunkter.
   THE HELLACOPTERS är tillbaka efter en lång paus med albumet ”Eyes of oblivion” och Nicke Anderssons låtskrivande är fortfarande gruppens stora styrka. Men jag tycker att det idag låter mer konventionell, lite opersonlig och högljudd hårdrock om gruppens arrangemang. Kanske är det Dregens återkomst som resulterat i alla hisnande gitarrsolon på skivan.
   I några decennier har CALEXICO funnits med i medvetandet som ett perfekt men inte outstanding americanaband. Det var först när duon Robert Plant/Alison Krauss gjorde bandets ”Quattro (world drifts in)” till en av de bästa låtarna på förra årets bästa album som jag förstod Calexicos storhet. Och den fascinationen fortsätter på ”El Mirador” i spanska vilt svängande arrangemang och en härlig positiv attityd som gär lyssnaren glad på gränsen till euforisk.
   Tips tar jag emot med glädje, ovärderliga tips kan inte nog uppskattas. Tack Lars som gav mig namnet på Toronto-sångerskan ABIGAIL LAPELL. Hennes senaste album ”Stolen time” slog ned som en bomb fast musiken är lågmäld och hennes röst är så naturligt avskalad att jag tror hon sitter bredvid mig och sjunger.
   Det finns en ljuvlig personlig prägel i sättet hon sjunger på, hon låter uppenbart brittisk och folkrockig i både stämma och arrangemang. Musik som får mig att tänka på Sandy Denny eller Linda Thompson och Abigail är faktiskt i nivå med de historiska namnen.
   I den svenska rockgruppen med det underliga namnet THE BWANAS finns medlemmar från gamla Rost, Madhouse och Mosquitos och musiken på albumet ”The Bwanas” låter precis så. Hederlig men inte så personlig rock'n'roll som huvudsakligen öser på för fullt, gitarrock utan variation. Säkert tio gånger bättre som liveband än på skiva.
   Lyssnar på LARS WINNERBÄCKS nya album ”Själ och hjärta” och blir varken överraskad eller förvånad. Allt känns igen och hantverksmässigt är det på sedvanligt god traditionell Winnerbäck-nivå i en mix av rock, pop och känsliga ballader innan jag, som uppenbart är dåligt informerad, upptäcker att åtta av albumets tolv låtar gavs ut redan förra året på två olika ep. Så ”Själ och hjärta” är huvudsakligen mer en samlingsskiva än ett helt nyproducerat album.
   NICOLAI DUNGER har jag länge beskrivit som en udda fågel i svensk showbiz. Att engagera Ebbot Lundberg som producent på nya albumet ”Every line runs together” är kanske inte klockrent kommersiellt. Här pendlar det kraftigt mellan instrumentala skumma spår, Van Morrison-influerad jazz och någon enstaka uptempo-låt, ”Straight to fun”.
   Redan för elva år sedan fanns ett album med KURT VILE, ”Smoke rings for my halo”, med på min årsbästalista det året. Hans namn har sedan dess tynat bort i konkurrensen från all annan musik men hans personliga och udda pop har ändå en liten plats i mitt hjärta. Nya albumet ”(watch my moves)” har han på gott och ont lekt fram i studion. 15 låtar med en speltid på 73 minuter är givetvis galenskap men ”Mount Airy Hill (way gone)” och ”Cool water” är fina höjdpunkter.
   Jag har under månaden lyssnat lite på fler skivor som tillhör covers- och tribute-kategorin. Som exempelvis EDGAR WINTERS hyllning till sin bror Johnny, ”Brother Johnny”. Den duktige JOEY LANDRETH som gör Little Feat-låtar på ”All that your dream”, gruppen med det lustiga namnet GEORGE IS LORD gör enbart George Harrison-låtar på ”My sweet George” och Yoko Ono-hyllningen ”Ocean child” med många olika artister. Skivor som jag ska ge mer uppmärksamhet i höst när kategorierna Cover-skivor och Tribute-skivor är tillbaka på Håkans Pop.
   
MÅNADENS BÄSTA ALBUM är en ny mellanrubrik jag ska försöka hålla vid liv under året. Och det blir genast lite problem för albumet som jag har lyssnat mest på under april släpptes faktiskt redan i mars. Det var inför konserten med kanadensaren Jerry Leger (se ovan) jag fick upp ögonen och öronen för hans album ”Nothing pressing” som jag måste utnämna till månadens höjdpunkt bland nya skivor.
   Jag har missat hans tolv(!) tidigare skivor i olika konstellationer så hans aktuella album blev en härlig upptäckt av en artist som är lika duktig sångare och gitarrist som låtskrivare i genren poprock. Han har genom åren jämförts med ett otal andra artister och jag ska inte vara sämre. Han är i mina öron en unik blandning av den kanadensiske kollegan Ron Sexsmith och den nästan bortglömde Willie Nile. På ”Nothing pressing” imponerar han lika mycket som tillbakalutad rockare som genuin singer/songwriter.

/ Håkan

ALL TIME BEST #3: "Bring the family"

JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)

DEN LÅNGA RESAN, SOM STARTADE I AUGUSTI förra året, mot nummer ett på min 150-lista närmar sig slutet och på Topp 3 återfinns John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt efter 48 år som skivartist har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   ”The tiki bar is open” (2001) är en av de senare favoriterna, som jag för övrigt placerade på en 68:e-plats på min All Time Best Albums-lista. ”Riding with the king” var en favorit 1983 men redan på 70-talet slog han till med den mästerliga ”Slug line” (1979). Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments” (1990), ”Walk on” (1995) och ”Master of disaster” (2005) som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   På ”Bring the family” måste mycket credit gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde album.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.
   Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”
   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”.

”LIPSTICK SUNSET”, med Ry Cooders fina slidesolo, är en av många höjdpunkter på ”Bring the family”.



/ Håkan

Fjärde gången gillt för Per Gessle

Bilder: Carina Österling

PER GESSLE
Konserthuset, Örebro 1 maj 2022
Konsertlängd: 19:33-21:31 (118 min)
Min plats: 4:e bänkrad, plats 109 längst till höger.

DEN FORNE POPIDOLEN, NUMERA 63-årige Per Gessle, har tillfälligt lämnat den globala karriären med sitt Roxette, som sedan i våras heter PG Roxette, med hela världen som arbetsplats. Fylld av inställda konserter och sjukdom (halsfluss) och framflyttade datum var det dags, efter tre tidigare försök i oktober, december och januari, för Gessle med slimmat komp att till slut äntra Konserthusets scen i Örebro.
   De tre musikerna Christoffer Lundquist, diverse stränginstrument, Clarence Öfwerman, keyboards, och Magnus Börjesson, bas, plus sångerskan Helena Josefsson finns ju med även i Roxette-projektet. Men under den pågående turnén är det svenskt material som står i fokus, med låtar både från solorepertoaren och Gyllene Tider vars låtar faktiskt var i knapp majoritet på konserten. Allt framfördes i en avslappnad snyggt möblerad miljö på scen som rimmade perfekt med turnérubriken Unplugged där samtliga musiker och Helena huvudsakligen satt ned under konsertens 118 minuter.
   För att understryka Unplugged-konceptet saknade Gessles komp en trummis men arrangemang, sound och repertoar blev ändå inte så tillbakalutat som kanske var väntat. Och vid upprepade tillfällen var det istället en mycket pigg och allsångssugen publik som höll takten genom att glatt klappa med i de positivt kända låtarna.
   Det var som sagt Gyllene Tider-låtarna som lite överraskande dominerade konsertkvällen, både inledning och avslutning. Men det gör inte så mycket för i det här mindre formatet förvandlades de annars så klatschigt somriga powerpoplåtarna ibland till ren singer/songwriter-godis. Kanske mest tydlig på Gyllene-låten ”Födelsedag” och den mindre kända ”Vid hennes sida” som är lugn, akustisk och ganska anonym redan i original på gruppens senaste album ”Samma skrot och korn”.
   Med en låtsnickare av rang i centrum blev konserten en fin och hjärtlig underhållningshistoria där både energi och känsla höll en hög trivselnivå.
   Vad som gör en konsert med Gessle bra är först och främst låtmaterialet. Han är ju en låtskrivare av rang och det kan inte vara lätt att välja ut ett 20-tal av hans alster med tanke på att han är tvingad att tillgodose hitönskemål från publiken. Jag kan, som Gessle själv, vara tämligen trött på ”Hej hej sommartider” men förstår att han inte kan gå ut på en scen och hoppa över den låten. I den lite tveksamma kategorin kan jag nog placera ytterligare några påtvingade hits ur kvällens repertoar som jag är allergisk mot. Jag är ganska säker på att publiken inte håller med mig på den punkten ty allsång och handklappning var frekvent under konsertens mest förutsägbara sekvenser.
   Då är det roligare och framförallt mer positivt att analysera övriga musiker och många eleganta arrangemang som lyfte det gamla materialet till ett liv i aktuellt dagsljus. Som Christoffer Lundquists exklusiva färdigheter på slide, dobro, akustisk gitarr och mandolin som så läckert kryddade många arrangemang. Hans mandolin när Gessle spelade ukulele på ”Tuffa tider” var en av kvällens musikaliska höjdpunkter.
   Christoffer är uppenbart trollkarlen i gänget men Clarence Öfwermans klaviaturer, på sin till synes enkla keyboard/synt, är på något sätt ryggraden i Per Gessles hela solokarriär. Pianoklangen är liksom unison med Gessles DNA som resulterar i ett högkvalitativt låtmaterial.
   Sedan har vi sångfågeln Helena Josefsson som påverkade det smakfulla soundet lika mycket som Marie Fredriksson en gång gjorde utan att hon på något sätt kopierar varken sångsätt eller röst. Utan direkt fysisk kraft levererade hon underbart läckra stämmor bredvid Gessles hest begränsade röstresurser.

Kung av Sand
På promenad genom stan
Flickan i en Cole Porter-sång
Småstadsprat
Min plats
Tycker om när du tar på mej
Det hjärta som brinner
Ljudet av ett annat hjärta
Varmt igen
Tuffa tider (för en drömmare)
Juni, juli, augusti
It Must Have Been Love
Vilket håll du än går
Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)
Min hälsning

Extralåtar:
Födelsedag
Listen to Your Heart
När vi två blir en

Extraextralåtar:
Vid hennes sida
Sommartider
När alla vännerna gått hem

/ Håkan

Sista veckan. Sista versen!

SEDAN 16 AUGUSTI FÖRRA ÅRET har jag rangordnat mina 150 bästa albumfavoriter. En nedräkning som i fredags nådde 4:e-platsen där jag placerade Ulf Lundells "Längre inåt landet" (1980). Tre skivor, tre fantastiska album, kvar att redovisa under nästa vecka. På topp 3-platserna, kan jag lite hemligt avslöja, finns album från både 60-, 70- och 80-talet representerade. Det är fritt fram att gissa!
   Under rubriken ALL TIME BEST till höger finns längre texter om mina 100 albumfavoriter (just nu exklusive skivorna på plats 1-3) och lite kortare noteringar om albumen på plats 101-150.
   En hängiven läsare, Björn Ekman, har lagt ned ett omsorgsfullt arbete och gjort ett kollage på de just nu 97 skivomslagen på min lista. Njut av bilden och låt den inspirera till några gissningar i ämnet historiskt starka album. Fortsättning följer.
   Tack än en gång, Björn!

/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 4

KULTURKVARTERET




I NOVEMBER 2012 INLEDDES UTREDNINGEN om förutsättningarna för ett kulturkvarter. Och 6 december 2016 fattades beslutet att bygga Kulturkvarteret. Första spadtaget för projektet togs 29 augusti 2018 och 4 september 2021 invigde kulturminister Amanda Lind byggnaden, 15 000 kvadratmeter, .
   I byggnaden finns förutom Stadsbiblioteket, Kulturskolan med dans- och musiksalar, konferenslokaler, delar av gymnasieskolans estetiska program, konsthall, restaurang (Kulturbistron) även tre scener för teater och konserter, Volymen, Akustiken och Entréscenen.
    I samband med Live at Heart-festivalen i Örebro 2021 upplevde jag mina första konserter på Kulturkvarteret.

Bilder: Carina ÖsterlingNicolas Veroncastel på Kulturkvarteret under 2021 års Live at Heart.

NICOLAS VERONCASTEL/LJUSHUVUD 4/9 2021 Kulturkvarteret/Live at Heart

/ Håkan

Underhållande pop med ”rufsiga” inslag

Fluru: Claes Hässlemark, Jesper Lönn, Malin Hässlemark, Robin Mossberg och Johan Borg.

Bilder: Carina ÖsterlingFluru sjöng ”In a million ways” framför Meadows.

FLURU
Växthuset, Örebro 29 april 2022
Konsertlängd: 19:38-20:19 och 20:35-2106 (72 min)
Min plats: Sittande ca 7 m till höger om scenen.

I FREDAGSKVÄLL HÖLL DET PÅ att bli en spännande variant på arrangören Olle Unenges konsertserie ”Akustiskt i Växthuset”. Bandet Flurus aktuella album ”To the bone” vill jag placera i facket modern pop någonstans i det outforskade området mellan Anna Ternheim, Fleetwood Mac och Lisa Miskovsky med övervägande keyboardsbaserade arrangemang med några stänk Dire Straits som röd tråd.
   I detta akustiska livekoncept tänkte Fluru om, det konventionella trumsetet fick stanna hemma och keyboards skippades helt och vi nyfikna lyssnare och åskådare fick en lite mer avskalad version av senaste albumet som till 9/11-delar framfördes på konserten. Bandet hoppade dock över ”Sailor heart” från den planerade liverepertoaren (se nedan) och sex inte oävna representanter från förra albumet ”Where the wild things grow” (2018) tog plats i låtlistan utan att skämmas.
   Förutsättningarna i Växthuset blev uppenbart en utmaning för bandet vars udda namn har ett jämtländskt ursprung (betyder ungefär ”rufsig”) tack vare sångerskan Malin Hässlemarks bakgrund. Med sin både smekande och rivigt strävsamma stämma gav hon varje låt en egen profil med ett utmärkt komp som underbart stöd. Hennes man Claes, vars förstainstrument egentligen är keyboards, vägledde bandet på akustisk gitarr. Jesper Lönn gav anspråkslösa rytmer ett ansikte på sin cajón (slagverkinstrument i form av en låda) och Robin Mossberg som var en klippa på bas när inte ett knastrande missljud för några sekunder störde ljudmixaren Robban Damasdis annars perfekta liveljud.
   Till sin hjälp hade Fluru extragitarristen Johan Borg med delikata elektriska solon som han ibland förstärkte med några smakfulla sekvenser på slide. I Flurus annars ganska sparsmakade arrangemang var det nog han som stod för konsertens ”rufsiga” inslag.
   På konserten fick vi bevis på att Fluru äger ett starkt låtmaterial som känns bekant och naturligt i många olika arrangemang. Bra låtar ska ju kunna fungera i olika sammanhang och gjorde det på fredagskvällen med marginal.
   På skiva har många av Flurus låtar nästan hitpotential, välformulerade och snyggt presenterade. Den där lite professionella på gränsen till opersonliga profilen förvandlades live till en mänsklig och naturlig känsla som gick hand i hand med ett fint sound på en genomgående underhållande konsert.
   En konsert som avslutades ute på golvet nära publiken (”vi gör en Meadows”...) i en accappella-dominerad version av ”In a million ways”. Just framför bordet där Christoffer Wadensten (Meadows) satt...



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.