Tidigare blogginlägg

Underhållande pop med ”rufsiga” inslag

Fluru: Claes Hässlemark, Jesper Lönn, Malin Hässlemark, Robin Mossberg och Johan Borg.

Bilder: Carina ÖsterlingFluru sjöng ”In a million ways” framför Meadows.

FLURU
Växthuset, Örebro 29 april 2022
Konsertlängd: 19:38-20:19 och 20:35-2106 (72 min)
Min plats: Sittande ca 7 m till höger om scenen.

I FREDAGSKVÄLL HÖLL DET PÅ att bli en spännande variant på arrangören Olle Unenges konsertserie ”Akustiskt i Växthuset”. Bandet Flurus aktuella album ”To the bone” vill jag placera i facket modern pop någonstans i det outforskade området mellan Anna Ternheim, Fleetwood Mac och Lisa Miskovsky med övervägande keyboardsbaserade arrangemang med några stänk Dire Straits som röd tråd.
   I detta akustiska livekoncept tänkte Fluru om, det konventionella trumsetet fick stanna hemma och keyboards skippades helt och vi nyfikna lyssnare och åskådare fick en lite mer avskalad version av senaste albumet som till 9/11-delar framfördes på konserten. Bandet hoppade dock över ”Sailor heart” från den planerade liverepertoaren (se nedan) och sex inte oävna representanter från förra albumet ”Where the wild things grow” (2018) tog plats i låtlistan utan att skämmas.
   Förutsättningarna i Växthuset blev uppenbart en utmaning för bandet vars udda namn har ett jämtländskt ursprung (betyder ungefär ”rufsig”) tack vare sångerskan Malin Hässlemarks bakgrund. Med sin både smekande och rivigt strävsamma stämma gav hon varje låt en egen profil med ett utmärkt komp som underbart stöd. Hennes man Claes, vars förstainstrument egentligen är keyboards, vägledde bandet på akustisk gitarr. Jesper Lönn gav anspråkslösa rytmer ett ansikte på sin cajón (slagverkinstrument i form av en låda) och Robin Mossberg som var en klippa på bas när inte ett knastrande missljud för några sekunder störde ljudmixaren Robban Damasdis annars perfekta liveljud.
   Till sin hjälp hade Fluru extragitarristen Johan Borg med delikata elektriska solon som han ibland förstärkte med några smakfulla sekvenser på slide. I Flurus annars ganska sparsmakade arrangemang var det nog han som stod för konsertens ”rufsiga” inslag.
   På konserten fick vi bevis på att Fluru äger ett starkt låtmaterial som känns bekant och naturligt i många olika arrangemang. Bra låtar ska ju kunna fungera i olika sammanhang och gjorde det på fredagskvällen med marginal.
   På skiva har många av Flurus låtar nästan hitpotential, välformulerade och snyggt presenterade. Den där lite professionella på gränsen till opersonliga profilen förvandlades live till en mänsklig och naturlig känsla som gick hand i hand med ett fint sound på en genomgående underhållande konsert.
   En konsert som avslutades ute på golvet nära publiken (”vi gör en Meadows”...) i en accappella-dominerad version av ”In a million ways”. Just framför bordet där Christoffer Wadensten (Meadows) satt...



/ Håkan

Örebro: Dalbygatan 4

SVAMPEN


Svampen 2021.


Svampen (1957) och (60-talet).

Foto: Örebro stadsarkiv/Söderflyg StockholmSvampen med omnejd under 1970-talet.


KONSERTVERKSAMHETEN PÅ SVAMPEN i norra Örebro inleddes sommaren 2020. Under 2021 utökades och utvecklades arrangemangen med ytterligare konserter (se höger). Allt marknadsfördes som ”58 meter upp” men i eller utanför restaurangen, där konserterna genomfördes, var det 52 meter upp...
   Svampen byggdes under åren 1956–1958 och från fönstret i mitt dåvarande hem på Norrbygatan 31 såg jag det spektakulära bygget långsamt men säkert växa.
   En Svampen-relaterad anekdot: 1975 var jag på semester i Marbella och på hotellets scen uppträdde på kvällarna Lasse Åberg och Ardy Strüwer. När jag pratade med Åberg om att jag kom från Örebro kommenterade han riktmärket Svampen. Långt senare, 1984, skrev Åberg tillsammans med Janne Schaffer låten ”Zvampen”, Jag vill bo i en svamp/Annars får jag kramp...

Bilder: Maria Elvi AlfredssonStaffan Ernestam och Mats Ronander bjöd på en akustisk konsert på Svampen förra året.

MATS RONANDER & STAFFAN ERNESTAM 3/9 2021 Svampen

/ Håkan

ALL TIME BEST #4: "Längre inåt landet"

ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)

ÄNNU EN SVENSK PLATTA HÖGT UPP på min All Time Best Albums-lista? Javisst, det har varit och är fortfarande min hela övertygelse att ”Längre inåt landet” tillhör mina allra bästa favoriter alla kategorier. När jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst finns dubbelalbumet från 1980 alltid med.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon och öron, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén 1980 och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag nu lyssnade igenom skivan igen var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 41 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
   ”Hej!
   Här är plattan.
   Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
   Hoppas du gillar plattan!
   Vi hörs,
   Kjell Andersson”

ATT KJELL RÅKAT STAVA ORDET RECENSION fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den då den helt orutinerade Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen”.
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”
   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

”LÄNGRE INÅT LANDET” är den fantastiska titellåten på Ulf Lundells fantastiska dubbelalbum.



/ Håkan

TisdagsAkademien (5)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


DÅ VAR DET DAGS FÖR NÄSTA UPPDATERING av TisdagsAkademiens återkommande och regelbundna möten med samkväm sedan januari 2019 med en sedvanlig blandning av ämnen, artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras här varje månad på Håkans Pop. Vid fyra tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022 och mars 2022.
   En viss eftersläpning i rapportering har gjort att jag idag berättar om möten ganska exakt ett år gamla, från våren 2021, i en omväxlande blandning av ämnen: Från Nationalteatern via Tiny Tim, Ray Davies och Rockfield-studion till ”Searching for Sugar Man”-filmen.
   Mötesplats var fortfarande Stadsträdgården, inomhus och även utomhus när vädrets makter så tillät.








NATIONALTEATERN: Vi är barn av vår tid (Svt, 59+59 min, 2021)
Musikdokumentär, i två delar, av Pontus Hjortén. Vi får följa Hjortén när han som mål vill se alla medlemmar samlade och genomföra en föreställning: 50-årsjubileum! Starka viljor och bestämda åsikter. Både 1970 och nu.
   Teatergrupp som blev ett rockband. En grupp studenter började spela politisk teater i Lund 1968. Flyttade snart vidare till Göteborg där de utvecklades till ett rockband, ekonomisk förening och förortsteater.
   Mycket arkivmaterial men också många aktuella personliga intervjuer med Hans Mosesson, Ulf Dageby och tjejerna Maria Grahn, Med Reventberg och Anki Rahlskog.
   ”Ut i kylan” var Dagebys första låt. Anders Melander och Paul ”Pale” Olofssons kom från bandet Bread, Malmö.
   Dokumentären är som ett socialreportage. Stridiga viljor med ett oerhört engagemang. Teater ställdes mot musik och splittringen blev total till slut. Och allt resulterade i Tältprojektet och ”Rockormen”.


NEIL YOUNG: Heart of gold (dvd, Paramount/Shangri-La/Reprise 1:43 lång, 2006)
Regissören Jonathan Demmes film om två konserter i Ryman Auditorium 2005. Demme har gått vänligt fram i filmandet av de här konserterna där han mästerligt fångat konsertkänslan och den djupt rotade kärleken mellan artist och publik. Regisserandet är lika lågmält utfört som själva uppträdandet på scen. Young omges av ett massivt kompband, körer (inklusive Emmylou Harris), blås och stråkar.
   På den här Håkans Pop-sidan kan ni läsa mer om dvd:n.


TINY TIM. Kung för en dag (Svt Play/Kspecial, 58 min, 2021)
En film av Johan von Sydow. Historien om hur Amerikas kanske mest galna artist också blev den störste. ”Störst” kanske går att ifrågasätta.
   DA Pennebaker, Jonas Mekas och Wavy Gravy uttalar sig och Weid Al Yankovich är berättare.
   Herbert Khaury var Tony Tims riktiga namn. Spelade ukulele vänsterhänt och sjöng med en hög hjärtskärande röst. Historien berättas genom hans dagbok. Han var vuxen och barnslig på samma gång – och halv-gay... Hade som barn en våldsam relation med sina föräldriar.
   I tecknade sekvenser berättas historien. Han levde i sin egen värld. Mamma slog sönder hans skivor och mandoliner. Han trodde påå Jesus. ”Sök psykiater” blev uppmaningen. Såg fjollig ut. 1959 uppträdde han som ”den mänskliga kanariefågeln” och blev utskrattad.
   Han var inte av denna världen. Pennebaker kallar honom ”Complete Outlaw”. Han var faktiskt med på den legendariska Monterey-festivalen 1967 och skrev sedan skivkontrakt med Reprise.
   En galning, kommersiellt som störst sommaren 1968. Gifte sig på tv, Johnny Carson Show med ”Miss Vicki” och fick dottern Tulip Stewart. Spelade även cittra.
   Gifte sig för tredje gången 1995. Han var en levande legend som dog av en hjärtattack 1996.


NINA SIMONE: ”What happened, Miss Simone?” (Netflix, 2015, 1:42)
Historien om den legendariska sångerskan och aktivisten Nina Simone (1933-2003), 70 år när hon dog. Äntrade scenen allvarlig och stirrade publiken i ögonen innan hon satte sig bakom pianot. Spelade graciöst. Den filmen är från 1976.
   Dottern Lisa Simone Kelly, som är producent av filmen, berättar: ”Nina kunde inte leva med sig själv”.
   Hon föddes som Eunice Waymon och det blev tidigt väckelsemöten. Studerade piano. Ensam mycket och tränade piano. Rasfrågor i har en central plats i filmen. Hon började uppträda på en sjabbig bar i Atlantic City, första gången som sångerska. Hennes röst lät som ”grus” ibland och ”kaffe med grädde” ibland. I ett blues/soul-sound.
   Gifte sig 1961 med Andy Stroud som slog henne. Nina ifrågasatte sig själv och bedövade sig med sömntabletter. Rasupplopp 1963 och hon blev en legend inom aktiviströrelsen. ”Young, gifted and black” gjorde hon och live sjöng hon för de 300 svarta i publiken som uppgick till 18000 personer.
   November 1968 sjöng hon ”Ain't got no/I got life”, hon var bland de första som gjorde låtar från ”Hair”-musikalen. Black power, hon sa alltid sin mening. Oberäknelig. Lämnade USA och flyttade till Liberia. Medicin och humörsvängningar .gjorde henne till ett monster. Flyttade runt, Montreaux 1976, Paris 1982, Holland och Sydfrankrike 1993 där hon dog.


RAY DAVIES: Imaginary man (BBC, 1:16:21, 2010)
I TisdagsAkademiens ständigt pendlande musiksmak på jakt efter intressanta fakta svängde vi över till engelsk 60-talspop och den kanske störste av alla låtskrivare under det decenniet, Ray Davies, som har massor av legendariska låtar på sitt samvete.
   Regi: Julien Temple. Hornsey Town Hall i norra London, en sliten konserthall. Ray pratar om 1963 Valentine's Day och första konserten. Han citerar: ”Den som är trött på London är trött på livet”.
   Fina London-miljöer. Så engelsk. Primrose Hill med utikt över centrala London. Dokumentären är inspelad på hösten. Väldigt passande årstid för Ray Davies. ”Autumn almanac”. Han går omkring i London i hatt och minns. I sin gamla skola. ”David Watts” spelas. Denmark Terrace i Fortis Green.
Clissold Arms, puben. Muswell Hill, Highgate, Trafalgar Square, Waterloo Bridge medan Davies sjöng and nynnade sina sånger.
   Ray var uppväxt med jazz runt sig. Hans storasysters musiksmak influerade. Sedan kom Elvis. Han sitter på scen i den gamla lokalen framför pianot och drar riffen till ”You really got me” och ”All day and all of the night”. Music hall-traditionen kommer fram hela tiden.
   Ray vandrar runt med London i horisonten. ”Jag går anonym i London”.
   Någon beskriver Ray som ”William Shakespeare of songwriting”

BONUS BONUS BONUS
RAY DAVIES: The world from my window (BBC, 48 min, 2003)
Vi hittade ännu en sevärd Ray Davies-dokumentär som också visade sig vara intressant.


ALF ROBERTSON: Livet e ju som de e (Svt, 58 min, 2021)
Av Thomas Samuelsson. Arbetargrabben Alf från Gamlestan (Gbg) som med sin unika röst och penna lyckades fånga det vanliga och vemodiga vardagslivet i Sverige på 1970- och 80-talet.
   Från första ton är det country man hör. Med tydlig Göteborgs-accent berättar Alf 2008, samma år som han på julafton dör. Om sin stroke 2005 och hjärtinfarkter...
   Alf var envis in i det sista. Hans fru: ”En jobbig resa men det var aldrig tråkigt”. Han hade känsla i rösten och texterna var ofta trovärdiga fast det musikaliskt var en typ av dansbandscountry.
   1957 började han sjömanslivet, 224 städer i alla världsdelar. Han blev kock. Började skriva låtar och översatte ofta amerikanska countrylåtar. Han skrev exempelvis den svenska texten till ”Always on my mind” som blev ”Tänker nästan alltid på dig”. Det blir så uppenbart i programmet att Alf förvaltade den amerikanska traditionen.
   Trots stroke så är han fortfarande smart i tanken. Bert Karlsson beskrivs i programmet som ”skivbolagsdirektören”.
   Alf repeterade aldrig, kanske två gånger på 10 år. Han var impulsiv på scen, berättade ofta i långa mellansnack. ”Han var inget för de fina slongerna”
   Fantastiska texter, poetiska men med innehåll och en bärande story. Björn Olsson, producenten, berättar fantastiskt: ”Alf Robertson lämnade avtryck efter sig.”


ROCKFIELD: den ikoniska musikstudion (BBC Wales, 58:51 lång, 2020)
Regi: Hannah Berryman. Programmet presenteras som ”Två bröder i Wales förvandlade sin bondgård till en av världens mest framgångsrika musikstudio någonsin”. Presentation som kanske inte riktigt stämmer...
   Ser programmet samma dag som Dave Edmunds fyller 77 år...
   Verkligen en idyllisk miljö för en skivinspelningsstudio. Kingsley & Charles Ward, bönder och bröder. Familjen köpte bondgården 1958. Men det gick sämre ekonomiskt och satsade då på att bygga en inspelningsstudio. Första studion var en trappa upp i huset, Rockfield-studion med boende.
   Liam Gallagher: ”Jag minns inte ett skit”.
   Black Sabbath var första band i studion. Hawkwind kom sedan. Dave Brock berättar.
   Quadrangle Studio, största rummet oi Rockfield-komplexet, med ekokammare.
   Namn som nämns: Ace, Queen (”Bohemian rhapsody skrevs där), Robert Plant, Led Zeppelin, Rush, Simple Minds, Jim Kerr och producenten John Leckie berättar.
   ”Där skapas kreativ koncentration”, förklarade Plant.
   Tekniken tog över på 80-talet. Men Stones Roses kom och räddade studion. Bröderna delade på sig 1987. Charles startade Monnow Valley-studion inte så långt bort. Oasis var där tidigt och spionerade på Stone Roses. Bråk och förödelsei bandets spår. Liam och Noel.
   Hela filmen/dokumentären var en hyllning till gamla tiders skivinspelningar. Listan på artister är lång i gästboken. På slutet av filmen en lång lista, decennier efter decennier från 70- till 10-talet, på artister som har spelat in på Rockfield.


”Searching for Sugar Man” (SvtPlay, 1:23 lång, 2012)
Regi: Malik Benjelloul. Till slut fick även jag se den ryktbara filmen med den reggaeliknande titellåten ”Sugar man”.
   Detroit-musikern Sixto Rodriguez spelade in två skivor på 70-talet som båda floppade. Skivbolaget gick i konkurs och Rodriguez gav upp. I Sydafrika kopierades skivorna och blev megahits. Platina flera gånger men om Rodriguez visste ingen.
   I Sydafrika gick myten om Rodriguez, självmord på scen och att han tände eld på sig själv.
   ”Searching for Sugar Man” är en väldigt snygg filmproduktion.
   Dennis Coffey producerade första skivan 1968. Tillsammans med Mike Theodore som berättar om första mötet med Rodriguez. ”Överjordiskt”. Jämförs med Dylan. En animerade video berättar historien..
   Rodriguez gamla kamrater berättar om en ”osalig ande” och att han var byggjobbare och uteliggare.
   Låter bra på skiva. Bra musikproduktion. Engelsmannen Steve Rowland producerade andra skivan, släpptes i november 1971. Sedan fick han sparken från skivbolaget Sussex.
   Vilken research. Osannolik historia. Stephen ”Sugar” Segerman i sin skivaffär berättar: Rodriguez var rebellikon i Sydafrika. Han var ett mysterium medan apartheid regerade. Vi får många exempel på hur det fungerade i Sydafrika just på 80-talet. Här finns ett arkiv för censuererat material.
   Originalskivan visas upp där låtarna skrevs av antingen ”Sixth Prince” eller ”Jesus Rodriguez”. Det var ett detektivarbete att hitta honom. 1996 släpptes skivan på cd och journalisten Craig Bartholomew jagar sanningen. Hur dog Rodriguez? Han var större än Stones i Sydafrika. Efter 45 minuter i dokumentären kommer det fram att han lever!
   Tre döttrar medverkar och berättar om sin pappa. 1998 på scen uppträdde han inför 5000 i publiken i sex utsålda hus.
   Rodriguez var ingen myt!


JOHN LENNON: Mordet på en ikon (SvtPlay, Zig Zag Productions, 1:24:51, 2020)
Jack Jones, journalist, skrev en bok om John Lennons mördare och ligger också bakom den här dokumentärfilmen.
   Mark David Chapman mördade Lennon kallblodigt och enligt autentiska telefonsamtal i filmen ångrar han sig efter över 40 år i fängelse. Men förstår också straffet av en sådan handling.
   Filmen baseras på Jones kontakt med Chapman. Hans samtal med Chapman. Chapman sitter nu på Wende-fängelset efter ett stort antal år i Attica-fängelset. Och varje gång han söker nåd blir det avslag.
   Chapman var fixerad vid John Lennon. En klart psykisk störning. Köpte ”Meet the Beatles” som första skiva.
   Parallellt med historien om Chapman, och Jones egen berättelse om sig själv, får vi John Lennons och Beatles långa historia från 1964 när bandet kom till USA första gången.
   Chapman har med åren blivit religiös men Gud styrde hans handlingar redan 1980. Han gjorde en Jorden runt-resa 1978. Han var självmordsbenägen och depression påverkade hans mördarinstinkter. Hösten 1980 var han mentalt i fritt fall när han hela tiden lyssnade till ”småfolket” och läste ”Räddaren i nöden”, JD Salingers bok.
   Filmen är naturligtvis intressant med den nära kontakten med en mördare men väckte också en otäck känsla när Jones pratar om Chapman som att han vill att han blir frigiven.
   Lite märklig dokumentär på Svt Play.


DAVID CROSBY: Remember my name (PCH Films, 1:33:26 lång, 2019)
Här tog TisdagsAkademien steget in i pay-per-view-kategorin och betalade (på YouTube) 39 kr för Crosby-dokumentären. En aktuell Cameron Crowe-produktion som är välgjord och intressant med den snart (i augusti 2021) 80-årige Crosby. Efter åratals drogberoende, tre hjärtattacker och levertransplantation är David otroligt fräsch och minst sagt livsbejakande berättar han om sitt inte alltid problemfria liv som artist.
   En helt klart pånyttfödd ”Croz”, som han ofta kallas, talar om sin hälsa och är orolig inför den närmaste framtiden och säger ”Jag behöver turnera”.
   Samtidigt som han bjuder på sightseeing och åker runt i baksätet på sin stora fina bil och besöker gamla minnesmärken och bostäder berättar han sin historia. Och hur han som ung fastnade för Everly Brothers och deras stämsång.
   Pappa Floyd Crosby var filnfotograf. David gjorde 1962 en demo med sin bror Ethan. Beatles och Bob Dylan var Davids idoler när han skaffade sig ett elektriskt kompband och blev medlem i Byrds.
   Fick sparken från Byrds när han blev för politisk och djupt drogberoende. Roger McGuinn uttalar sig om Crosby: ”Difficult cat”,”stort hjärta, ingen hjärna”.
   Efter Byrds köpte Crosby en ”sconer” (segelbåt) med pengar han hade lånat av Peter Tork i Monkees.
   Joni Mitchell blev en tidig vän och flickvän. Han beskriver henne som känslomässigt en cementblandare... Och det var hos henne som Crosby Stills & Nash träffades och bildades i augusti 1969.
   ”Vi kunde sjunga” förklarar David.
   Crosbys ikoniskt slokande mustasch växer till sig under åren.
   Flickvännen Christine Hinton omkom i en bilolycka. Tragedi i livet. Tragedi var också att Crosby lockade in sina flickvänner i ett drogberoende som han idag ångrar djupt.
   Men vilken röst David Crosby hade och har. Men med drogerna hamnade han i botten på allt. ”Hit the bottom”. Men frun Jan D har alltid väntat på honom.
   Vi ser en glimt av Crosbys nuvarande band med sonen James Raymond som spelar trummor.

/ Håkan

ALL TIME BEST #5: "Sordin"

JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I DETTA GRÄNSLÖSA UTBUD AV ALLDELES fantastiska skivor från min livstid väljer jag alltså en svensk skiva som nummer fem på min All Time Best Albums-lista. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en singel-b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet.
   Jag var och är fortfarande onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på ”Sordin”. Som dels är akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väcker sympati. Där finns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där finns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrar så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet på ”Sordin”. Som har överlevt decennierna allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av samma legendariska person som Holm, Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.
   Att John Holm till slut besegrade sina demoner och sedan några år tillbaka uppträder live med band har inte direkt påverkat mina känslor för ”Sordin” men det är naturligtvis positivt att han har möjlighet att turnera och framföra sina låtar från det fantastiska albumet live.

”SOMMARÄNG” är en läcker höjdpunkt på ”Sordin”.



/ Håkan

ALL TIME BEST #6: "El Corazón"

STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

DET ÄR LÄTT ATT GLÖMMA BORT ATT Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog, tillsammans med sitt rockband till komp, gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och sitt fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996) och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, 25 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till #6 på min All Tim Best Albums-lista.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)

90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är Siobhan Kennedy-duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

”POISON LOVERS”, duetten med Siobhan Kennedy, har hitpotential.



/ Håkan

Örebro: Alsnäsgatan 11

SPELGÅRDEN, WADKÖPING


Konsertserien Under Bar Himmel arrangerades på Spelgården i Wadköping under sommaren 2021.


På kartan över Wadköping finns Spelgården längst ned i hörnet (19).


Under Bar Himmel 2021.


NU ÅTERVÄNDER JAG TILL EN KONSERTPLATS i Wadköping. I höstas skrev jag om ett konsertevenemang på torget bakom caféet och restaurangen Gamla Örebro på Bertil Waldéns gata 14 och berättade då historien om Wadköping.
   På en annan adress i Wadköping, Alsnäsgatan 11, finns Spelgården som med sin utomhusscen länge har varit en plats för teater och annat. Där har under somrarna bluesföreningen arrangerat konserter och förra året inleddes en serie konserter med mer moderna artister under samlingsnamnet Under Bar Himmel.
   Jag besökte ingen av kvällskonserterna men passade vid ett tillfälle på att gå på ett lördag lunch-arrangemang för att upptäcka hur scen och publikläktare är en angenäm plats för konsert.


DSH5 spelade på Spelgården, Wadköping i augusti förra året. Här gästas bandet av munspelaren Peter Edgren (3:a från vänster) under lunchspelningen.

DSH5/BRO MESA 14/8 2021 Spelgården, Wadköping

/ Håkan

ALL TIME BEST #7: "Warren Zevon"

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

UNDER FÖRRA ÅRHUNDRADET VAR NOG Warren Zevon min allra största hjälte och i minnet, han avled 2003, är han nog det fortfarande. Och det har fått till följd att flera av hans album har fått ta plats ganska högt på min All Time Best Albums-lista, ”Sentimental hygiene” (1987) och ”The wind” (2003) och även ”The envoy” (1982) lite längre ned på listan. Zevon var också en framstående liveartist, med det utsökta albumet ”Stand in the fire” som fint minne.
   ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både är underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare. Vid just den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag direkt köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min All Time Best-lista, ”Late for the sky” och ”For everyman”.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som hade blivit hans fru, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

UNDER TIDEN FÖRSÖKTE JACKSON BROWNE sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” är en stark låtsamling och hans klart bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället och han romantiserar gärna i textraderna som inleder låten:

   I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
   I was staring in my empty coffee cup
   I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
   All the salty Margaritas in Los Angeles
   I'm gonna drink 'em up

   And if California slides into the ocean
   Like the mystics and statistics say it will
   I predict this motel will be standing until I pay my bill

Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
   Still waking up in the mornings with shaking hands
   And I'm trying to find a girl who understands me
   But except in dreams you're never really free

   Don't the sun look angry at me
   I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
   I was listening to the air conditioner hum
   It went mmm, mmm, mmm

Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.

”DESPERADOS UNDER THE EAVES”, se texten ovan, är den fantastiska finalen på ”Warren Zevon”.



/ Håkan

Personlig poprock som firade triumfer

Foto: Jan-Ola Sjöberg




JERRY LEGER & THE SITUATION
STÅ, Örebro 20 april 2022
Konsertlängd: 21:00-21:50 och 22:12-23:17 (115 min)
Min plats: Sittande max 2 m från ”scenen”.

FÖR EN VECKA SEDAN VISSTE JAG INTE vem Jerry Leger var, hans namn var för mig helt obekant när jag fick tips om Jerrys musik och hans långa erfarenhet som artist i många olika skepnader. Via lyssning och läsning framträdde en kanadensare från Toronto med eget band som var på väg till Örebro för en av bara tre Sverigespelningar. Intressant personlig poprock som Jerry med band, tillsammans med den intima vardagsrumskänslan på STÅ, firade triumfer i nästan två levande timmar på onsdagskvällen.
   37-årige Jerry Leger (uttalas ”lechair”) har en lång historia i musikens tjänst med osedvanligt breda och varierade rötter. Han har många strängar på sin karriär som startade i 19-årsåldern. Han har flera sidoprojekt, grupperna The Del Fi's och The Bop Fi's, uppträder ibland ensam under det lustiga namnet Hank Holly och har även givit ut en bok med poesi, ”Just the night birds”.
   Med hela 13 album bakom sig (sju solo, tre tillsammans med sitt band The Situation och tre med ovanämnda grupper) fanns det inga gränser för en matig och ambitiös konsertrepertoar. Som till stor del var koncentrerad till senaste albumet ”Nothing pressing” (rekommenderas, en underbar presentation av Jerry!) och några lite äldre låtar.
   Det var alltså med stor rutin och scensäkerhet som Jerry med sitt band tog plats på den lilla anspråkslösa ”scenen” på STÅ och bjöd på en nästan två timmar lång godispåse med låtar som i många fall var okända för mig.
   En konsert som inleddes med elgitarr i händerna och ett tremannanband som bidrog mer än bara ett traditionellt komp. Efter paus kom Jerry tillbaka ensam med akustisk gitarr och sjöng en handfull låtar, bland annat titellåten på hans senaste aktuella album, och en spontan Buddy Holly-cover, ”Peggy Sue”, utanför ordinarie setlist. Uppenbart inspirerad av tröjan på en man i publiken fick han till den där härligt distinkta tonen i gitarren. Sedan avslutades konserten återigen elektriskt med en rejäl sjok låtar med sitt band, i mer eller mindre intensiva arrangemang.
   I artiklar om Jerry Leger har listan på artister han har jämförts med, allt från Elvis Costello till Lucinda Williams(?), har varit lång men under den långa konserten uppfattade jag honom som tämligen personlig med en härlig attack på elgitarren. Inte powerpop i ordets rätta mening men visst klingade det Rickenbacker-bekant om flera låtar.
   Med bandets hjälp blev det en genomgående mycket underhållande konsert med flera intressanta mellansnack som också visade upp en avslappnad och sympartisk attityd. Basisten Dan Mock och trummisen Kyle Sullivan sjöng gärna med i låtarna, inte bara i mikrofonerna, medan klaviaturkillen Alan Zemaitis koncentrerade sig på tangenterna på sin keyboard.
   Jerry Legers Europaturné inleddes i lördags i Tyskland och fortsätter med Sverige (Malmö, Örebro och Stockholm på söndag), Norge och till slut England. Turnén var ursprungligen planerad 2020, med Örebrospelning 29 april (se affisch nedan), men blev av kända skäl inställd och framflyttad.




/ Håkan

ALL TIME BEST #8: "I ett vinterland"

ULF LUNDELL: I ett vinterland (Rockhead/EMI, 2000)

”FÅ UPPENBARA SVACKOR – MÅNGA STARKA HÖJDPUNKTER” är en ganska tydlig beskrivning av Ulf Lundells långa karriär på skiva. Lyckligtvis har de musikaliska djupdykningarna varit väldigt sporadiska men jag har hittat en liten märklig period i slutet på 90-talet som så här i efterhand kanske kan analyseras som en kreativitetskris.
   Några homogena album 1996 och 1997 följdes 1998 av en soundmässig förändring mot det hårdare och arrangemansmässigt mer avskalade på ”Slugger”. Efter det tuffare och nästan Neil Young-slamrande albumet ägnade han två års turnerande åt brötig och stökig rock, ofta med enbart en trio utan keyboards bakom sig. Den perioden avslutades på skiva med en av Lundell-epokens mest ifrågasatta album, den groteskt splittrade live/studio-skivan ”Fanzine” som inte hade varken struktur eller tydliga höjdpunkter.
   Det var i ekot efter det ibland överdimensionerade larmet som Ulf Lundell 2000 valde att musikaliskt gå en helt annan väg. Han samlade ett huvudsakligen nytt gäng musiker bakom sig och sökte sig till en helt ny inspelningsplats, studion Miraval i Le Val i franska Provence. Tillsammans med de i sammanhanget nya producenterna Michael Ilbert och Christoffer Lundquist kunde Ulf producera sitt vackraste album någonsin.
   På ett år gick Ulf Lundell alltså från provokativt primitiva arrangemang till en ljudmässigt alldeles förtjusande produktion med en rent sensationellt spännande ljudbild. Utsmyckning och dekor, i vidunderliga arrangemangslösningar, som fallit platt till marken om inte Ulf Lundell samtidigt, på sitt ibland sällsynt positiva sätt, hade skrivit några av sina starkaste sånger på år och dag.
   Skivans första halvdussin låtar är så imponerande på detta fullmatade album, 15 låtar på över 77 minuter, att jag vill utnämna den låtsekvensen till Lundells mäktigaste någonsin under alla år som skivartist.
   Efter den lugnt meditativa "Det nakna trädet", med positiva undertoner, börjar en hitparad av sällan skådat slag.
   "Vinterland" är 12-strängad Rickenbacker-pop. "Den här våren" låter som en outtake från "Den vassa eggen" fast mycket positivare och mer optimistisk. "Hennes rygg" är både vacker och tung. "Lycklig man" är en oerhört stark variant på samma gamla tema. Och "Atlanten" har ett positivt driv med en levnadsglad konstnär i blickpunkten. Fantastiskt.
   Efter en sådan inledning vore det att begära mirakel om det skulle fortsätta på samma höga kvalitativa nivå.
   Därpå följande låtar blir mer ordinärt underbara och typiskt Lundell-aktiga, fortfarande med snygga ibland orientaliska arrangemang och en flitigt anlitad symfoniorkester bakom.
   Sedan från låt 12 svingar sig kvalitén och spänningen återigen upp mot svindlande höjder. "Jag saknar dej" är en träffande bild av tiden just nu och molltyngda "Altaret i Maria" pendlar mellan avskalad skönhet och vardagligt engagemang. Och så jullåten "Låt det snöa" som är tung och rytmisk med fler släktband till Phil Spector och blöt snö än de fjäderlätta flingorna i "Snart kommer änglarna att landa".

IMPONERANDE ÄR OCKSÅ MUSIKGÄNGET bakom Lundell som med gränslösa arrangemangsidéer får alla möjligheter att visa upp sina färdigheter på både kända och okända instrument. Janne Bark (på omslaget heter han genomgående Jan Bark), den enda rutinerade Lundell-musikern på skivan, spelar både bouzouki, e-bow och mandolin förutom alla möjliga gitarrer. Pianisten Martin Hederos spelar på ett otal olika klaviaturinstrument inklusive mellotron och celeste.
   Ny i gänget och det mest överraskande namnet i studion var norrmannen Jørn Christensen, gitarristen som under 80-talet spelade i Can Can (i Örebro oktober 1985 som förband till Wilko Johnson) och Mercury Motors. Jørn var dock inte kvar i bandet, ersattes av Ola Gustafsson, när Lundell följde upp skivan med en turné våren 2001. Då var för övrigt ärrade Lundell-musiker som Jerker Odelholm och Magnus Norpan Eriksson tillbaka i turnégänget.
   ”I ett vinterland” kan nog innehållsmässigt beskrivas som ett ganska traditionellt Ulf Lundell-album. Men där finns också udda spännande detaljer i de ibland vidlyftiga arrangemangen där oväntat annorlunda musiker kan dyka upp på centrala positioner. Musiker med arabiskt klingande namn (Ayman Sedki, Gaber El Girgawi och Edip Akinci) spelar instrument som dof, sagat, neyflöjt, darbuka, mizmar, erbane och davul som jag varken vill eller kan berätta ursprunget till. Det räcker att räkna upp instrumenten som Ale Möller använder sig av på några låtar, skalmeja, hackbräde och bordunflöjt, för att sätta mig på det hala. Men det är hela tiden viktiga ingredienser i Lundells 2000-sound.

”REGN” har kanske en inte så omedelbar melodi och saknar egentligen en slagkraftig refräng men låten är i alla fall min absoluta favorit just nu på ett album med nästan genomgående fantastiska låtar.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.