Tidigare blogginlägg

ÖREBRO LIVE #95: Varmare Än Körv 1987

BANDET MED DET MÄRKLIGA NAMNET VARMARE ÄN KÖRV existerade under 80-talet som en något lös samling musiker och sångare. Bildades någon gång 1984 som huvudsakligen ett coverband. Det var göteborgarna Totta Näslund, sång, Nikke Ström, bas, Bengan Blomgren, gitarr, som var centrala medlemmar under gruppens sporadiska fyra år, plus Mats Ronander, gitarr/sång, som helt spontant började spela tillsammans utan trummis på puben Dojan (egentligen Gyllene Hästskon) i Göteborg.
   Sommaren 1984 flyttade verksamheten till Stadshotellet i Strömstad där de just hade tagit över driften. Samtidigt började den lokale trummisen Bosse Johansson spela med den här än så länge anspråkslösa kvartetten.
   Under ledning av Café Operas Pelle Unger plockade de disk, sålde korv, spelade tennis och, kanske mest, spelade musik på kvällarna. Ur det stora kontaktnät de alla hade bjöd de in gästartister som då mycket heta Dan Hylander & Py Bäckman, Stig Vig, Monica Törnell och Ola Magnell. John Fogertys "Have you ever seen the rain" blev något av signaturmelodi för Varmare Än Körv.
   Namnet på gruppen härstammade från en lustighet (Hotter Than Hotdogs) som Bengan Blomgren vid ett tillfälle yttrade. Och namnet översattes sedan med en göteborgsk twist till Varmare Än Körv.
   Senare under 1984 rev kommunen Stadshotellet och då arrenderade trion Nikke, Totta och Bengan restaurang Simona i Strömstad i stället. Och gästartisternas skara ökade sommaren 1985 med namn som Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Robban Broberg.
   Bandets verksamhet, som ursprungligen vilade på spontanitet och avslappnad energi, blev så omtalad att när bandet i februari 1986 åkte till Florida för att spela, då under det lika lustiga amerikanska namnet Off Coors, följde ett filmteam under ledning av Joakim Strömholm med och allt dokumenterades i filmen "De' e' Varmare Än Körv i Key West". Då hade kvartetten utökats med Ronanders fru, sångerskan Sanne Salomonsen, hennes gitarrist Aske Jacoby, det äkta paret Tove Naess (sång)/Hasse Olsson (orgel) och trummisen Pelle Alsing.
   Förutom sommarspelningarna på västkusten, där verksamheten 1987 hade flyttats till Havsbaden i Lysekil, började bandet turnera. Fick en mer eller mindre fast trummis i legendariske Bosse Skoglund och utökade med Jesper Lindberg, steelguitar/banjo.
   Minns inte med säkerhet medverkande musiker och sångare just den här kvällen i mars 1987 på Continental i Örebro. I recensionen räknar jag medverkande personer på scen till sju killar och tre tjejer och bandet borde den här kvällen ha varit: Totta Näslund, sång, Tove Naess, sång, Jesper Lindberg, steelguitar/banjo, Bosse Skoglund, trummor, Nikke Ström, bas, Hasse Olsson, orgel, Bengan Blomgren, gitarr, Bernt Andersson, munspel, och sångerskorna Maria Blom och Marianne N'lemvo med rastafrisyren.


Bilder: Anders ErkmanTotta Näslund kvällens kung vid mikrofonen.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 1987.

SPELGLÄDJE SOM SMITTAR AV SIG

VARMARE ÄN KÖRV
Nya Continental, Örebro 28 mars 1987

MEDLEMMARNA I VARMARE ÄN KÖRV har aldrig betraktat sig själva som ett musikaliskt fulländat band. De är ett kamratgäng som möts under detta udda namn och spelar gemensamma favoritlåtar och den glädje, sammanhållning och gemenskap som alstrades på scen smittade av sig på den stora publiken på ett helt fullpackat Nya Continental i lördagskväll.
   Det var ingen märkvärdig repertoar Varmare Än Körv hade, soundet avslöjade inte några överflödiga repetitionstimmar och rent musikaliskt håller jag faktiskt en slant på Stockholm All Stars, ett annat coverband som spelade i Örebro i tisdags, men rock'n'roll är så mycket mer än mätbara referenser.
   Varmare Än Körvs svåraste uppgift i lördags var onekligen att samsas om det minimala scenutrymmet. Sju killar och tre tjejer lyckades genomföra konserten utan märkbara problem men visst hämmades den eventuella showen när det blev lika trångt på scen som i publiken.
   Sedan förra årets turné i Sverige och Key West har bandet förlorat två sångare, en gitarrist och mycket dignitet när Mats Ronander och Sanne Salomonsen nu ägnar sig åt egen verksamhet men Maria Blom, som är ny i det här gänget, fyllde verkligen upp tomrummet med besked.
   Maria, den fagra blondinen med den svarta rösten, sjöng Beatles "Help!" i en långsam version, soulklassikern "I can't stand the rain" och "River deep mountain high". Den senare i en ny, rakt rockig och nästan igenkännlig version.
   Kvällens kung på scenen var Totta Näslund, som inledde konserten med ett fång bluesinspirerade låtar, men i lika hög grad var Tove Naess kvällens okrönta drottning. När de båda möttes i Bonnie Raitts "River of tears" slog det gnistor om denna fantastiska duett.
   Även detta fantastiska band borde fått del av applåderna denna kväll. Bengan Blomgrens slide och Jesper Lindbergs steel möttes fler än en gång på ett fantastiskt sätt. Bosse Skoglund (som hade egen hejaklack) spelade trummor med en enorm pondus och när Hasse Olsson fick ordning på sin inlånade orgel kved den på gammalt hederligt vis.
   Låtarna med Varmare Än Körv hade hela tiden svårt att mäta sig med originalversionerna men kompenserade bristerna med så mycket värme, innerlighet och utstrålning att originalen trots allt för ett ögonblick bleknade.
   Kamratgängets anspråkslösa målsättning har växt långt ovanför många huvuden och efter sommarens folkparksturné tillsammans med Stockholm All Stars kan nog Varmare Än Körv ta sig själva på mycket mer allvar än de just nu gör.

/ Håkan

Maj 2022 på Håkans Pop

Foto: Lotta EkbäckPå Schreibers Garage visade Jesper Lindell varför han tippas bli nästa stora svenska artist.

AVSLUTNINGSMÅNADEN PÅ HÅKAN POPS 14:e(!) säsong blev oväntat intensiv med både konserter, senaste noteringar om konsertställen i Örebro, topplaceringarna på min 150 All Time Best-album och månadens rapport från TisdagsAkademien. Och en fullmatad kommentar om månadens bästa skivsläpp på slutet av denna text.
   På den med spänning(?) emotsedda avslutningen, de tre översta placeringarna, på min lista med historiens bästa favoritalbum gav fokus åt skivor med grupperna/artisterna The Beatles, Bruce Springsteen och John Hiatt. Utnämningen av Beatles ”White album” som nummer ett följdes av två gamla texter, som jag hade publicerat 2008 och 2018, om albumet.
   Under månaden hade jag nöjet att faktiskt besöka två nya Örebro-adresser där jag tidigare inte hade upplevt någon konsert. Dels det nya stället i Lillån, Schreibers Garage, och dels etablissemanget Makeriet i centrala Örebro vars historia jag sammanfattade förra veckan.
   Vilket för mig med automatik till noteringar om månadens konsertbesök som musikaliskt pendlade mellan Per Gessles perfekta pop, Jesper Lindells soulkryddade rock och Lolita Pops comeback på konsertscenen efter pandemiuppehåll. I det senare fallet fick jag också möjlighet att publicera en bildspecial (tack Jan-Åke ”Silja” Siljeström) i väntan på min egen recension.
   Sedan fick jag det otvivelaktiga nöjet att under maj sparka igång en ny årslång följetong på Håkans Pop: Jag ska i en rangordnad lista utnämna de 100 bästa konserterna jag har upplevt i Örebro. Än så länge har jag bara avslöjat placeringarna #96-#100 med artister som Ulf Lundell, Tempest, Freda', Ulf Lundell (igen) och Hoola Bandoola Band/Robert Broberg.
   Under maj kunde jag också ta adjö av den engelske trummisen Alan White som inte bara hade spelat i Yes sedan 1972 utan också medverkat på skivor med John Lennon och George Harrison.
   I den med nya skivor intensiva releasemånaden maj var det en skiva som hamnade i mitt fokus mer än någon annan, ”Dom som aldrig ger upp – en hyllningsskiva till Magnus Lindberg”, som krävde tid och utrymme.

NÄR VI NU HAR NÅTT FRAM TILL MAJ trodde jag intensiteten av nyutgivna skivor hade bedarrat något – men så fel jag hade. Jag har den senaste månaden lyssnat på fler nya skivor än någon tidigare månad i år. Raden av skivor ”som kräver” en notering har varit lång, nästan lika lång som raden på skivor som jag lämnade utan någon djupare åsikt. Så har vi de nya skivorna som kräver lite mer än några få ord. Som sagt, Maj 2022 blev en oerhört intensiv månad för nya skivor.
   Först skivorna som jag lämnade utan eller med en väldigt kort kommentar: THE BROS LANDRETH (”lite för mycket soul för mina känsliga öron), LOLA KIRKE, SHARON VAN ETTEN, THE FEELING (”fräck schlageranpassad pop”), LOVE, BURNS, DELBERT McCLINTON (”hederligt gammalt traditionellt sväng”), FLORENCE + THE MACHINE och Radiohead-profilen Thom Yorkes sidoprojekt THE SMILE vars flummiga psykedelia blev alltför tålamodskrävande i mina öron.
   Powerpop måste vara Guds gåva till musikfantaster och svenska THE MOP TOPS följer sitt hjärta på det området på albumet ”Running out of time” men tillhör nog rockgenren mer än pop. Men körerna, riffrefrängerna, de genomgående ljuvliga gitarrklangerna och de melodiösa rocklåtarna behärskar den här kvartetten med beröm godkänt. Och med stilkänsla lånar de friskt. Det är inte bara låttiteln ”She's the one” som doftar Springsteen och flera andra titlar på albumet, exempelvis Tom Petty-vinkningen ”Even the losers get lucky sometimes”, kan kopplas ihop med musikhistorien.
   De tidigare så vilt rockande flickorna i SAHARAS HOTNIGHTS har på comebackande ”Love in times of low expectations” gått över till övervägande keyboardspoppande tongångar. Uppfriskande och fräscht men det är kanske lite för enahanda arraangemang och mediokert låtskrivande i sin helhet som gör att skivan hamnar i skuggan.
   TIMOTHY B SCHMIT, Eagles-basisten, har ju en liten solokarriär vid sidan om. Men ”Day by day” är så anonym, så händelsefattig och lider sådan brist på starka låtar. Perfekta körstämmor men det här är amerikansk standardrock som inte hetsar upp.
   Första låten ”Who am I to say” på gotländska LAZY AFTERNOONS ”Just as poor as before”-album är countryrock när den är som bäst. När gruppen sneglar mot cajun och texmex är den farligt nära dansband. Med tre olika sångare bjuder albumet på variation, som bäst med den kvinnliga rösten Cristina Säfsten i centrum, men låtmaterialet är lite ojämnt.
   THE AMERICANS spelar äkta americana och nya ”Stay true” är ett perfekt exempel på gruppens styrka. Sångaren Patrick Ferris har en kraftfull röst som jag ofta vill jämföra med Deadman-profilen Steven Collins. Och inte så överraskande gränsar det musikaliskt ibland till The Band.
   Sedan THE WATERBOYS genuint folkrockiga framgångar har Mike Scott, bandets ledare, musikaliskt utvecklats åt ett modernare sound. En majoritet låtar på ”All souls hill” flyter på utan att framkalla några större känslor. Men på skivans sista låt, den drygt 9 minuter mäktigt långa countryfierade ”Passing through”, närmar sig Scott ett stort och personligt sound med gospel i botten. Med både Sitting Bull och MLK och George Floyd i texten.
   Under 90-talet hade jag inget speciellt nära förhållande till skotska BELLE & SEBASTIANS musik. När jag lyssnar på bandets nya ”A bit of previous” har jag inga förväntningar men blir direkt förbluffad. På inledningslåten ”Young and stupid” blir jag fascinerad av det oerhört poppiga soundet med klar hitpotential. Och fascinationen återkommer vid upprepade tillfällen på albumet i övrigt.
   Amerikanska 49 WINCHESTER befinner sig på ”Fortune favors the bold” mellan country och americana om det nu finns ett utrymme där. En smakfull mix mellan snabbare rock och lugna pianoballader och boogie woogie.
   Svenska sångerskan MOONICA MAC har väckt uppmärksamhet utan att jag riktigt har hängt med. Hennes andra album, ”Part two” som trots titeln är på svenska, har månadens klart tråkigaste omslag men är musikaliskt så mycket bättre. Tillsammans med de producerande bröderna Linus och Hannes Hasselberg har soundet en stark profil som påminner om det Sarah Klang just nu gör succé med. Fast utan de riktigt starka låtarna och inte oväntat saknar Moonica Sarahs kraftfulla röstresurser.
   MANDY MOORE, som har varit gift med Ryan Adams, gör på ”In real life” spännande och dramatisk pop med stundtals stråkar som läcker ingrediens. På samma gång lättlyssnat och ändå personligt.
   Måste i sammanhanget påpeka den alldeles sensationella nyheten att vår stora pubrockfavorit MICKEY JUPP har ett nytt album på gång, ”Up snakes, down ladders” släpps 29 juli. I väntan på det går det att lyssna på de fem smakproven på ep:n ”I'd love to boogie”. Inget omvälvande men gubbrock på en stadig svängig nivå och jag tycker Mickey sjunger förvånansvärt bra.
   Ett annat namn från förr som oregelbundet dyker upp är STEVE FORBERT och han har lyckats perfekt på ”Moving through America”. Både akustiskt och med band påminner låtarna på nya skivan ibland om höjdpunkter från förr. Med en alldeles personlig touch och sedvanlig elegans får Steve fram sina poetiskt verklighetsförankrade texter och stundtals (Tom Petty-hyllningen ”Say hello to Gainesville” och ”It's too bad (you super freak)”) exploderar låtarna i ren och skär melodiös eufori.
   Över till en skiva med lokal koppling, ULRIK EHNS ”Hold on”, som jag i höstas fick försmak på vid ett liveframträdande. Han har på sitt andra album fått hjälp av många musiker men sound och arrangemang är huvudsakligen avskalade med en lätt vemodig ton i botten. Jag älskar det där sköra och ödmjuka sättet att sjunga när melodierna sedan möter den himmelska pianoklangen, de ljuvliga mellotronstråkarna och en ensam trumpet eller cello.
   De tre inledande låtarna på albumet är med sina mjuka beståndsdelar en underbar ”programförklaring” för hela albumet som tillsammans med flera andra låtar kunde ha gjort ”Hold on” till ett sensationellt homogent album. Men de små elektroniska detaljerna och det helt malplacerade vilda elgitarrsolot på ”Love again” stör helheten något.
   När jag tänker på WILCO, Jeff Tweedys grupp, minns jag inte när den stod på topp. Kanske samarbetet med Billy Bragg för 12-14 år sedan men nu har jag fått en ny favorit i bandets karriär, ”Cruel country”. Innehåller ofattbara 21 låtar som håller en genomgående hög kvalitetsnivå som både överraskar och bjuder på 77 minuter av absolut bästa underhållning.
   En barnkör + LIAM GALLAGHER är inte någon naturlig kombination men på första låten på ”C'mon you know” möts ytterligheterna och det fungerar överraskande bra. Hela albumet är en ojämn kamp mellan sedvanlig distad rock och några förbluffande fina poplåtar, ”It was not meant to be” och ”Oh sweet children”.
   I raden av STEVE EARLE-hyllningar till sina låtskrivande förebilder Townes Van Zandt och Guy Clark har han nu kommit till Jerry Jeff Walker som inte fullt är lika profilerad. ”Jerry Jeff” innehåller egentligen bara en enda känd låt (”Mr Bojangles”) men blandningen mellan lugna avskalade ballader, countrystänk, bluegrass och cajunkryddor är underhållande på sedvanlig Steve Earle-nivå.
   RYAN ADAMS har inte lika lätt som Jeff Tweedy ovan att sätta likhetstecken mellan kvantitet och kvalité. De 19 låtarna på ”Romeo & Juliet” håller en ojämn nivå i både sound och kvalité. Första låten ”Rollercoaster”, som för övrigt är en bra start på skivan, får beskriva hela albumet: en berg-och-dalbana. Inget fel på blandningen av muskulösa rocklåtar och ballader men när toppar som ”Run” respektive ”Poor connection” mixas med medioker utfyllnad blir albumet en aning tålamodskrävande.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Det är när höga förväntningar möter ett klart godkänt resultat som mitt musiklyssnande liv blir så underbart att leva. Det fanns klart formulerade krav på JOAKIM BERGS första seriösa soloförsök med albumet ”Jag fortsätter glömma”. De framgångsrika åren i Kent som både låtskrivare och sångare var så personligt färgade att den epoken är svår att följa upp. Men samtliga 11 låtar på albumet håller en förvånansvärt hög nivå och toppar följs av toppar. Om än så omedelbart slagkraftiga att det finns risk att jag tröttnar i längden.
   Jag hade ett litet, kanske naivt, önskemål om att Berg skulle göra ett album med helt akustiska instrument. Efter de sista Kent-åren, där tjocka lager av syntar ofta skuggade de mänskliga detaljerna, ville jag i min enfald höra en ren oförfalskad röst och naturliga instrument utan elektronik. Jag blev i alla fall till hälften bönhörd ty arrangemangen på ”Jag fortsätter glömma” är mer avskalade, röst och melodier är mer markerade, när Berg har gjort det mesta på egen hand och fått praktisk hjälp av en hel del teknik.
   Precis som Max Martin, absolut inga musikaliska jämförelser i övrigt, har Berg pusslat ihop sina låtar med tekniska hjälpmedel och soundet är lika perfekt som på senaste ABBA-albumet. Inte så sällan är det vemodet i melodierna och texterna som gör ”Jag fortsätter glömma” till en omedelbar succé. Texter som kan analyseras som rena plattityder eller citerade från ordspråksboken (”ont när knoppar brister” och ”tryggare kan ingen vara” i samma låt) men blir i hans mun poesi för 2000-talets generation.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #96: Ulf Lundell 1999

ÅREN 1998/99 TILLHÖR ULF LUNDELLS skramligaste år som artist och festivalspelningen i Örebro sommaren 1999 är nog det stökigaste jag har upplevt honom överhuvudtaget. Lundell kallade hela sommarturnén för en kommando-raid, med skramligt och brutalt sound som följd, där det inte fanns plats för "Öppna landskap" på en typisk festivalspelning.
   Slottsfestivalen, som 1999 genomförde sin sista upplaga framför slottet i Örebro, hade fått kritik för sin snälla musikaliska framtoning men då kom herr Lundell och flyttade gränserna för vad som kan kallas möjligt på en familjevänlig musikfestival.
   Den här förändringen mot ett kompromisslöst rockande sound hade inletts året innan. Först med albumet ”Slugger”, som släpptes i oktober 1998, som hade en hårt rockig profil. På den följande turnén, november/december 1998, blev det spartanska soundet än mer tydligt. Jag var på premiären i Linköping, ty Örebro fanns inte med på turnéplanen den gången, och kunde inte låta bli att älska denna provokation till konsert. Kompet var minimalt, tre killar på gitarr, bas och trummor, men allt resulterade ändå i en genuint gedigen rockkonsert.
   Till sommaren 1999 hade Lundell ändå utökat kompet med en klaviaturspelare, David Nyström, bredvid det sedan tre år tillbaka stabila kompet med Janne Bark, gitarr, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Jerker Odelholm, bas. Den gamle örebroaren Odelholm blev Lundell trogen längre än de flesta, från 1996 till 2012 med några korta avbrott.
   När Lundell med manskap rusade in på Slottsfestivalens scen kl 21 på kvällen hade han inte uppträtt i Örebro sedan 1994. Det måste anses unikt då Örebro hade varit en säker nedslagsplats på nästan alla turnéer sedan 1976.
   Utomhuskonserten vid Slottet i Örebro sommaren 1999 är väl inte mitt bästa konsertminne med Lundell men ändå en oförglömlig upplevelse.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

LUNDELL STRIMLADE FAMILJEFESTIVALEN I BITAR

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29 juli 1999

OM DET NU ÄR SÅ ATT ÅRETS UPPLAGA AV Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

DET VAR SAMMA KONSERTINTRO SOM I HÖSTAS men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men personligen gråter jag inte för det.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Alan White (1949-2022)

TRUMMISEN ALAN WHITE VAR NOG MEST KÄND som medlem i gruppen Yes, där han fram till sin död hade spelat sedan 1972, men hans karriär innehöll än mer anmärkningsvärda insatser i rockhistorien. Flera år innan Yes-äventyret blev han en viktig del i kretsen av musiker runt Beatles-medlemmarna.
   Alan White, född i nordöstra England, började försörja sig tidigt som trummis och sökte sig då till närliggande metropolen Newcastle. Där träffade Alan likasinnade musiker som hade spelat med före detta Animals-medlemmen Alan Price. Happy Magazine var Alan Whites första professionella grupp, gav ut flera singlar producerade av Price, som med nye sångaren Graham Bell bytte namn till Griffin som vid en spelning hösten 1969 råkar ha John Lennon i publiken som blir imponerad av trummisen – 20-årige Alan White.
   I september 1969 får John Lennon ett erbjudande om en spelning under gruppnamnet The Plastic Ono Band på festivalen The Toronto Rock and Roll Revival. En dag(!) senare har Lennon plockat ihop ett band med Eric Clapton, basisten Klaus Voormann och sin nye favorit Alan White på trummor. Den bristfälligt repeterade spelningen resulterade i ett livealbum, ”Live peace in Toronto”, och Whites entré i den inre Beatles-sfären var ett faktum.
   White börjar figurera i skivstudion med Beatles-relaterade artister som Billy Preston, Gary Wright, Jackie Lomax och Doris Troy, spelar ännu en gång live med Lennon på Lyceum i London (en inspelning som hamnar på ”Some time in New York City”) och blir en regelbunden gäst på skivinspelningar med John Lennon och George Harrison.
   White blev ännu en gång snabbinkallad till studion där Lennon med Phil Spector som producent spelade in ”Instant karma!” med ett sound där just trummorna är framträdande, en fantastisk singel! Av bara farten spelar Alan också på nästa Lennon-singel, ”Power to the people”, och på flera låtar på ”Imagine”-albumet, bland annat titellåten, ”Give some truth” och ”Jealous guy”.
   Men först är White en av flera trummisar på George Harrisons mastodontverk ”All things must pass”, bland annat på låtarna ”I'd have you anytime” och ”If not for you”.
   Mitt i den vevan av Beatles-relaterade skivinspelningar blev Alan White 1972 ny trummis i engelska rockgruppen Yes där han ersatte originaltrummisen Bill Bruford. Hans debut med Yes på skiva blir trippellivealbumet ”Yessongs” (1973) och från studioalbumet ”Tales from the topographic oceans” (1973) och framåt blev Alan White trogen sitt Yes genom många medlemsförändringar.
   På 70-talet var jag, bland mycket annat, en stor beundrare av Yes och fick nöjet att 1977 uppleva gruppen live på Scandinavium i Göteborg. Min fascination av gruppen gjorde att jag under 1975/76 även intresserade mig för gruppmedlemmarnas soloskivor. Vilket betyder att jag i skivhyllorna har Alan Whites album ”Ramshackled” (1976), ett visuellt snyggt vitt skivomslag men musikaliskt har jag idag vissa svårigheter att ta mig igenom skivan. Jazzrock av det ganska otyglade sättet men det är lite trevligt att han valde att göra skivan med sina gamla kompisar från The Happy Magazine, killar som Peter Kirtley, Colin Gibson och Kenny Craddock.
   Alan White avled i torsdags, 26 maj 2022, efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Nick Lowe: Nej, men vad är det här?

- Har jag gjort allt det här? En förvånad Nick Lowe läser om sin och Rockpiles historia i boken ”Crawling from the wreckage”. En bok som fortfarande går att beställa.


NU FINNS DET NYA BÖCKER PÅ LAGRET. Den svenskproducerade boken på engelska, ”Crawling from the wreckage” om gruppen ROCKPILES historia, går fortfarande att beställa från utgivaren Labour Of Love Publications.
   De 600 numrerade böckerna i den första upplagan av den 1,6 kg tunga boken, som uppmärksammades stort när den ursprungligen publicerades i december förra året, är sedan länge slut. Vilket gjort det möjligt att trycka upp en ny upplaga som går att beställa direkt från Rikard Bengtsson: rikard@hammarsjon.se
   Den 320 sidor tjocka boken, med undertiteln ”A tribute to Rockpile”, är godkänd av Rockpile-medlemmarna Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams och innehåller en massa personliga minnen från en mängd olika skribenter (inklusive undertecknad), ögonvittnesskildringar från ett otal konserter och anekdoter om många upplevelser från bandets drygt fyra år tillsammans.
   Vid sidan om Will Birchs förord, diskografier, tidningsklipp, en karriärsammanfattande text finns här också åtskilliga intervjuer med ett antal nyckelpersoner i Rockpile-sfären som väldigt sällan eller aldrig har kommit till tals tidigare. Som turnémanagern Andy Cheeseman och flera inspelningstekniker, bland annat Roger Bechirian.
   Bland kapitlen i boken märks Rockpiles nära samband till Mickey Jupp, initierat skrivet av Mats Zetterberg, och Mats Karlssons kluriga text om Nick Lowes ”Jesus of cool”-skivomslaget och förklarar rykten och myter om en förklädd Dave Edmunds på bild.
   För att beställa bok: Mejla: rikard@hammarsjon.se   Eller sms till 0709920335. 358:- för svenska beställare.
   Det arbetas just nu med en del 2 i historien om Rockpile, ”Play that fast thing one more time – A tribute to Rockpile Part 2”, som förhoppningsvis kommer i början på nästa år.



/ Håkan

ÖREBRO LIVE #97: Tempest 1973

DEN LEGENDARISKA ENGELSKA GRUPPEN Colosseum besökte Örebro för en konsert på Konserthuset i oktober 1971 men bara en månad senare, efter en festivalspelning på Sicilien i Italien, splittrades det jazzrockiga bandet. Trummisen Jon Hiseman var dock snart tillbaka i Örebro med ett nytt band, Tempest, som bildades sommaren 1972.
   Hiseman var något av bandets ledare och den musiker som hade en lång erfarenhet från engelskt musikliv. Sedan mitten av 60-talet hade han spelat i Graham Bond Organisation, där han ersatte Ginger Baker, och fortsatte i bandet bakom Georgie Fame. Några månader 1968 spelade han i John Mayalls Bluesbreakers innan han i september 1968 bildade Colosseum.
   Basist i Tempest var Mark Clarke som också hade spelat i den sista upplagan av Colosseum och hann med ett kort gästspel i Uriah Heep innan Tempest uppstod.
   Sångaren i Tempest, Paul Williams, hade likt Hiseman ett långt CV i den engelska musikhistorien. Han hade egna skifflegrupper på 50-talet, sjöng sedan med Georgie Fame och Alexis Korner och fortsatte sedan i grupper som The Wes Minster Five (där han träffade Hiseman första gången), Zoot Money Big Roll Band, spelade bas i Bluesbreakers en kort tid 1967 och innan Tempest sjöng han i Juicy Lucy.
   Gitarristen Allan Holdsworth var vid den här tidpunkten en ganska orutinerad och oetablerad musiker som i Tempest fick sin stora chans till ett verkligt genombrott. Han hade spelat i jazzfusiongrupper som Sunship och Nucleus och efter Tempest, som han lämnade sommaren 1973, blev han ett stort aktat namn som gitarrist.
   Tempests första album spelades in i november 1972 och i januari 1973, strax innan skivan släpptes, gav sig gruppen ut på sin första turné (till Sverige).
   Innan konserten hade jag fått en provpressning av ”Tempest” så jag var nog mer förberedd än publiken i övrigt. Under ovannämnda Colosseum-konsert var det fullsatt i Konserthuset men Tempest lockade inga större åskådarmassor.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1973.

STRÅLANDE KONSERT AV TEMPEST I ÖREBRO

TEMPEST
Konserthuset 18 januari 1973

JON HISEMANS NYA GRUPP TEMPEST lockade inga större åskådarmassor till Örebro Konserthus på torsdagskvällen. Inspirationen och spelglädjen fanns där trots allt för gruppen bjöd på en strålande konsert. Man kan i stillhet undra om Jon Hiseman någonsin kan misslyckas?
   Tempest har bara på en månad som grupp lyckats samla fyra musiker som med flit och skicklighet ger gruppen en fast stomme. Det finns en del ihåligheter som säkert kommer att fyllas igen med tiden om jag känner Hiseman rätt.
   Klanger finns kvar från Colosseum och var lätt att identifiera men Tempest har ett betydligt mer distinkt sound. Det beror till vissa delar på att Tempest bara har ett soloinstrument, gitarren, och koncentrerar sig kring den. Dessutom är Allan Holdsworth en god gitarrspelare och förvånade säkert många denna kväll. Att från scenens vänstra sida leta sig in i dess centrum och även musikaliskt ju längre konserten pågick.
   För en månad sedan var Allan helt okänd men stod nu tillsammans med de övriga i Tempest framför publiken på Konserthuset som gick dit med Jon Hiseman i huvudet men gick därifrån med Allan Holdsworths blixtrande fingerspel i tankarna.
   Repertoaren, som det så vackert heter, var till största delen hämtade från det kommande albumet. Ska man i detta fall jämföra konsert och skiva skiljer de sig inte så mycket åt. Hos Colosseum var skillnaden större.
   Hos Tempest är det väl endast gitarrsolona som utvidgar låtarnas längd. Dessutom smälter Paul Williams livligt ackompanjerade sång ihop med musiken. En annan sak som Jon Hiseman hittills inte givit ut på skiva är hans obligatoriska och mäktiga konserttrumsolo, För dagen något över tio minuter men minuter fyllda av rytm. Det är ett äventyr att se, som en resa mellan trummor och hihats, cymbaler och gong-gong.

Jon Hiseman: trummor
Paul Williams: sång
Mark Clarke: bas och sång
Allan Holdsworth: gitarr

/ Håkan

TisdagsAkademien (6)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


VECKA EFTER VECKA PÅGÅR VIKTIGA MÖTEN i TisdagsAkademien där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen som vi gemensamt har bestämt, en blandning av artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten har noterats, med en viss eftersläpning, sedan i december på Håkans Pop. Vid fem tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022 och april 2022.
   Redovisningen idag baseras på möten som inträffade sommaren/juni 2021 och framåt, inomhus och utomhus på Stadsträdgården, med intressanta ämnen som bland annat The Band, Laurel Canyon på 60-talet, Cornelis Peps, Blue Note-skivbolaget, John Holm och Marvin Gaye.
   Noteringarna kring varje dokumentär nedan kan tyckas vara lite lösryckta och osammanhängande men är gjorda i samband med visning.






ONCE WERE BROTHERS (1:37 lång, 2019)
Det rutinerade teamet Martin Scorsese/Robbie Robertson har gjort det igen! Ett fantastiskt samarbete med historien om The Band med Robertson som ledsagare med hjälp från många andra artister: Bruce Springsteen, Eric Clapton, Taj Mahal, journalisten Jann Wenner, Ronnie Hawkins, Levon Helm, John Hammond, Peter Gabriel, Van Morrison, Bob Dylan, Dominique Robertson (Robbies fru, numera skilda) och producenten John Simon.
   Filmen inleds med gamla härligt levande bilder på The Band i sin krafts dagar.
   Robbie växte upp i ett indianreservat. Pappan var en gangster, död innan Robbie föddes. Rock'n'roll väckte Robbies intresse för musik i Toronto. Bildade band tidigt tillsammans med sina kompisar. Spelade förband till Ronnie Hawkins & the Hawks som spelade rockabilly. När Hawkins sökte låtar till albumet ”Mr Dynamo” (1958) skrev 15-årige Robbie Robertson sina första låtar, ”Hey Boba Lou” och ”Someone like you”, tillsammans med Hawkins/Magill. Även Levon Helm skrev några låtar på albumet.
   Några autentiska filmbilder med Robbie och Helm inspelade live med Hawkins visas. Robbie sålde sin gitarr och liftade till Arkansas när han blev erbjuden jobbet som gitarrist i The Hawks.
   Historien i filmen förklarar hur Robbie skrev så fantastiska låtar. Alla fem The Band-medlemmarna spelade i The Hawks bakom Hawkins. Repeterade 5 dagar/veckan.
   John Hammond presenterade bandet, som fortfarande hette The Hawks. för Bob Dylan 1965 och började turnera tillsammans. Buanden och kritik från Dylans konservativa publik gjorde att Levon Helm lämnade bandet och ersattes av Mickey Jones på turnén, bland annat i England.
   Woodstock 1967, Helm tillbaka i bandet, i Rick Dankos rosa hus skapades egen musik. I en studio i källaren spelades ”Basement Tapes” in juni-september 1967. Richard Manuel på trummor för Helm var inte tillbaka med bandet förrän i oktober 1967.
   Eric Clapton: ”The Band förändrade mitt liv” och ville bli medlem i bandet.
   Rick Danko bröt nacken i en bilolycka efter första albumet och det förhindrade turné. The Band kom med något nytt i musiken. ”Idag kallas det americana”.
   David Geffen fick The Band att turnera med Dylan igen 1974. Alkoholism i The Band, det gick fort utför för alla utom Robertson och Garth Hudson.
   En bitter Helm vill ändra historien och påstår att han var med och skrev låtarna tillsammans med Robertson. Robbies dåvarande fru Dominique Robertson jobbar med drogrehabilitering numera.
   Men Helm får sin hyllning i slutet på filmen med filmklippet från ”The last waltz” och han sjunger ”The night they drove old dixie down”. En fantastisk version med Levons röst och all energi vid trummorna. En stor final!


ECHO IN THE CANYON (1:22 lång, 2019)
by Andrew Slater
   En hyllning till populärmusiken som kom från LA, Laurel Canyon, i mitten på 60-talet. Detta var när folkmusikens popularitet ökade och Byrds, Beach Boys, Buffalo Springfield, Mamas & Papas och The Association skapade The California Sound.
   Det 12-strängade soundet från en Rickenbacker går som en röd tråd genom filmen. Och Beatles betydelse för musikutvecklingen på USA:s västkust var också viktig.
   Den gamla 1967-filmen ”Model Shop” har stått modell till hela historien, klipp från den filmen varvas med nya aktuella inslag.
   Jakob Dylan är ciceron och han framför många 60-talslåtar tillsammans med bandet EITC Band. Både i studio och live inför publik, ibland mixas versionerna från båda ställena.
   Tom Petty och Jakob inleder filmen i en musikaffär där Petty tar dag i en Rickenbacker och spelar lite märkligt löst men med ett otroligt sound som resultat. Många profiler dyker upp i filmen: John Sebastian, Jackson Browne, Lou Adler, David Crosby, Roger McGuinn, Eric Clapton, Graham Nash, och Stephen Stills (som läspar lite). Regissören Slater citerar Warren Zevon (som har samarbetat med Slater) som någon gång hade sagt att om McGuinn hade dött direkt efter ”Mr Tambourine man” hade han blivit legendarisk.
   Vi får se och höra repetitioner inför konserten. Tom Petty ”Beatles startade folkrocken i Kalifornien”. Byrds påverkades av Beatles, vi får se autentiska bilder när Byrds flyger till London 1965. Även Beach Boys, Brian Wilson lärde sig av George Martin.
   Michelle Phillips (Mamas & Papas) berättar minnen tillsammans med Lou Adler. McGuinn berättar om en låt han skrev tillsammans med Brian Wilson, ”Ding dang”, som mycket riktigt finns med på en senare Beach Boys-platta, ”The Beach Boys love you” (1977).
   Vi får se en karta över Lauren Canyon och genuina bilder från det otroligt fina området. En gammal David Crosby/Byrds-låt, ”What's happening”, framförs av Jakob Dylan och Neil Young.
   Filmen avslutas med texten ”till minnet av Tom Petty”.


ERIC CLAPTON: A man and his music (YouTube, 44:35 lång)
Eric Clapton blev TisdagsAkademiens nästa ämne med två dokumentärer på programmet.
   ”A man and his music” är en kronlogisk, kortfattad och koncentrerad historia om EC:s liv och karriär. Bland annat Yardbirds och vi får se gamla bilder från Richmond.
   Atlantic-chefen Ahmet Ertegun uttalar sig om Clapton och B B King säger: ”Eric är den bästa bluesgitarristen”.
   1963 spelade Yardbirds med Sonny Boy Williamson, bluesmunspelaren. Eric ville spela blues, inte pop, och lämnade Yardbirds.
   Han bodde hos sin mormor och blev förvirrad när hans riktiga mamma dök upp och inte brydde sig.
   Eric var genuint bluesintresserad och när han fick en gitarr, akustisk, satt han och övade hela tiden. Robert Johnson var den störste i hans ögon. Gick på Kingston School of Arts men struntade i skolan, ville bara spela. Så han blev, som 17-åring, avskedad från skolan.
   Sedan blev det John Mayalls Bluesbreakers, ”Clapton is God”-graffitti, och Cream 1966. jazzrockfusion-grupp.
   Mötte Jimi Hendrix och kanske inspirerades han av frisyren, lockig och stort krull.
   Intervju med Jack Bruce. Och även Bobby Whitlock som låter lite drogskadad. Bruce och Ginger Baker, trummisen blev riktiga ovänner. För många egon i den gruppen. Då ville Clapton bli medlem i The Band. Först spelade han med Delaney & Bonnie för att sedan bilda Blind Faith och Clapton började sjunga mer.

ERIC CLAPTON; Life in 12 bars (2:08 lång, 2017)
En djupt personlig och lång dokumentär av regissören Lili Fini Zanuck.
   Inledning: maj 2015 och Eric talar om nyss avlidne BB King. Eric tipsar om albumet ”Live at the Regal” med King.
   Clapton pratar filmen igenom om sitt liv och påstår att han trots allt hade en perfekt barndom. Hans röst vägleder historien i filmen.
   Ett spännande filmklipp när Bob Dylan (förmodligen i London) sitter och ser John Mayalls Bluesbreakers på tv med Clapton på gitarr. Och imponeras av gitarristen.
   Erics första band var The Roosters. Ben Palmer, pianisten, berättar flera gånger i filmen om gamla minnen.
   Yardbirds spelar på Beatles julkonsert 1964 och Clapton tycker Beatles är ”töntar”.
   Möter Jimi Hendrix: ”En surrealistisk hjärna”.
   Cream, Fillmore East i NYC, 40 minuter lång låt som publiken jublade åt. Mycket improvisation.
   BB King: ”Clapton kom och öppnade dörren för svarta bluesmusiker”. ”Han är större än Stones och Beatles”.
   Mycket om Claptons och Pattie Boyds förhållande hit och dit. Fina bilder från Hyde Park 1969, Stevie Winwood sjunger ”Presence of the lord”, Claptons låt.


CORNELIS – dokumentären (Svtplay, 1:29:20 lång, 1997)
Tom Alandh-program, vilket borgar för kvalité. Filmen publicerades tio år efter Cornelis död.
   Riksbuse som blev genial poet och sjöng Bellman som ingen annan och Evert Taube bättre än Taube själv.   
   Inledningen är Cornelis utomhus i snöfall 1977. Stig Claesson beskriver sitt förhållande till Cornelis. Sonen Jack Vreeswijk berättar om arvet: ”Tre bananlådor och skulder”.
   Cornelis föddes 1937 i Amsterdam. ”Idyllisk barndom”. Jack: ”Vresig och stingslig”.
   Cornelis pappa, Kees Vreeswijk, sålde sina tre taxibilar och drog till Sverige. Cornelis lärde sig svenska genom att läsa Fantomen. Första gitarren fick han 1953. Lyssnade på Georges Brassens, Josh White och Leadbelly. Rune Gustafsson berättar: ”Duktig gitarrist”.
   Anders Burman: ”Fraseringen var fantastisk”. ”Vilken blueskänsla”. Oscar Hedlund: ”Fräck poesi”.
   Ann-Louise Hansson: ”Ibland var det för mycket lunch innan föreställning”.
Men på ”Spelman på taket” fungerade det.
   Bodde i Köpenhamn 1984. Inget skivbolag var intresserat. Lämnade Metronome för att alla inkomsterna gick till kronofogden. Fick diabetes men skötte sig inte.


Med kort varsel ändrade vi nästa ”läxa” från skivbolaget Blue Note-dokumentären till den nyss avlidne Peps.

PEPS: Jag har solsken (48 min, 1975)
Utan info, ingen rubrik, inga namn och ingen speaker som låg bakom reportaget kring musikgruppen Peps Blodsband. Ett synnerligen enkelt reportage. Filmat på repetition i Peps hem(?) med hela bandet samlat. Rörigt hemma.
   Brynn Settels, keyboards, verkar vara något av kapellmästare. Bosse Skoglund är säker trummis när blues möter reggae. Delikata gitarrinpass av Peps. Jag listade ut att det var Rolf Alm som spelade bas och dragspel(!). Ännu en gitarrist var kanske Göran Weihs. Även filmat på en konsert på Häktet i Stockholm. Live, känslig sång.


IT MUST SCHWING – historien om Blue Note (1:53 lång, 2018)
Wim Wenders, exekutiv producent
   Massor av jazzmusik och en osannolik historia! Det legendariska skivbolaget Blue Note blev ett hem för musiker som Miles Davis, John Coltrane, Thelonious Monk och Quincy Jones.
   Två tyskar, Alfred Lion och Francis Wolff (fotograf), på flykt skapade bolaget 1939. På en klubb som hette Melody Club... De var judar och flydde från Hitler. En fristad för afrikanska amerikaner undan rasism och fördomar.
   Herbie Hancock, Bud Powell, Freddie Hubbard, Sonny Rollins, och Sheila Jordan berättar.
   Blue Note: musikalisk frihet med snygga grafiska skivomslag. Historisk design av Reid Myles. Stilbildare.
   Januari 1939 startade Blue Note. Boogie woogie blev rock'n'roll. Otäcka bilder i rasismens spår. Monk kallades ”Bubba”. Art Blakey hade fem fruar.
   Sålde bolaget 1965 till Liberty Records.


A skin too few: The days of NICK DRAKE (47:55 lång, 2000)
A film by Jeroen Berkwens
   En ”troubled soul”, problematiskt liv och ett levnadsöde. Stråkarna i arrangemangen ger sorgen ett ansikte.
   Paul Weller: ”Magisk kvalité”
   Flera intervjuer med Nicks syster Gabrielle. Gamla privata filmer. Mamma Molly Drake.
   Nick gick på Cambridge University innan ”Five leaves left” 1969.
   Joe Boyd, producenten, John Wood, teknikern och Robert Kirby, arrangören viktiga för Nick Drakes ”arrangemang” och ett ”bleak lonely sound”
   Nick ville inte turnera. Han var inte som Keith Jarrett som kunde säga till en publik att vara tyst under konsert.
   Engelsk härlig natur i Tanworth-in-Arden. Nick blev alltmer isolerad. Psykiska problem. Skämdes när han återvände hem till föräldriarna. Perfekt illusterrad av regniga fönster i filmen. Han tyckte själv att han hade misslyckats.
   ”Dom säger att jag är ett geni - men jag är inte det”.
   Han var ”depressed”. Nicks hela liv och död var fylld med sentimentalitet.


MILES DAVIS: Birth of the cool (1:54 lång, 2019)
Producer/director Stanley Nelson
   Ännu en gång jazztema i TisdagsAkademien, inget naturlig intresse men ändå intressant. En nästan två timmar lång musikdokumentär om Miles Davis liv och hans musik medstor behållning. Var han, och är han, världens coolaste instrumentalist?
   Utforskning av hans liv och musik med hjälp av Miles egna foton, målningar och filmer. Och i sällskap med kända kollegor som Lee Komnitz, Herbie Hancock och Carlos Santana.
   ”Musiken har varit som en förbannelse”, säger rösten i filmen, som man tror är Miles röst men det är inte så. En härligt viskande röst.
   1926. Född i Alton, Illinois. Pappa, tandläkare. Miles var ”konstig” säger Billy Eckstine. På 52nd Street, NYC, 1944 beskrevs hans musik som ”musical noise”
   Efter en period i Paris kom han tillbaka till NYC, med stort heroinberoende. Hans musik var romantisk utan att vara sentimental.
   1956 fick han en tumör på struphuvudet. 1959 hade han John Coltrane i bandet, fick ta plats. Miles Davis var coolheten förkroppsligad.
   1965 opererade han höften. I bandet hade han Herbie Hancock, 22, och trummisen Tony Williams, 17.
   John & Yoko glimtade förbi i filmen.
   ”Bitches brew” är kanske hans mest kända skiva, ”kosmisk djungelmusik”.


27 juli 2021 är ett viktigt datum i TisdagsAkademiens historia, då fick Akademiledamoten Janne Rindar den briljanta idén att kalla vår sammanslutning för Akademi.


JOHN HOLM: Det finns så många vägar (Svt, 1:06 lång, 2020)
Film av Johan von Sydow, historien om John Holm, Sveriges hemligaste storstjärna.
   Introt från 1990 sjunger John låten ”Det finns så många vägar”. Marie Fredriksson kallar John för ”gudomlig”. Per Gessle och Tomas Andersson Wij pratar om ”Jonte”.
   1976 med kultstatus försvann John Holm från scenen.
   Peter Carlberg, ungdomsvän, berättar om gamla tider. Lasse Ermalm, känd omslagsdesigner, spelade med John Holm tidigt. Han gjorde om slaget till ”Sordin”, John Holms första. Staffan Wermelin var också med tidigt.
   Intervju med Anders Burman: ”självutlämnande röst”, ”rädd att exponera sig offentligt” och ”det är psykiskt”.
   Marie Bergman har bara gott att säga om John Holm. Musikerna Thommie ”Frasse” Nord (Thomas Fransson) och Arne Arvidsson uttalar sig också.
   Om John Holms ljudkänslighet och om hans liv som hypokondriker (”ont i rösten”)
   Programmet avslutades med förklaringen ”kronisk njursjukdom”.


MARVIN GAYE: What's going on (PBS Documentary, 53:11, 2008)
Direected by Sam Pollard.
   Smokey Robinson: ”Troubled man on the inside”.
   Vi får höra Marvin Gayes fantastiska röst när han sjunger och spelar piano.
   Föddes 1939 som Marvin Gay men han la till ett e precis som Sam Cooke. Pappa var präst. En ”strange man” sägs det i filmen.
   Många uttalar sig om Marvin. Han syster Jeanne Gay, Bobby Taylor, Martha Reeves, Mary Wilson, (”so cute”), Mabel John, Kim Weston, Elgie Stover, Lamont Dozier, Gladys Knight, Nick Ashford, Valerie Simpson, och Janie Bradford.
   Gifte sig, 21 år gammal, med skivbolagschefen Berry Gordys syster Anna som var 36 år.
   Hamnade på Motown men han ville inte sjunga ”teenage hits”. Ville få en vit publik, jämförde sig med Frank Sinatra. Men fick hits och kallades ”Prince of Motown”. Duetter med Tammi Terrell som kollapsade på scen, hjärntumör och dog. Till Marvins stora sorg. ”Sheer paranoia”...
   1969/70 började Marvin engagera sig i krig, rasism, inbördeskrig och vi får ännu en gång se de oroliga bilderna från USA, polisbrutalitet mot färgade. Engagemanget gjorde Marvin till en ”different” artist. När han kom till Berry Gordy med materialet till ”What's going on” blev skivbolagschefen rädd poch orolig. Inte konventionella hits direkt. Men Gordy erkänner i dokumentären att det är ”Motowns största album”.
   1972 var det Marvin Gaye Day, första gången som pappa Gay såg Marvin uppträda och blev stolt.
   Marvin flyttade till LA och började med sport, basket och baseball. Äktenskapet med Anna knakade. Mötte Janis Hunter, en tonåring, och blev upp över öronen förälskad. Fick två barn, en son och en dotter.
   Förhandlade om kontraktet med Motown och fick en egen studio och ett eget bolag. Droger, cannabis, kokain kom in i Marvins liv. Skilsmässa från Anna. Spelade in ”Here, my dear” (ingen bra skiva minns jag från 1977) där Anna skulle få copyrightpengar.
   Gifte sig med Janis 1977, skildes 1979. 41 år och nu helt utan pengar och vänner drog han sig tillbaka på Hawaii. ”Divorced from everyone” sa Smokey.
   Drog till England och Belgien men droger, sex och depression skapade bara mer problem. Då fick sexmonstret Marvin en av sina största hits ”Sexual healing”. Marvin Gaye is back! Men turnéerna spårade ur, han klär av sig på scen...
   Augusti 1983 var sista konserten. Sista mars 1984, en dag före Marvin Gayes 45-årsdag. Bråk mellan mor och far slutade med att pappa sköt Marvin Gaye till döds.

/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 3

MAKERIET





Makeriet idag 2022.

Foto: Örebro Stadsarkiv/Walfrid CarlssonÖlhallen Storstugan, Kungsgatan 3, på 40-talet.

Foto: Örebro StadsarkivPå 80-talet med Kungsgrillen till höger om porten till bilparkering.


I mitten på 80-talet kom rockpuben Dr Z efter Kungsgrillen.


När Björnstugan på 90-talet gjorde entré på Kungsgatan 3 utvecklades det musikaliska utbudet i hela huset.


En kort tid (2010/11) huserade Molly Bar på Kungsgatan 3.

FÖR ETT ÅR SEDAN INLEDDE JAG EN SERIE artiklar om axdresser i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. Det blev en sommarföljetong som fortsatte både höst och kommande våren. Och har egentligen inget slut då jag ständigt upplever konserter på nya platser i detta händelserika Örebro. För några veckor sedan fick jag uppleva en riktig konsert på Kungsgatan 3 (Makeriet) för första gången. Jag har väl någon gång på Live at Heart sprungit förbi Makeriet och lite ytligt hört och sett något utan att notera så Lolita Pop blev min riktiga premiär i lokalen.
   Kungsgatan 3 i Örebro har en lång och intressant historia men det var först på 80-talet som musik drog in i huset som idag går under namnet Makeriet. Ändå var det först för några veckor sedan som jag första gången på riktigt upplevde levande musik i lokalen. Men innan det storslagna Makeriet slog upp sina dörrar 2013 har olika verksamheter huserat i lokalerna.
   I det numera kulturminnesskyddade huset, byggt 1875, låg på 40-talet ölhallen Storstugan på adress Kungsgatan 3. I den högra delen av det som nu är Makeriet fanns från 60- till 80-talet Kungsgrillen där man kunde äta grillad kyckling med pommes frites. I de övriga tre butikslokalerna, till vänster om porten som ledde till en parkering på baksidan, fanns på 70-talet optiker, skoaffär och leksaksaffär.
   Musik i huset introducerades i mitten på 80-talet när spanjoren Alberto Capdevila startade rockpuben Dr Z. Han hade haft ett ställe på Mallorca med det namnet. Alberto gav Göran "Gördis" Henriksson hans första jobb som dj, att flera kvällar i veckan under sju-åtta år spela musik på ett ställe utan dansgolv. Det förekom också sporadisk livemusik i lokalen, när grupper fick ställa sig i skyltfönstret och spela. Jag har en liten, men illa dokumenterad, notering att jag upplevde en spelning med Chevy Wardrobe på Dr Z 1987.
   Efter Dr Z förvandlades husets övriga lokaler till Björnstugan, nattklubb med levande musik. Inte heller där upplevde jag någon konventionell konsert fast det legendariska husbandet Rolle & Partajbandet uppträdde regelbundet mellan 1997 och 2002 med cirka 100 till 150 spelningar per år.
   Mot slutet av 00-talet tog Björnstugan-epoken slut. I lokalerna fanns en kort tid (2010/11) Molly Bar innan Tommy Svensson och Jakob Strömberg, som redan ägde O'Learys, kom in 2013, byggde om och utökade hela huset och döpte det till Makeriet.
   Under flera år har fastigheten, med flera olika ägare, genomgått en rejäl förvandling med bland annat en inglasad innergård. Det som tidigare var en lokal kan idag delas in i magasin, grill, vinbar, brasseri, bibliotek och salong med ny ingång från Stallbacken med sina uteplatser.
   Från november 2019 är Pehr Hagerius ny ägare av Makeriet tillsammans med Helen Widlund och Johan Svensson med en allt intensivare satsning på levande musik.

Foto: Jan-Åke "Silja" SiljeströmLolita Pop på Makeriet.

LOLITA POP 13/5 2022 Makeriet

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #98: Freda` 1988

UTAN EGENTLIG MUSIKALISK erfarenhet bildade fyra Gnosjö-killar Freda' redan 1982. Kvartetten utan fast basist, Uno Svenningsson, sång/gitarr, Arne Johansson, gitarr, Mats Johansson, trummor, och Sam Johansson, keyboards, albumdebuterade 1984 med "En människa" och 1986 kom "Välkommen hero". Båda producerades av Dan Sundquist och gavs ut på det kristna skivbolaget Cantio då Freda'-medlemmarna hade religiösa rötter.
   Efter hitlåten "Vindarna" 1987, från andra albumet, och sångaren Uno Svenningssons uppmärksammade duettstämma på en Eva Dahlgren-singel, "Hjärtats ödsliga slag", samma år var klivet in i den konventionella svenska skivbranschen logisk.
   Freda' hamnade på den då populära The Record Station-etiketten där gruppen blev kollegor med just Eva Dahlgren, Mats Ronander, Ratata och Tomas Ledin, Fortfarande var Dan Sundquist gruppens producent och albumet "Tusen eldar" släpptes i oktober 1988. En tveklös succé, sålde över 100 000 ex, som också drog folk till konsertlokalerna under den landsomfattande höstturnén. Fullsatt i Örebro.
   På det albumet använde sig Freda' av fem olika basister men inte han som fick följa med på turnén, Mats "Limbo" Lindberg. Om man lusläser min konsertrecension nedan kan det tyckas att jag har en del invändningar men i det långa perspektivet framträder Freda'-konserten 1988 som en mycket god och positiv upplevelse.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1988.

BARA VÄLGJORT OCH PERFEKT

FREDA'
Café Oscar, Örebro 2 november 1988

GRUPPEN FREDA' FRÅN GNOSJÖ TILLHÖR just nu ett av de fräckaste inslagen i svensk popbransch. De gör suverän musik som är både originell och kommersiellt gångbar och har i Uno Svenningsson landets tveklöst mest intressanta stämma.
   På ett hisnande och nästan otroligt sätt kombinerar Freda' sin kristna livssyn med mänskligt levande musik. En balansgång de klarar galant på skiva.
   Nu är bandet ute på en längre turné där deras välskrivna låtar ska fungera i ett helt annat sammanhang och under helt andra förutsättningar.
   Freda's konsert på det mycket trivsamma Café Oscar i onsdagskväll varför många succé redan innan bandet stod på scen, Själv var jag inte lika övertygad, optimistisk och säker.
   Skulle Unos personliga röst få samma svängrum som på skiva? Skulle deras många fina låtar få ett automatiskt lyft på scen och skulle deras onekligen stora publik hitta till Café Oscar denna kväll?
   Många frågetecken som snart, skulle det visa sig, rätades ut till rejäla utropstecken.
   Det var fullpackat och utsålt (600 personer) och frånsett halva första låten ett välavvägt ljud som var nära nog perfekt.
   Styrkan i Freda's hoppfulla texter, kraftfulla melodier och välgjorda arrangemang underströks ytterligare på konserten som innehöll flest låtar från deras senaste och klart bästa album.
   Precis som på skivan är bredden bandets styrka. Lika självklart som det svängde om deras senaste singlar, "Det måste gå" och "I en annan del av världen", klarade de också av att öka trycket ännu mer i några andra låtar. Plus att deras ballader till hundra procent är fulländade in i varje detalj.
   När en konsert avslutas så imponerande med låtar som "Alltid där", "Svalan" och "Glädjetåg" (visserligen orepeterad) kan jag förlåta gruppens något valpiga framtoning mellan låtarna.
   Det lät alltså bra om Freda's manskap som på turnén utökats med duktige basisten Mats Lindberg. Ändå stod jag och efterlyste det riktigt häpnadsväckande som kunde ha skett om Uno Svenningsson satt sig på en stol med akustisk gitarr och en ensam strålkastare.
   Då hade denna konsert hamnat bland de historiska ögonblicken. Nu minns jag Freda's konsert som "bara" ovanligt välgjord och perfekt.

Uno Svenningsson - sång, gitarr
Arne Johansson - gitarr
Sam Johansson - keyboards
Mats Johansson - trummor
Mats "Limbo" Lindberg - bas

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #99: Ulf Lundell 2002

AV VÄLDIGT FÖRKLARLIGA SKÄL, ULF LUNDELLS genom åren många bra konserter i Örebro, kommer det framöver figurera ett antal mer eller mindre men alltid fantastiska konserter med honom i min 100 konserter långa favoritlista. Mellan 1976 och 2015 genomförde Lundell 23 konserter i Örebro! En 99:e-plats låter kanske blygsamt och lite negativt men faktum är att samtliga konserter på min lista är helt oförglömliga upplevelser på en scen i Örebro.
   Hösten 2002 hade Lundell släppt ännu ett dubbelalbum, ”Club Zebra” som egentligen var alldeles för långt och omfattande, 27 låtar/148 minuter, för att den skulle kunna upplevas som en fantastisk helhet i mitt huvud. Men temat, där Lundell blickar tillbaka till 70-talets rockklubbar, var givetvis intressant och positivt.
   Albumet följdes i vanlig ordning av en turné som inleddes 7 november i Kristinehamn, i Sporthallen, där verklighetens Club Zebra en gång på 70-talet låg, för avslutas i Västerås 20 december.. I mitten på turnén kom Lundell till Örebro och Idrottshuset där en smakfull scendesign mötte publiken. Och musikaliskt bjöds det på en bedövande variation där rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna balladerna blev än mer innerliga.
   Kompet var till stora delar välkänt med klippor som Jerker Odelholm, bas, Janne Bark, gitarr, David Nyström, keyboards, och Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, som hade spelat med Lundell i många år. Dessutom var det premiär för nykomlingarna Jens Frithiof, gitarr, och Marcus Olsson, saxofon/orgel, som den här hösten gjorde sin första turnésväng med Lundell – men inte sista.
   Den här decemberkvällen 2002 fick jag uppleva min längsta Ulf Lundell-konsert, drygt fyra timmar. Men det var inte enbart den groteska konsertlängden som gjorde upplevelsen till en av de bästa med Lundell på scen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 2002.

EN RIKTIGT INSPIRERAD ULF LUNDELL

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 3/12 2002

JA, JAG VET. ROCKMUSIK ÄR INGEN simpel idrottsgren där man hoppar längst, högst, springer fortast eller kastar längst. Men efter Ulf Lundells drygt fyra timmar långa urladdning i Idrottshuset på tisdagskvällen känns det som något historiskt i luften.
   Jag fick inte bara vara med om den förmodligen längsta konserten i mitt liv. Utan jag fick också uppleva en av de bästa Ulf Lundell-konserterna. Men inte bara, absolut inte bara, tack vare den nästan groteskt långa konsertlängden.
   Några minuter efter finalen med ”Rått och romantiskt” kändes det ganska överdoserat. Efter en diger Lundell-repertoar på 36 låtar längtade jag mer efter luft, stillhet och eftertanke än ytterligare en extralåt.
   Men när allt började landa och jag synade mitt anteckningsblock och inte bara fann en fantastiskt intressant setlista. Utan också mängder av delikata detaljer, en riktigt inspirerad Ulf Lundell, många nya spännande livelåtar, några gamla omarrangerade klassiker och en i övrigt berusande konsertmiljö så kan jag inte nog uppskatta uppvisningen på tisdagskvällen.
   Som alltid bjöd Lundell på en spännande inomhus-repertoar med få stabbiga klassiker och desto fler nya låtar från senaste albumet. Nästan hälften av scenrepertoaren var hämtad från senaste skivan.
   En skiva vars tema blickar tillbaka på 70-talets rockklubbar. Och Lundell hade försökt återskapa klubbkänslan med en ytterst smakfull scendesign med jättelika ljuskronor i taket. Inte helt olik den eleganta ”The last waltz” med the Band.

INTE BEHÖVDE JAG BLUNDA MÅNGA sekunder på ”Sextisju, sextisju” för att nästan förflyttas så där 25 år tillbaka i tiden. Med Marcus Olssons saxofon i centrum i en något kaotisk version så ekade det mycket Nature och 77.
   Men en konsert med Ulf Lundell är i allra högsta grad nu och här. För han har aldrig varit mer självsäker på scen. Redan under första konserTtimmen bjöd han upp till dans med en tjej i publiken, gav Örebros alkoholpolitiker en rejäl känga (”En gång kommer även Örebro att gå med i EU”), hetsade publiken till allsång på många låtar och underbara ”Rialto” sjöng han mycket tonsäkert utan gitarr i händerna.
   Konsertupplägget, pendlandet mellan svettiga rocklåtar och lugnare ballader, var annars bekant och familjärt men med hjälp av en pigg men nykter publik var det som om rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna avsnitten blev än mer innerliga.
   Till den positiva känslan bidrog givetvis också bandet, detta rullande och väloljade rock’n roll-maskineri, som elegant men kraftfullt följde Lundell på varje upptåg.
   Och alla melodiska höjdpunkter jag knappt har plats att räkna upp. Den kattmjuka ”Jag saknar dej”, de förföriska karibiskt inspirerade rytmerna i ”Vackra Anita”, la-la-refrängerna i ”Fyra hjul som rullar” och ”Gå ut och var glad”, den underbart sköna övergången från ”Venus & Jupiter” till ”Älska med främlingen” och den totala glädjen i ”S:t Monica”, ”Gott att leva” och ”Rått och romantiskt”.

Ulf Lundell, sång, gitarr och munspel:
Janne Bark, gitarr
Jens Frithiof, gitarr
Jerker Odelholm, bas
Magnus "Norpan" Eriksson, trummor
David Nyström, keyboards
Marcus Olsson, saxofon och orgel

Intro: Club Zebra
Dicks spitfire
Ut ikväll
Förlorad värld
Den stora bilden
Hem till mina rötter igen
Danielas hus
Jag saknar dej
Röd klänning
Vackra Anita
Sextisju, sextisju
Farligt farligt, härligt härligt
Senare år
PAUS
Öppet hela natten
Fyra hjul som rullar
Gå ut och var glad
Den vassa eggen
Coco
Gå upp på klippan
Venus & Jupiter
Älska med främlingen
Rialto
Hon gör mej galen
Chans
Tillsammans vi två
På den andra sidan
S:t Monica
Jag har jobbat för hårt
Kär och galen

Extralåtar:
Gott att leva
Lycklig, lycklig
(Oh la la) Jag vill ha dej
Hela huset skakar
Gott att leva

Extra extralåt:
Rått och romantiskt

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.