Blogginlägg

Tributes: Magnus Lindberg

”Dom som aldrig ger upp – En hyllning till Magnus Lindberg” (Smilodon/Hemifrån/Border, 2022)

SISTA GÅNGEN JAG SÅG MAGNUS LINDBERG uppträda var 15 november 2018, på ett fullpackat Twang i Stockholm. Som vanligt förväxlade Magnus några textrader men det var mycket kärlek i luften den kvällen. Jag slängde några ord med honom efter konserten och önskade honom lycka till innan han tog gitarren och rullväskan och gick upp för trappan till en väntande taxi. Det var sista gången jag såg honom, drygt tre månader senare kom det sorgliga beskedet att sjukdom tagit hans liv.
   Jag har sedan den dagen saknat Magnus mycket både musikaliskt och i personliga möten. Det blev en viss tröst att konstatera att hans sista skiva, ”Magnus Lindbergs skörd” som hade släppts tidigare 2018, också blev hans allra bästa album. Ändå har saknaden av människan Magnus varit stor och minnet av hans musik har varit just fina minnen från förr.
   På det nya hyllningsalbumet ”Dom som aldrig ger upp”, där en mängd svenska artister tolkar Magnus Lindbergs låtskatt, finns det en stor möjlighet att i nutid återknyta kontakten med hans historiska låtmaterial från 1975 och framåt. Jag hör Magnus röst i texterna och jag känner Magnus känslor i arrangemangen fast de framförs av andra artister. Så väl har projektledaren Kjell Andersson lyckats när han har styrt upp skivan, engagerat artister och vid några tillfällen också har producerat musiken.
   Andersson var Magnus största vän i musikbranschen. Under Magnus skivkarriär, som var mer eller mindre sporadisk, fick han ständigt nya chanser hos Kjell och det blev han som manövrerade honom rätt till slut. På Magnus dödsbädd lovade Kjell honom att fortsätta sprida hans musik och det ”samarbetet” fortsätter här och har resulterat i ännu ett praktverk signerat Kjell Andersson som är i nivå med hans tidigare mästerverk som hyllningarna av Cornelis Vreeswijk, Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Andersson har lyckats dubbelt, med både artisturvalet med ibland lite udda konstellationer och låtval, när han med stor och bred känsla pendlat mellan nästan demoavskalade känslor och fullt rockös. Imorgon släpps den här hyllningsskivan men jag har levt med de här inspelningarna i drygt två veckor. Först uppfattade jag helheten som lite spretig i sin mix av hårt och mjukt. Men nu, efter oräkneliga lyssningar, är jag överens med mig själv att det är just blandningen av sött och starkt som är skivans styrka.

I LÅTURVALET, FRÅN LANDSLAGETS ”Hårda år” (1975) till Magnus absolut sista pärla, ”När sekunderna försvinner” (2018), är alla decennier representerade från en skivproduktion som aldrig kan få nog uppmärksamhet. Det har resulterat i många höjdpunkter som imponerar på olika sätt.
   Från Mauro Scoccos inledande ödsliga version av ”Ljusterö” och Sophie Zelmanis sedvanligt smygande sång i ”Då tänker jag lite på dej” till Staffan Hellstrands ekoladdade utbrott i ”Tårar över city” och Anne-Lie Rydés ösiga ”Ljudet av oss två” är det en musikaliskt lång väg. Den senare låten presenteras som ”Producerad av de medverkande” och låter just så stökig och spontan som en sådan kommentar utlovar.
   Bland de andra lite hårdare sekvenserna märks också ovannämnda ”Hårda år” med Lasse Lindbom och Janne Bark där den senare kryddat arrangemanget med några Neil Young-riff. Men roligast är att höra Landslagets gamla fiolspelare Maj-Britt Nicklasson ta ut svängarna.
   Basse Wickman och Dan Hylander (med originalmedlemmarna i Raj Montana Band), som båda tillhör initiativtagarna till hyllningsskivan, och deras bidrag tillhör kategorin poprock och fyller gott och väl sin funktion på skivan. Men när allt kommer omkring tycker jag nog att det är i många av de lugnare momenten som ”Dom som aldrig ger upp” förmedlar de emotionella känslorna allra bäst.
   ”Ingen ska få se mig när jag går” är överraskande välanpassad Pluras stämma, Peter LeMarc gör (knappast överraskande) en underbar version av titellåten kryddad med munspel och trumpet, Louise Hoffstens munspelsdoftande ”Jag har aldrig varit i Memphis”, Toni Holgerssons läckert ödmjuka ”Ser du”, Cecilia Thorngrens, och Carla Jonssons, version av ”När sekunderna försvinner” har en ljuvlig hitpotential och Eric Palmqwists ”I aska” på helt egen hand, heter några av mina favoriter just nu.
   Lars Winnerbäcks deltagande måste väl också nämnas i sammanhanget. ”Röda läppar” fanns tidigt med i hans liverepertoar och det fick upp intresset hos den unga publiken för Magnus Lindberg. Här upprepas liveversionen från 2001. Men den nyinspelade versionen av ”Månsken Peggie” är exklusiv och kan kanske locka yngre skivköpare som överhuvudtaget har all anledning att spetsa öronen för det övervägande intressanta innehållet på ”Dom som aldrig ger upp”.


1. Mauro Scocco – Ljusterö
2. Basse Wickman – Från En Mörk, Mörk Himmel
3. Sophie Zelmani – Då Tänker Jag Lite På Dig
4. Lars Winnerbäck – Månsken Peggie
5. Plura – Ingen Ska Få Se Mig När Jag Går
6. Lindbom, Bark & Niklasson – Hårda År
7. Peter LeMarc – Dom Som Aldrig Ger Upp
8. Basse Wickman – I En Hand
9. Dan Hylander & RMB – Sanningen
10. Louise Hoffsten – Jag Har Aldrig Varit I Memphis
11. Toni Holgersson – Ser Du
12. Cecilia Thorngren & Carla Jonsson – När Sekunderna Försvinner
13. Anna Stadling & Idde Schultz – Då Känns Det Lite Lugnare
14. Anne-Lie Rydé – Ljudet Av Oss Två
15. Staffan Hellstrand – Tårar Över City
16. Eric Palmqwist – I Aska
17. Dan Hylander, Basse Wickman & Mauro Scocco + RMB – Sista Versen Kvar
18. Lars Winnerbäck – Röda Läppar (Live)

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.