Blogginlägg från maj, 2022

ÖREBRO LIVE #96: Ulf Lundell 1999

ÅREN 1998/99 TILLHÖR ULF LUNDELLS skramligaste år som artist och festivalspelningen i Örebro sommaren 1999 är nog det stökigaste jag har upplevt honom överhuvudtaget. Lundell kallade hela sommarturnén för en kommando-raid, med skramligt och brutalt sound som följd, där det inte fanns plats för "Öppna landskap" på en typisk festivalspelning.
   Slottsfestivalen, som 1999 genomförde sin sista upplaga framför slottet i Örebro, hade fått kritik för sin snälla musikaliska framtoning men då kom herr Lundell och flyttade gränserna för vad som kan kallas möjligt på en familjevänlig musikfestival.
   Den här förändringen mot ett kompromisslöst rockande sound hade inletts året innan. Först med albumet ”Slugger”, som släpptes i oktober 1998, som hade en hårt rockig profil. På den följande turnén, november/december 1998, blev det spartanska soundet än mer tydligt. Jag var på premiären i Linköping, ty Örebro fanns inte med på turnéplanen den gången, och kunde inte låta bli att älska denna provokation till konsert. Kompet var minimalt, tre killar på gitarr, bas och trummor, men allt resulterade ändå i en genuint gedigen rockkonsert.
   Till sommaren 1999 hade Lundell ändå utökat kompet med en klaviaturspelare, David Nyström, bredvid det sedan tre år tillbaka stabila kompet med Janne Bark, gitarr, Magnus Norpan Eriksson, trummor, och Jerker Odelholm, bas. Den gamle örebroaren Odelholm blev Lundell trogen längre än de flesta, från 1996 till 2012 med några korta avbrott.
   När Lundell med manskap rusade in på Slottsfestivalens scen kl 21 på kvällen hade han inte uppträtt i Örebro sedan 1994. Det måste anses unikt då Örebro hade varit en säker nedslagsplats på nästan alla turnéer sedan 1976.
   Utomhuskonserten vid Slottet i Örebro sommaren 1999 är väl inte mitt bästa konsertminne med Lundell men ändå en oförglömlig upplevelse.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1999.

LUNDELL STRIMLADE FAMILJEFESTIVALEN I BITAR

ULF LUNDELL
Slottsfestivalen, Örebro 29 juli 1999

OM DET NU ÄR SÅ ATT ÅRETS UPPLAGA AV Slottsfestivalen musikaliskt är en mjäkig familjeangelägenhet, som ungdomarna vill göra gällande, så hade ingen räknat med Ulf Lundell.
   Att smeka medhårs har aldrig varit Lundells signum. Han blir aldrig en folkets man som med kompromisser blir älskad av alla.
   Därför kom han in på stora scenen som en stormvind. Som ett stort elakt blåsvart moln på en annars ljusblå himmel. Där kom han in med fan i blicken och strimlade familjefestivalen i små, små bitar.
   Varför Lundell kallar sommarens turné för en kommando-raid blir helt uppenbart. Det var inledningsvis nästan så att vattnet i vallgraven frös till is av pur förvåning ty dagens Lundell-rock må vara effektiv och skramlig och upprorisk men också lite kylig när den gömmer sig bakom extremt höga decibeltal.
   På inomhusturnén i höstas var det här aggressiva soundet knäckande bra. Under bar himmel i solnedgången framför en festivalpublik, som bland annat har Bo Kaspers som idoler och vill bli road och helst känna igen sig, var det inte lika uppenbar succé.
   För det skramliga oväsen som varit Lundells sound sedan i höstas får via senaste skivan en fortsättning även på denna turné, nu med keyboards åter i kompet. Men klaviaturkillen David Nyström spelade ändå en underordnad roll i Lundell-soundet som var både brötigt och stökigt.
   Och inledningen var också mycket talande för Lundell 99. "Om jag hade henne", pardonlös och uppkäftig boogie i en explosion av rundgång, dist och hög volym.
   Han fortsatte med "Man igen" och "Annalisa" och så långt var det en kommersiellt tuff inledning där publiken nervöst stod och skruvade på sig. Men då kom "Främlingar" och förlöste publikmassorna som sprack upp i ett kollektivt leende.

DET VAR SAMMA KONSERTINTRO SOM I HÖSTAS men sedan är konserten till ungefär 2/3-delar nytt eller nygammalt. Till glädje för regelbundna konsertbesökare som undertecknad. Kul också att se "Främlingar" tillbaka i konsertrepertoaren, "Anna Lisa" är en de bättre låtarna på "Fanzine" och kan nog bli en livefavorit och det nya akustiska arrangemanget på "Danielas hus", som inleddes med en lång monolog om 1977, Prisma, vit martini och Jan Beime, var balsam både för själ och öron när det rockas till höger och vänster.
   Den långa avslutningen på "Den vassa eggen" lyfte låten ännu en nivå. Som redan nämnts målar årets Lundell övervägande med kraftiga och tydliga streck. Och i övervägande grälla färger och det slutliga konstverket kan bara uppfattas som brutalt med få detaljer.
   Till den bilden har kompgruppen en stor del. Fyra man, som förutom evigt skuttande Janne Bark, som jobbar med små medel och därmed till sin fulla rätt kan jämföras med Crazy Horse.
   I den lite begränsade atmosfären känns det befriande att "Hon gör mig galen", som så genialt kombinerar skönhet och styrka, långtidsparkerat i Lundells repertoar. Som numera inleds med ett smakfullt inspelat köravsnitt innan Janne Barks mandolin tar vid. Trots Lundells vid det laget lätt sargade röst och publikens halvdana allsång var det kvällens höjdpunkt.
   Begränsad var också tiden Lundell var på scen för 23.00 skulle det vara tyst. Och tyst blev det till publikens stora missnöje. Ingen "Öppna landskap" som vanligtvis brukar vara den riktiga slutpunkten.
   Den förkortade konserten fick till följd att Örebropubliken också gick miste om "Skyll på stjärnorna", "När jag kysser havet" och "Lycklig, lycklig", som varit obligatoriska hela sommaren, men personligen gråter jag inte för det.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Magnus "Norpan" Eriksson: trummor, piano och sång
Jerker Odelholm: bas och sång
Janne Bark: gitarr och sång
David Nyström: keyboards

Om jag hade henne
Man igen
Annalisa
Främlingar
Den vassa eggen
Danielas hus
Stackars Jack
Folket bygger landet
Ärrad och bränd
Den natt som aldrig dagas
I kvinnors ögon
Hon gör mej galen
Förlorad värld
Chans
Gott att leva
Älskling
Kär och galen

/ Håkan

Alan White (1949-2022)

TRUMMISEN ALAN WHITE VAR NOG MEST KÄND som medlem i gruppen Yes, där han fram till sin död hade spelat sedan 1972, men hans karriär innehöll än mer anmärkningsvärda insatser i rockhistorien. Flera år innan Yes-äventyret blev han en viktig del i kretsen av musiker runt Beatles-medlemmarna.
   Alan White, född i nordöstra England, började försörja sig tidigt som trummis och sökte sig då till närliggande metropolen Newcastle. Där träffade Alan likasinnade musiker som hade spelat med före detta Animals-medlemmen Alan Price. Happy Magazine var Alan Whites första professionella grupp, gav ut flera singlar producerade av Price, som med nye sångaren Graham Bell bytte namn till Griffin som vid en spelning hösten 1969 råkar ha John Lennon i publiken som blir imponerad av trummisen – 20-årige Alan White.
   I september 1969 får John Lennon ett erbjudande om en spelning under gruppnamnet The Plastic Ono Band på festivalen The Toronto Rock and Roll Revival. En dag(!) senare har Lennon plockat ihop ett band med Eric Clapton, basisten Klaus Voormann och sin nye favorit Alan White på trummor. Den bristfälligt repeterade spelningen resulterade i ett livealbum, ”Live peace in Toronto”, och Whites entré i den inre Beatles-sfären var ett faktum.
   White börjar figurera i skivstudion med Beatles-relaterade artister som Billy Preston, Gary Wright, Jackie Lomax och Doris Troy, spelar ännu en gång live med Lennon på Lyceum i London (en inspelning som hamnar på ”Some time in New York City”) och blir en regelbunden gäst på skivinspelningar med John Lennon och George Harrison.
   White blev ännu en gång snabbinkallad till studion där Lennon med Phil Spector som producent spelade in ”Instant karma!” med ett sound där just trummorna är framträdande, en fantastisk singel! Av bara farten spelar Alan också på nästa Lennon-singel, ”Power to the people”, och på flera låtar på ”Imagine”-albumet, bland annat titellåten, ”Give some truth” och ”Jealous guy”.
   Men först är White en av flera trummisar på George Harrisons mastodontverk ”All things must pass”, bland annat på låtarna ”I'd have you anytime” och ”If not for you”.
   Mitt i den vevan av Beatles-relaterade skivinspelningar blev Alan White 1972 ny trummis i engelska rockgruppen Yes där han ersatte originaltrummisen Bill Bruford. Hans debut med Yes på skiva blir trippellivealbumet ”Yessongs” (1973) och från studioalbumet ”Tales from the topographic oceans” (1973) och framåt blev Alan White trogen sitt Yes genom många medlemsförändringar.
   På 70-talet var jag, bland mycket annat, en stor beundrare av Yes och fick nöjet att 1977 uppleva gruppen live på Scandinavium i Göteborg. Min fascination av gruppen gjorde att jag under 1975/76 även intresserade mig för gruppmedlemmarnas soloskivor. Vilket betyder att jag i skivhyllorna har Alan Whites album ”Ramshackled” (1976), ett visuellt snyggt vitt skivomslag men musikaliskt har jag idag vissa svårigheter att ta mig igenom skivan. Jazzrock av det ganska otyglade sättet men det är lite trevligt att han valde att göra skivan med sina gamla kompisar från The Happy Magazine, killar som Peter Kirtley, Colin Gibson och Kenny Craddock.
   Alan White avled i torsdags, 26 maj 2022, efter en kort tids sjukdom.

/ Håkan

Nick Lowe: Nej, men vad är det här?

- Har jag gjort allt det här? En förvånad Nick Lowe läser om sin och Rockpiles historia i boken ”Crawling from the wreckage”. En bok som fortfarande går att beställa.


NU FINNS DET NYA BÖCKER PÅ LAGRET. Den svenskproducerade boken på engelska, ”Crawling from the wreckage” om gruppen ROCKPILES historia, går fortfarande att beställa från utgivaren Labour Of Love Publications.
   De 600 numrerade böckerna i den första upplagan av den 1,6 kg tunga boken, som uppmärksammades stort när den ursprungligen publicerades i december förra året, är sedan länge slut. Vilket gjort det möjligt att trycka upp en ny upplaga som går att beställa direkt från Rikard Bengtsson: rikard@hammarsjon.se
   Den 320 sidor tjocka boken, med undertiteln ”A tribute to Rockpile”, är godkänd av Rockpile-medlemmarna Nick Lowe, Billy Bremner och Terry Williams och innehåller en massa personliga minnen från en mängd olika skribenter (inklusive undertecknad), ögonvittnesskildringar från ett otal konserter och anekdoter om många upplevelser från bandets drygt fyra år tillsammans.
   Vid sidan om Will Birchs förord, diskografier, tidningsklipp, en karriärsammanfattande text finns här också åtskilliga intervjuer med ett antal nyckelpersoner i Rockpile-sfären som väldigt sällan eller aldrig har kommit till tals tidigare. Som turnémanagern Andy Cheeseman och flera inspelningstekniker, bland annat Roger Bechirian.
   Bland kapitlen i boken märks Rockpiles nära samband till Mickey Jupp, initierat skrivet av Mats Zetterberg, och Mats Karlssons kluriga text om Nick Lowes ”Jesus of cool”-skivomslaget och förklarar rykten och myter om en förklädd Dave Edmunds på bild.
   För att beställa bok: Mejla: rikard@hammarsjon.se   Eller sms till 0709920335. 358:- för svenska beställare.
   Det arbetas just nu med en del 2 i historien om Rockpile, ”Play that fast thing one more time – A tribute to Rockpile Part 2”, som förhoppningsvis kommer i början på nästa år.



/ Håkan

ÖREBRO LIVE #97: Tempest 1973

DEN LEGENDARISKA ENGELSKA GRUPPEN Colosseum besökte Örebro för en konsert på Konserthuset i oktober 1971 men bara en månad senare, efter en festivalspelning på Sicilien i Italien, splittrades det jazzrockiga bandet. Trummisen Jon Hiseman var dock snart tillbaka i Örebro med ett nytt band, Tempest, som bildades sommaren 1972.
   Hiseman var något av bandets ledare och den musiker som hade en lång erfarenhet från engelskt musikliv. Sedan mitten av 60-talet hade han spelat i Graham Bond Organisation, där han ersatte Ginger Baker, och fortsatte i bandet bakom Georgie Fame. Några månader 1968 spelade han i John Mayalls Bluesbreakers innan han i september 1968 bildade Colosseum.
   Basist i Tempest var Mark Clarke som också hade spelat i den sista upplagan av Colosseum och hann med ett kort gästspel i Uriah Heep innan Tempest uppstod.
   Sångaren i Tempest, Paul Williams, hade likt Hiseman ett långt CV i den engelska musikhistorien. Han hade egna skifflegrupper på 50-talet, sjöng sedan med Georgie Fame och Alexis Korner och fortsatte sedan i grupper som The Wes Minster Five (där han träffade Hiseman första gången), Zoot Money Big Roll Band, spelade bas i Bluesbreakers en kort tid 1967 och innan Tempest sjöng han i Juicy Lucy.
   Gitarristen Allan Holdsworth var vid den här tidpunkten en ganska orutinerad och oetablerad musiker som i Tempest fick sin stora chans till ett verkligt genombrott. Han hade spelat i jazzfusiongrupper som Sunship och Nucleus och efter Tempest, som han lämnade sommaren 1973, blev han ett stort aktat namn som gitarrist.
   Tempests första album spelades in i november 1972 och i januari 1973, strax innan skivan släpptes, gav sig gruppen ut på sin första turné (till Sverige).
   Innan konserten hade jag fått en provpressning av ”Tempest” så jag var nog mer förberedd än publiken i övrigt. Under ovannämnda Colosseum-konsert var det fullsatt i Konserthuset men Tempest lockade inga större åskådarmassor.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1973.

STRÅLANDE KONSERT AV TEMPEST I ÖREBRO

TEMPEST
Konserthuset 18 januari 1973

JON HISEMANS NYA GRUPP TEMPEST lockade inga större åskådarmassor till Örebro Konserthus på torsdagskvällen. Inspirationen och spelglädjen fanns där trots allt för gruppen bjöd på en strålande konsert. Man kan i stillhet undra om Jon Hiseman någonsin kan misslyckas?
   Tempest har bara på en månad som grupp lyckats samla fyra musiker som med flit och skicklighet ger gruppen en fast stomme. Det finns en del ihåligheter som säkert kommer att fyllas igen med tiden om jag känner Hiseman rätt.
   Klanger finns kvar från Colosseum och var lätt att identifiera men Tempest har ett betydligt mer distinkt sound. Det beror till vissa delar på att Tempest bara har ett soloinstrument, gitarren, och koncentrerar sig kring den. Dessutom är Allan Holdsworth en god gitarrspelare och förvånade säkert många denna kväll. Att från scenens vänstra sida leta sig in i dess centrum och även musikaliskt ju längre konserten pågick.
   För en månad sedan var Allan helt okänd men stod nu tillsammans med de övriga i Tempest framför publiken på Konserthuset som gick dit med Jon Hiseman i huvudet men gick därifrån med Allan Holdsworths blixtrande fingerspel i tankarna.
   Repertoaren, som det så vackert heter, var till största delen hämtade från det kommande albumet. Ska man i detta fall jämföra konsert och skiva skiljer de sig inte så mycket åt. Hos Colosseum var skillnaden större.
   Hos Tempest är det väl endast gitarrsolona som utvidgar låtarnas längd. Dessutom smälter Paul Williams livligt ackompanjerade sång ihop med musiken. En annan sak som Jon Hiseman hittills inte givit ut på skiva är hans obligatoriska och mäktiga konserttrumsolo, För dagen något över tio minuter men minuter fyllda av rytm. Det är ett äventyr att se, som en resa mellan trummor och hihats, cymbaler och gong-gong.

Jon Hiseman: trummor
Paul Williams: sång
Mark Clarke: bas och sång
Allan Holdsworth: gitarr

/ Håkan

TisdagsAkademien (6)

TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


VECKA EFTER VECKA PÅGÅR VIKTIGA MÖTEN i TisdagsAkademien där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen som vi gemensamt har bestämt, en blandning av artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten har noterats, med en viss eftersläpning, sedan i december på Håkans Pop. Vid fem tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022 och april 2022.
   Redovisningen idag baseras på möten som inträffade sommaren/juni 2021 och framåt, inomhus och utomhus på Stadsträdgården, med intressanta ämnen som bland annat The Band, Laurel Canyon på 60-talet, Cornelis Peps, Blue Note-skivbolaget, John Holm och Marvin Gaye.
   Noteringarna kring varje dokumentär nedan kan tyckas vara lite lösryckta och osammanhängande men är gjorda i samband med visning.






ONCE WERE BROTHERS (1:37 lång, 2019)
Det rutinerade teamet Martin Scorsese/Robbie Robertson har gjort det igen! Ett fantastiskt samarbete med historien om The Band med Robertson som ledsagare med hjälp från många andra artister: Bruce Springsteen, Eric Clapton, Taj Mahal, journalisten Jann Wenner, Ronnie Hawkins, Levon Helm, John Hammond, Peter Gabriel, Van Morrison, Bob Dylan, Dominique Robertson (Robbies fru, numera skilda) och producenten John Simon.
   Filmen inleds med gamla härligt levande bilder på The Band i sin krafts dagar.
   Robbie växte upp i ett indianreservat. Pappan var en gangster, död innan Robbie föddes. Rock'n'roll väckte Robbies intresse för musik i Toronto. Bildade band tidigt tillsammans med sina kompisar. Spelade förband till Ronnie Hawkins & the Hawks som spelade rockabilly. När Hawkins sökte låtar till albumet ”Mr Dynamo” (1958) skrev 15-årige Robbie Robertson sina första låtar, ”Hey Boba Lou” och ”Someone like you”, tillsammans med Hawkins/Magill. Även Levon Helm skrev några låtar på albumet.
   Några autentiska filmbilder med Robbie och Helm inspelade live med Hawkins visas. Robbie sålde sin gitarr och liftade till Arkansas när han blev erbjuden jobbet som gitarrist i The Hawks.
   Historien i filmen förklarar hur Robbie skrev så fantastiska låtar. Alla fem The Band-medlemmarna spelade i The Hawks bakom Hawkins. Repeterade 5 dagar/veckan.
   John Hammond presenterade bandet, som fortfarande hette The Hawks. för Bob Dylan 1965 och började turnera tillsammans. Buanden och kritik från Dylans konservativa publik gjorde att Levon Helm lämnade bandet och ersattes av Mickey Jones på turnén, bland annat i England.
   Woodstock 1967, Helm tillbaka i bandet, i Rick Dankos rosa hus skapades egen musik. I en studio i källaren spelades ”Basement Tapes” in juni-september 1967. Richard Manuel på trummor för Helm var inte tillbaka med bandet förrän i oktober 1967.
   Eric Clapton: ”The Band förändrade mitt liv” och ville bli medlem i bandet.
   Rick Danko bröt nacken i en bilolycka efter första albumet och det förhindrade turné. The Band kom med något nytt i musiken. ”Idag kallas det americana”.
   David Geffen fick The Band att turnera med Dylan igen 1974. Alkoholism i The Band, det gick fort utför för alla utom Robertson och Garth Hudson.
   En bitter Helm vill ändra historien och påstår att han var med och skrev låtarna tillsammans med Robertson. Robbies dåvarande fru Dominique Robertson jobbar med drogrehabilitering numera.
   Men Helm får sin hyllning i slutet på filmen med filmklippet från ”The last waltz” och han sjunger ”The night they drove old dixie down”. En fantastisk version med Levons röst och all energi vid trummorna. En stor final!


ECHO IN THE CANYON (1:22 lång, 2019)
by Andrew Slater
   En hyllning till populärmusiken som kom från LA, Laurel Canyon, i mitten på 60-talet. Detta var när folkmusikens popularitet ökade och Byrds, Beach Boys, Buffalo Springfield, Mamas & Papas och The Association skapade The California Sound.
   Det 12-strängade soundet från en Rickenbacker går som en röd tråd genom filmen. Och Beatles betydelse för musikutvecklingen på USA:s västkust var också viktig.
   Den gamla 1967-filmen ”Model Shop” har stått modell till hela historien, klipp från den filmen varvas med nya aktuella inslag.
   Jakob Dylan är ciceron och han framför många 60-talslåtar tillsammans med bandet EITC Band. Både i studio och live inför publik, ibland mixas versionerna från båda ställena.
   Tom Petty och Jakob inleder filmen i en musikaffär där Petty tar dag i en Rickenbacker och spelar lite märkligt löst men med ett otroligt sound som resultat. Många profiler dyker upp i filmen: John Sebastian, Jackson Browne, Lou Adler, David Crosby, Roger McGuinn, Eric Clapton, Graham Nash, och Stephen Stills (som läspar lite). Regissören Slater citerar Warren Zevon (som har samarbetat med Slater) som någon gång hade sagt att om McGuinn hade dött direkt efter ”Mr Tambourine man” hade han blivit legendarisk.
   Vi får se och höra repetitioner inför konserten. Tom Petty ”Beatles startade folkrocken i Kalifornien”. Byrds påverkades av Beatles, vi får se autentiska bilder när Byrds flyger till London 1965. Även Beach Boys, Brian Wilson lärde sig av George Martin.
   Michelle Phillips (Mamas & Papas) berättar minnen tillsammans med Lou Adler. McGuinn berättar om en låt han skrev tillsammans med Brian Wilson, ”Ding dang”, som mycket riktigt finns med på en senare Beach Boys-platta, ”The Beach Boys love you” (1977).
   Vi får se en karta över Lauren Canyon och genuina bilder från det otroligt fina området. En gammal David Crosby/Byrds-låt, ”What's happening”, framförs av Jakob Dylan och Neil Young.
   Filmen avslutas med texten ”till minnet av Tom Petty”.


ERIC CLAPTON: A man and his music (YouTube, 44:35 lång)
Eric Clapton blev TisdagsAkademiens nästa ämne med två dokumentärer på programmet.
   ”A man and his music” är en kronlogisk, kortfattad och koncentrerad historia om EC:s liv och karriär. Bland annat Yardbirds och vi får se gamla bilder från Richmond.
   Atlantic-chefen Ahmet Ertegun uttalar sig om Clapton och B B King säger: ”Eric är den bästa bluesgitarristen”.
   1963 spelade Yardbirds med Sonny Boy Williamson, bluesmunspelaren. Eric ville spela blues, inte pop, och lämnade Yardbirds.
   Han bodde hos sin mormor och blev förvirrad när hans riktiga mamma dök upp och inte brydde sig.
   Eric var genuint bluesintresserad och när han fick en gitarr, akustisk, satt han och övade hela tiden. Robert Johnson var den störste i hans ögon. Gick på Kingston School of Arts men struntade i skolan, ville bara spela. Så han blev, som 17-åring, avskedad från skolan.
   Sedan blev det John Mayalls Bluesbreakers, ”Clapton is God”-graffitti, och Cream 1966. jazzrockfusion-grupp.
   Mötte Jimi Hendrix och kanske inspirerades han av frisyren, lockig och stort krull.
   Intervju med Jack Bruce. Och även Bobby Whitlock som låter lite drogskadad. Bruce och Ginger Baker, trummisen blev riktiga ovänner. För många egon i den gruppen. Då ville Clapton bli medlem i The Band. Först spelade han med Delaney & Bonnie för att sedan bilda Blind Faith och Clapton började sjunga mer.

ERIC CLAPTON; Life in 12 bars (2:08 lång, 2017)
En djupt personlig och lång dokumentär av regissören Lili Fini Zanuck.
   Inledning: maj 2015 och Eric talar om nyss avlidne BB King. Eric tipsar om albumet ”Live at the Regal” med King.
   Clapton pratar filmen igenom om sitt liv och påstår att han trots allt hade en perfekt barndom. Hans röst vägleder historien i filmen.
   Ett spännande filmklipp när Bob Dylan (förmodligen i London) sitter och ser John Mayalls Bluesbreakers på tv med Clapton på gitarr. Och imponeras av gitarristen.
   Erics första band var The Roosters. Ben Palmer, pianisten, berättar flera gånger i filmen om gamla minnen.
   Yardbirds spelar på Beatles julkonsert 1964 och Clapton tycker Beatles är ”töntar”.
   Möter Jimi Hendrix: ”En surrealistisk hjärna”.
   Cream, Fillmore East i NYC, 40 minuter lång låt som publiken jublade åt. Mycket improvisation.
   BB King: ”Clapton kom och öppnade dörren för svarta bluesmusiker”. ”Han är större än Stones och Beatles”.
   Mycket om Claptons och Pattie Boyds förhållande hit och dit. Fina bilder från Hyde Park 1969, Stevie Winwood sjunger ”Presence of the lord”, Claptons låt.


CORNELIS – dokumentären (Svtplay, 1:29:20 lång, 1997)
Tom Alandh-program, vilket borgar för kvalité. Filmen publicerades tio år efter Cornelis död.
   Riksbuse som blev genial poet och sjöng Bellman som ingen annan och Evert Taube bättre än Taube själv.   
   Inledningen är Cornelis utomhus i snöfall 1977. Stig Claesson beskriver sitt förhållande till Cornelis. Sonen Jack Vreeswijk berättar om arvet: ”Tre bananlådor och skulder”.
   Cornelis föddes 1937 i Amsterdam. ”Idyllisk barndom”. Jack: ”Vresig och stingslig”.
   Cornelis pappa, Kees Vreeswijk, sålde sina tre taxibilar och drog till Sverige. Cornelis lärde sig svenska genom att läsa Fantomen. Första gitarren fick han 1953. Lyssnade på Georges Brassens, Josh White och Leadbelly. Rune Gustafsson berättar: ”Duktig gitarrist”.
   Anders Burman: ”Fraseringen var fantastisk”. ”Vilken blueskänsla”. Oscar Hedlund: ”Fräck poesi”.
   Ann-Louise Hansson: ”Ibland var det för mycket lunch innan föreställning”.
Men på ”Spelman på taket” fungerade det.
   Bodde i Köpenhamn 1984. Inget skivbolag var intresserat. Lämnade Metronome för att alla inkomsterna gick till kronofogden. Fick diabetes men skötte sig inte.


Med kort varsel ändrade vi nästa ”läxa” från skivbolaget Blue Note-dokumentären till den nyss avlidne Peps.

PEPS: Jag har solsken (48 min, 1975)
Utan info, ingen rubrik, inga namn och ingen speaker som låg bakom reportaget kring musikgruppen Peps Blodsband. Ett synnerligen enkelt reportage. Filmat på repetition i Peps hem(?) med hela bandet samlat. Rörigt hemma.
   Brynn Settels, keyboards, verkar vara något av kapellmästare. Bosse Skoglund är säker trummis när blues möter reggae. Delikata gitarrinpass av Peps. Jag listade ut att det var Rolf Alm som spelade bas och dragspel(!). Ännu en gitarrist var kanske Göran Weihs. Även filmat på en konsert på Häktet i Stockholm. Live, känslig sång.


IT MUST SCHWING – historien om Blue Note (1:53 lång, 2018)
Wim Wenders, exekutiv producent
   Massor av jazzmusik och en osannolik historia! Det legendariska skivbolaget Blue Note blev ett hem för musiker som Miles Davis, John Coltrane, Thelonious Monk och Quincy Jones.
   Två tyskar, Alfred Lion och Francis Wolff (fotograf), på flykt skapade bolaget 1939. På en klubb som hette Melody Club... De var judar och flydde från Hitler. En fristad för afrikanska amerikaner undan rasism och fördomar.
   Herbie Hancock, Bud Powell, Freddie Hubbard, Sonny Rollins, och Sheila Jordan berättar.
   Blue Note: musikalisk frihet med snygga grafiska skivomslag. Historisk design av Reid Myles. Stilbildare.
   Januari 1939 startade Blue Note. Boogie woogie blev rock'n'roll. Otäcka bilder i rasismens spår. Monk kallades ”Bubba”. Art Blakey hade fem fruar.
   Sålde bolaget 1965 till Liberty Records.


A skin too few: The days of NICK DRAKE (47:55 lång, 2000)
A film by Jeroen Berkwens
   En ”troubled soul”, problematiskt liv och ett levnadsöde. Stråkarna i arrangemangen ger sorgen ett ansikte.
   Paul Weller: ”Magisk kvalité”
   Flera intervjuer med Nicks syster Gabrielle. Gamla privata filmer. Mamma Molly Drake.
   Nick gick på Cambridge University innan ”Five leaves left” 1969.
   Joe Boyd, producenten, John Wood, teknikern och Robert Kirby, arrangören viktiga för Nick Drakes ”arrangemang” och ett ”bleak lonely sound”
   Nick ville inte turnera. Han var inte som Keith Jarrett som kunde säga till en publik att vara tyst under konsert.
   Engelsk härlig natur i Tanworth-in-Arden. Nick blev alltmer isolerad. Psykiska problem. Skämdes när han återvände hem till föräldriarna. Perfekt illusterrad av regniga fönster i filmen. Han tyckte själv att han hade misslyckats.
   ”Dom säger att jag är ett geni - men jag är inte det”.
   Han var ”depressed”. Nicks hela liv och död var fylld med sentimentalitet.


MILES DAVIS: Birth of the cool (1:54 lång, 2019)
Producer/director Stanley Nelson
   Ännu en gång jazztema i TisdagsAkademien, inget naturlig intresse men ändå intressant. En nästan två timmar lång musikdokumentär om Miles Davis liv och hans musik medstor behållning. Var han, och är han, världens coolaste instrumentalist?
   Utforskning av hans liv och musik med hjälp av Miles egna foton, målningar och filmer. Och i sällskap med kända kollegor som Lee Komnitz, Herbie Hancock och Carlos Santana.
   ”Musiken har varit som en förbannelse”, säger rösten i filmen, som man tror är Miles röst men det är inte så. En härligt viskande röst.
   1926. Född i Alton, Illinois. Pappa, tandläkare. Miles var ”konstig” säger Billy Eckstine. På 52nd Street, NYC, 1944 beskrevs hans musik som ”musical noise”
   Efter en period i Paris kom han tillbaka till NYC, med stort heroinberoende. Hans musik var romantisk utan att vara sentimental.
   1956 fick han en tumör på struphuvudet. 1959 hade han John Coltrane i bandet, fick ta plats. Miles Davis var coolheten förkroppsligad.
   1965 opererade han höften. I bandet hade han Herbie Hancock, 22, och trummisen Tony Williams, 17.
   John & Yoko glimtade förbi i filmen.
   ”Bitches brew” är kanske hans mest kända skiva, ”kosmisk djungelmusik”.


27 juli 2021 är ett viktigt datum i TisdagsAkademiens historia, då fick Akademiledamoten Janne Rindar den briljanta idén att kalla vår sammanslutning för Akademi.


JOHN HOLM: Det finns så många vägar (Svt, 1:06 lång, 2020)
Film av Johan von Sydow, historien om John Holm, Sveriges hemligaste storstjärna.
   Introt från 1990 sjunger John låten ”Det finns så många vägar”. Marie Fredriksson kallar John för ”gudomlig”. Per Gessle och Tomas Andersson Wij pratar om ”Jonte”.
   1976 med kultstatus försvann John Holm från scenen.
   Peter Carlberg, ungdomsvän, berättar om gamla tider. Lasse Ermalm, känd omslagsdesigner, spelade med John Holm tidigt. Han gjorde om slaget till ”Sordin”, John Holms första. Staffan Wermelin var också med tidigt.
   Intervju med Anders Burman: ”självutlämnande röst”, ”rädd att exponera sig offentligt” och ”det är psykiskt”.
   Marie Bergman har bara gott att säga om John Holm. Musikerna Thommie ”Frasse” Nord (Thomas Fransson) och Arne Arvidsson uttalar sig också.
   Om John Holms ljudkänslighet och om hans liv som hypokondriker (”ont i rösten”)
   Programmet avslutades med förklaringen ”kronisk njursjukdom”.


MARVIN GAYE: What's going on (PBS Documentary, 53:11, 2008)
Direected by Sam Pollard.
   Smokey Robinson: ”Troubled man on the inside”.
   Vi får höra Marvin Gayes fantastiska röst när han sjunger och spelar piano.
   Föddes 1939 som Marvin Gay men han la till ett e precis som Sam Cooke. Pappa var präst. En ”strange man” sägs det i filmen.
   Många uttalar sig om Marvin. Han syster Jeanne Gay, Bobby Taylor, Martha Reeves, Mary Wilson, (”so cute”), Mabel John, Kim Weston, Elgie Stover, Lamont Dozier, Gladys Knight, Nick Ashford, Valerie Simpson, och Janie Bradford.
   Gifte sig, 21 år gammal, med skivbolagschefen Berry Gordys syster Anna som var 36 år.
   Hamnade på Motown men han ville inte sjunga ”teenage hits”. Ville få en vit publik, jämförde sig med Frank Sinatra. Men fick hits och kallades ”Prince of Motown”. Duetter med Tammi Terrell som kollapsade på scen, hjärntumör och dog. Till Marvins stora sorg. ”Sheer paranoia”...
   1969/70 började Marvin engagera sig i krig, rasism, inbördeskrig och vi får ännu en gång se de oroliga bilderna från USA, polisbrutalitet mot färgade. Engagemanget gjorde Marvin till en ”different” artist. När han kom till Berry Gordy med materialet till ”What's going on” blev skivbolagschefen rädd poch orolig. Inte konventionella hits direkt. Men Gordy erkänner i dokumentären att det är ”Motowns största album”.
   1972 var det Marvin Gaye Day, första gången som pappa Gay såg Marvin uppträda och blev stolt.
   Marvin flyttade till LA och började med sport, basket och baseball. Äktenskapet med Anna knakade. Mötte Janis Hunter, en tonåring, och blev upp över öronen förälskad. Fick två barn, en son och en dotter.
   Förhandlade om kontraktet med Motown och fick en egen studio och ett eget bolag. Droger, cannabis, kokain kom in i Marvins liv. Skilsmässa från Anna. Spelade in ”Here, my dear” (ingen bra skiva minns jag från 1977) där Anna skulle få copyrightpengar.
   Gifte sig med Janis 1977, skildes 1979. 41 år och nu helt utan pengar och vänner drog han sig tillbaka på Hawaii. ”Divorced from everyone” sa Smokey.
   Drog till England och Belgien men droger, sex och depression skapade bara mer problem. Då fick sexmonstret Marvin en av sina största hits ”Sexual healing”. Marvin Gaye is back! Men turnéerna spårade ur, han klär av sig på scen...
   Augusti 1983 var sista konserten. Sista mars 1984, en dag före Marvin Gayes 45-årsdag. Bråk mellan mor och far slutade med att pappa sköt Marvin Gaye till döds.

/ Håkan

Örebro: Kungsgatan 3

MAKERIET





Makeriet idag 2022.

Foto: Örebro Stadsarkiv/Walfrid CarlssonÖlhallen Storstugan, Kungsgatan 3, på 40-talet.

Foto: Örebro StadsarkivPå 80-talet med Kungsgrillen till höger om porten till bilparkering.


I mitten på 80-talet kom rockpuben Dr Z efter Kungsgrillen.


När Björnstugan på 90-talet gjorde entré på Kungsgatan 3 utvecklades det musikaliska utbudet i hela huset.


En kort tid (2010/11) huserade Molly Bar på Kungsgatan 3.

FÖR ETT ÅR SEDAN INLEDDE JAG EN SERIE artiklar om axdresser i Örebro där jag genom åren har upplevt konserter. Det blev en sommarföljetong som fortsatte både höst och kommande våren. Och har egentligen inget slut då jag ständigt upplever konserter på nya platser i detta händelserika Örebro. För några veckor sedan fick jag uppleva en riktig konsert på Kungsgatan 3 (Makeriet) för första gången. Jag har väl någon gång på Live at Heart sprungit förbi Makeriet och lite ytligt hört och sett något utan att notera så Lolita Pop blev min riktiga premiär i lokalen.
   Kungsgatan 3 i Örebro har en lång och intressant historia men det var först på 80-talet som musik drog in i huset som idag går under namnet Makeriet. Ändå var det först för några veckor sedan som jag första gången på riktigt upplevde levande musik i lokalen. Men innan det storslagna Makeriet slog upp sina dörrar 2013 har olika verksamheter huserat i lokalerna.
   I det numera kulturminnesskyddade huset, byggt 1875, låg på 40-talet ölhallen Storstugan på adress Kungsgatan 3. I den högra delen av det som nu är Makeriet fanns från 60- till 80-talet Kungsgrillen där man kunde äta grillad kyckling med pommes frites. I de övriga tre butikslokalerna, till vänster om porten som ledde till en parkering på baksidan, fanns på 70-talet optiker, skoaffär och leksaksaffär.
   Musik i huset introducerades i mitten på 80-talet när spanjoren Alberto Capdevila startade rockpuben Dr Z. Han hade haft ett ställe på Mallorca med det namnet. Alberto gav Göran "Gördis" Henriksson hans första jobb som dj, att flera kvällar i veckan under sju-åtta år spela musik på ett ställe utan dansgolv. Det förekom också sporadisk livemusik i lokalen, när grupper fick ställa sig i skyltfönstret och spela. Jag har en liten, men illa dokumenterad, notering att jag upplevde en spelning med Chevy Wardrobe på Dr Z 1987.
   Efter Dr Z förvandlades husets övriga lokaler till Björnstugan, nattklubb med levande musik. Inte heller där upplevde jag någon konventionell konsert fast det legendariska husbandet Rolle & Partajbandet uppträdde regelbundet mellan 1997 och 2002 med cirka 100 till 150 spelningar per år.
   Mot slutet av 00-talet tog Björnstugan-epoken slut. I lokalerna fanns en kort tid (2010/11) Molly Bar innan Tommy Svensson och Jakob Strömberg, som redan ägde O'Learys, kom in 2013, byggde om och utökade hela huset och döpte det till Makeriet.
   Under flera år har fastigheten, med flera olika ägare, genomgått en rejäl förvandling med bland annat en inglasad innergård. Det som tidigare var en lokal kan idag delas in i magasin, grill, vinbar, brasseri, bibliotek och salong med ny ingång från Stallbacken med sina uteplatser.
   Från november 2019 är Pehr Hagerius ny ägare av Makeriet tillsammans med Helen Widlund och Johan Svensson med en allt intensivare satsning på levande musik.

Foto: Jan-Åke "Silja" SiljeströmLolita Pop på Makeriet.

LOLITA POP 13/5 2022 Makeriet

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #98: Freda` 1988

UTAN EGENTLIG MUSIKALISK erfarenhet bildade fyra Gnosjö-killar Freda' redan 1982. Kvartetten utan fast basist, Uno Svenningsson, sång/gitarr, Arne Johansson, gitarr, Mats Johansson, trummor, och Sam Johansson, keyboards, albumdebuterade 1984 med "En människa" och 1986 kom "Välkommen hero". Båda producerades av Dan Sundquist och gavs ut på det kristna skivbolaget Cantio då Freda'-medlemmarna hade religiösa rötter.
   Efter hitlåten "Vindarna" 1987, från andra albumet, och sångaren Uno Svenningssons uppmärksammade duettstämma på en Eva Dahlgren-singel, "Hjärtats ödsliga slag", samma år var klivet in i den konventionella svenska skivbranschen logisk.
   Freda' hamnade på den då populära The Record Station-etiketten där gruppen blev kollegor med just Eva Dahlgren, Mats Ronander, Ratata och Tomas Ledin, Fortfarande var Dan Sundquist gruppens producent och albumet "Tusen eldar" släpptes i oktober 1988. En tveklös succé, sålde över 100 000 ex, som också drog folk till konsertlokalerna under den landsomfattande höstturnén. Fullsatt i Örebro.
   På det albumet använde sig Freda' av fem olika basister men inte han som fick följa med på turnén, Mats "Limbo" Lindberg. Om man lusläser min konsertrecension nedan kan det tyckas att jag har en del invändningar men i det långa perspektivet framträder Freda'-konserten 1988 som en mycket god och positiv upplevelse.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1988.

BARA VÄLGJORT OCH PERFEKT

FREDA'
Café Oscar, Örebro 2 november 1988

GRUPPEN FREDA' FRÅN GNOSJÖ TILLHÖR just nu ett av de fräckaste inslagen i svensk popbransch. De gör suverän musik som är både originell och kommersiellt gångbar och har i Uno Svenningsson landets tveklöst mest intressanta stämma.
   På ett hisnande och nästan otroligt sätt kombinerar Freda' sin kristna livssyn med mänskligt levande musik. En balansgång de klarar galant på skiva.
   Nu är bandet ute på en längre turné där deras välskrivna låtar ska fungera i ett helt annat sammanhang och under helt andra förutsättningar.
   Freda's konsert på det mycket trivsamma Café Oscar i onsdagskväll varför många succé redan innan bandet stod på scen, Själv var jag inte lika övertygad, optimistisk och säker.
   Skulle Unos personliga röst få samma svängrum som på skiva? Skulle deras många fina låtar få ett automatiskt lyft på scen och skulle deras onekligen stora publik hitta till Café Oscar denna kväll?
   Många frågetecken som snart, skulle det visa sig, rätades ut till rejäla utropstecken.
   Det var fullpackat och utsålt (600 personer) och frånsett halva första låten ett välavvägt ljud som var nära nog perfekt.
   Styrkan i Freda's hoppfulla texter, kraftfulla melodier och välgjorda arrangemang underströks ytterligare på konserten som innehöll flest låtar från deras senaste och klart bästa album.
   Precis som på skivan är bredden bandets styrka. Lika självklart som det svängde om deras senaste singlar, "Det måste gå" och "I en annan del av världen", klarade de också av att öka trycket ännu mer i några andra låtar. Plus att deras ballader till hundra procent är fulländade in i varje detalj.
   När en konsert avslutas så imponerande med låtar som "Alltid där", "Svalan" och "Glädjetåg" (visserligen orepeterad) kan jag förlåta gruppens något valpiga framtoning mellan låtarna.
   Det lät alltså bra om Freda's manskap som på turnén utökats med duktige basisten Mats Lindberg. Ändå stod jag och efterlyste det riktigt häpnadsväckande som kunde ha skett om Uno Svenningsson satt sig på en stol med akustisk gitarr och en ensam strålkastare.
   Då hade denna konsert hamnat bland de historiska ögonblicken. Nu minns jag Freda's konsert som "bara" ovanligt välgjord och perfekt.

Uno Svenningsson - sång, gitarr
Arne Johansson - gitarr
Sam Johansson - keyboards
Mats Johansson - trummor
Mats "Limbo" Lindberg - bas

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #99: Ulf Lundell 2002

AV VÄLDIGT FÖRKLARLIGA SKÄL, ULF LUNDELLS genom åren många bra konserter i Örebro, kommer det framöver figurera ett antal mer eller mindre men alltid fantastiska konserter med honom i min 100 konserter långa favoritlista. Mellan 1976 och 2015 genomförde Lundell 23 konserter i Örebro! En 99:e-plats låter kanske blygsamt och lite negativt men faktum är att samtliga konserter på min lista är helt oförglömliga upplevelser på en scen i Örebro.
   Hösten 2002 hade Lundell släppt ännu ett dubbelalbum, ”Club Zebra” som egentligen var alldeles för långt och omfattande, 27 låtar/148 minuter, för att den skulle kunna upplevas som en fantastisk helhet i mitt huvud. Men temat, där Lundell blickar tillbaka till 70-talets rockklubbar, var givetvis intressant och positivt.
   Albumet följdes i vanlig ordning av en turné som inleddes 7 november i Kristinehamn, i Sporthallen, där verklighetens Club Zebra en gång på 70-talet låg, för avslutas i Västerås 20 december.. I mitten på turnén kom Lundell till Örebro och Idrottshuset där en smakfull scendesign mötte publiken. Och musikaliskt bjöds det på en bedövande variation där rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna balladerna blev än mer innerliga.
   Kompet var till stora delar välkänt med klippor som Jerker Odelholm, bas, Janne Bark, gitarr, David Nyström, keyboards, och Magnus ”Norpan” Eriksson, trummor, som hade spelat med Lundell i många år. Dessutom var det premiär för nykomlingarna Jens Frithiof, gitarr, och Marcus Olsson, saxofon/orgel, som den här hösten gjorde sin första turnésväng med Lundell – men inte sista.
   Den här decemberkvällen 2002 fick jag uppleva min längsta Ulf Lundell-konsert, drygt fyra timmar. Men det var inte enbart den groteska konsertlängden som gjorde upplevelsen till en av de bästa med Lundell på scen.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/12 2002.

EN RIKTIGT INSPIRERAD ULF LUNDELL

ULF LUNDELL
Idrottshuset, Örebro 3/12 2002

JA, JAG VET. ROCKMUSIK ÄR INGEN simpel idrottsgren där man hoppar längst, högst, springer fortast eller kastar längst. Men efter Ulf Lundells drygt fyra timmar långa urladdning i Idrottshuset på tisdagskvällen känns det som något historiskt i luften.
   Jag fick inte bara vara med om den förmodligen längsta konserten i mitt liv. Utan jag fick också uppleva en av de bästa Ulf Lundell-konserterna. Men inte bara, absolut inte bara, tack vare den nästan groteskt långa konsertlängden.
   Några minuter efter finalen med ”Rått och romantiskt” kändes det ganska överdoserat. Efter en diger Lundell-repertoar på 36 låtar längtade jag mer efter luft, stillhet och eftertanke än ytterligare en extralåt.
   Men när allt började landa och jag synade mitt anteckningsblock och inte bara fann en fantastiskt intressant setlista. Utan också mängder av delikata detaljer, en riktigt inspirerad Ulf Lundell, många nya spännande livelåtar, några gamla omarrangerade klassiker och en i övrigt berusande konsertmiljö så kan jag inte nog uppskatta uppvisningen på tisdagskvällen.
   Som alltid bjöd Lundell på en spännande inomhus-repertoar med få stabbiga klassiker och desto fler nya låtar från senaste albumet. Nästan hälften av scenrepertoaren var hämtad från senaste skivan.
   En skiva vars tema blickar tillbaka på 70-talets rockklubbar. Och Lundell hade försökt återskapa klubbkänslan med en ytterst smakfull scendesign med jättelika ljuskronor i taket. Inte helt olik den eleganta ”The last waltz” med the Band.

INTE BEHÖVDE JAG BLUNDA MÅNGA sekunder på ”Sextisju, sextisju” för att nästan förflyttas så där 25 år tillbaka i tiden. Med Marcus Olssons saxofon i centrum i en något kaotisk version så ekade det mycket Nature och 77.
   Men en konsert med Ulf Lundell är i allra högsta grad nu och här. För han har aldrig varit mer självsäker på scen. Redan under första konserTtimmen bjöd han upp till dans med en tjej i publiken, gav Örebros alkoholpolitiker en rejäl känga (”En gång kommer även Örebro att gå med i EU”), hetsade publiken till allsång på många låtar och underbara ”Rialto” sjöng han mycket tonsäkert utan gitarr i händerna.
   Konsertupplägget, pendlandet mellan svettiga rocklåtar och lugnare ballader, var annars bekant och familjärt men med hjälp av en pigg men nykter publik var det som om rockarrangemangen lyfte ett par klasser och de lugna avsnitten blev än mer innerliga.
   Till den positiva känslan bidrog givetvis också bandet, detta rullande och väloljade rock’n roll-maskineri, som elegant men kraftfullt följde Lundell på varje upptåg.
   Och alla melodiska höjdpunkter jag knappt har plats att räkna upp. Den kattmjuka ”Jag saknar dej”, de förföriska karibiskt inspirerade rytmerna i ”Vackra Anita”, la-la-refrängerna i ”Fyra hjul som rullar” och ”Gå ut och var glad”, den underbart sköna övergången från ”Venus & Jupiter” till ”Älska med främlingen” och den totala glädjen i ”S:t Monica”, ”Gott att leva” och ”Rått och romantiskt”.

Ulf Lundell, sång, gitarr och munspel:
Janne Bark, gitarr
Jens Frithiof, gitarr
Jerker Odelholm, bas
Magnus "Norpan" Eriksson, trummor
David Nyström, keyboards
Marcus Olsson, saxofon och orgel

Intro: Club Zebra
Dicks spitfire
Ut ikväll
Förlorad värld
Den stora bilden
Hem till mina rötter igen
Danielas hus
Jag saknar dej
Röd klänning
Vackra Anita
Sextisju, sextisju
Farligt farligt, härligt härligt
Senare år
PAUS
Öppet hela natten
Fyra hjul som rullar
Gå ut och var glad
Den vassa eggen
Coco
Gå upp på klippan
Venus & Jupiter
Älska med främlingen
Rialto
Hon gör mej galen
Chans
Tillsammans vi två
På den andra sidan
S:t Monica
Jag har jobbat för hårt
Kär och galen

Extralåtar:
Gott att leva
Lycklig, lycklig
(Oh la la) Jag vill ha dej
Hela huset skakar
Gott att leva

Extra extralåt:
Rått och romantiskt

/ Håkan

Tributes: Magnus Lindberg

”Dom som aldrig ger upp – En hyllning till Magnus Lindberg” (Smilodon/Hemifrån/Border, 2022)

SISTA GÅNGEN JAG SÅG MAGNUS LINDBERG uppträda var 15 november 2018, på ett fullpackat Twang i Stockholm. Som vanligt förväxlade Magnus några textrader men det var mycket kärlek i luften den kvällen. Jag slängde några ord med honom efter konserten och önskade honom lycka till innan han tog gitarren och rullväskan och gick upp för trappan till en väntande taxi. Det var sista gången jag såg honom, drygt tre månader senare kom det sorgliga beskedet att sjukdom tagit hans liv.
   Jag har sedan den dagen saknat Magnus mycket både musikaliskt och i personliga möten. Det blev en viss tröst att konstatera att hans sista skiva, ”Magnus Lindbergs skörd” som hade släppts tidigare 2018, också blev hans allra bästa album. Ändå har saknaden av människan Magnus varit stor och minnet av hans musik har varit just fina minnen från förr.
   På det nya hyllningsalbumet ”Dom som aldrig ger upp”, där en mängd svenska artister tolkar Magnus Lindbergs låtskatt, finns det en stor möjlighet att i nutid återknyta kontakten med hans historiska låtmaterial från 1975 och framåt. Jag hör Magnus röst i texterna och jag känner Magnus känslor i arrangemangen fast de framförs av andra artister. Så väl har projektledaren Kjell Andersson lyckats när han har styrt upp skivan, engagerat artister och vid några tillfällen också har producerat musiken.
   Andersson var Magnus största vän i musikbranschen. Under Magnus skivkarriär, som var mer eller mindre sporadisk, fick han ständigt nya chanser hos Kjell och det blev han som manövrerade honom rätt till slut. På Magnus dödsbädd lovade Kjell honom att fortsätta sprida hans musik och det ”samarbetet” fortsätter här och har resulterat i ännu ett praktverk signerat Kjell Andersson som är i nivå med hans tidigare mästerverk som hyllningarna av Cornelis Vreeswijk, Plura, Olle Adolphson, Totta och Mauro Scocco.
   Andersson har lyckats dubbelt, med både artisturvalet med ibland lite udda konstellationer och låtval, när han med stor och bred känsla pendlat mellan nästan demoavskalade känslor och fullt rockös. Imorgon släpps den här hyllningsskivan men jag har levt med de här inspelningarna i drygt två veckor. Först uppfattade jag helheten som lite spretig i sin mix av hårt och mjukt. Men nu, efter oräkneliga lyssningar, är jag överens med mig själv att det är just blandningen av sött och starkt som är skivans styrka.

I LÅTURVALET, FRÅN LANDSLAGETS ”Hårda år” (1975) till Magnus absolut sista pärla, ”När sekunderna försvinner” (2018), är alla decennier representerade från en skivproduktion som aldrig kan få nog uppmärksamhet. Det har resulterat i många höjdpunkter som imponerar på olika sätt.
   Från Mauro Scoccos inledande ödsliga version av ”Ljusterö” och Sophie Zelmanis sedvanligt smygande sång i ”Då tänker jag lite på dej” till Staffan Hellstrands ekoladdade utbrott i ”Tårar över city” och Anne-Lie Rydés ösiga ”Ljudet av oss två” är det en musikaliskt lång väg. Den senare låten presenteras som ”Producerad av de medverkande” och låter just så stökig och spontan som en sådan kommentar utlovar.
   Bland de andra lite hårdare sekvenserna märks också ovannämnda ”Hårda år” med Lasse Lindbom och Janne Bark där den senare kryddat arrangemanget med några Neil Young-riff. Men roligast är att höra Landslagets gamla fiolspelare Maj-Britt Nicklasson ta ut svängarna.
   Basse Wickman och Dan Hylander (med originalmedlemmarna i Raj Montana Band), som båda tillhör initiativtagarna till hyllningsskivan, och deras bidrag tillhör kategorin poprock och fyller gott och väl sin funktion på skivan. Men när allt kommer omkring tycker jag nog att det är i många av de lugnare momenten som ”Dom som aldrig ger upp” förmedlar de emotionella känslorna allra bäst.
   ”Ingen ska få se mig när jag går” är överraskande välanpassad Pluras stämma, Peter LeMarc gör (knappast överraskande) en underbar version av titellåten kryddad med munspel och trumpet, Louise Hoffstens munspelsdoftande ”Jag har aldrig varit i Memphis”, Toni Holgerssons läckert ödmjuka ”Ser du”, Cecilia Thorngrens, och Carla Jonssons, version av ”När sekunderna försvinner” har en ljuvlig hitpotential och Eric Palmqwists ”I aska” på helt egen hand, heter några av mina favoriter just nu.
   Lars Winnerbäcks deltagande måste väl också nämnas i sammanhanget. ”Röda läppar” fanns tidigt med i hans liverepertoar och det fick upp intresset hos den unga publiken för Magnus Lindberg. Här upprepas liveversionen från 2001. Men den nyinspelade versionen av ”Månsken Peggie” är exklusiv och kan kanske locka yngre skivköpare som överhuvudtaget har all anledning att spetsa öronen för det övervägande intressanta innehållet på ”Dom som aldrig ger upp”.


1. Mauro Scocco – Ljusterö
2. Basse Wickman – Från En Mörk, Mörk Himmel
3. Sophie Zelmani – Då Tänker Jag Lite På Dig
4. Lars Winnerbäck – Månsken Peggie
5. Plura – Ingen Ska Få Se Mig När Jag Går
6. Lindbom, Bark & Niklasson – Hårda År
7. Peter LeMarc – Dom Som Aldrig Ger Upp
8. Basse Wickman – I En Hand
9. Dan Hylander & RMB – Sanningen
10. Louise Hoffsten – Jag Har Aldrig Varit I Memphis
11. Toni Holgersson – Ser Du
12. Cecilia Thorngren & Carla Jonsson – När Sekunderna Försvinner
13. Anna Stadling & Idde Schultz – Då Känns Det Lite Lugnare
14. Anne-Lie Rydé – Ljudet Av Oss Två
15. Staffan Hellstrand – Tårar Över City
16. Eric Palmqwist – I Aska
17. Dan Hylander, Basse Wickman & Mauro Scocco + RMB – Sista Versen Kvar
18. Lars Winnerbäck – Röda Läppar (Live)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #100: Hoola Bandoola Band/Robert Karl Oskar Broberg 1974

UNDER ANDRA HALVAN AV APRIL 1974 genomförde svensk proggmusiks flaggskepp Hoola Bandoola Band en turné med den då nyblivne vänstersympatisören Robert Karl Oskar Broberg, som den forne gamängen Robban ville bli känd som på 70-talet. I november 1973 hade Hoola kommit med sitt tredje album, ”På väg”, och genomförde under januari, februari och mars ett stort antal spelningar i Sverige. Under senare delen av april tillkom Robert Karl Oskar Broberg och innan Örebrokonserten kom turnésällskapet närmast från Katrineholm där de uppträtt dagen innan.
   Efter ”Garanterat individuell” (1971) och ”Vem kan man lita på?” (1972) blev ”På väg” Hoola Bandoola Bands hittills största skivsuccé och populariteten resulterade 1974 i ett utsålt Konserthus i Örebro. Under 1973 spelade Hoola i Örebro ett par gånger, på Prisma och på Medborgarhuset
   Robert Broberg var för övrigt redan på 50-talet en av Sveriges första skiffleartister, hade egna bandet Robbans Skiffle Group, men under senare delen av 60-talet radade han upp Svenstoppshits med oförargliga låtar som ”Båtlåt”, ”Maria-Therese”, ”Jag måste hejda mig”, ”Det som göms i snö”, ”Carola” och ”Uppblåsbara Barbara”.
   1970 avslutades Roberts framgångskarusell med den grammisbelönade barnskivan ”The Pling & Plong show” då han hade tröttnat på bilden av sig själv som enbart en glad upptågsmakare. De ofta lustiga texterna ersattes av självutlämnande personliga betraktelser på allvarliga album som ”En typiskt rund LP med hål i mitten” (1971) och ”Jag letar efter mig själv” (1972) och med ens var den stora glada publiken borta.
   När han 1973 letade efter sig själv kom Robert på tanken att utveckla sina texter mot en mer politisk riktning och i samband med det bröt han med det multiinternationella skivbolaget EMI som hade distribuerat hans skivor, bland annat etiketten Pling & Plong, sedan mitten av 60-talet.
   Under februari och mars 1974 spelade han in ett nytt album tillsammans med Hoola-medlemmarna Peter Clemmedson, gitarr, och Arne Franck, bas, ”Vem är det som bromsar & vem är det som skjuter på?”, och plötsligt var Robert en del av den svenska proggrörelsen. En indieartist i ordets rätta mening.
   25 mars 1974 släpptes Roberts album och från 18 april inledde han konserterna med Hoola Bandoola Band som också kompade honom. I en YouTube-länk återfinns 29 minuter av hans framträdande just den här kvällen i Örebro Konserthus.
   Förutom Clemmedson och Franck var medlemmarna i Hoola Bandoola Band den här kvällen Björn Afzelius, sång/gitarr, Per-Ove Kellgren, trummor, Povel Randén, piano/gitarr/sång/dragspel, Håkan Skytte, slagverk, och Mikael Wiehe, sång/gitarr/saxofon/flöjt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1974.

JO, ROBBAN HAR SIN HUMOR KVAR

HOOLA BANDOOLA BAND
ROBERT KARL OSKAR BROBERG
Konserthuset, Örebro 28 april 1974

DET VAR FÖRSTÅS FULLSATT I ÖREBRO Konserthus på söndagskvällen då Hoola Bandoola Band och Robert Karl Oskar Broberg gästade. Konserten blev en klar succé då artisterna fick fin kontakt med en alert och lättflirtad publik.
   Hoola Bandoola Band inledde med en dryg timme riktigt underhållande politiska sånger. Gamla beprövade låtar blandades med en del nyskrivna melodier. Inte bara Mikael Wiehe-kompositioner utan de har nu försökt dela upp skrivandet inom gruppen. Men Wiehes låtskrivarteknik är minst sagt unikt. Hans språk är enkelt men samtidigt väldigt slipat. Han har en förmåga att skapa enkla och talande bilder till en musik som är av högre klass än vad alla andra textorienterade svenska grupper har lyckats prestera.
   Men Hoola Bandoola Band var inte bara Mikael Wiehe. Där fanns ett gäng goda musiker som om de fick fria händer skulle kunna bjuda på en musikalisk upplevelse. Nu fanns det däremot inga utrymmen för några improvisationer i den disciplinerade musik som gruppen spelade. Nu höll de sig helt efter programmet och individuella utsvävningar saknades.
   När Hoola Bandoola Band uppträder handlar det inte bara om musik. Mellan låtarna var det mycket snack, subjektiva, politiska åsikter, och förklaringar om textinnehåll. Svensk pop har tydligen svårt att göra låtar som talar för sig själv.
   Sedan kom Robert Karl Oskar Broberg som känner sig förtryckt. Och förstås sjöng (och pratade) om det. Om Robert har ändrats radikalt så hade han ändå sin humor kvar och hans improviserade upptåg väckte munterhet.
   I jämförelse med Hoola Bandoola Band levde Robert än mer på snacket mellan låtarna eftersom hans sånger behandlade ett inre förtryck, som Robert uttryckte det, som kan se ut på många olika sätt, enligt honom själv. Till grund för hans scenprogram låg senaste albumet ”Vem är det som bromsar…”.
   Den något negativa uppfattningen om skivan kan däremot inte flyttas över till scen där låtarna fungerade avgjort bättre när de fick en verklighetsförankring, som gjorde att Robert skingrade mystiken från den annars mycket platta skivan.
   Musikerna från Hoola Bandoola Band kompade Robert som gjorde det fylligare jämfört med skivan. Samtliga artister gjorde sedan ett bejublat dubbel-da capo där klappvänliga ”Dansmelodi” avslutade en konsert som blev en succé både publikt och musikaliskt.

/ Håkan

Lolita Pops självklara plats i strålkastarljuset

Bilder: Carina Österling

LOLITA POP
Makeriet, Örebro 13 maj 2022
Konsertlämngd: 20:15-21:38 (83 min)
Min plats: 2 m och 8 m från scenens högra kant.

INTE ENS DET FAKTUM ATT DET VAR fredag den 13:e kunde sätta käppar i hjulet för en konsert med Lolita Pop på Makeriet. Annars har flera års turnéplanerande för gruppen vid upprepade tillfällen hamnat i soppåsen. Med pandemin som största orsak. Efter två inställda sommarturnéer följt av årets sjukdomsmakulerade turnéstart var det nästan som ett mirakel att äntligen få uppleva Lolita Pop live på riktigt. På sångerskan Karin Wistrands hemmaplan dessutom och i en liten intim klubbspelningsmiljö.
   Efter den sensationella comebacken hösten 2019 har oturen grinat gruppen i ögonen men nu ställde sig 3/5-delar av originalgruppen på scen igen och visade sig återigen bemästra den unika platsen i strålkastarljuset. Med levande rockmusik som känns lika naturlig, personlig och mästerlig idag som både 2019 och 1989.
   Det är dags att nu och för alltid gräva ned beskrivningar på Lolita Pop som något nostalgiskt och ett blekt minne från förr. Bandet med den bedårande sångerskan Karin Wistrand i spetsen, de två synnerligen extravaganta gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg plus de ”nya” medlemmarna Rickard Donatello, bas, och Bobo Ölander, trummor, gjorde på fredagskvällen ett helt igenom 83 minuter långt lysande framförande. Basisten och trummisen bidrog verkligen till det fulländade soundet.
   Det är ganska anmärkningsvärt att ett band, som förutom den lilla turnén hösten 2019, inte har turnerat på riktigt sedan runt 1990 fortfarande kan förmedla så mycket energi och presentera så vassa arrangemang ur en så odödlig repertoar att den spontant kan kallas historisk.
   Repertoaren, ja, var den här kvällen bara en lätt uppgradering av det som tog publiken med storm hösten 2019 med den legendariska comebackspelningen på Frimis som oförglömligt minne. Förutsägbart eller inte så överträffade årets liveupplaga av Lolita Pop det mesta som gruppen har gjort tidigare.
   Det är när rutin och erfarenhet möter pånyttfödd energi som stor rockmusik skapas. Under fredagskvällens konsert fick scenenergin oväntad hjälp av den sporadiskt inhoppande munspelaren Peter Edgren som har en förmåga att dyka upp överallt i alla sammanhang i live-Örebro. Han gjorde både ”Mind your eye”, ”Långa tåg”, ”Tarzan on a big red scooter” och även finalen ”People have the power” till långa mäktiga höjdpunkter.
   Innehållsmässigt var fredagskvällens konsert med Lolita Pop alltså en mindre repris från 2019 men de få nyheterna blev något av konsertens klimax. Mot slutet av konserten, mellan ”Hey winner” och ”Tarzan on a big red scooter”, fick jag mitt önskemål uppfyllt av ”Precious you”, en pärla från bandets sista album ”Blumenkraft”. En låt som stegras i intensitet och blev ett härligt crescendo mitt i konsertens avslutande hitkavalkad.
   B-sidan på Lolita Pops första singel, ”Guld här?”, satt återigen som en perfekt konsertfinal fast ingen i publiken, som högljutt sjöng med, förstod varför. Bland extralåtarna fick den obligatoriska Magazine-covern ”A song from under the floorboards” sällskap av två överraskande låtar. ”Klockan tickar”, en av många hits från Lolitas svenska album ”Att ha fritidsbåt”, förvandlades för kvällen till nästan en allsångsfinal och Patti Smiths ”People have the power” är aldrig fel som slutgiltig konsertfinal.
   Dagens Lolita Pop har inte stått på scen sedan 16 november 2019, när de avslutade turnén i Hultsfred, och med tanke på det fungerade det förvånansvärt smärtfritt under fredagskvällen. Men i ”Hey winner” slog det plötsligt stopp i det sedvanliga Lolita Pop-maskineriet när basisten Donatello avbröt, proklamerade ”missöde” och justerade sitt instrument innan låten rullade igång igen. Det är sånt som skapar minnen framöver.
   Annars var det som sagt ett väloljat maskineri som sparkade igång hästkrafterna inför sommarens aktiva turnerande. Med flera ögonblick som fastnade i mitt medvetande. Som slutet på ”Fåglar av is” när alla på scen såg förvånade ut att det hade fungerat. Det mäktiga basintrot till ”Släng katten i väggen” är också något att minnas.
   Karin Wistrand må vara blickfånget på scen med sin både starka och personliga röst men det var samspelet mellan gitarristerna Sten Booberg och Benkt Söderberg som vid upprepade tillfällen bar iväg konserten mot svindlande musikaliska höjder.

Realize
Mind your eye
Släng katten i väggen
Stilla natt
Svarta diamanter
Svart och skitigt
Långa tåg
Fåglar av is
Here she comes
Bang your head
Hey winner
Precious you
Tarzan on a big red scooter
Guld här?

Extralåtar:
A song from under the floorboards
Klockan tickar
People have the power

/ Håkan

Lolita Pops återkomst till rockscenen

IKVÄLL ÅTERVÄNDE LOLITA POP TILL ROCKSCENEN efter flera års paus i pandemins Sverige. På Makeriet i Örebro gjorde bandet en 83 minuter lång konsert fylld med gamla hits på både svenska och engelska.
   Här kommer några bildsekvenser från konserten (signerade Jan-Åke Siljeström) och imorgon följer en konventionell konsertrecension på Håkans Pop.


Full fart med Lolita Pop-sångerskan Karin Wistrand som får hjälp av basisten Rickard Donatello och gitarristen Benkt Söderberg.


Hela bandet öser på tillsammans med gästinhopparen på munspel, Peter Edgren.


I blickfånget: Karin Wistrand vid mikrofonen.


Den glade gitarristen Sten Booberg i något av sina hisnande solon.


Peter Edgren vässade Lolita Pop-soundet med sitt munspel.

/ Håkan

100 bästa konserter i Örebro

Genom bildcollaget ovan går det att skönja ett sammandrag av mina bästa upplevelser på konsert i Örebro.


I FREDAGS AVSLUTADE JAG MIN ALL TIME BEST ALBUMS-lista, en rangordnad lista på mina totalt 150 bästa album-favoriter genom alla decennier. En följetong som publicerades regelbundet på Håkans Pop sedan i augusti förra året. Redan nästa vecka, på måndag 16 maj, är det dags för mig att återigen ta mig vatten över huvudet. Genom att minnas, försöka komma ihåg detaljerat, allmänt sätta mina konsertupplevelser i Örebro under lupp och sedan rangordna allt som i mina ögon och öron livemusikaliskt har hänt i Örebro under de senaste 50 åren.

I måndags avslutade jag också min serie om alla konsertställen i Örebro där jag genom alla år har upplevt konserter. Jag uppmärksammade ett 120-tal olika platser. Under det långa projektet, när jag också noterade alla konsertupplevelser på varje plats, kom jag hela tiden i kontakt med en tanke på att lista historiens allra bästa Örebro-konserterna. Därför tänker jag den här gången försöka, med betoning på försöka, rangordna allt efter bästa förmåga. Från nummer 1 till nummer 100.

En tidig höstdag förra året fick jag en fråga av en för mig okänd man. Han slängde ur sig den till synes överraskande frågan ”Vilken är bästa konserten i Örebro?”. Jag, som spontant har norra Europas kortaste och sämsta minne, hade naturligtvis inget kort och koncentrerat svar på den frågan innan mannen avslöjade det för honom helt solklara svaret på frågan han just hade kastat ur sig: ”Status Quo 1978!” I den sekunden förvandlades mina ursprungliga tankar till en praktisk fortsättning och då föddes det kommande årets projekt på Håkans Pop, ÖREBRO LIVE.

Jag ska alltså under ett år framöver, två gånger varje vecka, lista mina 100 bästa konserter som jag har upplevt i Örebro. På måndag nästa vecka inleder jag den nya följetongen, från nummer 100 till nummer 1 som jag kommer att avslöja i maj nästa år, nådens år 2023. I samband med rangordningen publicerar jag, förutom min ursprungliga konsertrecension när den finns tillgänglig, övrig information runt själva konserttillfället där och då för att sedan placera konserten i ett historiskt sammanhang.

ÖREBRO LIVE blir givetvis hårt lokalt baserat material, eftersom listan kommer innehålla konserter som jag har upplevt på plats i Örebro. Men min serie på Håkans Pop kommer i allra högsta grad också att handla om internationella artister på besök, Sveriges största artister och även några lokala namn. Förmodligen kommer den ovannämnda Status Quo-konserten hamna utanför 100-listan men åtskilliga konserter med exempelvis Ulf Lundell, Magnus Lindberg och Lolita Pop är naturligtvis kvalificerade för listan. Liksom en brokig skara artister och band som Ron Wood, Imperiet, The Pogues, Weeping Willows, Billy Bragg, John Holm, Steve Forbert, Dan Hylander, Nils Lofgren och ett stort fång andra namn.

Välkommen till ännu en tidsresa med konsertupplevelser i Örebro som huvudtema.

/ Håkan

Funderingar och tankar vid ett fikabord idag

VAKNADE UPP TILL EN GANSKA konventionell torsdagsmorgon i maj 2022. Den ömmande vaden, som jag hade gått till sängs med, hade med lite hjälp från Voltaren-gel tonat ned den värsta smärtan. Nu såg jag fram emot en allt soligare torsdag. Efter några nyhetssändningar, med numera ständigt dystra rapporter, planerade jag en liten promenad till apoteket för inköp av mer Voltaren och en fika på stan.
   Med tanke på den snabbt förbättrade vaden såg jag framför mig en liten utökad promenadsväng men märkte när jag kom ut på trottoaren att en viss smärta fanns kvar i benmusklerna. I min lätt haltande värld förvandlade jag promenadslingan till en betydligt snävare sväng för att lite fortare nå delmålet Lill-Annas på Vasagatan.
   Beställde kaffe och en ost/skink-macka, satte mig ned vid ett bord för två fast mitt enda sällskap var mobilen. Ganska omedelbart började jag scrolla på ”min enda vän” för att inte känna mig mer ensam än jag egentligen var.
   Med mobilen i hand blev jag plötsligt oerhört nyfiken på om det fanns biljetter kvar till morgondagens Lolita Pop-konsert i Örebro. Vilket var fallet men jag ville avvakta hustruns besked innan jag beställde. Det planlösa bläddrandet på facebook, medan jag tog den första tuggan på den färska smörgåsen och sippade det svarta heta kaffet, gjorde att jag landade i nyheten att ”Joakim Berg har skrivit ett brev”. Den rubriken var tillräckligt intressant för att jag ville klicka på länken och gräva djupare i den förhoppningsvis heta nyheten.
   Jodå, på gruppen Kents officiella hemsida kent.nu fanns mycket riktigt ett dagsaktuellt brev från Joakim Berg som ville berätta historien om hur han redan i september 2019 upptäckte att han inte var trött på sin röst. Han hade börjat spela in, först fem låtar och sedan sammanlagt elva som nu släpps på ett album, ”Jag fortsätter glömma”, om två veckor.
   Där satt jag på ett förhållandevis tomt kafé, läste hans text och blev sådär upprymt optimistisk och nästan euforisk fast egentligen utan anledning. För det första hade jag inte hört en ton från soloprojektet (de 25 sekunderna på YouTube nedan väcker mer frågetecken än utropstecken) och det är nästan exakt sju år sedan Kent gav ut sitt sista album, ”Då som nu för alltid”, som jag förvisso gav en andraplats på min årsbästalista 2016.
   Efter kaffet lite piggare, efter Joakim Berg-nyheten lite mer musikintresserad och överlag lite friskare gav jag mig hemåt, passerade apoteket och när jag kom hem lyssnade jag på de där 25 sekunderna igen. Men jag kan inte uppfatta om de filmiskt inspirerade instrumentala tonerna i Joakims titellåt är något lovande, spännande eller bara något vardagligt. Om 15 dagar vet vi.



/ Håkan

Jag tittar tillbaka för att kunna se framåt

De 100 bästa albumfavoriterna på min All Time Best-lista har fått en visuell hyllning av Björn Ekman. Tack Björn!

NÄSTA VECKA HAR HALVA MÅNADEN MAJ sprungit förbi oss och vi kan sammanfatta slutet på ännu en lång säsong på Håkans Pop, den 14:e sedan starten i augusti 2007. Händelserika år med händelserikt innehåll som hela tiden har pendlat mellan retrospektivt och dagsaktuellt innehåll. ”Det finns alltid anledning att titta tillbaka för att kunna se framåt” är och har varit den målmedvetna strategin sedan start på Håkans Pop och det finns inga skäl att ändra på det.

UNDER DEN SENASTE SÄSONGEN TOG jag, våghalsigt eller inte, ett helhetsgrepp om hela den moderna musikhistorien och tog mig friheten att ur min synvinkel rangordna mina 150 bästa albumfavoriter. En lista som gick i mål förra veckan med representanter från både 60-, 70- och 80-talet på de översta tre placeringarna.
   Jag är tämligen tillfredsställd med mitt val av The Beatles, Bruce Springsteen och John Hiatt som största favoriter men är också väldigt nöjd med höga Topp 10-placeringar för de svenska albumen med Ulf Lundell (två album!), John Holm och Magnus Lindberg.
   Här ovanför ser ni en samlad bild på mina 100 bästa albumfavoriter, tack Björn Ekman, och längst ned samma bild med hela listan i (miniatyr)text.
   I skenet av eftertankens kranka blekhet är jag inte lika nöjd med det starkt prioriterade beslutet att av konkurrensutsatta skäl lämna album som Dave Edmunds ”Tracks on wax 4”, Eagles ”Desperado”, John Hiatts ”Riding with the king”, Kajsa Grytt/Malena Jönssons ”Historier från en väg”, Nick Lowes ”At my age” och Moneybrothers ”To die alone” helt utanför 150-listan.

NÅVÄL, JAG HAR REDAN LÅNGT FRAMSKRIDNA PLANER att inom kort, nästa vecka, starta ännu en rangordnad lista som täcker in över 50 år av mina minnen och erfarenheter i livet som musikfantast. Den här gången är det inte skivor i fokus utan... Ja, inom några dagar presenterar jag nästa projekt på Håkans Pop som kommer publiceras ett år framöver.

DEN KOMMANDE LISTAN KOMMER ALLTSÅ STARTA nästa vecka och spela huvudroll på Håkans Pop under den lite lugnare sommarsäsongen. Framåt hösten, från augusti, kommer jag återuppliva gamla kategorier som ”Cover-skivor” och ”Tribute-skivor” med artister/grupper som på sina album ger coverlåtar 100-procentig uppmärksamhet respektive samlingsalbum där artister eller grupper möts och tillsammans hyllar en låtskrivare eller annan artist.

PARALLELLT MED PROJEKTET I SOMMAR och nästa 2022/23-säsong kommer jag givetvis rapportera om aktuella konserter som jag har upplevt. Samtidigt ska jag regelbundet uppmärksamma nya intressanta skivor där jag förhoppningsvis ska upptäcka bra musik som i bästa fall ska hamna på årsbästalistan framåt jul. Vårens absolut bästa skivor, med en given plats på den listan, har gjorts av Elvis Costello, Eric Palmqwist och Jesper Lindell.

Ha en skön sommar och kommentera gärna innehållet på Håkans Pop!


SKIVORNA SOM DESSVÄRRE INTE FICK PLATS PÅ 150-LISTAN:





/ Håkan

Örebro: Kåvivägen 15

SCHREIBERS GARAGE







SÅ SENT SOM I ONSDAGS UTÖKADE JAG mina konsertställen i Örebro med ännu ett, Schreibers Garage i Lillån. Lite avsides, lite utanför den centrala citykärnan men en garageliknande lokal där jag med stor glädje kunde avnjuta Jesper Lindells konsert. Trångt men inte svettigt, mänskligt liveljud men helt fantastiskt!
   Med biljetten i hand (mobilen) fick man ett så kallat festivalband (se ovan) och kunde röra sig fritt i området och inomhus.
   Schreibers Garage etablerades 2020 och är, förutom livemusik, en lokal där det även går att arrangera företagsevent, privatpartaj, AW och konferens med mat & dryck. Det finns långt framskridna planer på ytterligare konserter här.


Jesper Lindell Band blev min premiärkonsert på Schreibers Garage.

JESPER LINDELL BAND 4/5 2022 Schreibers Garage

/ Håkan

It was forty years ago today

Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2008.

MED EN LÄTT BEATLES-INSPIRERAD OMSKRIVNING skulle jag kunna inleda de här raderna med: It was forty years ago today. Det var nämligen just idag för 40 år sedan som The Beatles släppte sitt, i mitt tycke, definitivt bästa album, ”The Beatles”. Den omfattande skivan hamnar alltid i skuggan av ”Sgt Pepper” när bandets skivhistoria ska diskuteras.
   Skivan var inte bara bandets första på den egna etiketten Apple. Den var också den seriösa startpunkten på mitt skivsamlande liv. Visserligen hade jag sommaren 1967 köpt min allra första LP-skiva, som det så vackert hette på den tiden, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band”, men det var nu hösten 1968 som jag på allvar började intressera mig för fysiska skivor. Jag hade precis börjat jobba i augusti samma år och när Beatles introducerade sitt eget skivbolag Apple i slutet av samma månad så var jag liksom intresserad.
   Singlarna ”Hey Jude” och ”Those were the days” (Mary Hopkin) var inledningen till fascinationen för vinylskivor i allmänhet och en stor anledning till att det redan stora Beatles-intresset bara växte och växte.
   Och när Beatles i slutet av november kom med dubbelskivan “The Beatles” var det liksom en ocean av musik som sköljde över mig. Spellängden, på nästan en och en halv timme, var rekordlång, musiken spretade och sångerna hade sinsemellan vitt skilda karaktärer (en beskrivning som blivit till kritik på skivan som ojämn och inte sammanhållen) och jag älskade variationen mer än någonting annat. Då som nu.
   Skivan utan namn och utan omslag (vitt och simpelt) har en nästan kultstämplad status. Den engelska månadstidningen Mojo ägnade i höstas två nummer åt att diskutera och beskriva alla låtarna på skivan och nyligen dök det upp ett annat fenomen kring den här skivan: numreringen.
   Alla exemplar av skivan hade ett unikt nummer, nämligen. Ju lägre nummer, ju högre pris i samlarkretsar. Och den här hösten har det dykt upp två olika skivor med, otroligt nog, samma låga nummer: 0000005. Ett monoexemplar på Ebay och ett i stereo på auktionsfirman Christies. Där ni kanske kan se de hiskliga summor folk är beredda på att betala för några 40 år gamla skivor.
   Mitt ursprungliga exemplar (se bilden ovan), inköpt i skivbutik i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, har nummer 0360629.
   Men jag har givetvis skivan i flera andra lyssningsexemplar också. Ytterligare en engelskpressad med titeln i relief men utan numrering (enligt prislappen 44.50 inköpt på Bokman), en i vit vinyl (vad annars?) som ingick i vinylboxen från januari 1979 och sedan den nymastrade cd:n som släpptes för exakt tio år sedan. Den senare varianten recenserade jag i Nerikes Allehanda, 5+ full pott, och då lät det så här:
   ”Världens bästa LP. Någonsin. Om ni frågar undertecknad. Vi som har ett långt och brett perspektiv på populärmusiken kan aldrig se förbi Beatles och det här dubbelalbumet, nu återutgivet i numrerade exemplar kompletta med porträttfotografier och textaffisch, är kronan på verket. Det spretar visserligen åt alla möjliga och omöjliga håll. Men variationen och de fyra medlemmarnas helt olika syn på rock och pop blir till en lyckad helhet. Rock, pop, ballader, music hall, allsång, galenskap, blues, skönhet, flera klassiker men inga singlar gör Beatles vita album, som det populärt kallas, till ett oöverträffat mästerverk.

MUSIKEN ÄR ÄN IDAG ODÖDLIG OCH JAG sitter och funderar på om dubbelskivan haft någon omedveten påverkan på skivutgivningen i höst. Jag har under de senaste veckorna lyssnat på fler nyutgivna dubbelskivor än under hela året i övrigt. Först kom Richard Lindgrens makalöst imponerande ”A man you can hate”, i veckan som gick släppte både Marianne Faithfull och Pontus Snibb dubbelskivor och nästa vecka kommer The Soundtrack Of Our Lives med en sedvanligt fullspäckad dubbel.

/ Håkan

"The Beatles" - femtio år senare

Den här texten publicerades ursprungligen på Håkans Pop 22 november 2018.

JUST IDAG FÖR FEMTIO ÅR SEDAN SLÄPPTES släpptes det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Projektet som 60-talets ledande band inte kunde ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från året innan, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som, inte bara, Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva.
   Trots min rangordning med "The Beatles" som största favorit har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppen som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men inget tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig på i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog med en egenskriven låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hej Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är de rockigare och mer högljudda än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.

JAG TROR DET ÄR VARIATIONERNA, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig god upplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9" en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del som älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del som inte förstår någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 50 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2018.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.
   Jag har tjuvlyssnat på ena skivan i den aktuella "White album"-utgåvan, den som innehåller demolåtar inspelad i George Harrisons hem i Esher i Londons sydvästra utkanter. Där spelar de igenom 27 låtar akustiskt och i de avskalade men ändå välplanerade arrangemangen låter det autentiskt och fantastiskt. Och kanske ungefär som när de skrev låtarna i Indien under våren 1968 utan elektricitet inom räckhåll. Kanske skulle skivan blivit mer homogen och mindre splittrad/underhållande med demoarrangemangen som röd tråd.
   På inspelningarna hemma hos George låter de verkligen som en harmonisk grupp som har ett gemensamt mål att göra världens bästa album. Jag tycker att de lyckades.

FOTNOT: Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.

/ Håkan

ALL TIME BEST #1: "The Beatles"

Här är mitt exemplar av dubbelalbumet ”The Beatles”, numrerat 0360629 med titeln i relief, som innehåller musik, texter och oförglömliga arrangemang som har satt outplånliga spår i mitt musikintresse. Skivomslaget är vitt, som i mitt fotografi snarare har blivit grått, och går allmänt under titeln ”The White Album”.

THE BEATLES: The Beatles (Apple, 1968)

FÖR DRYGT FEMTIOFYRA ÅR SEDAN SLÄPPTES det legendariska dubbelalbumet "THE BEATLES". Världens bästa album, enligt mig och några till. Projektet som 60-talets ledande band inte lyckades ge varken en fantasifull titel eller ett intressant illustrerat omslag. Men ett dubbelalbum som de fyra Liverpool-killarna fyllde till bristningsgränsen med fantastisk musik och gränslös underhållning i drygt en och en halvtimme (93:33).
   Jag hade en gång i tiden svårt att leva med album där en och annan djup svacka förstörde helheten. En plats på årsbästalistan krävde ofelbara och helt fläckfria album. Jag har vuxit förbi det stadiet och bedömer numera hellre helheten än varje enskild detalj på ett album och det passar synnerligen bra på just det här albumet.
   Vid varje jämnt jubileum sedan 80-talet har "Sgt Pepper"-skivan, från 1967, tagit all uppmärksamhet från dubbelalbumet. Jag rankar "The Beatles" som inte bara Beatles bästa album utan det generellt bästa album som givits ut över alla tidsgränser. Det är alltså dags att nu ge "The Beatles" en respektfull hyllning. Det är visserligen ett rekordspretigt koncept men är man inte allergisk mot variation på alla sätt är skivorna en fantastisk resa över 30 låtar - som egentligen är 31...
   Bland de 30 officiella låtarna på "The Beatles" trängs en låt, "Can you take me back" (0:27), som varken finns med på etikett eller texthäfte. Ligger mellan "Cry baby cry" och "Revolution 9" men är inte kopplad till någon av låtarna.
   Som jag nämnde ovan började hyllningarna av Beatles-skivor först på 80-talet ty på 70-talet var nostalgi ett inte riktigt uppfunnet begrepp. Mindre än tio år efter gruppens splittring 1970 stod intresset för The Beatles inte på topp. Och deras gamla skivbolag visste inte hur de skulle hantera minnet av världens ledande popgrupp.
   Under 70-talet var det ett stort antal omotiverade samlingsskivor som ständigt fick upprepa minnet av The Beatles. 1977 och 1978, när det egentligen var dags att understryka storheten i "Sgt Pepper" och "The Beatles", släpptes en miserabel liveskiva, "Live at Hollywood Bowl", den minst sagt onödiga samlingsskivan "Love songs" (dubbel dessutom) och en box med alla originalskivorna. Och det fortsatte av bara farten 1979 och 1980 med den underliga samlingsskivan "Hey Jude", den ändå lite intressanta "The Beatles rarities" och den tröttsamma "The Beatles ballads". Genomgående repriser på repriser utan exklusivt material.
   Nej, det var först på 80-talet som minnet av de genuina Beatles-skivorna fick ett rättvist uppsving. Återlanseringen sammanföll taktiskt med den allmänt stora och exklusiva cd-premiären 1987 när "Sgt Pepper" fick en matig dokumentation med nymixad musik i cd-kvalité tillsammans med alla övriga Beatles-album. Sedan minns jag att vid varje jämnt jubileum under varje decennium därefter var det dags att uppmärksamma Beatles-skivorna igen. Exempelvis gavs en "30th Anniversary Limited Edition"-upplaga av "The Beatles" ut 1998. En exakt cd-kopia av 1968 års vinylupplaga, med både fotografier på medlemmarna plus affischen med låttexterna, fast i mini-format och i ett genomskinligt plastomslag. Med det tryckta numret 0071053 på mitt skivomslag.

MITT FÖRSTA EXEMPLAR AV "THE BEATLES", den engelska pressningen inköpt i Örebro någon av de sista dagarna i november 1968, är också numrerat (0360629). Betydligt lägre nummer, 0000001-0000009, har på auktionssajter genom åren nått upp i hiskliga summor men jag är nöjd med min originalutgåva som är spelad ett oräkneligt antal gånger.
   Trots min rangordning, med "The Beatles" som största favorit, har jag genom åren ändå inte lyssnat på skivorna så regelbundet. När jag nu lägger första skivan från "The Beatles" på grammofonen framkallar det onekligen en varm innerlig känsla i hela kroppen när jag återigen lyssnar på det där svepande flygplansintrot i första låten "Back in the USSR". Och så fortsätter det under nästan alla låtarna på de fyra skivsidorna.
   Samtidigt som jag lyssnar försöker jag flytta mig tillbaka till 1968 och vill analysera förutsättningarna just då. Efter det historiskt sett revolutionerande albumet "Sgt Pepper's Lonely Hearts Club Band" sommaren 1967, som för övrigt var första LP:n (som det så vackert hette på den tiden) som jag ägde, var det givetvis ett tufft utgångsläge för Beatles att producera en uppföljare.
   Men 1967-68 var en oerhört kreativ tid för gruppmedlemmarna som skrev låtar nästan oavbrutet. Men det var också känsliga år när managern och ryggraden i hela organisationen, Brian Epstein, gick bort, startskottet för bandets nya imperium Apple och slitningarna inom gruppen som bara växte. Men ingenting tycktes påverka skapandet av ny musik. Därför kom "The Beatles" att innehålla rekordmånga låtar där en majoritet John Lennon/Paul McCartney-låtar inte var skrivna tillsammans, som förr i tiden, utan var och en för sig. George Harrisons låtskrivande började på allvar också tränga sig in i bandets repertoar och till och med Ringo Starr bidrog här med sin första egenskrivna låt, "Don't pass me by".
   Det tog över ett år att följa upp "Sgt Pepper"-skivan men under tiden flödade kreativiteten och resulterade i singlarna "All you need is love", "Hello goodbye", "I am the walrus", "Magical Mystery Tour"-ep:n, "Lady Madonna" och "Hey Jude". Och ändå fanns det material till ett överfyllt och låtmässigt starkt dubbelalbum där visserligen ingen låt gavs ut på singel men den slagkraftiga styrkan finns ju i ett antal sinsemellan olika låtar, "Back in the USSR", "Birthday", "Ob-la-di ob-la-da", "Helter skelter", "Dear Prudence", "While my guitar gently weeps" och "Martha my dear" för att bara nämna några.
   Det var många, gärna i diskussioner som jämförde gruppen med Rolling Stones, som på 60-talet beskrev Beatles som en simpel popgrupp men på "The Beatles" är gruppen rockigare och mer högljudd än någonsin tidigare. På redan nämnda "Back in the USSR" och "Birthday" är ju rocktemat tydligt och på de vansinnigt tempoladdade "Helter skelter" och "Everybody's got something to hide except me and my monkey" tar de ut svängarna rejält.
   Jag tror det är variationerna, den gränslösa blandningen av olika sound, som gör "The Beatles" till min allra största favorit. Men det är just de förutsättningarna som diskvalificerar skivan hos de värsta kritikerna. Men ett album som kombinerar rock, pop, ballader, mardrömslåtar, music hall, allsång, vaggvisor, blues och ren skönhet med galenskap kan jag bara uppfatta som en oförglömlig lyssnarupplevelse.
   Apropå galenskap är ju den över åtta minuter långa "Revolution 9", en "låt" som delat mänskligheten i två delar. En liten del lyssnare älskar experiment och avantgarde och en stor betydande del musikälskare förstår inte någonting av detta ljudkollage med minimala musiksekvenser. Och själv befinner jag mig någonstans däremellan.
   Man kan tro att "Revolution 9" var ett tålamodskrävande experiment 1968, så långt från 60-talets popmusik jag kunde tänka mig, som jag lyssnade på en gång och inte mer. Något jag hoppade över vid varje upprepade lyssning men jag märker nu, nästan 54 år senare, att jag kan varenda svängning, varje detalj i detta turbulenta ljudkollage. Det är en nästan otäck déjà vu-upplevelse idag 2022.
   Vad som de ilskna kritikerna upplever som mest störande med "The Beatles" är splittringen inom gruppen med ett album som faller sönder i fyra olika beståndsdelar. Visst fanns det interna incidenter, både George och Ringo lämnade tillfälligt gruppen under inspelningen, och ytterst sällan skrev John och Paul låtarna intimt tillsammans. Men på de allra flesta låtarna är kvartetten samlad i inspelningsstudion och under de seriösa förberedelserna inför inspelningarna, som startade 30 maj 1968, var det verkligen sammanhållning i gruppen.

”HAPPINESS IS A WARM GUN” är bara en av många John Lennon-klassiker på dubbelalbumet ”The Beatles” från 1968.



/ Håkan

Jesper Lindell kan gå hur långt som helst

Foto: Lotta Ekbäck (tack!)
Foto: Magnus Sundell (tack!)


JESPER LINDELL BAND
Schreibers Garage, Örebro 4 maj 2022
Konsertlängd: 19:44-21:03 (79 min)
Min plats: Stående längs vänstra väggen ca 8 m från scen.

ÄN SÅ LÄNGE ÄR JAG INTE FÖR GAMMAL för att uppskatta nya, yngre artister. Nu är väl inte Ludvikasonen Jesper Lindell (som faktiskt har flyttat till Örebro) och hans musik speciellt representativ för artister under trettio. Han och hans skickliga band har sina musikaliska rötter bland mycket äldre förebilder men Lindell har på sina två album gjort det med klass och en övertygande personlighet att det lockade mig och några andra (115 personer, fullsatt) att på onsdagskvällen uppleva honom live i en garageliknande lokal i Lillån.
   Efter årets sensationellt starka album ”Twilights”, som släpptes i mars, har Lindell med band turnerat nästan oavbrutet runt om i Sverige, pendlat till Norge och även spelat i Danmark, och byggt upp ett liverykte utöver det vanliga. Efter en konsert där ljudet kanske inte var hundraprocentigt men som i övrigt motsvarade alla stora förväntningar kan jag med kraft och skärpa meddela att i det här fallet talar det positiva ryktet sanning.
   Det talas mycket om jämförelser mellan artister och förebilder i allmänhet och i Jesper Lindells fall i synnerhet. Jag har själv slängt ur mig uppenbara namn som Van Morrison och The Band, när jag skrev om ”Twilights”, för att på något sätt beskriva hans musik och arrangemang. Inte för att förminska hans starka originalitet.
   Som sångare med den skarpt genomträngande rösten går det inte att jämföra Lindell med någon annan. Den kommer från Ludvika och är Lindells alldeles egen. Den gav hela skivan en personlig ryggrad och den starka repertoaren blev än mer tydlig live tillsammans med hans blixtrande gitarrspel och det huvudsakligen unga otroligt skickliga och mångfacetterade bandet han omger sig med.
   Jesper Lindells fantastiska röst motsvarade alltså alla förväntningar men det var än mer intressant att få uppleva den live med ett på alla punkter underbart band med både orgel och piano i sättningen som både överraskade och var stabilt samspelta. Jimmy Reimers var bandets trollkarl på olika gitarrer, även slide, men spelade också både trumpet och fiol. Organisten Rasmus Fors, med ett fint rullande hammondljud i instrumentet, spelade också dragspel och pianisten Carl Michael Junior Lindvall fick förtroendet att sjunga Amy Helms duettstämma i titellåten från senaste albumet.
   Basisten Anton Lindell (Jespers bror) och trummisen Simon “Kosmos” Wilhelmsson höll takten i det tajta soundet men det tunga bassoundet fick det ibland att durra i den korrugerade plåten på väggarna.
   Det är naturligtvis senaste skivans förtjänst som har gjort att Jesper Lindell har fått ett genombrott utanför den lilla kretsen musikälskare. ”Twilights” tillhör årets bästa skivor och nio av albumets tio låtar spelade givetvis huvudroll på konserten. Men Jesper hade ju ett gäng starka låtar i bagaget redan innan senaste albumet som fick utrymme här, huvudsakligen från förra albumet ”Everyday dreams” men också den ännu äldre Spotify-favoriten (drygt fem miljoner spelningar) ”Moving slow”. Dessutom bjöd Jesper och bandet på en ”ny” låt, ”Northern skies”, som inte fick plats på albumet.
   Det var med komplett tillfredsställelse jag lämnade den annorlunda konsertlokalen. Med en övertygelse om att allt kan bli ännu bättre och ännu större med förhoppningar som kan bära fram Jesper Lindell år framöver. Vad månde bliva av denna talang och hans framtid?
   Snart vet vi ännu mer, exempelvis när han och hans band nästa gång spelar i Örebro: 5 augusti på Kulturkvarteret.

Westcoast rain
Just holler
Leave a light on
Momentary love
If there comes a time
Twilight
Nights like these
Living easy
Whatever happens
Good sides of me
White lines
Even if it ain't true
Moving slow

Extralåtar:
Dance
Northern skies
Into the blue

/ Håkan

ALL TIME BEST #2: "Darkness on the edge of town"

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

”DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni...
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” är Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler intressanta texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 40 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad Springsteen-konserter genom åren.
   Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärpt som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 44 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

”BADLANDS” är den inledande knockouten på ”Darkness on the edge of town”.



/ Håkan

Nu släpps Magnus Lindberg-hyllningen

TIDIGT 2019, PÅ MAGNUS LINDBERGS dödsbädd, startade mångårige producentvännen Kjell Andersson projektet som blev en hyllningsskiva till Magnus. Efter inspelningar med en mängd olika artister och ambition att ge ut skivan fortsatte projektet i augusti förra året som en crowdfunding-kampanj med positivt gensvar. 20 maj är det dags att ge ut hyllningsskivan till Magnus Lindberg, ”Dom som aldrig ger upp”, där hans rika låtskatt tolkas av bland andra Lars Winnerbäck, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Mauro Scocco, Louise Hoffsten, Plura och Staffan Hellstrand.
   Dagen efter, 21 maj, skulle Magnus ha fyllt 70 år och det firas med en hyllningskväll på Skottvångs Grufva utanför Mariefred med bland andra Sophie Zelmani, Anna Stadling, Toni Holgersson, Eric Palmqwist, Cecilia Thorngren och MahRoot.
   Genom Kjell Anderssons försorg har ett stort antal av Sveriges mest välrenommerade artister och musiker medverkat och generöst bidragit till skivprojektet. Allt är sammanställt i samarbete med Dan Hylander, Basse Wickman (som givetvis också medverkar på skivan) och Magnus fru Larissa Aggerborg Lindberg.
   Ett 18 låtar långt album, sexton unika inspelningar och två klassiska tolkningar, som ger nya lyssnare en fin introduktion och de trogna fansen ytterligare en dimension av rockpoeten Magnus Lindberg.
   Det räcker att se bild på skivomslaget (se ovan) och läsa några exempel från innehållet på skivan för att intresset och nyfikenheten ska slå i taket: Mauro Scoccos ”Ljusterö”, Pluras ”Ingens aka få se mig när jag går”, Peter LeMarcs ”Dom som aldrig ger upp” och Staffan Hellstrands ”Tårar över city”...

/ Håkan

April 2022 på Håkans Pop

Foto: Jan-Ola SjöbergKanadensaren Jerry Leger gjorde en oförglömlig nästan två timmar lång konsert som gav mig en ny favoritartist, både på skiva och scen.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL PÅ HÅKANS POP blev en blandning av historiens bästa albumfavoriter, några konsertbesök, flera Örebroadresser där konserter har arrangerats och ett sorgligt avsked av en australisk hjälte. Kort sagt ett tämligen traditionellt innehåll under en månad på Håkans Pop.
   Det börjar nu närma sig toppenregionerna av min 150 skivor långa rangordnade lista på mina favoritalbum. I april redovisade jag skivorna på placeringarna 4-16 med artisterna Jackson Browne, Tom Petty, Sweet Chariots, The Jayhawks, The Beatles, Magnus Lindberg, Warren Zevon, The Beatles igen, Ulf Lundell, Warren Zevon igen, Steve Earle, John Holm och Ulf Lundell igen. Den här veckan avslöjas artisterna/grupperna som, i mina öron, har gjort världens tre bästa album.
   Det blev för mig två konsertbesök under april, båda i Örebro och med mersmak: Six String Yada, Fluru och Jerry Leger & the Situation (en av hans tre setlists till höger). Av bara farten blev kanadensaren Leger (uttalas ”lechair”) en ny favorit även på skiva. Mer om hans senaste album ”Nothing pressing” i skivavdelningen längre ned i den här artikeln.
   Det närmar sig slutet även på min serie med konsertadresser i Örebro. Och månadens bidrag handlade bland annat om skivaffären Bananamoon, puben Pennybridge Arms, baren Björnes och restaurangen på Svampen. Där upplevde jag konserter mellan 2019 och 2021.
   Chris Bailey, ledaren för The Saints genom alla år, besökte Örebro två gånger på 80-talet. Han avled under april och jag skrev några rader om honom i samband med hans dödsfall.

APRIL 2022 BLEV EN GANSKA TUNN MÅNAD vad gäller nya intressanta skivor. Januari till mars i år producerade några riktigt fantastiska favoritalbum med Elvis Costello, Eric Palmqwist och Jesper Lindell men april var till både kvantitet och kvalité mer medelmåttig. Men inte utan höjdpunkter.
   THE HELLACOPTERS är tillbaka efter en lång paus med albumet ”Eyes of oblivion” och Nicke Anderssons låtskrivande är fortfarande gruppens stora styrka. Men jag tycker att det idag låter mer konventionell, lite opersonlig och högljudd hårdrock om gruppens arrangemang. Kanske är det Dregens återkomst som resulterat i alla hisnande gitarrsolon på skivan.
   I några decennier har CALEXICO funnits med i medvetandet som ett perfekt men inte outstanding americanaband. Det var först när duon Robert Plant/Alison Krauss gjorde bandets ”Quattro (world drifts in)” till en av de bästa låtarna på förra årets bästa album som jag förstod Calexicos storhet. Och den fascinationen fortsätter på ”El Mirador” i spanska vilt svängande arrangemang och en härlig positiv attityd som gär lyssnaren glad på gränsen till euforisk.
   Tips tar jag emot med glädje, ovärderliga tips kan inte nog uppskattas. Tack Lars som gav mig namnet på Toronto-sångerskan ABIGAIL LAPELL. Hennes senaste album ”Stolen time” slog ned som en bomb fast musiken är lågmäld och hennes röst är så naturligt avskalad att jag tror hon sitter bredvid mig och sjunger.
   Det finns en ljuvlig personlig prägel i sättet hon sjunger på, hon låter uppenbart brittisk och folkrockig i både stämma och arrangemang. Musik som får mig att tänka på Sandy Denny eller Linda Thompson och Abigail är faktiskt i nivå med de historiska namnen.
   I den svenska rockgruppen med det underliga namnet THE BWANAS finns medlemmar från gamla Rost, Madhouse och Mosquitos och musiken på albumet ”The Bwanas” låter precis så. Hederlig men inte så personlig rock'n'roll som huvudsakligen öser på för fullt, gitarrock utan variation. Säkert tio gånger bättre som liveband än på skiva.
   Lyssnar på LARS WINNERBÄCKS nya album ”Själ och hjärta” och blir varken överraskad eller förvånad. Allt känns igen och hantverksmässigt är det på sedvanligt god traditionell Winnerbäck-nivå i en mix av rock, pop och känsliga ballader innan jag, som uppenbart är dåligt informerad, upptäcker att åtta av albumets tolv låtar gavs ut redan förra året på två olika ep. Så ”Själ och hjärta” är huvudsakligen mer en samlingsskiva än ett helt nyproducerat album.
   NICOLAI DUNGER har jag länge beskrivit som en udda fågel i svensk showbiz. Att engagera Ebbot Lundberg som producent på nya albumet ”Every line runs together” är kanske inte klockrent kommersiellt. Här pendlar det kraftigt mellan instrumentala skumma spår, Van Morrison-influerad jazz och någon enstaka uptempo-låt, ”Straight to fun”.
   Redan för elva år sedan fanns ett album med KURT VILE, ”Smoke rings for my halo”, med på min årsbästalista det året. Hans namn har sedan dess tynat bort i konkurrensen från all annan musik men hans personliga och udda pop har ändå en liten plats i mitt hjärta. Nya albumet ”(watch my moves)” har han på gott och ont lekt fram i studion. 15 låtar med en speltid på 73 minuter är givetvis galenskap men ”Mount Airy Hill (way gone)” och ”Cool water” är fina höjdpunkter.
   Jag har under månaden lyssnat lite på fler skivor som tillhör covers- och tribute-kategorin. Som exempelvis EDGAR WINTERS hyllning till sin bror Johnny, ”Brother Johnny”. Den duktige JOEY LANDRETH som gör Little Feat-låtar på ”All that your dream”, gruppen med det lustiga namnet GEORGE IS LORD gör enbart George Harrison-låtar på ”My sweet George” och Yoko Ono-hyllningen ”Ocean child” med många olika artister. Skivor som jag ska ge mer uppmärksamhet i höst när kategorierna Cover-skivor och Tribute-skivor är tillbaka på Håkans Pop.
   
MÅNADENS BÄSTA ALBUM är en ny mellanrubrik jag ska försöka hålla vid liv under året. Och det blir genast lite problem för albumet som jag har lyssnat mest på under april släpptes faktiskt redan i mars. Det var inför konserten med kanadensaren Jerry Leger (se ovan) jag fick upp ögonen och öronen för hans album ”Nothing pressing” som jag måste utnämna till månadens höjdpunkt bland nya skivor.
   Jag har missat hans tolv(!) tidigare skivor i olika konstellationer så hans aktuella album blev en härlig upptäckt av en artist som är lika duktig sångare och gitarrist som låtskrivare i genren poprock. Han har genom åren jämförts med ett otal andra artister och jag ska inte vara sämre. Han är i mina öron en unik blandning av den kanadensiske kollegan Ron Sexsmith och den nästan bortglömde Willie Nile. På ”Nothing pressing” imponerar han lika mycket som tillbakalutad rockare som genuin singer/songwriter.

/ Håkan

ALL TIME BEST #3: "Bring the family"

JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)

DEN LÅNGA RESAN, SOM STARTADE I AUGUSTI förra året, mot nummer ett på min 150-lista närmar sig slutet och på Topp 3 återfinns John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt efter 48 år som skivartist har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   ”The tiki bar is open” (2001) är en av de senare favoriterna, som jag för övrigt placerade på en 68:e-plats på min All Time Best Albums-lista. ”Riding with the king” var en favorit 1983 men redan på 70-talet slog han till med den mästerliga ”Slug line” (1979). Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments” (1990), ”Walk on” (1995) och ”Master of disaster” (2005) som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   På ”Bring the family” måste mycket credit gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde album.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.
   Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”
   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”.

”LIPSTICK SUNSET”, med Ry Cooders fina slidesolo, är en av många höjdpunkter på ”Bring the family”.



/ Håkan

Fjärde gången gillt för Per Gessle

Bilder: Carina Österling

PER GESSLE
Konserthuset, Örebro 1 maj 2022
Konsertlängd: 19:33-21:31 (118 min)
Min plats: 4:e bänkrad, plats 109 längst till höger.

DEN FORNE POPIDOLEN, NUMERA 63-årige Per Gessle, har tillfälligt lämnat den globala karriären med sitt Roxette, som sedan i våras heter PG Roxette, med hela världen som arbetsplats. Fylld av inställda konserter och sjukdom (halsfluss) och framflyttade datum var det dags, efter tre tidigare försök i oktober, december och januari, för Gessle med slimmat komp att till slut äntra Konserthusets scen i Örebro.
   De tre musikerna Christoffer Lundquist, diverse stränginstrument, Clarence Öfwerman, keyboards, och Magnus Börjesson, bas, plus sångerskan Helena Josefsson finns ju med även i Roxette-projektet. Men under den pågående turnén är det svenskt material som står i fokus, med låtar både från solorepertoaren och Gyllene Tider vars låtar faktiskt var i knapp majoritet på konserten. Allt framfördes i en avslappnad snyggt möblerad miljö på scen som rimmade perfekt med turnérubriken Unplugged där samtliga musiker och Helena huvudsakligen satt ned under konsertens 118 minuter.
   För att understryka Unplugged-konceptet saknade Gessles komp en trummis men arrangemang, sound och repertoar blev ändå inte så tillbakalutat som kanske var väntat. Och vid upprepade tillfällen var det istället en mycket pigg och allsångssugen publik som höll takten genom att glatt klappa med i de positivt kända låtarna.
   Det var som sagt Gyllene Tider-låtarna som lite överraskande dominerade konsertkvällen, både inledning och avslutning. Men det gör inte så mycket för i det här mindre formatet förvandlades de annars så klatschigt somriga powerpoplåtarna ibland till ren singer/songwriter-godis. Kanske mest tydlig på Gyllene-låten ”Födelsedag” och den mindre kända ”Vid hennes sida” som är lugn, akustisk och ganska anonym redan i original på gruppens senaste album ”Samma skrot och korn”.
   Med en låtsnickare av rang i centrum blev konserten en fin och hjärtlig underhållningshistoria där både energi och känsla höll en hög trivselnivå.
   Vad som gör en konsert med Gessle bra är först och främst låtmaterialet. Han är ju en låtskrivare av rang och det kan inte vara lätt att välja ut ett 20-tal av hans alster med tanke på att han är tvingad att tillgodose hitönskemål från publiken. Jag kan, som Gessle själv, vara tämligen trött på ”Hej hej sommartider” men förstår att han inte kan gå ut på en scen och hoppa över den låten. I den lite tveksamma kategorin kan jag nog placera ytterligare några påtvingade hits ur kvällens repertoar som jag är allergisk mot. Jag är ganska säker på att publiken inte håller med mig på den punkten ty allsång och handklappning var frekvent under konsertens mest förutsägbara sekvenser.
   Då är det roligare och framförallt mer positivt att analysera övriga musiker och många eleganta arrangemang som lyfte det gamla materialet till ett liv i aktuellt dagsljus. Som Christoffer Lundquists exklusiva färdigheter på slide, dobro, akustisk gitarr och mandolin som så läckert kryddade många arrangemang. Hans mandolin när Gessle spelade ukulele på ”Tuffa tider” var en av kvällens musikaliska höjdpunkter.
   Christoffer är uppenbart trollkarlen i gänget men Clarence Öfwermans klaviaturer, på sin till synes enkla keyboard/synt, är på något sätt ryggraden i Per Gessles hela solokarriär. Pianoklangen är liksom unison med Gessles DNA som resulterar i ett högkvalitativt låtmaterial.
   Sedan har vi sångfågeln Helena Josefsson som påverkade det smakfulla soundet lika mycket som Marie Fredriksson en gång gjorde utan att hon på något sätt kopierar varken sångsätt eller röst. Utan direkt fysisk kraft levererade hon underbart läckra stämmor bredvid Gessles hest begränsade röstresurser.

Kung av Sand
På promenad genom stan
Flickan i en Cole Porter-sång
Småstadsprat
Min plats
Tycker om när du tar på mej
Det hjärta som brinner
Ljudet av ett annat hjärta
Varmt igen
Tuffa tider (för en drömmare)
Juni, juli, augusti
It Must Have Been Love
Vilket håll du än går
Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)
Min hälsning

Extralåtar:
Födelsedag
Listen to Your Heart
När vi två blir en

Extraextralåtar:
Vid hennes sida
Sommartider
När alla vännerna gått hem

/ Håkan

Sista veckan. Sista versen!

SEDAN 16 AUGUSTI FÖRRA ÅRET har jag rangordnat mina 150 bästa albumfavoriter. En nedräkning som i fredags nådde 4:e-platsen där jag placerade Ulf Lundells "Längre inåt landet" (1980). Tre skivor, tre fantastiska album, kvar att redovisa under nästa vecka. På topp 3-platserna, kan jag lite hemligt avslöja, finns album från både 60-, 70- och 80-talet representerade. Det är fritt fram att gissa!
   Under rubriken ALL TIME BEST till höger finns längre texter om mina 100 albumfavoriter (just nu exklusive skivorna på plats 1-3) och lite kortare noteringar om albumen på plats 101-150.
   En hängiven läsare, Björn Ekman, har lagt ned ett omsorgsfullt arbete och gjort ett kollage på de just nu 97 skivomslagen på min lista. Njut av bilden och låt den inspirera till några gissningar i ämnet historiskt starka album. Fortsättning följer.
   Tack än en gång, Björn!

/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 4

KULTURKVARTERET




I NOVEMBER 2012 INLEDDES UTREDNINGEN om förutsättningarna för ett kulturkvarter. Och 6 december 2016 fattades beslutet att bygga Kulturkvarteret. Första spadtaget för projektet togs 29 augusti 2018 och 4 september 2021 invigde kulturminister Amanda Lind byggnaden, 15 000 kvadratmeter, .
   I byggnaden finns förutom Stadsbiblioteket, Kulturskolan med dans- och musiksalar, konferenslokaler, delar av gymnasieskolans estetiska program, konsthall, restaurang (Kulturbistron) även tre scener för teater och konserter, Volymen, Akustiken och Entréscenen.
    I samband med Live at Heart-festivalen i Örebro 2021 upplevde jag mina första konserter på Kulturkvarteret.

Bilder: Carina ÖsterlingNicolas Veroncastel på Kulturkvarteret under 2021 års Live at Heart.

NICOLAS VERONCASTEL/LJUSHUVUD 4/9 2021 Kulturkvarteret/Live at Heart

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.