Tidigare blogginlägg

Med jordnära naturlighet i ryggen

Bilder: Carina Österling

MEADOWS
Stallbacken, Örebro 18 juni 2022
Konsertlängd: 16:04-17:13 (69 min)
Min plats: Sittande vid bord på Makeriet ca 5 m från scenen.

GRATIS ÄR GOTT ÄVEN I KONSERTSAMMANHANG. Sommarfestivalen Under Bar Himmel, som har sitt säte i Wadköping, har under försommaren arrangerat på några gratisspelningar i Örebro City. För några veckor sedan uppträdde The Winchester Widowmakers på Boulebar/STÅ-gården och igår, en fantastisk sommardag, ställde sig Meadows med några kamrater på den lilla Stallbacken-scenen och bjöd på en både kvalitativ och generös (över en timme på scen) konsert.
   Sångaren och låtskrivaren Christoffer Wadensten, Örebros största representant i singer/songwriter-genren, hade inga problem att fylla sin tid på scen med både sånger, mer eller mindre kända, och underhållande mellansnack. Fast jag har upplevt Meadows ett antal gånger på konsert har jag fortfarande svårt att in i detalj identifiera många av hans sånger. Men med mjuk skönsång och läckert gitarrspel på sitt akustiska instrument var det bara att luta sig tillbaka och njuta när lördagseftermiddagsvädret visade sitt finaste ansikte.
   För att göra Meadows repertoar av lugna fina sånger än mer omväxlande fick Christoffer hjälp av sångerskan Jennifer Mader-Mainx och den allestädes närvarande munspelaren Peter Edgren som hoppade in och ut under konserten. Jennifers sköna och svala stämma förvandlade stundtals sångerna till duetter och bjöd även i övrigt på fina inpass i Meadows låtar. Och Peters sedvanligt skickliga agerande på sina sju munspel spetsade arrangemangen både melodiskt och rytmiskt.
   Med sin jordnära naturlighet i ryggen fick Christoffer ännu en gång förklara bakgrunden till sången ”The only boy awake” och dess ofantliga succé i streamingvärlden (i denna stund nästan 42 miljoner!). Men de framgångarna verkar inte ha påverkat människan bakom Meadows det minsta. Nöjd och anspråkslös sjöng han sina sånger lika målmedvetet och ödmjukt som vanligt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #91: Martin Håkan 2018

I JANUARI 2018 DÖK DET UPP ETT NYTT NAMN på den trivsamma inomhusfestivalen Folk at Heart på Scandic Grand-hotellet i Örebro, Martin Håkan. Det var Martin Qvarfordts nya soloprojekt som spred lite mer glans än de andra på det årets festival som tillfälligtvis hade flyttat till Scandic Grand Väst. Med hjälp av ett tips från en gammal arbetskamrat lockades jag till scenen i Restaurangen på fredagskvällen där Martin uppträdde med sitt elektriska band.
   Qvarfordt var tidigare sångare i The Happy Hippo Family, jag minns tydligt deras album "Monacoville" (2011), som lade ned verksamheten under 2010-talet.
   Under det lite förbryllande gruppnamnet Martin Håkan har Martin framfört sina nya låtar under några år. Han har alltså skippat sitt efternamn och andranamnet är hans hyllning till sin far.
   Martin Håkan är en liten fantastisk popkvintett där musikerna bidrar med både cello (Maja Molander) och valthorn (Carl Carlsvärd) för att smycka ut låtarna till något personligt utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren. Övriga musiker var trummisen Svante Ingberg och basisten George Bandick.
   Jag levererade ingen lång uttömmande recension vid mitt Folk at Heart-besök men första mötet Martin Håkan live på restaurangscenen var ändå ett oförglömligt ögonblick.
   Martin Qvarfordt är förutom artist även en rutinerad konsertarrangör i Örebro och tog i vintras över vd-posten på Live at Heart-festivalen.

Foto: Carina ÖsterlingGruppen Martin Håkan är egentligen ett soloprojekt men live är det förutom Martin Quarfordt fyra musiker på scen, Martin till vänster och trummisen Svante Ingberg och valthorn-spelaren Carl Carlsvärd plus Maja Molander, cello, och George Bandick, bas.


Recensionen publicerades ursprungligen på Håkans Pop 8 januari 2018.

MARTIN HÅKANS NYSTARTADE SOLOPROJEKT

MARTIN HÅKAN
Folk at Heart/Restaurangen, 6 januari 2018

PÅ SCENEN STOD OCH SATT EN LITEN fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt som nästan genomgående skrivit alla låtarna i repertoaren själv. Men kompgruppen bredvid och bakom Martin bidrog med både cello och valthorn .
   Tillsammans med en trummis och en basist dekorerade de låtarna med ett personligt sound utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhörde repertoaren.
   Öppningen på konserten var närmast en popexplosion som jag vill jämföra med Beatles i brist på något mer fantasirikt. I den sex låtar långa konsertrepertoaren fanns alltså både pop och ballader där duetten med den cellospelande Maja, "Stay the night", stod ut i den varierade låtlistan.
   Förutom låten "Pretty love", skriven tillsammans med Happy Hippo-kompisarna Timmy Bjärnebro och Rickard Andersson, har Martin skrivit alla låtarna själv.

Follow footsteps
For New York
Is this it?
Tokyo
Stay the night
Pretty love

/ Håkan

”The resurrection of rust”

RUSTY
The resurrection of rust
(Capitol)

I DESSA TIDER ÄR DET VANLIGT att fira 50-årsjubileum. Ofta är dset stor uppmärksamhet kring album som är 50 år gamla men den ständigt kreative 67-åringen Elvis Costello vill fira halvsekel på ett litet annorlunda sätt. Tillsammans med sin parhäst från 1972, Allan Mayes, har Elvis återupplivat bandet Rusty som de hade tillsammans med ytterligare musiker som vid tidpunkten spelade regelbundet i och omkring Liverpool.
   När det här projektet lanserades och blev offentligt för någon månad sedan trodde jag det enbart var en efterhandskonstruktion ty Rusty har genom åren inte fått någon eller väldigt liten uppmärksamhet i Costellos långa historia. Då har bandet Flip City, som han hade 1974/75, blivit mer omskrivet i samband med soloartisten som 1977 skivdebuterade under namnet Elvis Costello.
   Men i samband med att Rusty-skivan nu släpps avslöjas ju den riktiga historien och blir också en viktig del i Declan MacManus tidiga liv under de första 70-talsåren. Han var musikaliskt en stor beundrare av amerikansk musik.
   Albumet, som på Spotify beskrivs som en singel(?), innehåller sex låtar och bör väl i rättvisans namn beskrivas som ett minialbum. Där majoriteten av låtarna är covers och bara två låtar härstammar från Rustys originalrepertoar.
   Elvis Costello har redan släppt ett av årets bästa album i eget namn, ”The Boy named If”, och Rusty-skivan konkurrerar defintivt inte om den uppmärksamheten men ändå är ”The ressurrection of rust” intressant och har flera intressanta detaljer.
   Albumet är inspelat med Costellos kompband The Imposters och producerat av Sebastian Krys (som producerade ”The boy named If”) vilket garanterar ett genomgående förstklassigt sound. Bandet är sedan förstärkt med organisten Bob Andrews som finjusterat arrangemanget på Nick Lowe-låten ”Surrender to the rhythm” från Brinsley Schwarzs repertoar. ”Don't lose your grip on love”, ännu en Lowe-låt, plus Jim Fords ”I'm ahead if I can quit while I'm behind” tillhör topparna bland covermaterialet på albumet. Där får också Mayes utrymme att visa sina färdigheter som sångare fast han naturligvis inte kan konkurrera med Costellos sedvanligt personligt darrande stämma.
   Mayes sjunger också mest, lätt läspande, på albumets enda MacManus/Mayes-låt ”Maureen & Sam”, en akustiskt baserad låt från 1972 som Elvis använde sig av när han skrev ”Ghost train” 1980.
   Albumets andra originallåt, Costellos egna ”Warm house (and an hour of joy)”, överträffar dock allt på skivan. En underbart skriven och framförd poplåt. Parallellsång a la Everly Brothers.
   Skivans enda frågetecken är avslutningslåten där Elvis kopplat ihop två Neil Young-låtar, ”Everybody knows this is nowhere”/”Dance, dance, dance”, utan att direkt fånga något personligt eller annorlunda eller på något sätt presentera något unikt.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #92: Heads, Hands & Feet 1972

ÄVEN MINDRE LITE MER OKÄNDA ENGELSKA rockgrupper tog sig till Örebro på 70-talet. Heads Hands & Feet kanske inte tillhör de kommersiellt mest framgångsrika engelska grupperna men innehöll ett antal respekterade musiker. sångare och låtskrivare med både rötter och framtid i engelsk musikhistoria.
   Heads Hands & Feet var ett legendomsusat engelskt band, existerade mellan 1970 och 1972 (splittrades bara tre månader efter Örebro-konserten), som gav ut två album, ”Heads Hands & Feet” (1971) och ”Tracks” (1972). De rutinerade medlemmarna Tony Colton, sång, Chas Hodges, bas, Ray Smith, gitarr, Pete Gavin, trummor, och Albert Lee, gitarr/keyboards/sång hade tidigare spelat med Chris Farlowe, Bluesology och Cliff Bennett & the Rebel Rousers.
   Hodges hade tidigt spelat i Outlaws, med bland annat Ritchie Blackmore, men Albert Lee var den av medlemmarna som hade längst CV och hade spelat med olika band sedan tidigt 60-tal.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1972.

STÖKIG GRUPP

HEADS HANDS & FEET
Konserthuset, Örebro 25 september 1972

Måndagskvällens popbesök i Örebro Konserthus, engelska gruppen Heads, Hands & Feet, lockade inga större åskådarmassor. Måndag är givetvis en svår konsertdag.
   Dagens popgrupper skiljer sig ofta stort mellan skivor och live. Men Heads, Hands & Feet på scen påminde ändå musikaliskt om skivsoundet. Med undantag för några mer utvecklade solopartier i scenshowen.
   Musiken de spelade var väldigt rå och tenderade ibland att bli stökig. Sången var stundtals väldigt svår att uppfatta. Den försvann mer eller mindre i det enorma ljudhav som de vräkte över publiken i olika stora portioner.
   Det mesta ”oljudet” stod som vanligt sologitarristen för. I det här fallet Albert Lee som med sin tigerrandiga gitarr till stor del dominerade soundet. Även de få gånger han satte sig bakom pianot. ”Soft word Sunday morning” var en fin pianoballad och en bra kontrast till det i övrigt tunga.
   Den lille sångaren Tony Colton stod bokstavligen och vevade med armarna som vore han dirigent. Kan jämföras med Joe Cocker berömda fingerspel på scen. Tony hade annars en bra röst som tyvärr försvann på vägen.
   En annan kuriositet var när Chas Hodges tog fram fiolen och drog en låt. Den hörde också till den lite lugnare repertoaren och var därför inte så representativ för konserten. Trummisen Pete Gavins trumsolo mot slutet av konserten såg väldigt imponerande ut men det där gjorde Jon Hiseman i Colosseum både bättre och längre för nästan exakt ett år sedan på samma plats.

Tony Colton, sång
Chas Hodges, gitarr och fiol
Pete Gavin, trummor
Albert Lee, gitarr, piano och sång
Ray Smith, bas

I'm in Need of Your Help
Warming Up the Band
Hot Property
Tryin' to Put Me On
Road Show
Harlequin
Safety in Numbers
Soft word Sunday morning
Hang Me, Dang Me
Country Boy
Song for Suzie
Pete Might Spook the Horses

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #93: Magnus Lindberg 2018

MAGNUS LINDBERG (1952-2019) VAR UNDER MÅNGA år en stor favorit. Framförallt var det en ren ynnest att varje gång se och höra honom livemässigt uppträda. Från 1982 hade jag det stora nöjet att uppleva Magnus på en konsertscen vid ett 30-tal tillfällen under det ena känslofulla framträdandet efter det andra. Hans konserter gick aldrig på ren rutin och blev på just solokonserterna, som på det här arrangemanget ”Live at hemma” hos arrangören Anders Damberg på Ekersgatan i Örebro, extra personliga och spontana.
   På skiva hade jag följt Magnus sedan 1976 när han solodebuterade med ”Magnus Lindberg” och i hans karriär på skiva kunde vi framgångsrikt notera ett antal fantastiska album som tillhör svensk rockhistoria. ”Röda läppar” (1980) och ”Ljus i natten” (1999) är bara några.
   Under de sista åtta åren fick jag aldrig möjlighet att uppleva Magnus live med ett band i ryggen men konserterna på egen hand blev istället än mer unika äventyr.
   Skivproduktionen blev alltmer sporadisk under de sista åren men Magnus exklusiva låtskrivande upphörde aldrig. Vid mitt sista möte med Magnus i Örebro, hemma hos Damberg, fanns det tre nya låtar med i kvällens repertoar och vi kunde inte då ana att det bara tre månader senare skulle dyka upp ett album med Magnus, ”Magnus Lindbergs skörd”, som faktiskt och väldigt överraskande kom att överträffa allt han hade gjort på skiva tidigare.
   Vad vi, tack och lov, inte heller visste 10 februari 2018 var att vi bara ett drygt år senare skulle få ett tragiskt dödsbud som på en sekund gjorde livet så tomt, så mycket tystare och så fruktansvärt mycket tråkigare. Men minnet av varje Magnus Lindberg-konsert försvinner aldrig.

Foto: Anders DambergTrivsamt i Anders Dambergs vardagsrum tillsammans med Magnus Lindberg.


BERÄTTELSERNA LANDAR I VERKLIGHETEN

MAGNUS LINDBERG
Live at hemma, Örebro 10 februari 2018
Konsertlängd: 19:33-20:20 och 21:04-21:47 (47 + 43 = 90 min)
Min plats: En meter till höger om Magnus gitarrhals.

SOM GOD REPRESENTANT FÖR ARTISTER som aldrig ger upp är det alltid en ynnest att lyssna på och uppleva Magnus Lindberg live. När arrangemanget på lördagskvällen dessutom ägde rum hemma hos arrangören Anders Damberg blev det än mer personligt. Med en ytterst samlad, lätt nervös men till slut avslappnad Magnus inför ett 40-tal åhörare som lyssnade andäktigt och koncentrerat.
   Konsert i hemmiljö, som börjar bli alltmer vanligt förekommande, var en ny erfarenhet för både Magnus och mig. I samtal innan konserten avslöjade han en viss osäkerhet över konceptet med publik alltför nära och att den intima känslan skulle bli obekväm.
   Men den eventuella oron var som bortblåst när han väl satte sig på stolen med det trygga notstället framför sig och en osedvanligt välklingande akustisk gitarr i sina händer. Och fyra norska(!) munspel till hjälp.
   Magnus var laddad med en repertoar som utlovade en hel del nytt material. Och bland konsertens låtar var det en stark övervikt på material från de senaste tjugo åren. Förutom avslutningen, med "Tårar över city", obligatoriska "Röda läppar" och det i sammanhanget nästan antika extranumret "Månsken Peggie", blev lördagens konsert inte alls någon nostalgiuppvisning. Det kan ofta vara vanligt när äldre artister med lång karriär bakom sig ställer sig upp och vill visa på dignitet och tyngd med sina äldsta hits.
   Visserligen är utrymmet för önskemål ofta begränsat när Magnus Lindberg står på scen. Många och långa texter kommer inte alltid spontant och per automatik från en artist som genom åren har skrivit så många låtar och han kan omöjligt minnas dem alla i detalj. Därför låg textbladen som vanligt i strikt ordning på notstället. Men Magnus gjorde dock ett undantag när han vid andra avdelningens start med lite hjälp från publiken (Björn Stein) spontant plockade fram den tämligen obskyra låten "3 + 7 = 11" direkt från minnet.
   Där fanns också som utlovat några ännu ej publicerade låtar (märkta ”NY” i setlistan nedan) som planeras för ett kommande album som genom finansiellt stöd ska göra det möjligt för skivan att se dagens ljus.
   Låtar som "I alla mina drömmar" och "Hjärta av guld" hade jag visserligen hört vid tidigare tillfällen, Heaven's Door i februari 2016 och Lasse i Parken i augusti 2016, men fick här ytterligare några genuint välskrivna och typiska Magnus Lindberg-låtar. Inte så sällan riktade till hans fru Larissa som i vanlig ordning fanns med i Dambergs vardagsrum.
   Man kan tycka att allt är skrivet i den här genren men Magnus hittar ständigt nya vinklar i ämnet. Stora ord men med en poetisk klang som får hans berättelser att landa i den fysiska verkligheten på ett väldigt trovärdigt sätt. Och han lyckas även tonsätta de ofta långa textraderna på ett personligt sätt.
   Bland lördagskvällens starkare konsertögonblicken minns jag allra bäst två låtar från ett helt felproducerat album 1989, "Det kommer en vind". Kvällens versioner av "Starkare" och "Tystnaden" gav låtarna full upprättelse och blev mina höjdpunkter tillsammans med "Från en mörk, mörk himmel" och "I väntan på vadå". Även hatlåten "Varje gång du faller ner" tillhörde topparna fast jag i det sammanhanget hellre hade hört "Jag ska se när du brinner". Sedan var det synd att Magnus förkastade publikönskemålet på "Dina bruna ögons man".


Vinden vänder NY
Tro på dig
För oss
Från en mörk, mörk himmel
Den risken finns
När jag ser dig
I alla mina drömmar NY
Lycklig man
När hoppet tänds
Varje gång du faller ner
Starkare

3 + 7 = 11
När sekunderna försvinner NY
Dansa med mig
Tystnaden
Jag har aldrig vart i Memphis
I väntan på vadå?
Allt som jag kan ge dig
En ensamvarg
Tårar över city
Röda läppar

Extralåt
Månsken Peggie

/ Håkan

Gothenburg Soul med Albin Lee Meldau

ALBIN LEE MELDAU
Frimis, Örebro 8 juni 2022
Konsertlängd: 20:16-21:27 (71 min)
Min plats: Stående ca 10 m från scenen.

SÄLLAN ELLER ALDRIG HAR JAG varit mindre förberedd för en konsert. Utan att ha någon närmare kunskap om Albin Lee Meldau befann jag mig, tack vare en väns goda försorg, på konsert på onsdagskvällen med den populäre göteborgaren. Eftersom jag principfast bojkottat Så Mycket Bättre i alla år har jag även missat denne Albin Lee. Därför kan jag inte påstå att följande noteringar kan beskrivas som någon recension.
   När jag kollade upp Alvin Lees historia hittade jag på ett märkligt och helt oplanerat sätt familjetrådar i hans liv vars rötter ledde tillbaka till 80-talet, intressanta detaljer som lite längre ned avslutar mina lilla text.
   För att inte stå helt handfallen av okunskap lyssnade jag under eftermiddagen lite ytligt på några låtar från Albin Lees diskografi och fick en liten uppfattning av honom som ganska lågmäld med visbaserad pop som gemensam nämnare. Live på konsert blev det naturligtvis något helt annat.
   Inför en smått hysterisk publik med en majoritet av tjejer blev det inte överraskande allsång på många låtar och den responsen påverkade ju även mig åt det positiva hållet.
   Senaste låten ”Forget about us”, uppenbart en hit, blandades upp med fler låtar som jag faktiskt kände igen. ”På riktigt”, ”Josefin” (presenterade han som ”vars titel rimmar på amfetamin”), ”Spela min favorit vals” var de låtar som fastnade tydligast i mitt medvetande där de övriga låtarna på engelska ofta hade en stark souldominerad profil där den svarta killen på trummor perfekt höll takten. Soul som jag för kvällen döpte till Gothenburg Soul och var kanske kvällens största favoriter i den unga delen av den danssugna publiken.
   Efter exakt en timme gjorde Albin Lee en snygg sorti medan det fem man starka och skickliga kompbandet fortsatte att elegant spela i huvudavdelningens finallåt. Och de två extralåtarna kom sedan helt naturligt för att fullända upplevelsen för den fulltaliga publiken på Frimis.

Avdelningen retro:
   Med en lång och trogen tjänst i popskribent- och recensentbranschen kan jag ibland luta mig tillbaka på minnen och gamla ”meriter” när jag vill bilda mig en uppfattning om ny musik och nya idoler. Jag har nämligen vid flera tillfällen skrivit om och recenserat Albin Lees mamma, Annika Blennerhed, som också hade Göteborg som bas på 80-talet.
   Annika var först trumslagare i nya vågen-banden Aptit och Abcess Exil men blev senare sångerska med flera album på sitt samvete. Under gruppnamnet Light Of Love gav hon 1985 ut ett album med samma namn där hon tonsatt och sjöng tio Dorothy Parker-dikter. Ett album som jag i oktober 1985 under rubriken ”Bländande Blennerhed” gav en lysande recension av den då 22-åriga sångerskan:
   ”Annika har bromsat in och presenterar här mogen och mycket homogen rockmusik. Det låter som engelsk folkmusik med många beröringspunkter till den bortgångne Sandy Denny. Många låtar andas samma vemodiga känslor. Musiken är tillbakahållen men ändå så ypperligt stark och välskriven. Hela produktionen är en perfekt mix av musik och arrangemang, text och röst.”
   Två år senare gav Annika ut ett album under eget namn, ”Kvartett”, som jag inte gillade lika mycket. Under rubriken ”Sömnig Annika” beskrev jag skivan som ”händelsfattig, stillstående och arrangemangen är jazzigt monotona”.
   Enligt gamla noteringar recenserade jag också Blennerheds album ”Reconnect” 1996, men tyvärr saknar mitt arkiv den recensionen.

/ Håkan

Tajt country med Winchester Widowmakers

THE WINCHESTER WIDOWMAKERS
Sommarscen Innergården Slottsgatan, Örebro 6 juni 2022
Konsertlängd: 16:02-16:41 (39 min)
Min plats: Sittande ca 17 m från scenen.

IDAG PÅ EFTERMIDDAGEN ”FIRADE” vi nationaldagen med en gratiskonsert utomhus med The Winchester Widowmakers. På den lilla gården mellan STÅ Pinxtios & vänner och Boulebar stod en scen där femmannabandet från Kumla gick upp strax efter fyra och genomförde en akustiskt baserad konsert som musikaliskt rörde sig kring den svängiga countrygenren.
   Med tre akustiska gitarrer i frontlinjen äger Winchester Widowmakers ett sound som är lika tajt som charmigt och välarrangerat med tre sångare som möter upp varandra på ett underbart sätt i de mer konventionella låtarna. Men den här gruppen kan röstmässigt mer än så. När trummisen stegade fram till mikrofonen och tillsammans med de andra framförde en accapella-låt blev det både personligt och unikt.
   Gruppens repertoar fungerade förvånansvärt bra utomhus i eftermiddagssolens strålkastare och fick publiken på ett väldigt gott humör.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #94: Imperiet 1987

ÖREBROKONSERTEN MED IMPERIET, förstärkta med Fläskkvartetten, tidigt 1987 var fjärde gången jag upplevde bandet live i den här staden. Tidigare hade det varit på klubbar som Rockmagasinet och Lord Nelson men under 1985 och 1986, när de spelade in tolkningar av Evert Taube (”Balladen om briggen 'Blue Bird' av Hull”) och Bellman (”Märk hur vår skugga”) plus samarbetet med Fläskkvartetten hade bandets publik växt och nu blev Idrottshuset platsen för deras konsert.
   Med starka rötter i Ebba Grön uppstod först parentesen Rymdimperiet innan Imperiet började producera skivor 1983. Efter några medlemsförändringar blev Imperiet en fast enhet 1985 med Thåström, sång/gitarr, Christian Falk, bas, Per Hägglund, saxofon/orgel, och Fred Asp, trummor.
   I november 1986 hade Imperiet släppt sitt femte album, "Synd". En skiva där Fläskkvartetten medverkar på tre låtar med sina stråkar. Samarbetet gjorde att kvartetten också följde med på gruppens vinterturné. Kvartetten Jonas Lindgren, violin, Örjan Högberg, viola, Mattias Helldén, cello och Sebastian Öberg. cello, hade precis utökats med Johan Söderberg, slagverk. Men Flälskkvartetten hade ännu inte givit ut några skivor i eget namn.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 1987.

NYPREMIÄR FÖR IMPERIET I ÖREBRO

IMPERIET
med Fläskkvartetten
Idrottshuset, Örebro 2 januari 1987

Nypremiär på Imperiets vinterturné och årets första konsert blev en lång upplevelse. 19 låtar under 90 minuter men ändå inte en helgjuten triumf inför drygt tusen pigga personer i publiken. Det blev en berg-o-dal-bana där topparna visserligen infann sig ofta men kvalitén dalade också några gånger till märkbart låg nivå.
   Konsertkvällen inleddes på ett spännande och annorlunda sätt med Fläskkvartetten under ledning av Jonas Lindgren på violin. En slagverkare hade utökat stråkkvartetten och bjöd på ett fascinerande slagsmål med en cymbal.
   Kvartetten är ett kultband i huvudstaden och fick även här en förvånansvärt god respons med sin udda musik som är en märklig mix av en psykedelisk Frank Zappa och ett regelrätt soundcheck.
   Sedan gjorde Imperiet entré med siréner och blåljus och öppnade med "Fred" och "Var e' vargen", en normalt sett direkt däckande inledning men nu stod vi i publiken som mänskliga frågetecken och förstod absolut ingenting.
   I detta Idrottshus med minimal akustik har vi genom åren blivit vana av lokalens minst sagt oberäkneliga ljudåtergivning, , men Imperiets start av konserten var något av bottenrekord. Thåström var bara visuellt närvarande men det lät som om han stod utanför Idrottshuset och sjöng.
   Ljudmixaren gjorde sedan det enda rätta, han höjde ljudvolymen med fortsättningsvis lyckosamt resultat.
   Lika lite som jag kan bedöma en grammofonskiva efter dess konvolut ("Synd"-omslaget är präktigt fult) kan jag påstå att Imperiet-grabbarna tappat fotfästet i verkligheten för att de står i startgroparna för internationell karriär.
   Thåström står fortfarande med båda fötterna i rockmusiken men gör dessvärre allt för att ta sig därifrån. "Synd" är ingen rockplatta och live är de låtarna tyngre men inte alltid bättre.
   Albumlåtarna levde på sin luftighet, de klaviaturskimrande arrangemangen som nådde sin toppnotering när Fläskkvartetten förenade sig med Imperiet på scen i mitten av konserten.
   Efter trilogin "Österns röda ros", "Cosmopolite" och "Bibel", alla med stråkförstärkning, var jag övertygad om att konserten var på väg mot historiska höjder men annars så klassiska låtar som "C C Cowboys" och "Du ska va president" fick aldrig sin maximala utformning.
   Ingen Bellman och ingen Taube i dagens Imperiet-repertoar men jag tyckte att den avslutande och mycket storslagna "Innan himlen faller ner" var full kompensation. Då var Thåström som allra bäst vare sig han låg eller stod på scenen och sjöng.
   Extralåtarna blev en ren transportsträcka med "Kickar" och "Blå himlen blues" plus en version av Sex Pistols gamla "Bodies" som var mer kuriosa än något annat.

Låtarna:
Fred
Var e' vargen
D-D-D-D (dum-dum-dollar-djungel)
Vad pojkar vill ha
Offret
Saker som hon gör
Tennsoldat och eldvakt
Alltid rött, alltid rätt (+Fläskkvartetten)
Österns röda ros (+Fläskkvartetten)
Cosmopolite (+Fläskkvartetten)
Bibel (+Fläskkvartetten)
C C Cowboys
Du ska va president
Kom ihåg! (den fria världen)
Surabaya Johny
Innan himlen faller ner (+Fläskkvartetten)

Extralåtar
Kickar
Bodies

Extra extralåt
Blå himlen blues

/ Håkan

Ett värdigt avslut på Raj Montana Bands saga

DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND har en historia som är lång och intressant. Jag har berättat historien vid åtskilliga tillfällen under min tid som recensent och krönikör i Nerikes Allehanda, texter som numera finns tillgängliga på Håkans Pop. Jag kan lova att det vid upprepade tillfällen kommer dyka upp Hylander/Raj Montana-konserter i den rangordnade listan på mina största konsertupplevelser i Örebro, Örebro Live, som just nu rullas upp på Håkans Pop.
   Nyligen meddelade Hylander att det planeras att ges ut ett nytt album med Dan och bandet, det sista! Att bandet i december 2020 drabbades av ett mycket sorgligt och gränslöst ledsamt dödsfall, trummisen Pelle Alsings alldeles för tidiga bortgång, gör att det planerade albumet ”Katharsis”, som är skivans titel, blir ett värdigt avslut på sagan om Raj Montana Band.
   Nu finns det som skivlyssnare möjlighet att bidra till utgivandet av Dan Hylander & Raj Montana Bands sista album då det precis har dragit igång en så kallad crowdfunding för att säkerställa utgivningen av albumet planerad för hösten. Här finns alla detaljer om skivan: https://www.musicarry.com/dan-hylander/
   Jag har som sagt berättat historien om Dan Hylander och Raj Montana Band många gånger och gjorde i samband med bandets sista återförening 2018, och en konsert i Örebro, en karriärsammanfattande text med många personliga minnen från åren 1983-84. Illustrerad med min fotograferande vän Anders Erkmans sista bilder av ett levande och förvånansvärt piggt Raj Montana Band. Precis som Anders bild från Ritz i Stockholm 1983 till höger.
   Dan Hylander har med egna ord förklarat förutsättningarna för det som kommer att bli Raj Montana Bands sista skiva: "Kalla det förköp, kalla det crowdfunding, kalla det vad du vill… Att spela in musik är inte gratis. Det är t.o.m. ganska dyrt. Vi är inget stort skivbolag. Tvärtom. Det har sina fördelar men… Vi står och faller med varje album. Därför är vi också helt beroende av er, vår kära publik. Ni avgör om vi kan fullfölja våra projekt. Principen är ju huvudsakligen 'många bäckar små…', men vi tar givetvis tacksamt emot en och annan fors också. Det viktigaste är att vi tagit bort alla mellanhänder. Ni köper direkt av oss. Därför går också alla pengar direkt till framställandet av det album ni köpt. Win win tycker vi…
   Ibland vänder vemod och sorg till åtminstone lite hopp och glädje. Efter Pelle Alsings alldeles för tidiga bortgång lade vi ner Raj Montana Band. Det var självklart. Han var vårt hjärta och puls. Ändå kändes det fel att sätta en punkt där det borde ha funnits ett utropstecken. Vi fanns! Vi finns! För musiken lever vidare. Minnena finns kvar. Allt från den galna storhetstiden 81-84 till vår hjärtliga återförening 2018.
   För ungefär ett år sedan började jag så att tvehågset gå igenom hårddisken med Raj Montanas inspelningar. Det blev en oväntad skattjakt. Jag hittade pärla efter pärla av icke färdigställt material. En del nästan klart och en del i princip bara trummor och gitarr. Efterhand började jag att se allt tydligare konturer. Det här var alldeles för bra för att kasta bort. Det var kanske det som saknades. Ett sista utropstecken! Nu vet jag att det blir ett album som med stolthet kan stå bland de tidigare. 'Katharsis' blir ett värdigt avslut på sagan om Raj Montana Band!"

FOTNOT: I samband med återföreningen 2019 gav Dan Hylander & Raj Montana Band ut ett förvånansvärt fräscht album, ”Indigo”, som hamnade på årsbästalistan det året. Liksom konserten som kvalificerade för en plats på 2019 års bästa konserter-lista.

/ Håkan

Tomas Ledins bästa 80-tal

Foto: Anders ErkmanDet var på scen under 80-talet som jag upplevde Tomas Ledin som allra bäst.

MITT I DET SOM I HELT ANDRA sammanhang brukar heta Silly Season drabbas Håkans Pop av tillfälliga tillbakablickar och förträngda minnen. Och då hamnar jag otippat i historiska detaljer om Tomas Ledin och Dan Hylander. Det såg jag inte komma för några dagar sedan men nu finns det anledning att uppdatera minnet om de här två svenska profilerna vars karriärer i mitt huvud var som störst under 80-talet.
   I tv:n firade Tomas Ledin 70-årig födelsedag i lördags, en inspelning från februari, men den karriärsammanfattande historien var inte orsak till att hans namn hamnar i mitt medvetande just nu. Nej, jag lyssnade på Tomas Andersson Wijs alltid intressanta podd Hundåren där Ledin mycket underhållande beskrev sina tillkortakommanden och noggrant noterade sina både positiva och negativa steg i artistbranschen under den mer än 50 år långa karriären.
   Under senare år, eller decennier, har jag mer eller mindre tappat kontakten med Ledins musikaliska bana, så här i efterhand misstänker jag att jag missade något i det nio år gamla ”Höga Kusten”-konceptet, och jag minns inga oerhörda höjdpunkter som har gjort outplånliga musikaliska avtryck. Ändå blir jag så fascinerad när jag hör Tomas beskriva sin historia som jag framförallt under de första 80-talsåren fick uppleva på plats under många konserter i Örebro. Det var nog på konsert under 80-talet jag uppskattade Tomas Ledins musik allra bäst.
   Första gången jag upplevde Tomas Ledin live var på ett fullsatt Prisma i december 1980 med ett starkt profilerat band bakom sig, Mats Ronander, Åke Sundqvist, Rutger Gunnarsson och Wlodek Gulgowski, och homogen rock i arrangemangen.
   Sedan såg jag Ledin, på Brunnsparkens scen, regelbundet 1981, 1982, 1983 och 1984 i allt större produktioner. Men, som Tomas förklarar i Hundåren-podden, gick det under de här åren utför både musikaliskt och ekonomiskt. Och comebackalbumet ”Down on the pleasure avenue” på engelska var ingen framgång i mina öron. I en kort recension i Nerikes Allehanda 22 mars 1988 skrev jag:
   ”Äger man skivbolaget och inspelningsstudion yhar man resurserna på sin sida. Ledin har valt att satsa allt på soundet och arrangemangen. Därför har han missat det personliga och det originella.”.
   Efter det lågvattenmärket laddade en revanschsugen Ledin om, började återigen skriva på svenska och nådde från 1990 sin karriärs högsta punkter med ”Tillfälligheternas spel” (1990), ”Du kan lita på mej” (1993) och ”T” (1996). Tre album som slog försäljningsrekord men i mina öron var samtliga 2+-skivor i recensionsgrad. Och mitt allmänna Ledin-intresse tynade därmed bort.
   Jag gjorde en liten Ledin-comeback 2003, konsert i Stadsparken, men blev ganska missnöjd i recensionen, en text som fick flera damer att skriva upprörda brev till mig efteråt. Vilket minsann inte var så vanligt under mina recenserande år på Nerikes Allehanda.
   Men jag gjorde ännu ett försök med levande Ledin-musik året efter på premiärkonserten i Conventum Kongress 10 april 2004 och fick höra en softare och mindre flåshurtig artist.
   Min senaste (sista?) upplevelse av Tomas Ledin på scen, en reklamfinansierad gratiskonsert på Stortorget i Örebro 2009, ska vi nog helst glömma. Det var inte bara det smaklösa sammanhanget som störde känslorna. Ljudet var under all kritik: ”Det var stundtals smärtsamt att konstatera hur Tomas Ledins sångröst fladdrade, texterna blev ofullständiga och hela stavelser föll bort. Rena katastrofen i ”En dag på stranden” men även i övrigt var det påtagligt undermåligt.” som jag beskrev det.

FOTNOT. Min text om Dan Hylander, alla minnen och hans planerade nya album kommer publiceras här om någon dag.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.