Blogginlägg från 2016-09-21

"Eight days a week"

EIGHT DAYS A WEEK
Directed by Ron Howard
(106 minuter)

"EIGHT DAYS A WEEK" ÄR NATURLIGTVIS en väldigt passande titel, vald med stor omsorg, på en film om en grupp och ett fenomen som under de mest intensiva åren alltid turnerade, oavbrutet skrev låtar och regelbundet spelade in skivor. Faktum kvarstår dock: The Beatles gjorde aldrig den låten* på konsert. Men "Eight days a week" är ingen konventionell konsertfilm utan mer en dokumentär med liveinslag. Med undertiteln "The touring years" är det helt enkelt en tv-dokumentär med extra allt, presskonferenser, publikhysteri, gamla och nya intervjuer, nyhetsbilder, den kronologiska historien, skivinspelningar och aktuella intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr.
   Den etablerade filmregissören Ron Howard ("Cocoon (1985), "Apollo 13" (1995) och The Da Vinci Code (2006)) var redan i 10-Ã¥rsÃ¥ldern Beatles-fan och det är väl med fantasternas ögon man ska se den här filmen. Om en grupp vars musik fortsätter att sätta guldkant pÃ¥ historien med ständig kommersiell tyngd. Senaste numret av musiktidningen Mojo är en stor hyllning av turnébandet Beatles. Visserligen var vi bara fem i biografsalongen i tisdagseftermiddag men enligt uppgift var det fullsatt pÃ¥ den exklusiva premiären i torsdagskväll med direktsändning frÃ¥n Leicester Square i London.
   Med Beatles enda officiella liveskiva i "färskt" minne (den släpptes 1977...) hade jag ljudmässigt inte väntat mig sÃ¥ mycket och när jag inför biofilmen läste skivproducenten George Martins omslagstext till "The Beatles at the Hollywood Bowl" blev jag inte heller övertygad. Det är mÃ¥nga ursäkter mellan raderna i Martins text och han understryker ("the conditions for the engineers were ardous in the extreme") vid mÃ¥nga tillfällen hur svÃ¥rt det var att fÃ¥ ordning pÃ¥ de primitiva konsertinspelningarna.
   Nästan fyra decennier senare har teknologin pÃ¥ omrÃ¥det kraftigt utvecklats och den nya generations producent, George Martins son Giles, har tagit vid. Det hysteriska skrikandet pÃ¥ Beatles-konserterna gjorde "Hollywood Bowl"-skivan till viss del olyssningsbar. Men Giles har lyckats renodla, filtrera och finputsa liveljudet till en distinkt lyssningssensation. Sedan är ju ljudet alltid mer underhÃ¥llande pÃ¥ film med fans i bild. I kommersens namn har skivan Ã¥terutgivits i dagarna, plus extralÃ¥tar, med det restaurerade ljudet
   Filmen fokuserar pÃ¥ perioden mellan 1963 och 1966 med en viss tyngdpunkt pÃ¥ genombrottet i USA frÃ¥n 1964 och framÃ¥t. Det är hysteri i sin ädlaste form som förmedlas pÃ¥ bilderna och historiskt, popmusikens rejäla genombrott, kan den känslan aldrig mera komma att upprepas. Jag vet av egen erfarenhet, utan att jag skrek i falsett, hur det var att uppleva Beatles pÃ¥ svensk tv, Drop In i november 1963, och förstÃ¥r till viss del masshysterin som drabbade USA vÃ¥ren 1964.

BEATLES POPULARITET EXPLODERADE ÄNNU FORTARE I USA än i Europa, där Beatlemania stegvis hade växt från hösten 1962 och under hela 1963, med tanke på att allt hände där på några månader våren 1964. Med tv-visningen av The Ed Sullivan Show 9 februari som definitivt startdatum på hysterin. Där singlar på många olika skivbolag (Vee Jay, Tollie, Swan och Capitol) rusade mot toppen och 4 april ockuperade de fem första platserna på Billboards Hot 100 (se vänster). Något unikt som aldrig har upprepats varken tidigare eller senare.
   Filmen ger inte bara en underhÃ¥llande bild av ett hÃ¥rt jobbande turnéband. Den berättar ocksÃ¥ om den allmänna utvecklingen pÃ¥ konsertfronten mot allt större konsertlokaler, stora arenor och ogästvänliga konsertmiljöer som varken gagnar artister eller publik till personliga konsertupplevelser. Innan Beatles hade konserter aldrig tidigare arrangerats pÃ¥ exempelvis stora baseballarenor.
   Beatles konserter 1965 och 1966 pÃ¥ Shea Stadium i New York ute i Flushing Meadows, Queens är väl alla tiders flopp när det gäller konsertmiljö. LÃ¥ngt ute pÃ¥ den enorma baseballarenans gräsmatta (där New York Mets spelade sina hemmamatcher) stod scenen och avstÃ¥ndet till publiken var gigantiskt. Säkert en enorm upplevelse när 55 600 vilda amerikaner skapade ett öronbedövande oväsen. Musikmässigt var det en katastrof när blott 100 watts-förstärkare, en underproportionerad högtalaranläggning, avsedd för endast baseballkommentatorer, och inga monitorer till bandet gav undermÃ¥liga förutsättningar till accepterat konsertljud.
   Bara sex dagar senare, efter konserten pÃ¥ Candlestick Park i San Francisco 29 augusti inför en publik pÃ¥ 25 000, bestämde sig bandet för att sluta turnera.
   Vi fÃ¥r dock en glimt frÃ¥n Beatles sista liveuppträdande 1969, pÃ¥ taket till Apple-kontoret vid Savile Row, där Giles Martin inte behövde dämpa nÃ¥gon skrikande publik som överröstade musiken. En förvÃ¥nad och spontan publik stod stum pÃ¥ gatan nedanför. Ett underbart framträdande där Beatles, förstärkta med Billy Preston pÃ¥ elpiano, spelade "Don't let me down" direkt följt av "I've got a feeling".
   BÃ¥de gamla och nya intervjuer förstärker bilden av Beatles turnerande tid. BÃ¥de Larry Kane (amerikansk tv-personlighet), Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard (om humorn hos Beatles), Sigourney Weaver (som Ã¥terfinns pÃ¥ amerikanska konsertbilder), filmregissören Richard Lester och den engelske musikjournalisten Jon Savage ger sina personliga minnen om Beatles pÃ¥ 60-talet.
   NÃ¥gra speciella minnesbilder frÃ¥n filmen: 1) Inledningen pÃ¥ Beatles första konsert pÃ¥ amerikansk mark (Washington Coliseum), 11 februari 1964, när Ringo fÃ¥r börja med att snurra trumsetet sÃ¥ han spelar mot publiken. 2) När John Lennon pÃ¥ sitt kvicka vitsiga sätt svarar "Eric" när en amerikansk dÃ¥ligt informerad intervjuare frÃ¥gar vad han heter och fortsätter kalla honom för Eric. 3) När Paul McCartney 1964 pÃ¥ en frÃ¥ga om Beatles är kultur svarar: “Culture? This isn’t culture. It’s just a good laff!".

*)"Eight days a week" är huvudsakligen Paul McCartneys låt, skriven för att bli ledmotivet på Beatles andra film vars arbetsnamn var "Eight arms to hold you". Dessutom ansågs låten, inspelad i oktober 1964, vara en potentiell singel. Paul blev på båda fronter slagen av John Lennon. Filmen fick titeln efter Johns låt "Help!" och nästa Beatles-singel blev Johns "I feel fine".

/ HÃ¥kan

Gibbons svänger än

STEVE GIBBONS SLOG IGENOM STORT 1978/79 med albumet "Down in the bunker" som följdes av konserter och turné i Sverige. Tio år senare var hans namn inte fullt lika hett. Efter genombrottet följde några album, "Street parade" (1980) och "Saints & sinners" (1981), men under resten av 80-talet prioriterade Steve livespelandet före skivutgivning.
   Sommaren 1986, ett Ã¥r innan den här konserten, gav han ut den Dublin Castle-inspelade liveskivan "On the loose" med ännu en upplaga av sitt Steve Gibbons Band som ett Ã¥r senare tog sig till Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1987.

STEVE GIBBONS BAND
Nya Continental, Örebro 1 juli 1987

Pubrocken är tillbaka meddelades från London i vintras. Då borde Steve Gibbons och hans tidlösa rock'n'roll rimligtvis också vara tillbaka.
   Och visst är det sÃ¥. Det visade han med stor tydlighet i onsdags pÃ¥ Continental i Örebro.
Gibbons har i stort sett spelat och sjungit samma traditionellt rock'n'roll-baserade musik i närmare 20 år och bara det är imponerande.
   Enligt hans princip har tiden stÃ¥tt still sedan dess och det var djupt rotad 50-talssväng i hans lÃ¥tar, även de han har skrivit nyligen pÃ¥ 80-talet.
   Själv sÃ¥g han ut att ha levt mänskligt de här Ã¥ren och sÃ¥g väl just Ã¥tta Ã¥r äldre ut nu än när han besökte Örebro 1979 under sin mest kommersiellt framgÃ¥ngsrika period.
   Vanligtvis uppträder Steve Gibbons och hans band pÃ¥ pubarna i England där de turnerar oavbrutet. Som följd var gänget bakom honom smÃ¥tt fantastiskt tajt och det var en fröjd att se den evigt leende trummisen Brendon Day leka sig fram till dessa grymma rytmer.
   PÃ¥ den höga scenen pÃ¥ Continental spelade Gibbons med band sin jordnära rockmusik med otroligt berättande texter där figuren Johnny Cool ofta var den sammanbindande länken.
   Konserten innehöll mÃ¥nga gamla Gibbons-klassiker till den nostalgiska publikens märkbara glädje, Det sjöngs med i lÃ¥tar som "Any road up", "No spitting on the bus" (som vävdes ihop med "Bo Diddley"), "Johnny Cool", den fantastiska rocklÃ¥ten "Eddy Vortex" och "Down in the bunker".
   När den senare lÃ¥ten framfördes, 45 minuter efter midnatt, i en lÃ¥ng, lÃ¥ng version var jag beredd att kapitulera och medge att det svängde mer nu än den magiska kvällen i början pÃ¥ april 1979 pÃ¥ Konserthuset.
   Visst var det en nostalgiafton pÃ¥ Continental i onsdags natt men det fanns värdighet, ärlighet och styrka i det Gibbons gjorde. Och har sÃ¥ gjort länge.
   SÃ¥dan tidlös rockmusik uppfanns 1958, fick en kort Ã¥terupplivning 1968, gav Gibbons genombrottet 1978 och nu, detta Ã¥r, är sÃ¥ efterlyst att hittelön borde betalas ut.

Steve Gibbons: sång/gitarr
Philip John Wright, gitarr
Andrew Hamilton: bas
John Evans: gitarr
Brendon Day: trummor

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.