Blogginlägg från 2008-09-02

Gränslöst jubel för Jeremias Session Band

En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/8 2008.

JEREMIAS SESSION BAND
Stadsparken, Örebro 30 augusti 2008
Konsertlängd: 19.30-21.21 (111 minuter)
Min plats: 40 meter från scenen, nästan rakt till höger.

FRAMGÅNG FÖDER FRAMGÅNG brukar det heta. Men framgång föder också ökade krav, större förväntningar och mycket mer att leva upp till. Och i fallet Jeremias Session Band, som på drygt ett år gått från engagerat hobbyprojekt till skiva av kvalité och konsert av större dignitet, känns det nu uppenbart proffsigt på ett helt annat och seriöst plan än förra året. Där det på lördagskvällen på hemmaplan i Örebro i Stadsparken skulle bevisas hur den framgångsrika skivan skulle fungera live.
   Dessutom var det dubbla förväntningar för i fredagskväll i Nora Folkets Park, som i sammanhanget måste räknas som en andra hemmaplan, var det fullpackat och succé och en tår i var och vartannat öga under Mats Ronanders uppvisning i ”Bergslagsstad”. En emotionell upplevelse som på förhand kändes svår att överträffa i Örebro.
   Nu var det kanske inte så många i Örebro som under lördagskvällen kunde göra just den jämförelsen och jag väljer därför att ensidigt bedöma Stadsparken-konserten.
   Tämligen omedelbart stod det klart att det här inte var ett band som bara ville upprepa fjolårets relativa succékonsert eller strikt reprisera låtarna från skivan i något mer energiska arrangemang.
   Efter de sex första låtar hade de framfört tre låtar som inte finns med på skivan och jag tror publiken, uppskattningsvis runt tusen personer, på sina håll blev lite otåliga, oroliga och pratsamma när de inledningsvis saknade välkänt klingande material. Det var nästan som på andra Bruce Springsteen-konserten, givetvis inga jämförelser i övrigt, i somras då han vände upp och ned på hela setlistan.
   Det blev genast överraskande och oförutsägbart redan från start med potentiella låtar som ”Höstkväll”, ”Skuggorna” och ”Eko”, men som i vanliga öron var okända,. En spännande repertoar som helt spräckte planerna på en envis promotion av nya skivan med en helt förväntad låtlista. Inget publikvänligt insmickrande där inte.

DÄREMOT VAR DET ÅTERIGEN INTE speciellt överraskande att Karin Wistrand är en så tekniskt fullfjädrad sångerska att alla andra, med viss reservation för mycket duktige Niclas Ekholm, på scenen hamnade i skuggan under lördagskvällen.
   Efter den öppningen kom sedan de renommerade gästartisterna Mats Ronander och Lasse Wellander in på scenen som då blev tämligen överbefolkad. Från tolv till fjorton personer. Ett helt fantastiskt manskap som måste vara en ljudmixares mardröm men som ändå resulterade i ännu ett soundmässigt exemplariskt men lite underdimensionerat ljud.
   Det är klart att man i bandets sound kan identifiera musikaliska rötter i namn som Bruce Springsteen och Jackson Browne, i de rockigare låtarna, men också Little Feat när det doftade Louisiana om slidegitarrer och hårt markerade rytmer. Bandet bakom Staffan Ernestam och Karin Wistrand uppträdde på gränsen mellan rullande rutinerad rockmaskin och ett ödmjukt och lyhört kompband. Oerhört sympatiska anletsdrag från ett gäng musiker.
   Ronanders soulfyllda munspel i ”Ett märkvärdigt trä” är inslag jag saknar på hans egna konserter. Och när sedan Lasse Wellander gjorde en blygsam entré, med en vardaglig glimt i ögat, och förstärkte ofattbart starka ”Bergslagsstad”, med Ronander vid mikrofonen, nådde den här konserten en av sina höjdpunkter.
   Lasse fick sedan sin presentation, med kärleksfulla ord av Mats, och fick dra sin instrumentala 70-talsklassiker ”Lingonskogen” där han visade sig ha kvar sin fingerfärdiga spelstil på elgitarren. Medan han anspråkslöst skakade lite på huvudet när jublet stegrade sig i publiken. Det var ren och skär rockhistoria som stod där på scenen sida vid sida, Wellander & Ronander (som 1978 faktiskt gjorde en skiva tillsammans).
   Sedan var konserten tillbaka till ”vardagen” med den minimalt akustiska ”Tak över huve” och Niclas Ekholms formidabla ”Man kallar det att glömma” innan det kom ännu en överraskning under det akustiskt avslappnade partiet. Lössläppt komiska ”Dräng i stan”, med Karin i basker, och en frejdig Åhåjaja-refräng.
   Konserten närmade sig upploppet där en soundässigt symfonisk nästan Peter Gabriel-inspirerad ”Snöfallet” var startskottet mot en final av stora mått. ”Man borde in sova” (nästa singel?) och ”Tess lördan”, konsertens mest kommersiella ögonblick, följdes direkt av kvällens mest kända låt, den radiouttjatade men mycket populära ”En sommarvän” och avslutande ”Vi lyckliga”, inklusive presentation av övriga bandet, blev en naturlig final.
   Men det var, inte helt överraskande, ändå inte slut. Titellåten följdes av ännu en låt som hamnat utanför skivan, ”När alla fåglar tiga”. En musikalisk mix av Stones och Chuck Berry i en duett mellan Karin och Staffan. En uppsluppen finallåt där till och med Ingvar Karlsson fick dra ett solo på dragspelet.
   Och för att allt skulle sluta i ett rockmässigt kaos stod det ”Kött och blod” på låtlistan. Då plötsligt ingenting gick på rutin längre utan bara ren och skär känsla inklusive ett bristfälligt repeterat gitarrsolo från Ronander.
   På en konsert som får kallas både, i brist på annat ord, kulturgärning och underhållande föreställning. Det var en större produktion med större självförtroende som också, mycket logiskt, slutade i en större succé.

Staffan Ernestam, gitarr och sång
Karin Wistrand, sång
Clas Olofsson, gitarr och lapsteel
Niclas Ekholm, percussion och sång
Fredrik Landh, bas och sång
Niklas Bäcklund, saxofon och gitarr
Martin Landh, orgel
Peter Nygren, piano och sång
Mikael Dahlén, trummor
Olle Unenge, gitarr, banjo och sång
Jeanette Andersson, fiol
Ingvar Karlsson, dragspel
Mats Ronander, munspel, gitarr och sång
Lasse Wellander, gitarr

Låtarna:
Höstkväll
Sommar
En fågel
Mor Sol
Skuggorna
Eko
Serenad
Ett märkvärdigt trä
Bergslagsstad
Lingonskogen
Tak över huve
Man kallar det att glömma
Dräng i stan
Snöfallet – Colombine och Pierrot
Man borde inte sova
Tess lördan
En sommarvän
Vi lyckliga

Extralåtar
Trastland
När alla fåglar tiga
Kött och blod

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.