Blogginlägg från 2007-09-10

En recension står över både sanning och lögn

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/9 2007.

Så blev det dags att återigen ta fram pekpinnen och rikta in sig mot ordet recension som människor, musiker, konsertbesökare och skivlyssnare varken kan eller vill förstå den rätta betydelsen av. Förra veckan var det Keith Richards som fick en släng av sitt onda huvud och plötsligt ville att recensenterna enbart skulle ägna sig åt att skriva sanningen. Och hantlangaren Thomas Johansson, EMA-Telstar-boss, nickade och höll med.
   En recension är, om ni nu inte råkar känna till det, varken sanning eller lögn. Varken rätt eller fel. En recension är helt enkelt en subjektiv återberättelse av ett uppträdande, en föreställning, en konsert, en skivlyssning, en bokläsning eller något annat.
   Därför är det så otroligt tråkigt när folk klagar på recensenten som inte uppfattat att exempelvis ”fem tusen personer i publiken stod ju upp och sjöng med på slutet” och att konserten därför följaktligen borde betygsättas som en fullpoängare.
   Jag har inga åsikter i Rolling Stones-ämnet, för jag var inte där, men de jag pratat med som var närvarande tycker allmänt att kvällstidningarnas rapporteringar om fylleri på scen var klart överdimensionerat.
   - Det ligger ju i sakens natur att Keith Richards ska spela vinglig gitarr och inte sjunga klockrent, säger en av mina vänner som var där.
   Det får nästan vara hur det vill med den saken. Men när Richards begär att recensenterna ska skriva sanningen är det nog att gå för långt. Då är det nästan som att införa börsrapporter även på kultur/nöjes-sidan, tycker jag.
   Sedan kan man ju säga som en annan vän till mig gjorde med anledning av Keith Richards uttalande:
   - Jag är så trött på kvällstidningar att jag kan kräkas.

Det finns som vanligt två sidor av samma mynt. Att däremot kräva ren och skär objektivitet i en recensionstext är så okunnigt att jag får svindel.
   Av alla mina recensioner i Nerikes Allehanda under decennier tillbaka har det vid endast ett fåtal undantagsfall lett till protester. Ibland från artisten, i ett fall två bokförfattare, men ofta från en konsertpublik som upplevt sitt livs ögonblick och inte kan förstå att någon annan tycker något annat.
   - Du är bra orättvis, du nedvärderar helt enkelt dom örebroare som tycker om att se Tomas Ledin, skrev Siv Tidholm efter en konsert i Stadsparken sommaren 2003.
   Det kom liknande reaktioner efter sommarens Status Quo/Chuck Berry-konsert i Brunnsparken.
   - Din recention var inget bra alls. Men att ha en sådan omröstning är väl droppen, skrev en Norjalainen på NA:s nöjesblogg efteråt.
Att folk inte kan stava till recension är vanligt men det kan jag leva med. Att publik och artist (som Keith Richards) inte vet vad en recension har för syfte tycker jag är desto mer ledsamt.
   En recension ger ingen sann och rättvis bild. En recension är en kritisk granskning och uttrycker åsikter så personligt och subjektivt det någonsin går.
   Då kan ingen, inte ens Keith Richards, komma och begära att vi recensenter ska skriva sanningen och ingenting annat.

/ Håkan

#47: Imperial bedroom

ELVIS COSTELLO & the Attractions: Imperial bedroom (F-Beat, 1982)
Den stilige engelsmannen D P MacManus alter ego Elvis Costello har en nästan legendomsusad karriär att titta tillbaka på. Allt är dock inte guld, som det först synes vara, om man närmare analyserar exempelvis hans 80-tals-produktion. Ändå är det givetvis kvalité, öppna ögon och nya grepp som skapat skimmer kring hans namn.
   Med ”Imperial bedroom” gick Costello in i en ny fas av sitt musikaliska liv. Förutom Nashville-skivan ”Almost blue” hade Nick Lowe fram till dess producerat Costellos samtliga album och det var dags för lite nytt blod.
   För att välja ny spännande producent till den nya skivan gick han tillbaka till sina Liverpool-rötter och forna Beatles-medarbetare. På Squeezes fantastiska skiva ”East side story”, som Costello producerade (och jag kan redan nu lova att den skivan befinner sig bland de tio bästa på min 80-talslista), jobbade han med teknikern Phil McDonald.
   Till ”Imperial bedroom” valde han därför en av McDonalds kollegor, Geoff Emerick, och det resulterade i en mer komplicerad men stundtals väldigt raffinerad ljudbild som i mina öron väldigt ofta låter fantastiskt fint.
   Det är Costellos hittills mest varierade skiva. Från svårfångade stämningsbilder via snålt arrangerade ballader till poppiga, uppenbart Beatles-influerade, melodier.
   Spåren av arg ung man var här nästan helt utplånade. Det karaktäristiska kompakta soundet likaså. Emerick lät istället gruppens instrumentala kvalitéer visa upp sig. Lägg därtill utnyttjandet av stråkar, blås, tamburiner, dragspel, akustiska gitarrer och studioeffekter som fasförskjutning och musik spelad baklänges och ni förstår att några år tidigare hade det varit otänkbart på en Costello-skiva.
   Här finns tydliga singelspår, som ”You little fool” och ”Man out of time”, men också ”The loved ones” som kanske är ännu starkare melodiskt.
   Sedan kryllar det av mer avancerade poplåtar på skivan. Som kräver lite mer av den konventionelle Costello-lyssnaren än tidigare.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.