Blogginlägg från 2018-06-02

Maj 2018 på Håkans Pop

Bilder: Carina ÖsterlingMichael Thomas Howard och Caroline Cotter.

SÄSONGEN 2017/18 PÅ HÅKANS POP, med alla dess fasta kategorier, är sedan i mitten av maj till ända. Då avslutade jag med nummer ett på min favorit-maxisingel-lista och det blev Mickey Jupps live-ep från 1981. Dessförinnan hade jag i maj även avslöjat nummer två på min lista, The Motors med "Forget about you".
   Jag hann under första halvan av maj ocksÃ¥ skriva om tvÃ¥ gamla vinylalbum frÃ¥n skivhyllan: George Harrisons "Gone troppo" (1982) och Fleetwood Macs "Fleetwood Mac" (1975). Samt de absolut sista tvÃ¥ Ã¥terpublicerade konsertrecensionerna, bÃ¥da frÃ¥n 1988: Mikael Wiehe och Ulf Lundell .
   Just nu och under hela sommaren pÃ¥gÃ¥r ytterligare Ã¥terpubliceringar av listor pÃ¥ HÃ¥kans Pop. DÃ¥ kan man Ã¥terigen kolla min fem bästa favoriter i kategorierna 60-talets bästa, bästa cd-boxar, 70-talets bästa, hundra bästa favoritsinglar, 80-talets bästa, bästa Stiff-singlarna, 90-talets bästa och bästa konserter. Varannan dag fram till första veckan i augusti pÃ¥gÃ¥r den sommarreprisen.
   För mig blev det endast tvÃ¥ konsertbesök under maj, det amerikanska paret Michael Thomas Howard och Caroline Cotter i Anders Dambergs vardagsrum och utomhuskonserten med The Bland i samband med deras release av bandets nya album (se nedan).

PÅ SKIVMARKNADEN SLÄPPTES DET UNDER MAJ bland annat två riktigt starka svenska album med Magnus Lindberg och Docenterna som jag tror, om jag får titta i kristallkulan, kommer att hamna på min årsbästalista om drygt ett halvår. Båda två.
   Länge har vi längtat efter ett nytt album med Magnus Lindberg och när det nu kom, "Magnus Lindbergs skörd", motsvarar skivan alla förhoppningar och alla alltför stora förväntningar. Det blir lätt sÃ¥ när hjärtat är med och bestämmer.
   Jag lyssnar först pÃ¥ skivan utan att veta nÃ¥gra detaljer och fÃ¥r sedan klart för mig varför skivan är sÃ¥ omänskligt genomarbetad med ett kompband av klass och att Magnus lÃ¥tar har fÃ¥tt den där magiska och personliga touchen. Jag upptäcker nämligen att det är den legendariske Kjell Andersson som sitter i förarsätet som producent, här tillsammans med nästan lika berömde Dag Lundquist. Och musikerna pÃ¥ skivan har i exakt samma konstellation tidigare jobbat med Lindberg, pÃ¥ Basse Wickman-samarbetet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1" (2010). Och Basse figurerar ocksÃ¥ i kören här.
   Kombination Magnus Lindberg/Kjell Andersson är naturligtvis klassisk, ett samarbete som under alla Ã¥r alltid har slutat positivt. Det var förresten pÃ¥ en Lindberg-platta, "Som natt och dag" (1978), som omslagsdesignern Andersson blev skivproducent första gÃ¥ngen. Samma Ã¥r steg han in i Ulf Lundells värld i samma position. Producerade sedan allt frÃ¥n "NÃ¥dens Ã¥r" till "Pojkarna längst fram"-singeln (1991). Och Andersson stod ocksÃ¥ bakom Magnus fantastiska "Röda läppar"-album.
   Anderssons närvaro har inte bara skänkt nödvändig trygghet och en pÃ¥taglig kreativitet i Magnus ofta svÃ¥rfokuserade värld. PÃ¥ "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det ocksÃ¥ uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar bÃ¥de rocklÃ¥tar och ballader pÃ¥ skivan. Befriar sig helt frÃ¥n sitt ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-lÃ¥tar, som jag i flera fall under flera Ã¥r har hört live med Magnus ensam, läckert upparrangerade där musiker verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört tungt jobb i botten pÃ¥ arrangemangen. Sedan har vi de ärrade Ulf Lundell-musikerna Jens Frithiof, gitarrer, och Marcus Olsson, keyboards, som är med och förvandlar Magnus sÃ¥nger till genomgÃ¥ende stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns Magnus eviga kärlekssÃ¥nger till sin älskade Larissa men det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärlekstexter. Sedan har vi Magnus sedvanliga textmässiga funderingar som även de är paketerade pÃ¥ ett bÃ¥de personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor pÃ¥ ett bÃ¥de varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra lÃ¥t och det hjälper naturligtvis till att lÃ¥tskrivaren själv finns där i bakgrunden pÃ¥ sÃ¥ng och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, även denna gÃ¥ng Kjell Andersson-designat, är sÃ¥ vackert i bÃ¥de form och typografi.
   Docenternas comebackalbum har den förbluffande titeln "Kritstrecksränder och missiler" och den väcker liv i bÃ¥de Docent Död-fascinationen och, tro mig, minnet av Olle Ljungström. Joppe Pihlgren är ingen kraftfull sÃ¥ngare med proffsig stämma utan han befinner sig pÃ¥ Ljungströms förrädiskt balanserande nivÃ¥. Ur sin mun lyckas han ocksÃ¥ fÃ¥ fram ett lekfullt sprÃ¥k som befinner sig mellan genialt och naivt. "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en inledande textrad att hylla. Allt medan bandet tuggar pÃ¥ som om tiden har stÃ¥tt still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.
   Här har vi ett gäng catchy elgitarrer i tajta drivna melodier. "Allt ska bli bra", "DÃ¥ vet du hur det känns", "Spelar roll" och "När dom gÃ¥r lÃ¥gt" är en härlig fyrklöver som jag faktiskt kan jämställa med "Bakom mina solglasögon". Svensk gitarrpop när den är som bäst.
   Efter mÃ¥nga om och men har The Bland släppt sitt andra album, "Each bend I pass", och utvecklingen frÃ¥n "Strangers on the side of the street" (2014) är tydlig. Inte bara positivt. Efter den strÃ¥lande debuten, där modern pop mixades med americana, har bandet med ett stort skivbolag i ryggen fÃ¥tt ambitioner att skriva storslagna, proffsiga men kanske inte lika personliga lÃ¥tar. Det lÃ¥ter givetvis alldeles perfekt om den här skivan. Kalla mig bakÃ¥tsträvare men jag vill gärna ha tillbaka det där lekfulla och sprittande energiska bandet.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.