Blogginlägg

Maj 2018 på Håkans Pop

Bilder: Carina ÖsterlingMichael Thomas Howard och Caroline Cotter.

SÄSONGEN 2017/18 PÅ HÅKANS POP, med alla dess fasta kategorier, är sedan i mitten av maj till ända. Då avslutade jag med nummer ett på min favorit-maxisingel-lista och det blev Mickey Jupps live-ep från 1981. Dessförinnan hade jag i maj även avslöjat nummer två på min lista, The Motors med "Forget about you".
   Jag hann under första halvan av maj också skriva om två gamla vinylalbum från skivhyllan: George Harrisons "Gone troppo" (1982) och Fleetwood Macs "Fleetwood Mac" (1975). Samt de absolut sista två återpublicerade konsertrecensionerna, båda från 1988: Mikael Wiehe och Ulf Lundell .
   Just nu och under hela sommaren pågår ytterligare återpubliceringar av listor på Håkans Pop. Då kan man återigen kolla min fem bästa favoriter i kategorierna 60-talets bästa, bästa cd-boxar, 70-talets bästa, hundra bästa favoritsinglar, 80-talets bästa, bästa Stiff-singlarna, 90-talets bästa och bästa konserter. Varannan dag fram till första veckan i augusti pågår den sommarreprisen.
   För mig blev det endast två konsertbesök under maj, det amerikanska paret Michael Thomas Howard och Caroline Cotter i Anders Dambergs vardagsrum och utomhuskonserten med The Bland i samband med deras release av bandets nya album (se nedan).

PÅ SKIVMARKNADEN SLÄPPTES DET UNDER MAJ bland annat två riktigt starka svenska album med Magnus Lindberg och Docenterna som jag tror, om jag får titta i kristallkulan, kommer att hamna på min årsbästalista om drygt ett halvår. Båda två.
   Länge har vi längtat efter ett nytt album med Magnus Lindberg och när det nu kom, "Magnus Lindbergs skörd", motsvarar skivan alla förhoppningar och alla alltför stora förväntningar. Det blir lätt så när hjärtat är med och bestämmer.
   Jag lyssnar först på skivan utan att veta några detaljer och får sedan klart för mig varför skivan är så omänskligt genomarbetad med ett kompband av klass och att Magnus låtar har fått den där magiska och personliga touchen. Jag upptäcker nämligen att det är den legendariske Kjell Andersson som sitter i förarsätet som producent, här tillsammans med nästan lika berömde Dag Lundquist. Och musikerna på skivan har i exakt samma konstellation tidigare jobbat med Lindberg, på Basse Wickman-samarbetet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1" (2010). Och Basse figurerar också i kören här.
   Kombination Magnus Lindberg/Kjell Andersson är naturligtvis klassisk, ett samarbete som under alla år alltid har slutat positivt. Det var förresten på en Lindberg-platta, "Som natt och dag" (1978), som omslagsdesignern Andersson blev skivproducent första gången. Samma år steg han in i Ulf Lundells värld i samma position. Producerade sedan allt från "Nådens år" till "Pojkarna längst fram"-singeln (1991). Och Andersson stod också bakom Magnus fantastiska "Röda läppar"-album.
   Anderssons närvaro har inte bara skänkt nödvändig trygghet och en påtaglig kreativitet i Magnus ofta svårfokuserade värld. På "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det också uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar både rocklåtar och ballader på skivan. Befriar sig helt från sitt ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-låtar, som jag i flera fall under flera år har hört live med Magnus ensam, läckert upparrangerade där musiker verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört tungt jobb i botten på arrangemangen. Sedan har vi de ärrade Ulf Lundell-musikerna Jens Frithiof, gitarrer, och Marcus Olsson, keyboards, som är med och förvandlar Magnus sånger till genomgående stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns Magnus eviga kärlekssånger till sin älskade Larissa men det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärlekstexter. Sedan har vi Magnus sedvanliga textmässiga funderingar som även de är paketerade på ett både personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor på ett både varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra låt och det hjälper naturligtvis till att låtskrivaren själv finns där i bakgrunden på sång och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, även denna gång Kjell Andersson-designat, är så vackert i både form och typografi.
   Docenternas comebackalbum har den förbluffande titeln "Kritstrecksränder och missiler" och den väcker liv i både Docent Död-fascinationen och, tro mig, minnet av Olle Ljungström. Joppe Pihlgren är ingen kraftfull sångare med proffsig stämma utan han befinner sig på Ljungströms förrädiskt balanserande nivå. Ur sin mun lyckas han också få fram ett lekfullt språk som befinner sig mellan genialt och naivt. "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en inledande textrad att hylla. Allt medan bandet tuggar på som om tiden har stått still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.
   Här har vi ett gäng catchy elgitarrer i tajta drivna melodier. "Allt ska bli bra", "Då vet du hur det känns", "Spelar roll" och "När dom går lågt" är en härlig fyrklöver som jag faktiskt kan jämställa med "Bakom mina solglasögon". Svensk gitarrpop när den är som bäst.
   Efter många om och men har The Bland släppt sitt andra album, "Each bend I pass", och utvecklingen från "Strangers on the side of the street" (2014) är tydlig. Inte bara positivt. Efter den strålande debuten, där modern pop mixades med americana, har bandet med ett stort skivbolag i ryggen fått ambitioner att skriva storslagna, proffsiga men kanske inte lika personliga låtar. Det låter givetvis alldeles perfekt om den här skivan. Kalla mig bakåtsträvare men jag vill gärna ha tillbaka det där lekfulla och sprittande energiska bandet.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.