Blogginlägg från 2018-06-11

#4/70: "For everyman"

Postad: 2018-06-11 07:52
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongerna 2009/10/11 rangordnade jag 70-talets bästa album. Jackson Brownes "For everyman" var 4:a på min lista.

JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

Jackson Brownes musik har funnits i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som introducerade mig för Brownes namn och musik. Debutskivan, som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi och anledningen att jag tveklöst köpte Brownes andra album var nog helt enkelt Eagles och ”Take it easy”. Eagles hade nämligen debuterat 1972, innan Browne gjort någon skiva i eget namn, med ett album som inleddes med just ”Take it easy” som Browne hade skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande öppningslåt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men också effektivt fick in mig på skivbolaget Asylums alla intressanta artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan runt 1965 som 16-åring skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band, i det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget, som med åren blivit tilltufsat i skivhyllan, och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

Jag kan inte direkt komma ihåg min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet som jag redan då uppfattade som klassiskt via den detaljerat typografiska innehållsförteckningen (men jag saknade låttexter) till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst och låtar.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan. Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ibland är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey (båda från Eagles) som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på Browne-debuten spelade Albert Lee och Jesse Ed Davis gitarr, och det var inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han saknade amerikanskt arbetstillstånd) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.
   2003 utsåg tidningen Rolling Stone tidernas bästa album och ”For everyman” kom på en grymt missvisande 457:e-plats. Jag vet själv att konsekvens inte alltid blir rätt i mina egna minnen och skriverier. När jag här samlade alla mina intryck av Jackson Browne påstod jag nämligen att ”Late for the sky” var bättre än ”For everyman”. Men idag tycker jag att den senare skivan är Jackson Brownes bästa stund på skiva, oavsett kategori eller decennium.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2018 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.