Blogginlägg från 2010-05-07

Mickey Jupp skriver nytt

Det kan måhända i skrivande stund vara lite oklart vem som har tagit hem valsegern i England. Men på den här sidan har vi redan proklamerat: Mickey Jupp for President. Den nu 66-årige gamle pubrockaren skriver låtar som i fornstora dagar och kreativiteten har nått så långt att han med glädje sprider låtarna till Sveriges störste Mickey Jupp-vän och även min vän Lasse Kärrbäck som snabbt lägger upp dessa nya pärlor till lyssning på sin Mickey Jupp-sida.
   På några dagar har Kärrbäck erhållit fem nyskrivna låtar från det lilla huset i Cumbria, ”My dream lady”, ”The same thing happen”, ”Stuck behind a Maserati”, ”My one and only someone else’s girl” och "Some roads are rocky". Låtarna finns tillgängliga under Audio Demos-fliken som låt 17, 18, 19, 20 och 21 i mediaspelaren.
   Uppmaning 1: Gå in och lyssna. Uppmaning 2: Meddela Lasse era synpunkter. Själv ska jag lyssna närmare och återkomma i ämnet.

/ Håkan

Genesis rock för valfriheten

I samband med albumet "...and then there were three" gjorde Genesis en lång turné. Men på scen hade de hjälp av två extramusiker.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/6 1978.

GENESIS
Scandinavium, Göteborg 7 juni 1978

Tony Banks, keyboards och gitarr
Phil Collins, trummor och sång
Paul Rutherford, gitarr och bas
Chester Thompson, trummor
Darryl Stuermer, gitarr och bas

Rockmusikvärldens egen berättelse om "tio små negerpojkar", Genesis, har varit i Sverige. Det var första gången utan gitarristen Steve Hackett, som, lämnade gruppen i höstas. Istället har gruppen två amerikaner, trummisen Chester Thompson och gitarristen Darryl Stuermer, som hjälper trion på turnéer. Och i onsdagskväll nådde de Scandinavium i Göteborg.
   Trots att de omger med ljusramper, speglar, laser, rökkanoner, otaliga instrument och andra visuellt skräddarsydda hjälpmedel var jag tvungen att förvånas över Genesis oerhört effektiva scenshow.
   Konserten växte och utvidgades efterhand och efter två och en halv timme böljade hela ishockeyarena till tonerna av "I know what I like". Sådant kallas gensvar.
   Det började annars lite trevande och trögt. Phil Collins, som styr och ställer det mesta i gruppen, hade svårt att höras. Den tunna rösten räckte likasom inte till bakom de svepande synthesizerpartierna som Tony Banks effektivt tog fram på sina många klaviaturinstrument. Men det skulle bli bättre.
   Genesis åttaåriga karriär är förbluffande framgångsrik. Och bättre skiva än "...and then there were three" har de i mina öron aldrig gjort. Och populärare har de aldrig varit heller.
   Därför var det dubbelt roligare att de spelade så många äldre låtar. Och publiken kunde sin Genesis-diskografi och var oväntat med på noterna.
   Mike Rutherford som är gruppens egentliga basist man var på scen också en hejare på gitarr. Något han kombinerade strålande på sin tvåhalsiga gitarr/bas. De var främst på de nya låtarna han spelade gitarr med Darryl Stuermer gjorde de soloinsatser som en gång Steve Hackett gjorde på de äldre låtarna.
   Phil Collins hade en bra kontakt med publiken mellan låtarna och retade Sverigepubliken genom att påminna om förlusten mot Österrike med 0-1 i fotbollslandskampen tidigare på kvällen. Han var mycket aktiv på scenen när han växlade mellan sin plats framme vid mikrofonen och bakom trummorna.
   Låtarna Genesis gjorde var alla intressanta med sina geniala tempoväxlingar och originella teman. Gav dessutom förklaringar till låtar om fyllot i "Say it's alright Joe", amerikanska guldrushens glada dagar i "Deep in the motherlode" och den utslagna människan i "Down and out". De gör mer konkreta texter man i allmänhet tror.
   Varje steg, varje rörelse, varje ton var noga regisserad men inte desto mindre är Genesis musik nyttig för att vi framtiden ska ha någon valfrihet inom det rockmusikaliska området.

Låtarna:
Eleventh Earl Of Mar
In The Cage
Burning Rope
Ripples
Deep In The Motherlode
Fountain Of Salmacis
Down And Out
One For The Vine
Squonk
Say It’s Alright Joe
The Lady Lies
The Cinema Show / In That Quiet Earth / Afterglow
Follow You, Follow Me
Dance On A Volcano / Drum Duet / Los Endos

Extralåt:
I Know What I Like


GT 8/6 1978.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.