Blogginlägg från 2015-04-07
Twickenham/3
På väg nedför London Road österut passerar vi en polisstation, Metropolitan Police. I gatukorsningen där A305:an byter namn från Richmond Road till King Street upptäcker vi på håll, mellan byggnaderna på Water Lane, den spektakulära gångbron från fastlandet till Eel Pie Island. På den ön, som i dagligt tal bara kallades "Island", utspelade sig ren och skär rockhistoria från tidigt 60-tal till 1971. Men historien om Eel Pie Island är givetvis längre än så.
1830 byggdes, på den bortre sidan, det berömda hotellet som nästan 130 år senare skulle bli centralpunkt under de musikaliska decennierna från slutet av 50-talet. 1898 utökades huset med en danssalong, under 30-talet utnyttjades lokalerna för danstillställningar, efter kriget drog jazzmusiken in i huset, under tidigt 50-tal tynade den levande musiken bort och 1956 var Island en praktiskt taget tyst musikalisk ö som än så länge saknade en fast bro över Themsen.
Men samtidigt som gångbron byggdes 1957 började Eel Pie Island Hotel och hela ön leva upp igen som ett levande och spännande musikställe med populära tradjazznamn som Ken Colyer, Acker Bilk och Kenny Ball på programmet. Det förekom också några sporadiska skiffleband men det var jazzmusiken som dominerade fram till några år in på 60-talet. Men hösten 1962 inleddes en ny musikalisk era på Eel Pie Island. Då gjorde pop- och rockmusiken sin entré med namn som Cliff Bennet & the Rebel Rousers och Screaming Lord Sutch & the Savages.
Från våren 1963, när bland annat Rolling Stones började spela där en gång i veckan varje onsdag, var det uteslutande rock och rhythm & blues-grupper på programmet. Stones, som hade växt ur klubbformatet på Crawdaddy Club, spelade 24 gånger på Eel Pie Island Hotel fram till september 1963. Med nya spännande och lovande namn som Yardbirds, Downliners Sect, Jimmy Powell & the Five Dimensions (med Rod Stewart som sångare), John Mayall's Bluesbreakers, Manfred Mann och Long John Baldry drogs alla blickar till Eel Pie Island och det goda ryktet bara växte i övriga England.
Rod Stewart fortsatte uppträda där i många olika sammanhang och band, Soul Agents, Steampacket och Hoochie Coochie Men, David Bowie uppträdde som Davie Jones & the Manish Boys och Bluesbreakers fick chansen att visa upp många olika gitarrister, bland annat Eric Clapton. Till och med det uppskrivna superbandet Cream spelade på Eel Pie Island. Och under 1967 gjorde också Pink Floyd, Ten Years After och Fairport Convention tidiga spelningar där.
Från hösten 1967 till sommaren 1968 låg verksamheten nere på ön medan hotellet bytte ägare och musikstället uppstod som Colonel Barefoot’s Rock Garden med nya generationens rockband på programmet, som exempelvis Spooky Tooth, The Crazy World of Arthur Brown, Moody Blues, The Nice, Joe Cocker, The Who (!) och Pretty Things.
1970 inleddes med ännu en ny generation band som Mott The Hoople, Genesis, Free, Black Sabbath (!) och Deep Purple. Innan en ännu ej fullt utredd brand i mars 1971 förstörde stora delar av ett då tämligen risigt Eel Pie Island Hotel. Vilket fick till följd att hotellet rivdes på den plats där bostadshus sedan byggdes.
Jag står och läser en kort sammanfattning om historien på Eel Pie Island på en minnestavla (se nedan) med ögonen mot ön där åtskilliga båthus har uppförts under åren. Samtidigt hör jag nästan historiens vingslag fladdra i vinden.
Här kan ni läsa en imponerande lista över många spelningar som genomfördes under åren 1957-1970. Och här kan ni läsa minnestavlan i en större bild.
/ HÃ¥kan
Twickenham/2
Vi går av vid Twickenham-stationen på London Road och befinner oss plötsligt i hjärtat av rugbyland. Inte så långt borta ligger Twickenham Stadium, världens största rugbystadion (kapacitet 82.000 personer). Men vi närmar oss också rockmusikens historiska svar på Mecka, Eel Pie Island.
På London Road österut stöter vi ganska omgående på puben The Cabbage Patch som förutom alla rugbyrelaterade affischer, stora väggfotografier och liverugby på tv:n även har några små affischer om livekonserter. Puben har en regelbunden konsertverksamhet. På söndagar är det folkmusik, TwickFolk, och på tisdagar är det Twickenham Jazz Club. Och varje torsdag är det The Famous Eel Pie Club med underrubriken "The home of Richmond Rhythm & Blues".
Sedan förekommer the konserter även utanför de programmen, närmast (24 april) en engångsåterförening av John Otway & Wild Willy Barrett.
Jag tar en svalkande London Pride på uteserveringen där det på planket utanför finns en skylt som skvallrar om att det här stället är hemvist för The Eel Pie Club. Det känns naturligt att fortsätta promenaden österut.
/ HÃ¥kan
Twickenham/1
Vi går över den historiska bron Richmond Bridge och vi byter inte bara ort, till St Margaret's, utan hamnar också i ett nytt county, från Surrey till Middlesex. Vi följer St Margaret's Road upp mot stationen och strax innan ligger Twickenham Studios, en av världens mest kända filmstudior.
Här filmade The Beatles till båda sina långfilmer, "A hard day's night" (1964) och "Help!" (1965), och tittar man på IMDb är det ytterligare minst 239 filmer som spelats in just i dessa lokaler.
Dessutom är pubscenerna i "Ahdn" tagna på den närliggande puben Turk's Head och till "Help!" spelades det också in utescener på närliggande Winchester Road och Ailsa Avenue.
Vi ska i sammanhanget heller inte glömma att inspelningarna till ett Beatles-album med den ursprungliga titeln "Get back" inleddes i de här lokalerna som parallellt dokumenterades på film.
Inspelningarna började 2 januari 1969 men inre stridigheter i gruppen och turbulenta inspelningstillfällen gjorde att allt avbröts 16 januari och både inspelningarna, som huvudsakligen var gamla covers, och filmandet flyttade in till deras egen Apple-studio på Savile Row i det centrala London. Originallåtarna från "Get back"-inspelningarna lades på hyllan i ett år innan de hamnade hos Phil Spector och blev albumet "Let it be" och en omdiskuterad dokumentärfilm för biograferna med samma namn.
Turk's Head ligger på Winchester Road, bara ett kvarter från filmstudion, och är också "känd" för att vara inspelningsplats för Nick Lowes album "The impossible bird". I den eleganta samlingslokalen Winchester Hall, som allmänheten kan hyra till exempelvis bröllopsfester, ställdes inspelningsapparaterna upp till Lowe och hans band 1994. Fyra låtar, "Soulful wind", "Lover don't go" och två covers, "True love travels on a gravel road" och "Trail of tears", spelades in i Turk's Head-lokalerna.
/ HÃ¥kan
Richmond/3
Den kanske allra mest kända adressen, ur musikalisk synpunkt, i Richmond är 1, Kew Road. Där mitt emot stationen låg det numera legendariska musikstället Railway Station, och sedermera Crawdaddy, men det är inte mycket idag som påminner om rockklubb. Däremot står adressen One Kew Road med stora bokstäver på den olivgröna fasaden. Den eleganta men opersonliga restaurangen heter nämligen One Kew Road.
Restaurangen skryter på sin hemsidas förstasida att "The venue that the Rolling Stones played their first ever gig..." men det är ju inte riktigt sant. Bandet gjorde scendebut redan i juli 1962 på Marquee i centrala London innan de i februari 1963 spelade på Crawdaddy Club, Giorgio Gomelskys rockklubb.
Den populära klubben, med ingång från baksidan av huset, växte snart ur lokalerna och flyttade till Richmond Athletic Ground där den fortfarande huserar och sporadiskt men regelbundet arrangerar konserter.
/ HÃ¥kan
Richmond/2
Här bor Pete Townshend.
INNAN VI FICK CHECKA IN PÅ hotellet/puben Rose of York tog vi en promenad in till Richmond. Längst upp på Nightingale Lane i hörnet mot Richmond Hill Road ligger huset The Wick och är Pete Townshends nuvarande bostad. Där bodde tidigare Ron Wood, som köpte huset tidigt 70-tal, och där spelade han in sitt första soloalbum "I've got my own album to do". Förmodligen händelserika tider, december 1973 och april/juni 1974, då musiker och artister som Keith Richards, David Bowie, George Harrison, Mick Jagger och Rod Stewart gästade inspelningarna.
The Who-legendaren Pete Townshend har varit trogen Richmond/Twickenham-området i många år. Bodde ett tag vid Eel Pie Island (legendariskt musikställe som jag återkommer till i den här korta serien) och i sitt "imperium" av studio, skivbolag och förlag är namnet Eel Pie gemensamt. Studion Eel Pie Studios låg på Twickenham-sidan på Ranleigh Drive vid Themsen men såldes för några år sedan och byggnaden är nu bostäder. Däremot har han kvar studion med samma namn inne i det centrala London.
Vi såg inte skymten av Pete när vi passerade hans hus och vid högkvarteret och kontoret Eel Pie Recording Production Ltd på Friars Lane i det centrala Richmond fanns det inte ens en skylt om bolaget.
Vi sprang inte heller på Mick Jagger i området. Sedan 1990 bodde han i Downe House på Richmond Hill Road, med underbar utsikt över Themsen, tillsammans med Jerry Hall och deras fyra gemensamma barn men efter skilsmässan är det bara mamma och barn kvar i huset. Men Jerry såg vi inte heller till.
Längre ned på Richmond Hill Road på den lilla gatan The Vineyard ligger St. Elizabeth's Catholic Church (bild t h) och nere i källaren, kryptan, låg i slutet på 60-talet folkmusikklubben The Hanging Lamp där många kända artister uppträdde. John Martyn spelade in ett livealbum där, Strawbs uppträdde regelbundet där och 25 september 1969 gjorde faktiskt Elvis Costello (under ett annat namn, Declan McManus eller Day Costello) sin obetalda scendebut just där. Han bodde under de här åren i västra Twickenham.
Längre ned på Richmond Hill Road inåt centrum ligger något så opersonligt som restaurangen Nando's men lokalen och exteriören, med den vita tegelmuren, är intakt sedan 50-talet då stället hette L'Auberge och var ett kafé- och matställe och en mycket omtyckt mötesplats. Efter spelningar på Crawdaddy i det centrala Richmond (kommer snart i denna följetong...) gick publiken ofta hit och umgicks socialt.
Det sägs enligt legenden att Rolling Stones var där samma kväll som Andrew Oldham, deras kommande manager och skivproducent, besökte Richmond för att kolla upp gruppen.
/ HÃ¥kan
Richmond/1
Några dagar och nätter i det naturvackra Richmond i sydvästra London på den gemytliga Rose of York-puben, med sin bedövande utsikt (se nedan) över Themsen, framkallar alldeles automatiskt en djup känsla att gå tillbaka i historien. Här finns den allra äldsta bron över Themsen, byggd mellan 1774 och 1977 av James Paine, men Richmond och området runt har också ett enormt musikaliskt arv som är intressant att upptäcka. Här stod, för att uttrycka det milt, rockmusikens engelska vagga.
Inspirerad av vännen Lars-Åke Madelids fint berättade "Roadrunner - rockvandringar i 60-talets London" ska jag i några kommande inlägg vandra i rockmusikens lokala fotspår, besöka intressanta platser och berätta om några historiska ögonblick.
/ HÃ¥kan
| << | April 2015 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
| 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
| 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
| 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
| 27 | 28 | 29 | 30 | |||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: