Blogginlägg

Twickenham/3

På väg nedför London Road österut passerar vi en polisstation, Metropolitan Police. I gatukorsningen där A305:an byter namn från Richmond Road till King Street upptäcker vi på håll, mellan byggnaderna på Water Lane, den spektakulära gångbron från fastlandet till Eel Pie Island. På den ön, som i dagligt tal bara kallades "Island", utspelade sig ren och skär rockhistoria från tidigt 60-tal till 1971. Men historien om Eel Pie Island är givetvis längre än så.
   1830 byggdes, pÃ¥ den bortre sidan, det berömda hotellet som nästan 130 Ã¥r senare skulle bli centralpunkt under de musikaliska decennierna frÃ¥n slutet av 50-talet. 1898 utökades huset med en danssalong, under 30-talet utnyttjades lokalerna för danstillställningar, efter kriget drog jazzmusiken in i huset, under tidigt 50-tal tynade den levande musiken bort och 1956 var Island en praktiskt taget tyst musikalisk ö som än sÃ¥ länge saknade en fast bro över Themsen.
   Men samtidigt som gÃ¥ngbron byggdes 1957 började Eel Pie Island Hotel och hela ön leva upp igen som ett levande och spännande musikställe med populära tradjazznamn som Ken Colyer, Acker Bilk och Kenny Ball pÃ¥ programmet. Det förekom ocksÃ¥ nÃ¥gra sporadiska skiffleband men det var jazzmusiken som dominerade fram till nÃ¥gra Ã¥r in pÃ¥ 60-talet. Men hösten 1962 inleddes en ny musikalisk era pÃ¥ Eel Pie Island. DÃ¥ gjorde pop- och rockmusiken sin entré med namn som Cliff Bennet & the Rebel Rousers och Screaming Lord Sutch & the Savages.
   FrÃ¥n vÃ¥ren 1963, när bland annat Rolling Stones började spela där en gÃ¥ng i veckan varje onsdag, var det uteslutande rock och rhythm & blues-grupper pÃ¥ programmet. Stones, som hade växt ur klubbformatet pÃ¥ Crawdaddy Club, spelade 24 gÃ¥nger pÃ¥ Eel Pie Island Hotel fram till september 1963. Med nya spännande och lovande namn som Yardbirds, Downliners Sect, Jimmy Powell & the Five Dimensions (med Rod Stewart som sÃ¥ngare), John Mayall's Bluesbreakers, Manfred Mann och Long John Baldry drogs alla blickar till Eel Pie Island och det goda ryktet bara växte i övriga England.
   Rod Stewart fortsatte uppträda där i mÃ¥nga olika sammanhang och band, Soul Agents, Steampacket och Hoochie Coochie Men, David Bowie uppträdde som Davie Jones & the Manish Boys och Bluesbreakers fick chansen att visa upp mÃ¥nga olika gitarrister, bland annat Eric Clapton. Till och med det uppskrivna superbandet Cream spelade pÃ¥ Eel Pie Island. Och under 1967 gjorde ocksÃ¥ Pink Floyd, Ten Years After och Fairport Convention tidiga spelningar där.
   FrÃ¥n hösten 1967 till sommaren 1968 lÃ¥g verksamheten nere pÃ¥ ön medan hotellet bytte ägare och musikstället uppstod som Colonel Barefoot’s Rock Garden med nya generationens rockband pÃ¥ programmet, som exempelvis Spooky Tooth, The Crazy World of Arthur Brown, Moody Blues, The Nice, Joe Cocker, The Who (!) och Pretty Things.
   1970 inleddes med ännu en ny generation band som Mott The Hoople, Genesis, Free, Black Sabbath (!) och Deep Purple. Innan en ännu ej fullt utredd brand i mars 1971 förstörde stora delar av ett dÃ¥ tämligen risigt Eel Pie Island Hotel. Vilket fick till följd att hotellet rivdes pÃ¥ den plats där bostadshus sedan byggdes.
   Jag stÃ¥r och läser en kort sammanfattning om historien pÃ¥ Eel Pie Island pÃ¥ en minnestavla (se nedan) med ögonen mot ön där Ã¥tskilliga bÃ¥thus har uppförts under Ã¥ren. Samtidigt hör jag nästan historiens vingslag fladdra i vinden.

Här kan ni läsa en imponerande lista över många spelningar som genomfördes under åren 1957-1970. Och här kan ni läsa minnestavlan i en större bild.



/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.