Blogginlägg från 2014-04-14

90:#5 Whereabouts

RON SEXSMITH: Whereabouts (Interscope, 1999)

Dagens aktuella skiva, Ron Sexsmiths fjärde soloalbum, släpptes i maj 1999 och fick till följd att jag drabbades av en fullständig Sexsmith-feber. Som betydde att jag omgående beställde hans obskyra debutskiva från 1991, "Grand Opera Lane" på ett indiebolag, direkt från en kanadensisk sajt, jag kunde för mitt liv inte missa Sexsmiths enda konsert i Sverige i september på Södra Teatern i Stockholm och i december utnämnde jag utan att blinka "Whereabouts" till 1999 års bästa utländska album.
   Min magiska känsla för den skivan levde sedan i flera år. Skivbolagsstrul förlängde pausen inför nästa album men rapporterna att Steve Earle skulle producera nya skivan höll hoppet och spänningen vid liv. Men bubblan sprack på försommaren 2001 när jag fylld med omänskliga förväntningar satte in "Blue boy"-cd:n i spelaren. ”Ibland är han ute på djupt vatten och några låtar är dessvärre olyssningsbara reggae- och funkexperiment” kunde jag meddela i min recension och innerst inne var jag väldigt besviken.
   Nu har jag lite för snabbt hoppat iväg i historien om Ron Sexsmith men ville ändå visa hur fort någon artist kan falla från att ha varit på absolut topp till en mer mänsklig horisont. Och just känslan av mänsklighet var nog det som jag först föll för när namnet Ron Sexsmith gjorde entré i min musikaliska värld på försommaren 1995.
   Redan då satt Mitchell Froom i producentstolen men en låt på "Ron Sexsmith"-skivan hade Daniel Lanois producerat, "There's a rhythm", och det var nog den som gjorde mest intryck på mig då. Men hela albumet var tveklöst intressant och uppföljaren "Other songs" (försommaren 1997) ökade bara på mitt förtroende för kanadensaren Sexsmith.
   "Whereabouts" skulle bli Ronald Eldon Sexsmiths ouppnåeliga höjdpunkt på sin skivkarriär och han har aldrig lyckats upprepa denna makalösa kvalitetsnivå. Här blommade samarbetet mellan Ron och Mitchell Froom ut i något stort. Låtarna var genomgående bättre, Ron sjöng starkare och Frooms produktion var lite mer kristallklar. Och ekot av en poppig Tim Hardin var tydligt. Skivan blev mitt oändliga soundtrack den sommaren.
   Producenten Froom tillsammans med teknikern Tchad Blake valde att hålla kärnan av musiker på så få händer som möjligt. Förutom Froom och Sexsmith var det bara Attractions-trummisen Pete Thomas och basisten Brad Jones i den närmaste kretsen under inspelningarna. Utan att resultatet kan kallas avskalat eller lågbudget. Blås- och stråkmusiker och några gästartister håller sig på behörigt avstånd.
   Produktionen är helt enkelt anpassad Ron Sexsmiths stora personlighet som på skivan pendlar mellan ömsinta ballader, "Right about now", "Riverbed", "Doomed" och "Seem to recall", och förvånansvärt kommersiellt poppiga låtar, "Still time", "Must have heard it wrong", "Feel for you" och "Beautiful view", men där det i personligheten hos artisten ofta återfinns en lätt bräcklig sida.
   Just det där mänskliga ekot som skapar en fullt trovärdig artist som i det här fallet heter Ron Sexsmith och som under drygt 20 år har gjort väldigt många bra skivor men ingen så fulländad som "Whereabouts".

YouTube: Öppningslåten "Still time" med Ron Sexsmith.


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.