Blogginlägg från 2019-03-18

50-tal: #10. "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go" (1957)

GENE VINCENT AND HIS BLUE CAPS
B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go
(Capitol)

UNDER ANDRA HALVAN AV 50-TALET TÄVLADE de amerikanska skivbolagen om vem som först skulle upptäcka "nästa Elvis". Capitols representant i den utmaningen var Gene Vincent och han tillhör tveklöst de tio mest betydelsefulla 50-talsrockarna. Kanske till och med de fem? När Gene tog steget in i rockbranschen i 1956 förvandlades hans två riktiga förnamn Vincent Eugene till det alldeles lysande artistnamnet Gene Vincent och genombrottet kom snabbt och pardonlöst sommaren 1956. I övrigt delade Vincent Eugene Craddock samma knapra barndom med många andra artister under den här tiden.
   I den här serien brukar jag "skryta med" att jag själv inte har nÃ¥gra autentiska minnen av 50-talsmusiken. Det var i stort sett bara Bill Haleys "Rock around the clock" pÃ¥ stenkaka (78 rpm) som snurrade i mitt hem som är det enda musikaliska minnet frÃ¥n den decenniet.
   Men däremot har minnet av Gene Vincents genombrottslÃ¥t "Be-bop-a-lula" etsat sig fast tydligt i min hjärna. Men dÃ¥ handlar det om den nyinspelade twistversionen som i november 1962 gick in pÃ¥ Tio i Topp och nÃ¥gra veckor senare toppade listan. Det fick ungarna pÃ¥ gÃ¥rden hemma pÃ¥ Norrby i Örebro att ställa sig pÃ¥ sandhögarna, eller snarare snövallarna, att brista ut i den totalt obegripliga men klassiska rock'n'roll-frasen.
   Det var alltsÃ¥ originalinspelningen av "Be-bop-a-lula" som i maj 1956 förändrade Gene Vincents liv och pÃ¥ ett ögonblick ändrades förutsättningarna för hela rock'n'roll genren och gav Gene det stora mäktiga genombrottet.
   Det lÃ¥ter nästan som en pÃ¥hittad saga att nÃ¥gon, i det här fallet Gene Vincent, kan debutera med en sÃ¥ epokgörande och oförglömlig rock'n'roll-klassiker. Men det var alltsÃ¥ hans lyckosamma start pÃ¥ en karriär som bÃ¥de musikaliskt och personligt skulle visa sig vara en extrem berg- och dalbana. Enorma toppar, där jag inte vill placera just 1956-versionen av "Be-bop-a-lula", men ocksÃ¥ djupa och oförklarliga svackor.
   Den överdrivet hickande sÃ¥ngstilen pÃ¥ genombrottslÃ¥ten har jag aldrig fastnat för och just det blev Gene Vincents signum pÃ¥ de första singlarna. Det kanske förklarar att jag föredrar den fartigare nyinspelningen av "Be-bop-a-lula" framför det lite segare originalet. Däremot var ju kompbandet Blue Caps, med frÃ¥n början Cliff Gallup pÃ¥ galen sologitarr, genomgÃ¥ende lysande pÃ¥ Vincents skivor fast medlemmar byttes ut längs vägen.
   Titeln pÃ¥ andrasingeln "Race with the devil" skvallrar om full fart men är inte sÃ¥ vansinnigt snabb rockabilly. Däremot lÃ¥ter b-sidan "Gonna back up" mycket fräschare.
   Redan här, augusti 1956, pendlar det friskt mellan gapigt röjiga rockabillylÃ¥tar och musikal- och schalger nummer i Vincents repertoar. Debutalbumet "Bluejean bop!" är verkligen en tÃ¥lamodskrävande balansgÃ¥ng. Men titellÃ¥ten är hans hittills största triumf i mina öron och blev ocksÃ¥ nästa singel där b-sidan "Who slapped John?" var ännu vildare och snabbare.

"BLUEJEAN BOP" PÅMINNER MIG OM ATT Paul McCartney inleder sin fina coverskiva "Run devil run" (1999) med just den låten. Och märkligt nog inledde även John Lennon sitt coveralbum "Rock'n'roll" med en Gene Vincent-låt, "Be-bop-a-lula". Vincent var en stor favorit i Beatles liverepertoar redan i slutet på 50-talet.
   Fram till nu, december 1956, hade Gene Vincent som lÃ¥tskrivare haft del i det mesta av singelmaterialet men nu börjar coverlÃ¥tar bli väldigt vanliga i hans repertoar och sega ballader gjorde allt oftare entré i den annars sÃ¥ rock'n'roll-injicerade artistens diskografi. Jerry Reeds "Crazy legs" och "Lotta lovin'" är helt okej, "Dance to the bop" är hyfsad rockabilly men "Wedding Bells (Are Breaking Up That Old Gang Of Mine)" är en klart seg ballad, "Five days, five days" gränsar till doo-wop och Bobby Darins smetiga ballad "Wear my ring" är sÃ¥ gott som olyssningsbar. Bara ett sätt att följa Elvis Presleys dÃ¥ alltmer balladförekommande spÃ¥r.
   Mitt i Gene Vincents vid den här tiden ganska ojämna skivutgivning blixtrar det dock till ibland och ljuvligt effektiv rock'n'roll kommer ur Genes mun medan medlemmarna i Blue Caps ofta överträffar sig själva. Bill Monroes "Rocky road blues" är en oväntat bra rockare och bandet kör stenhÃ¥rt pÃ¥ gitarr och piano, bÃ¥de Gene och bandet är lysande i "I got a baby" och "Say mama" tillhör Vincents allra bästa 50-talsmaterial.
   Men klart bäst av allt jag har hört med Gene Vincent under min lÃ¥nga research är den vilda och rockabillyfantastiska lÃ¥ten med den tungvrickande titeln "B-I-Bickey-Bi, Bo-Bo-Go". Singel-b-sida i England, som var Vincents andra hemland, men stolt singel-a-sida i USA.
   Gene Vincent avslutar dock inte 50-talet med flaggan i topp. Storbandsswing ("Who's Pushin' Your Swing?"), Judy Garlands "Over the rainbow" och Gershwins "Summertime" är inget man vill förknippa med rock'n'roll-rebellen Gene Vincent som sÃ¥ tveklöst tillhör 50-talets mest ädla artister.
   36 Ã¥r gammal avled Gene Vincent 12 oktober 1971 av brustet magsÃ¥r.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.