Blogginlägg från 2019-03-15

I min skivhylla: Alvin Lee and Mylon LeFevre (1973)

ALVIN LEE AND MYLON LeFEVRE: On the road to freedom (Chrysalis CHR.1054)
Release: 2 november 1973

DEN ENGELSKE GITARRISTEN ALVIN LEE kommer nog för all framtid att huvudsakligen personifieras som ledaren för Ten Years After fast han från 1973 och framåt uppträdde under eget namn och hade en egen grupp. Under inspelningarna av "On the road to freedom", juli/augusti 1973, tog han det första lite annorlunda steget mot soloaktiviteter fast TYA i högsta grad fortfarande existerade som grupp. USA-turné april 1973, Japan-turné i maj och ett livealbum, som släpptes i juni, följdes av inspelningarna till ovannämnda skiva.
   Sedan var det meningen att bandet skulle ta paus resten av Ã¥ret och Alvin, vars riktiga namn var Graham Anthony Barnes, kunde koncentrera sig pÃ¥ solobaserat material. Men det blev inte riktigt sÃ¥. Hösten 1973, mellan inspelning och utgivning av "On the road to freedom", gjorde Ten Years After trots allt en engelsk tvÃ¥veckorsturné.
   Ten Years After var aldrig min kopp engelskt te. Deras intensivt gitarrmarinerade bluesrock fick aldrig plats i mitt hjärta. När jag läser Pete Frames beskrivning av gruppen som ett "high-powered, frenetic, loud, flashy blues band" förstÃ¥r jag varför. Och jag har ocksÃ¥ viss förstÃ¥else för att även Alvin runt 1973 började tröttna pÃ¥ det elektriska men ocksÃ¥ begränsade soundet. Han ville uppenbart spela mer akustisk musik och fick dÃ¥ chansen att samarbeta med den lika gamle (29 Ã¥r) amerikanen Mylon LeFevre som musikaliskt kom frÃ¥n ett i sammanhanget udda hÃ¥ll, gospelmusiken.
   1973 hade jag ingen koll pÃ¥ Mylon och hans religiösa bakgrund med gospelursprunget frÃ¥n familjebandet The Lefevres och berömda Stamps Quartet pÃ¥ 60-talet. PÃ¥ 70-talet ägnade sig Mylon Ã¥t egna aktiviteter, bildade eget band, gjorde skivor i eget namn och skrev huvudsakligen materialet själv. Samarbetade med musiker frÃ¥n Atlanta Rhythm Section och Mountain och producerades av bÃ¥de Allen Toussaint och Felix Pappalardi.
   Under Ten Years Afters oräkneliga turnéer var det mängder av olika förband som värmde upp konsertpubliken. PÃ¥ nÃ¥gra spelningar i USA under hösten 1971 var det Mylon och hans grupp Holy Smoke som spelade först. Och ett fruktbart möte mellan Alvin och Mylon. En ovärderlig kontakt som hölls vid liv ett Ã¥r senare när Mylon kom till England och gjorde nÃ¥gra inspelningar med Alvin i Roger Daltreys hemmastudio med planer pÃ¥ att ge ut dem pÃ¥ skiva.
   SÃ¥ blev inte fallet dÃ¥ men samarbetet mellan Alvin och Mylon, frÃ¥n Macon, Georgia, skulle ett Ã¥r senare resultera i "On the road to freedom". Ett album som spelades in i Alvins hus i den egna nybyggda studion Space Studios i lantliga Checkendon i Oxfordshire. Prominenta musiker/grannar dök till och frÃ¥n upp och hjälpte till.
   Mötet mellan Alvin och Mylon räddade ocksÃ¥ livet pÃ¥ varandra. Alvin Lee fick en chans att utveckla helt andra musikaliska vägar och Mylon LeFevre tog sig ur ett djupt drogberoende efter mÃ¥nga Ã¥r pÃ¥ turné. Titeln pÃ¥ deras album säger väl egentligen allt. De var, pÃ¥ olika sätt, pÃ¥ väg till friheten.

I DEN AVSLAPPNADE MILJÖN I STUDION bakom Alvins hus kunde paret jobba i lugn och ro, utan någon tidspress, och den atmosfären har de tagit med sig in i arrangemangen på skivan. Låtar skrevs ofta i studion och startade ibland med bara två akustiska gitarrer. Ibland utvecklades inspelningarna på bara två man som gjorde att exempelvis Alvin spelade både gitarr, bas och trummor på samma låt.
   Skivan är inspelad pÃ¥ den engelska landsbygden men har, tack vare Mylon LeFevres närvaro, ett soundmässigt amerikanskt laidback-sound. Mylon sjunger pÃ¥ de flesta lÃ¥tarna men tillsammans med Alvin delar de pÃ¥ mikrofonen ibland.
   De akustiska arrangemangen dominerar albumet men det finns ocksÃ¥ nÃ¥gra hÃ¥rt elektriska lÃ¥tar där Alvins gitarr fÃ¥r stort svängrum men där ocksÃ¥ gästartister som George Harrison och Ron Wood hjälper till att pumpa in energi.
   Det är just Harrisons närvaro som gör att "On the road to freedom" är placerad i min Beatles-relaterade skivhylla. Som granne till Alvin dök han upp pÃ¥ inspelningarna, ombads skriva en lÃ¥t och kom tillbaka med "So sad (no love of his own)". En fin melodi med en vemodig text som dÃ¥ handlade om Harrisons uppbrott frÃ¥n frun Patti. Harrison bÃ¥de körar och spelar gitarr, slide och bas pÃ¥ inspelningen och uppträder under "pseudonymen" Hari Georgeson. Harrison gjorde för övrigt en egen version av lÃ¥ten till sitt album "Dark horse" ett Ã¥r senare.
   "On the road to freedom" innehÃ¥ller mÃ¥nga akustiskt klingande lÃ¥tar som bäst symboliserar soundet pÃ¥ hela albumet. FrÃ¥n den inledande titellÃ¥ten via "The world is changing", "We will shine", "Carry my load" och "Lay me back" till "I can't take it" är Alvin och Mylons skiva mycket njutbar och intressant. "Funny" är ren och skär och mÃ¥hända lite simpel countryrock när genren hade sin höjdpunkt.
   Men här finns ocksÃ¥ nÃ¥gra hÃ¥rdare arrangemang, "Fallen angel" och avslutningslÃ¥tarna "Riffin" och "Rockin' til the sun goes down", där det gÃ¥r att skönja Alvin Lees ursprung i mer elektriska sammanhang.
   Ã„ven den Ron Wood-skrivna "Let 'em say what they will" tillhör skivans rockigare lÃ¥tar där Wood själv hjälper till pÃ¥ gitarr och bas och det lÃ¥ter som ett sound som pÃ¥minner om bÃ¥de Stones och Faces.
   "On the road to freedom" är ett väldigt spännande och underhÃ¥llande album. Det är bara synd att pianisten/organisten Tim Hinkley konsekvent har fÃ¥tt sitt namn felstavat pÃ¥ skivomslaget.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.