Blogginlägg från 2018-03-12

"Pensionerade hippies & tatuerade sexpack"

OLLE UNENGE
Pensionerade hippies & tatuerade sexpack
(Studio Rymdklang)

OLLE UNENGE VILL GÄRNA DELA MED SIG. Som människa, som vän och som artist. Artistmässigt är han nog fortfarande mest känd som Ollie Tullamore i sitt irländska folkmusikband. Men han har även en solokarriär på svenska, om än anspråkslös och något sporadisk, där han har omgivit sig med många musiker och sångare i olika konstellationer.
   På Live at Heart för snart sex år sedan inleddes soloambitionerna under gruppbeteckningen Olle Unenge & Co. Drygt två år senare förlöstes första soloalbumet "Det kunde förvisso vara värre..." där han samlade ett tiotal olika människor omkring sig med ett variationsrikt resultat som följd. Måhända lite spretigt men bredd och omväxling i en överraskande mix har aldrig stört mig.
   Nu har Olle gått vidare, "bygger broar" som han så vackert brukar beskriva det som, och har funnit ett perfekt radarpar, Clas Olofsson och Fredrik Landh, som producenter och musiker. Paret har med exceptionellt kunnande, kreativ elegans, lyhördhet och en stor portion ödmjukhet styrt Olles visor till en plats där visor och pop mycket sällan möts.
   Jag har under några år hört flera av skivans sånger blivit framförda live med Olle, solo eller duett (med Richard Lindgren), men kan inte med bästa vilja i världen påstå att något på skivan känns bekant eller upprepande. Ty här har det grundläggande visrelaterade materialet genomgått en intensiv ansiktslyftning där Olofsson/Landh har fått ett ganska fritt spelrum för sina idéer. Det har nu gjort lyssnandet till ett trivsamt nöje och skapat en extrem nyfikenhet inför varje ny låt och nytt arrangemang.
   En helgjuten produktion där de små detaljerna inte har varit oväsentliga. En trumpet här ("Fest i byn"), ett musettedragspel där ("Åter i Marais") och några exklusiva gästsångare (Nana Johansson, Frida Unenge, Karin Wistrand och Nikola) som resultat av ett väldigt kreativt arbete.
   Det har alltså varit osedvanligt engagerade musiker och producenter i det här projektet som tillsammans med Olle ofta trollat fram förbluffande toner och klanger. Som har förvandlat de enkla sångskeletten i demoversion, inspelade på en mobil, till en briljant produktion som fungerar allra bäst i hörlurar när text och musik möts. I botten ligger ett laidbackbaserat sound men när man minst anar det finns där också spännande ögonblick när tempot höjs eller arrangemanget exploderar i något oväntat.
   När Olle sjunger, med en viskande dignitet, bjuds vi lyssnare ofta med på en resa i texterna. Det kan vara Grekland, Paris eller Irland och i det senare fallet, "O'Donoghues", blir det en perfekt tripp över den gröna ön med besök på många namngivna platser. En text som i någon mån kompenserar min egen planerade, men på grund av vädret misslyckade, Irlandsresa för en vecka sedan.
   Med snillrik poesi och vardagliga betraktelser är Olles lek med ord viktiga för att forma en engagerande historia som kan vara både positiv, skrämmande och glädjefylld. Hyllningen till sin fru Agneta, "Sång till A i C", andas verkligen kärlek tillsammans med det trygga gunget i musiken medan han målar upp en ovanligt mörk och dov bild, både musikaliskt och textmässigt, i den tunga men ändå vackra "Att se dej falla". En låt, där Karin Wistrand gör en betydande insats som sångerska, som i verkligheten handlar om flera olika människoöden enligt Olle.
   I sin helhet blir albumet en genomgående omväxlande resa där ovannämnda låtar står ut. Jag har upplevt så många album som när slutet närmar sig går på en sorts rutinmässig autopilot och då tappar jag följaktligen intresset. Men på de två sista låtarna överraskar Olle med kumpaner och fyrar av skivans soundmässigt mest inspirerade material.
   När jag på "Dave Van Ronk" väntar mig en ganska trubadurinriktad historia, Van Ronk var ju en folksångare i Bob Dylans närhet, bjuds jag det paradoxalt motsatta. En elektroniskt kryddad popsång med fantastiska kalypsoinfluerade rytmer. Genialt och bevis för att inspelningsstudions elektroniska maskinpark kan förvandla teknik till emotionell magi.
   Arrangemanget på "Långdistanslöparens ensamhet" tar oss tillbaka till 30-talstradition. Förutom den pricksäkra texten om att springa långt i sin ensamhet gör Millencolin-sångaren Nikola Sarcevic ett gästinhopp i en för honom väldigt ovanlig tonart. En kulturkrock i ordets rätta mening som rätt tydligt symboliserar Olles ambition med hela det här albumet.

/ Håkan

MAXI12" #10: THE RECORDS

THE RECORDS
Rock 'n' roll love letter
Wives and mothers of tomorrow
Starry eyes
(Virgin, 1979)

SOM ENBART TRUMSLAGARE VAR WILL BIRCH ganska ovanlig i sin roll som den mest bidragande låtskrivaren i Kursaal Flyers. Under bandets huvudsakliga existens på skiva, 1975-77, skrev Birch ofta låtar tillsammans med Graeme Douglas som dock lämnade bandet 1976. Douglas ersättare Barry Martin blev inte alls samma bollplank för Birch. Det var först när John Wicks, ännu en Southend-musiker, kom med i bandet som kompgitarrist hösten 1977 som Birch fann sin låtskrivarpartner. Men då sjöng Kursaal Flyers redan på sista versen, sångaren Paul Shuttleworth ville satsa på en solokarriär, och teamet Birch/Wicks, som genast började skriva låtar tillsammans, hade ingenstans att placera sina låtar. Just då.
   Funderingar på en ny grupp tillsammans började ta form, först i fantasin och sedan i praktiken när de i en Melody Maker-annons sökte musiker till sitt nya projekt The Records.
   Samtidigt som kvartetten The Records, med Birch, Wicks, basisten Phil Brown och den vänsterhänte gitarristen Huw Gower, höll på att bildas fick låtskrivarteamet Birch/Wicks med låtar på Dave Edmunds album "Tracks on wax 4" ("A1 on the jukebox") och även Rachel Sweets album "Fool around" ("Pin a medal on Mary"). The Records gjorde faktiskt sin livedebut som kompband till Sweet på den då aktuella Be Stiff Route 78 Tour, utan att själva vara knutna till bolaget.
   Men det var alltså The Records som var Birch/Wicks huvudsakliga mål med sitt låtskrivande. Gruppens första singel, ”Starry eyes” och b-sidan "Paint her face" som släpptes i samband med Stiff-turnén i november 1978, innehöll givetvis deras egna låtar. Mycket orättvist nådde skivan aldrig de engelska försäljningslistorna men "Starry eyes" blev en mindre hit i USA. Trots många kvalificerade singellåtar som "Teenerama", "Hearts in her eyes" och "Imitation jewellery" lyckades bandets aldrig få något kommersiellt genombrott i hemlandet.
   I samband med The Records inspelningar till första albumet "Shades in bed" (1979), där åtta av tio låtar är signerade Birch/Wicks, tog bandet det överraskande beslutet att spela in en cover till sin andra singel. Det blev Tim Moores fyra år gamla låt "Rock 'n' roll love letter" (fast i original på albumet "Behind the eyes" stavades låttiteln "Rock and roll love letter").
   Redan 1976 hade den skotska popgruppen Bay City Rollers givit ut samma coverlåt, för enbart den amerikanska och kanadensiska marknaden, och fick en mindre hit. Men The Records version gick spårlöst förbi utan uppmärksamhet hos skivköparna. Ändå hade skivbolaget gjort en liten kommersiell unik satsning med att ge ut singeln både som 7" och 12". 1979 var så kallade maxisinglar inte så vanliga men de kunde kanske har hittat på ett något läckrare skivomslag?.
   Singelfiaskot gjorde att "Rock 'n' roll love letter" ströks från det kommande albumet och ersattes där av "The phone", ett sent beslut som producerades av bandets gitarrist Gower med gästinhopp av sångerskan Jane Aire.
   "Rock 'n' roll love letter" producerades av sydafrikanen Robert John Lange, här under namnet Mutt Lange, som bara några år tidigare hade inlett sin producentbana på skivor med Kevin Coyne och City Boy. Det var på några City Boy-singlar från 1977 som mellannamnet "Mutt" uppstod vars förklaring jag ännu inte har funnit.
   The Records komprimerade version (34 sekunder kortare) av Tim Moores gamla låt är så hitinriktat som det rimligtvis går att komma. En läcker catchy sologitarr, underbar 60-talsinfluerad stämsång och en refräng som verkligen etsar sig fast i minnet.
   De två låtarna på maxisingelns b-sida är unika spår med The Records inte utgivna någon annanstans. Birch/Wicks "Wives and mothers of tomorrow" är väl ingen framträdande låt ur parets repertoar men Will Birchs lätt socialrealistiska text, om vad som händer på discogolvet strax före två på natten, har sina poänger. Det avslutande gitarrsolot är ren utfyllnad. Det är för övrigt bandets enda samarbete med producenten Mick Glossop som då hade jobbat med några new wave-grupper som The Ruts, Magazine, Penetration, The Skids och The Lurkers innan.
   "Starry eyes" är alltså The Records debutsingel inspelad live på Leeds University 4 november 1978 under Be Stiff Tour, ungefär samtidigt som singeln släpptes samma månad. Här i en inte oväntat ruffigare version.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.