Blogginlägg från 2017-03-24

I min skivhylla: Elephants Memory

ELEPHANT'S MEMORY: Elephant's Memory (Apple SMAS-3389)

Release: 18 september 1972.
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Carly Simons "No secrets" (1972) och Mary Hopkins "Those were the days" (1972).

DET ENA GER OFTA DET ANDRA I MINA NEDSLAG i pop- och rockmusikens historia. För ungefär tre veckor sedan skrev jag om John Lennon-konserten "Live in New York City" i dvd-kategorin. Där spelade det amerikanska bandet Elephant's Memory en minst sagt ledande musikalisk roll som kompband vilket fick mig att minnas tillbaka på det album bandet 1972 gjorde med Lennon och Yoko Ono som producenter. Det är just den relationen som gör att skivan hamnat på den kronologiska skivhyllan med Beatles-relaterade skivor.
   Tidigt 1972 hade John Lennon planer pÃ¥ att turnera i USA. Av sin vän och fredsaktivist Jerry Rubin fick han rÃ¥det att skaffa sig "ett lÃ¥nghÃ¥rigt band" och Rubin knöt sedan kontakten mellan Lennon och trummisen Rick Frank vars band han hade hört pÃ¥ radion i en liveinspelad konsert. Lennons första tanke var att Frank skulle bli trummis i hans band men hans kvalitéer gjorde att hela bandet, Elephant's Memory, fick jobbet som kompband och dessutom skivkontrakt med Apple Records.
   Elephant's Memory bildades redan 1967 av Frank och saxofonisten och sÃ¥ngaren Stan Bronstein. 1969 skivdebuterade bandet med albumet "Elephant's Memory" av vilka tvÃ¥ spÃ¥r kom med pÃ¥ det uppmärksammade "Midnight Cowboy"-soundtracket och hade sedan en mindre hit med lÃ¥ten "Mongoose".
   Bandets stil var speciellt och har beskrivits som en mix(!) av Frank Zappa. MC5 och Electric Flag. Andra albumet "Take it to the streets" (1970) väckte ännu mindre uppmärksamhet men bandets goda rykte som liveband växte och det var ju främst som kompband pÃ¥ turné som Lennon hade engagerat Elephant's Memory.
   Bandet kompade John Lennon (och Yoko Ono) pÃ¥ nÃ¥gra tv-shower under vÃ¥ren 1972, Mike Douglas TV Show och Dick Cavett TV Show, samtidigt som "Some time in New York City" spelades in fram till 20 mars. Under april-maj 1972 spelades sedan Elephant's Memorys album pÃ¥ Apple in i samma New York-studio, Record Plant (East) Studios. John & Yoko stÃ¥r alltsÃ¥ som producenter men är ocksÃ¥ delaktiga som musiker och sÃ¥ngare.
   Det ryktas att Lennon skrev pianomelodin till lÃ¥ten "Wind ridge" men ville inte ha nÃ¥gon credit för det. Det är den lÃ¥ten jag överlägset minns bäst frÃ¥n den här skivan. En underbart lÃ¥gmäld och välarrangerad melodi med basisten Gary Van Scyoc som sÃ¥ngare, han har ocksÃ¥ skrivit lÃ¥ten. Det var nog det specifika minnet som gjorde att jag idag hade större förhoppningar pÃ¥ hela albumet.

MATERIALET OCH SOUNDET PÅ SKIVAN lutar sig tydligt mot bandets livepotential och, förutom "Wind ridge", är det mer ös och stök än smart skrivna låtar i deras repertoar på skivan. Bronstein, som sjunger på de flesta låtarna, har en "röst" som påminner om Tom Waits men som saxofonist och framträdande musiker på sitt instrument sätter han här en mall som sedan Clarence Clemons gjorde till sin egen under decennier efteråt.
   Bland det ösigt rockiga materialet är det främst "Liberation special" och "Power boogie" som imponerar mest. Raka, starka rocklÃ¥tar med slagkraftiga refränger. Det är ocksÃ¥ de lÃ¥tar frÃ¥n albumet som gavs ut pÃ¥ singel men där USA och England inte kunde enas om vilken av lÃ¥tarna som skulle vara a-sida. "Liberation special" (USA-singeln) är den lite mer upproriska lÃ¥ten med maffig tjejkör (bland annat rutinerade sÃ¥ngerskan Martha Velez och lÃ¥tskrivaren Toni Wine) som understryker det frihetstörstande budskapet. "Power boogie" (Englandssingeln) är en renare och mer livsbejakande boogielÃ¥t med Lennon pÃ¥ gitarr.
   Gruppen har ibland beskrivits som lite musikaliskt galen och i "Baddest of the mean" fÃ¥r vi mÃ¥nga bevis pÃ¥ det. Dels är lÃ¥tlängden (8:46) grotesk, Bronstein lÃ¥ter ibland som Napoleon XIV och hela melodin är oändligt tjatig. "Local Plastic Ono Band" tillhör ocksÃ¥ de skumma lÃ¥tarna pÃ¥ skivan. Trummisen Frank har skrivit lÃ¥ten och han "sjunger" ocksÃ¥.
   Det finns ocksÃ¥ lÃ¥nga rötter till traditionell rock'n'roll pÃ¥ flera lÃ¥tar här och det har en förklaring. Innan Lennon kom in i bilden kompade bandet Bo Diddley och strax efter Lennon-samarbetet jobbade de med Chuck Berry pÃ¥ "Bio"-albumet (1973). "Chuck n' Bo", skriven av alla gruppens medlemmar, är därför en hyllning till de tvÃ¥ profilerna med hjälp av mÃ¥nga lÃ¥nade riff och intressant text. "Cryin' blacksheep blues" kan dessutom uppfattas som en kopia av Chucks "Memphis, Tennessee".

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.