Blogginlägg från 2017-03-20

#9. vhs: A Rockabilly session

CARL PERKINS AND FRIENDS: A rockabilly session (Virgin Music Video, 1986)

NAMNET CARL PERKINS TILLHÖR ROCK'N'ROLL-generationens ädla adel. I den exklusiva falangen strax under Elvis och tillsammans med Jerry Lee, Johnny, Roy, Gene, Buddy, Richard och Fats var Carl och Chuck Berry en av genrens största låtskrivarna. I det här engelskproducerade programmet, inspelat i oktober 1985, firas det 30-årsjubileum av klassikern "Blue suede shoes" som är den största anledningen till hyllningen med den då 53-årige legendaren i huvudrollen.
   Jag ska inte lÃ¥tsas att jag har följt Carl Perkins karriär frÃ¥n början till slut. Jag var exempelvis knappt tvÃ¥ och ett halvt Ã¥r när han gjorde sin första singel och 50-talsepoken av rock'n'roll har jag till största delen följt genom backspegeln, men Bill Haleys "Rock around the clock" upplevde jag pÃ¥ plats framför radiogrammofonen via föräldrarnas 78-tums stenkaka, eller via tusentals covers under senare decennier. Min första kontakt med just Perkins var pÃ¥ nÃ¥gra tidiga Beatles- skivor när de under samma Ã¥r (1964) spelade in hans "Matchbox", "Honey don't" och "Everybody's trying to be my baby". I samtliga fall var det varken John Lennon eller Paul McCartney som sjöng de lÃ¥tarna utan Ringo Starr och George Harrison.
   BÃ¥de Starr och Harrison finns mycket logiskt med pÃ¥ den här hyllningskonserten som i sin helhet är musikaliskt fläckfri. Jag har väl mÃ¥nga gÃ¥nger tyckt att rockabilly-genren, som Perkins huvudsakligen tillhörde, är en tämligen förutsägbar och ganska monoton genre. Men i det här sammanhanget, live och musikaliskt inspirerat, blir det genomgÃ¥ende underhÃ¥llande med friska färska versioner av alla gamla lÃ¥tar.
   Huvudrollen i programmet spelar givetvis Perkins själv, som befinner sig i strÃ¥lkastarljuset hela tiden, men Harrison och Starr spelar, tillsammans med Eric Clapton, hyllningens stora biroller. Högt betyg bör ocksÃ¥ gÃ¥ till Dave Edmunds, stavas lite slarvigt pÃ¥ vhs-omslaget som "Edmonds", som producerat härligheten och är genomgÃ¥ende kapellmästare för ett synnerligen musikaliskt tajt gäng. I en genre där han verkligen är hemtam bland klassiska rocklÃ¥tar leder han och driver pÃ¥ bandet mot närmast ouppnÃ¥eliga höjder. Det är ganska naturligt Edmunds-relaterade namn i kompbandet och det fungerar lika smärtfritt när de backar upp Perkins som när de kompar övriga välvalda soloartister pÃ¥ scen.
   Kärnan i kompbandet är de fyra musiker som Edmunds omgÃ¥ende samlade omkring sig när Rockpile sprack 1981: Geraint Watkins, piano, Dave Charles, trummor, John David, bas, och Mickey Gee, gitarr. För att understryka rockabillytemat finns vid sidan av det kompbandet tvÃ¥ av de tre musikerna som var Stray Cats i 80-talets inledning, vars skivor Edmunds producerade, Slim Jim Phantom pÃ¥ trummor och Lee Rocker pÃ¥ stÃ¥bas. Att den amerikanske gitarristen Earl Slick ocksÃ¥ figurerar i det här gänget är först ett frÃ¥getecken, 1985 var han mest känd som gitarrist med David Bowie, men hade precis bildat ett nytt band, Phantom, Rocker & Slick, med de tvÃ¥ Stray Cats-musikerna. Även Carl Perkins son Greg spelar bas pÃ¥ nÃ¥gra lÃ¥tar.
   Edmunds egen skivkarriär var vid den här tidpunkten inte sÃ¥ het. De bÃ¥da Jeff Lynne-producerade albumen "Information" (1983) och "Riff raff" (1984) hade ganska uppenbart misshandlat hans sound och det skulle dröja till 1990 innan nästa soloalbum kom. Däremot var Edmunds under hela 80-talet het som producent och var 1985 aktuell pÃ¥ skivor med Shakin Stevens, Fabulous Thunderbirds och Everly Brothers. Men han producerade ocksÃ¥ musiken till filmen "Porky's revenge" där han faktiskt kom i kontakt med bÃ¥de Carl Perkins (en nyinspelning av "Blue suede shoes" där bÃ¥de Slim Jim och Lee Rocker figurerar i kompet) och George Harrison.

BÅDE HARRISON OCH STARR VAR VID DEN HÄR tidpunkten ganska inaktiva som artister. George var verkligen mittemellan två album, utmärkta "Gone troppo" (1982) och ännu bättre "Cloud nine" (1987). Och Ringo skulle efter "Old wave" (1983) inte ge ut skivor i eget namn förrän 1990 när All Starr Band började turnera.
   Eric Clapton var däremot mycket produktiv när han 1985 följde upp "Behind the sun"-albumet med turné och hade precis mellanlandat i England, inför Perkins-hyllningen, dit han kom frÃ¥n Japan och skulle tvÃ¥ dagar senare inleda Europaturnén. Även dottern till Perkins gamle kollega Johnny Cash, Rosanne Cash, fick plats pÃ¥ scen den här kvällen. Hon hade precis släppt albumet "Rhythm & romance" men valde att spela en Steve Forbert-cover, "What kind of girl", frÃ¥n sitt fyra å¨r gamla album. Och tillsammans med Perkins gjorde hon duetten "Jackson" (här kallad "Going to Jackson") som är förknippad med bÃ¥da duettparen Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood.
   Carl Perkins och hans mest kända lÃ¥tar är inte oväntat central repertoar i det här liveinspelade programmet. Vi fÃ¥r smakprov frÃ¥n hans fyra första singlar där han lite felaktigt presenterar debutsingeln "Turn around" som sin första Sun-singel. Den gavs bokstavligen ut pÃ¥ Flip Records, en liten etikett som ocksÃ¥ ägdes av Sun-chefen Sam Phillips. Sedan följer en rad Sun-klassiker som "Gone, gone, gone", "Boppin' the blues", "Glad all over" och det givna finalnumret "Blue suede shoes" i tvÃ¥ versioner. Först med Carl och sedan med George Harrison vid mikrofonen.
   Ovannämnda "Beatles-lÃ¥tar" tillhör ocksÃ¥ programmets höjdpunkterna där de bÃ¥da beatlarna medverkar och Clapton gör ett skinande gitarrsolo pÃ¥ "Matchbox". "Your true love", med bÃ¥de Perkins, Harrison och Edmunds längst fram, är ocksÃ¥ en pärla.
   Programmet är inte bara en hyllning till Perkins. "Mean woman blues", som Elvis Presley gjorde först, och sekvensen när samtliga artister sitter uppradade pÃ¥ scenen och sjunger "That's alright mama" och "Blue moon of Kentucky" är rätt tydligt riktat till Presleys minne. Det gÃ¥r knappt att höra "Whole lotta shakin' goin' on" utan att fÃ¥ Jerry Lee Lewis pÃ¥ näthinnan. Och i det lilla instrumentala mellanspelet "The world is waiting for the sunrise" visar Perkins för Harrison hur Les Paul spelade sin gitarr.
   20 Ã¥r efter den här inspelningen släpptes äntligen ljudinspelningarna pÃ¥ ett album, se höger.
   Perspektiv förändras med Ã¥ren. När den här konserten arrangerades, 1985, var det 30 Ã¥r sedan "Blue suede shoes" spelades in och när jag nu tittar pÃ¥ programmet har det gÃ¥tt ytterligare drygt 30 Ã¥r. DÃ¥ är det mycket tillfredsställande att konstatera att den legendariska rock'n'roll-musiken inte har nÃ¥got bäst-före-datum ty musikaliskt fungerar det här lika bra idag som för 30 Ã¥r sedan och för all del ocksÃ¥ för 60 Ã¥r sedan. Tidlöst heter det.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.