Blogginlägg från 2019-02-01

I min skivhylla: Gary Wright (1972)

GARY WRIGHT: Footprint (A&M AMLS 64296)
Release: 21 januari 1972

I MIN SÅ KALLADE BEATLES-RELATERADE SKIVHYLLA återfinns det åtskilliga artister på skivor som jag aldrig hade ägt om det inte hade varit för att en eller flera Beatles-medlemmar på ett eller annat sätt figurerar på skivorna. I samlingen finns nämligen flera album med indisk instrumental musik för att den hängivne Indien-älskaren George Harrison är producent. Där finns också en helt igenom elektronisk skiva där Ringo Starr gästar på ett spår och flera instrumentala skivor med saxofonister för att George och Ringo gör gästinhopp. Plus rena bluesskivor, traditionell jazz, smöriga popskivor och klassisk musik för att en eller flera Beatles-medlemmar dyker upp. Mitt genuina Beatlesintresse har satts på prov genom åren.
   Gary Wright tillhör INTE den kategorin. Mina ögon och öron hade observerat Gary Wrights namn och musik under flera Ã¥r innan han hamnade i George Harrisons sällskap. Amerikanen hade en flera Ã¥r lÃ¥ng karriär i den engelska gruppen Spooky Tooth bakom sig. Av den gruppens tvÃ¥ förgrundsgestalter, sÃ¥ngarna Gary Wright och Mike Harrison, var det Gary som var min klara favorit. Han hade en intensiv soulröst, skrev de bästa och flesta lÃ¥tarna, singelmaterial bland annat, och hans keyboards färgade gruppens sound allra bäst.
   Garys lÃ¥nga historia inleddes tidigare. Född i New Jersey 1943, började som barnskÃ¥despelare i tv-serier och pÃ¥ Broadway men flera Ã¥r senare avslutade han sina psykologistudier i Berlin där han samtidigt lärde sig spela keyboards. Under Tysklandstiden bildade han gruppen The New York Times, med enbart covers pÃ¥ repertoaren, som 1967 fick chansen att spela förband till Traffic pÃ¥ en Skandinavienturné.
   I Sverige fick Gary kontakt med Chris Blackwell, skivbolaget Islands boss, som ville att han skulle satsa pÃ¥ en karriär i England och tipsade om Carlisle-kvartetten Art som han tyckte saknade en komponent av Garys kaliber. Gary gick med i gruppen som samtidigt ändrade namn till Spooky Tooth. Den blivande producentstjärnan Jimmy Miller, som dÃ¥ hade gjort sig ett namn som producent för Spencer Davis Group och Traffic, producerade gruppens skivor som väckte större uppmärksamhet i USA än i England. Miller skulle sedan gÃ¥ vidare och bli legendarisk producent pÃ¥ alla Rolling Stones-album mellan 1968 och 1973.
   Efter tre Spooky Tooth-album, inklusive "Ceremony" som Gary skrev tillsammans med den franske elektroniske kompositören Pierre Henry, lämnade Wright gruppen i februari 1970. Först jobbade Gary som producent under Jimmy Miller, bland annat Steve Gibbons första soloalbum "Short stories", innan han satsade pÃ¥ en solokarriär som inleddes med albumet "Extraction" (1971) där han kompades av studiomusiker.
   Men innan solokarriären sparkade igÃ¥ng kom han i kontakt med George Harrison. Beatles-gitarristen hade i flera Ã¥r haft Spooky Tooths andra album "Spooky two" (1969) som favorit och basisten Klaus Voormann, som spelade pÃ¥ "Extraction" och även tecknade omslaget till skivan, rekommenderade Gary för George inför inspelningarna av "All things must pass". Och Gary blev en av musikerna pÃ¥ skivan, ett samarbete och en vänskap som skulle hÃ¥lla i 30 Ã¥r. Inte minst tack vare bÃ¥das djupa intresse i indisk religion.
   När "Extraction" släpptes pÃ¥ vÃ¥ren 1971 satte Gary Wright ihop ett kompband (Wonderwheel) med ambition att marknadsföra skivan och turnera. Bland annat fanns blivande Foreigner-gitarristen Mick Jones med i det bandet.

ÄNDÅ GICK GARY TÄMLIGEN OMEDELBART återigen in i studion tillsammans med ett gäng utpräglade studiomusiker och inledde inspelningarna till det planerade andra soloalbumet, "Footprint". Förstasingeln från albumet, "Stand for our rights", släpptes omgående efter inspelning och har en imponerande lista på musiker. Förutom George Harrison (under pseudonymen George O'Hara), som spelar gitarr och slide, medverkar på singeln också två trummisar, ytterligare några killar på percussion, basisten Klaus Voormann ("Voorman" på omslaget), ett gäng Delaney & Bonnie-musiker, en massiv tjejkör plus en fullständigt lysande King Curtis med sagolika saxofonsolon.
   LÃ¥ten, nummer ett pÃ¥ albumets sida tvÃ¥, är i en rättvis showbusinessvärld en klockren hitlÃ¥t men nÃ¥dde inga listframgÃ¥ngar i varken England eller USA. Det stora kommersiella genombrottet för Gary Wright skulle dröja ytterligare fyra Ã¥r.
   Ã–vriga lÃ¥tar pÃ¥ skivan har kanske inte samma singelpotential men är ändÃ¥ starka lÃ¥tar pÃ¥ ett i övrigt intressant album med arrangemang som idag kanske upplevs som daterade men dÃ¥ var av toppkvalité. Inte minst tack vare den klassiskt skolade arrangören, kompositören och engelsmannen John Barham. Efter de uppmärksammade strÃ¥karrangemangen pÃ¥ Beatles "Let it be" och Harrisons "All things must pass" fick han ansvaret även pÃ¥ "Footprint".
   Harrison spelar karaktäristisk slide pÃ¥ ytterligare ett "Footprint"-spÃ¥r, "Two faced man", i en musikalisk mer ansprÃ¥kslös inramning. Övriga starka lÃ¥tar pÃ¥ skivan är "Love to survive", "Forgotten" och "Fascinating things". Den senare lÃ¥ten innehÃ¥ller ett uppseendeväckande eko av det särpräglade "Whole lotta love"-riffet.
   AvslutningslÃ¥tarna pÃ¥ skivans bÃ¥da sidor tillhör albumets mindre intressanta detaljer. "Whether it's right or wrong" känns inte sÃ¥ originell och "If you treat someone right" dränks i gospelsjungande damer.
   "Footprint" var ocksÃ¥ starten pÃ¥ en annan karriär, för den dÃ¥ frilansande illustratören Joe Garnett i Los Angeles. Den Monty Python-inspirerade mÃ¥lningen pÃ¥ baksidan av "Footprint"-omslaget var ett av hans första verk i rampljuset. 1972 anställdes han av den kända designstudion Pacific Eye & Ear och i min skivsamling hittar jag hans namn pÃ¥ album med Flying Burrito Brothers, Free och Dave Mason.
   Varken "Extraction" eller "Footprint" hade nÃ¥gra kommersiella framgÃ¥ngar och Gary Wright, som inte var bekväm som soloartist, gav tillfälligt upp sin solokarriär och Ã¥tervände till ett ombildat Spooky Tooth som under Ã¥ren 1973/1974 släppte tre album som inte var ett dugg mer framgÃ¥ngsrika än 60-talsalbumen.
   Utan större kommersiella framgÃ¥ngar i England flyttade Gary hösten 1974 hem till New Jersey och där fick han en idé att göra en skiva med 97% keyboardmusik. Med alla sina keyboards, en hel maskinpark, tvÃ¥ levande trummisar och ett enda gitarrsolo blev det ett album, "The dream weaver" (1975).
   Efter en trög start blev skivan en ofattbar succé, rent kommersiellt, till slut. Det var andrasingeln, titellÃ¥ten, som plötsligt började klättra mot nummer ett pÃ¥ singellistan som gjorde Gary Wright till en av det Ã¥rets största succéer. I samma stund förlorade jag hoppet för en av mina musikaliska favoriter.
   Glad i hÃ¥gen men ovetande stegade jag sommaren 1975 till skivbutiken för att köpa Gary Wrights nya album men blev grymt besviken. Det keyboardbaserade soundet var inte bara monotont och händelsefattigt. Det var ren slöseri med talang att göra en skiva sÃ¥ fantasilöst. Det kunde jag sammanfatta i min lilla recension som gÃ¥r att läsa pÃ¥ den här sidan där det ocksÃ¥ finns en länk till ett intressant Gary Wright/George Harrison minne i Sverige frÃ¥n 1976.
   Jo, jag äger visserligen nÃ¥gra senare Gary Wright-skivor dÃ¥ George Harrison rÃ¥kar gästa pÃ¥ albumen "Who I am" (1988) och "First signs of life" (1995).

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.