Blogginlägg från 2014-02-10
90:#14 Mirror ball
NEIL YOUNG: Mirror ball (Reprise, 1995)
Efter 70-talet, när klassikerna på skiva från Neil Young avlöste varandra, har det varit många ojämna decennier på albumområdet sedan dess för vår favoritkanadensare. På 80-talet kunde jag bara räkna till en enda, den stabila "Freedom" (1989), och på ett om möjligt än mer ojämnt och sporadiskt 90-tal kan jag avslöja att jag även här bara har hittat en enda rejäl favorit, "Mirror ball".
Under 90-talet pendlade det musikaliskt oavbrutet mellan hårt och mjukt för Neil Young. Efter det typiskt Crazy Horse-rockiga albumet "Ragged glory" meddelade Young att han hade hörselproblem och i fortsättningen skulle koncentrera sig på dämpade och lugna skivor. Följaktligen var den följande skivan, "Harvest moon" (1992), huvudsakligen akustisk. Osedvanligt förväntat var även nästa skiva, "Unplugged" (1993), lugn och fin.
Men mindre än en månad senare bröts den trenden rejält på en turné med Booker T & the MG's som komp. När vi därför stod vid Sjöhistoriska Museet i Stockholm i juni 1993 och väntade oss något finstämt och melodiskt bröt helvetet löst när Young kom in och spelade sin mest förvridna rundgångsrock och ännu en gång ställdes alla förväntningar på kant.
Seattle-gruppen Pearl Jam var förband på den turnén och det hårda bandet gjorde Neil Young sällskap på kvällens sista låt, "Rockin' in the free world". En helvild final där det stundtals bokstavligen brann på scenen. Young och bandet kom tydligen bra överens, grungeintresset fortsatte på nästa album, "Sleeps with angels" (som tillägnades den nyligen bortgångne Kurt Cobain), och deras vägar möttes återigen i januari 1995.
Efter en konsert i Washington, arrangerad för kvinnors rätt till abort, gick Young, sedvanligt snabbt och inspirerad, bara elva dagar senare in i studion tillsammans med Pearl Jam, minus sångaren Eddie Vedder, för att på endast fyra dagar spela in skivan som skulle bli "Mirror ball".
Discokula på omslaget men musikaliskt är det hård och aggressiv rock som inte överraskande är albumets genomgående sound. Det är uppenbart live i studion när Young tillsammans med Pearl Jam-musikerna Jeff Ament, bas, Stone Gossard, gitarr, Jack Irons, trummor, och Mike McCready, gitarr, gick in i Seattle-studion Bad Animals under producenten Brendan O'Briens ledning.
Tre elgitarrer i fronten borgar givetvis för ett rockigt, rivigt och riffdominerat sound men också i sedvanlig Neil Young-stil också fullt av starka melodier som var både öronbedövande och vackra. Låtarna är ändå förvånansvärt välplanerade med naturliga avslutningar kring femminutersstrecket.
50-årige Young känner sig piggare än på länge, "sometimes I feel like my own name" sjunger han på "Big green country", och hörselproblemen är som bortblåsta. Jag gav "Mirror ball" betyget 5/5 i Nerikes Allehanda 21 juni 1995 (en dag innan release) när jag samtidigt konstaterade att "Young har skrivit ett knippe förkrossande rockhits. Så melodiskt starka att han kan åka på akustisk soloturné och nå precis samma framgång".
Materialet på "Mirror ball" var nyskrivna Neil Young-original. Alla låtar utom två, "Song X" och "Act of love", skrevs enligt uppgift under inspelningarna fast en låt, "Downtown", ekar åtminstone textmässigt bekant. Den delar både titel och viss text med låten "Downtown" (skriven av Danny Whitten och Neil) från Crazy Horses debutalbum 1971 och liveversionen "Come on Baby Let's Go Downtown" från Youngs "Tonight's the night" 1975.
En låt på "Mirror ball" har Neil Young skrivit tillsammans med Pearl Jam-sångaren Eddie Vedder, "Peace and love", som körar sparsamt på skivan. Av kontraktsskäl förekommer inte namnet Pearl Jam på skivomslaget men en dryg månad senare kompar bandet Young på turnén som har världspremiär i Sverige i augusti 1993. Då ingår även Brendan O'Brien i kompbandet men trots välunderrättade rykten dyker ingen Vedder upp på konserten.
"Peace and love" med Neil Young:
/ HÃ¥kan
| << | Februari 2014 | >> | ||||
| Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
| 1 | 2 | |||||
| 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
| 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
| 17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
| 24 | 25 | 26 | 27 | 28 | ||
Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...
Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...
Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...
Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...
Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress.
Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt.
E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: