Blogginlägg från 2016-12-20

Tillbakablickar i mellandagarna

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ 2016. Håkan Pop tar några veckors paus från regelbundna rapporteringar. Traditionellt ska man ju så här dags på året blicka tillbaka på det år som nästan har passerat. Årsbästalistorna på Håkans Pop håller på att sammanställas, publiceras i mellandagarna, men jag tänkte under de här veckorna blicka tillbaka lite längre.
   Jag uppfattar inte skivutgivning som nÃ¥gon krisbransch, den är till och med stundtals sÃ¥ intensiv att jag under de senaste Ã¥ren missat mÃ¥nga sÃ¥ kallade "viktiga" skivor med sÃ¥ kallade "viktiga" artister. Förr, kanske var det under Ã¥ren när jag levererade skivrecensioner pÃ¥ löpande band och varje vecka skickade in 4-5 recensioner, hade jag liksom full koll pÃ¥ det mesta.
   DÃ¥ missade jag inte nya skivor Bruce Springsteen, Kent, Neil Young, Steve Forbert, Rod Stewart och Elvis Costello. Men när floden av nya skivor pÃ¥ HÃ¥kans Pop konkurrerar med Ã¥tskilliga tillbakablickar är det lätt att missa sÃ¥ kallade viktiga skivor.
   Därför tänker jag nu under nÃ¥gra veckor uppdatera mig själv vad som har hänt pÃ¥ skivmarknaden för ovannämnda artister under de senaste Ã¥ren. Jag känner i ryggraden att jag har missat nÃ¥got. Det kan i flera fall vara mÃ¥nga Ã¥r sedan jag lyssnade noggrant pÃ¥ vissa artister men Ã¥ andra sidan kan ju produktionen har varit lite sparsam och oregelbunden. Vi fÃ¥r se när jag närmar mig summeringen.

Rod Stewart hade minst sagt några extremt ointressanta år på skivmarknaden från 2002 när den genuint engelske artisten började utforska den gamla amerikanska sångtraditionen. Efter ett halvt album av "American Songbook" hade mitt intresse för Rod somnat in men han fortsatte år efter år med alla dessa tröttsamma evergreencovers för att sedan göra några lika urvattnade coverskivor med redan uttjatade rockklassiker och soullåtar. Ingenting att lägga någon energi på.
   Hursomhelst inleder jag tillbakablickandet pÃ¥ Rod Stewarts skivproduktion mycket passande med en nÃ¥gra Ã¥r gammal julskiva.

ROD STEWART

"Merry Christmas, baby" (2012)
Tyvärr, tyvärr. Den här skivan följer den enormt förutsägbara mall som Rod skapade under de ointressanta åren 2002-2010. Med den enda skillnaden att här handlar det om jullåtar som har mer gemensamt med Frank Sinatra än sångaren som sjöng "Maggie May".
   Att höra Rod sjunga "White Christmas", "When you wish upon a star" eller "Santa Claus coming to town", utan nÃ¥gon ambition att förändra arrangemang, kan väl passera som genomskinlig underhÃ¥llning i horisonten men när det närmar sig "Silent night" (med barnkör) och sedan "Auld lang syne" (givetvis med säckpiporkester) blir det för sirapsbetungande i mina öron. För mig är det här hissmusik och jag gÃ¥r gärna av pÃ¥ första vÃ¥ningen.

"Time" (2013)
Äntligen nyproducerat och nyskrivet material med Rod som agerar låtskrivare på elva av skivans tolv låtar och det väcker en viss förhoppning. Efter smeten på förra skivan känns det ändå uppfriskande med en rockigare Rod fast genren befinner sig på gränsen mellan middle of the road och anonym radiomusik.
   Ibland delar han lÃ¥tskrivarcredit med bÃ¥de fem och sex andra personer, ofta kompmusiker, och jag tvivlar pÃ¥ den personliga prägeln, han flörtar ofta med mandolin och fiol i arrangemangen, med alldeles för mÃ¥nga inställsamma ballader. Men en och annan potentiell singellÃ¥t, "She makes me happy", "Brighton beach" och "Can't stop me now" piggar ändÃ¥ upp.

"Another country" (2015)
Den låtskrivande ambitionen fortsatte på den här skivan för Rod, ofta bara tillsammans med Kevin Savigar den här gången. Engelsmannen Savigar, som spelat med Rod sedan 1978, har också producerat skivan. Rod försöker desperat visa upp sina engelska rötter ("childhood days" som han ibland sjunger om) med fiol, mandolin och banjo i arrangemangen men produktionen doftar dock överlag mer amerikanska studioresurser än engelsk fish & chips.
   Ã„ndÃ¥ är "Another country", som inte alls innehÃ¥ller nÃ¥gra countrystänk, ett klart godkänt försök att Ã¥terupprätta Rod Stewarts rykte som sÃ¥ngare och lÃ¥tskrivare. Ett rykte som höll pÃ¥ att nedmonteras under mÃ¥nga Ã¥r. Sedan kan han i nÃ¥gra ballader bli alltför sentimental och smörig när det gränsar till godnattvisor.

/ HÃ¥kan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.