Blogginlägg från november, 2003

Idde Schultz/Anna Stadling konsert

Postad: 2003-11-25 10:46
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/11 2003.

KONSERT
Idde Schultz/Anna Stadling
Klubb Söndag/Strömpis, Örebro 23/11 2003


Duktiga svenska sångerskor kan man inte få för mycket av. Därför var Idde Schultz och Anna Stadlings besök på Klubb Söndag av riktigt professionell kvalité. Två sångstjärnor som nu mest figurerar i körsammanhang (Lars Winnerbäck) men har kapacitet att fylla upp en scen helt på egen hand.
   Schultz och Stadling har nog en mer vuxen publik än vad som vanligtvis brukar dyka upp på Klubb Söndag. Som också är en mer svårflirtad kategori människor som säkert valde Beck-film på tv framför blötsnö och Strömpis.
   Men då gick man miste om en rad fantastiska sånger av både känd och okänd karaktär. Idde hade en storartad solokarriär i mitten på 90-talet och Anna har också gjort soloskivor. Det var låtarna från deras skivor som var huvudsaklig repertoar i söndagskväll.
   Helt klart kom de till Örebro laddade med en stark repertoar och ett minimalt band bakom sig sig i form av Johan Persson och Per Hammarstedt, två killar som alternerade på gitarr, keyboards, percussion, dragspel och melodika.
   Delade upp framförandet demokratiskt mellan sig och det blev ett välkommet återbesök i Iddes gamla succérepertoar och Annas lite färskare låtar. Ett stort, varmt och vänligt sound som lyfte fram röster och mänsklighet framför instrumentala insatser.
   När raden av tämligen fantastiska låtar blir så framträdande brukar jag efterlysa personlighet och en udda egen framtoning men när två så rutinerade och röststarka sångerskor tar ned sångerna, gör dom naknare och starkare, är det inte mycket jag saknar.
   Från Iddes ”Fiskarna i haven”, en av 90-talets största hitlåtar som hon brände av som öppningslåt, till Annas ”Innan allting är förbi” var det alldeles förbaskat ljuvligt. För att sedan ta känslorna ännu högre upp med Lars Winnerbäcks ”Rusningstrafik” och en i mina öron, trots ursäkter om orepeterat, alldeles perfekt version av Ulf Sturesons ”Sommarbarn” med Idde ensam vid pianot.
   På en konsert som alldeles för få ville uppleva och alldeles för många gick miste om.

IDDE SCHULTZ: sång, gitarr, piano och melodika
ANNA STADLING: sång, piano och gitarr
Johan Persson: gitarr, piano och sång
Per Hammarstedt: piano, percussion, gitarr, melodika och sång

Låtarna:
Fiskarna i haven
Tömda på varann
Riktigt på riktigt
Eget rum (Love Olzon)
Väljer mina drömmar
????Längtan/Precis som du…
Högre mark
Nu är jag ung
Faller
Innan allt är förbi

Extralåtar
Rusningstrafik (Lars Winnerbäck)
Sommarbarn (Ulf Stureson)
Vinterbarn

/ Håkan

”Det som håller oss vid liv”

Postad: 2003-11-22 16:31
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 2003.

Peter LeMarc
Det som håller oss vid liv
(Columbia/Sony)


Det finns så många svenska artister jag tror så mycket gott om men som inte alltid når upp till den nivå jag är övertygad om att de är mäktiga. Efter Per Gessle (som nu äntligen nått sin personliga höjdpunkt) och Orup (som jag snart inte tar på allvar längre) har Peter LeMarc skuggat sitt egna personliga uttryck tillräckligt länge nu.
   Efter åtskilliga klassiska låtar, i eget och andras namn, och några mer än hyfsade album har han nu presterat ett all-time-high-album. Så läckert personligt, så själsligt utlämnande och så sprucket vackert att det närmast är en dröm att lyssna på de elva nya sångerna.
   Här finns ballader som gör att tiden stannar, de nervdallrande "Från ett fönsterlöst rum", "Detta blir min död" och "Helande händer". Här finns små, små men mycket viktiga detaljer, kastanjettrassel, doo-wop-körer, frustrande tramporglar och hammondsoul, som gör närvarokänslan fulländad.
   Plus Peters utomordentligt fint formulerade poesi som i de många lågmält suckande arrangemangen blir till stor lyrisk konst.
   Mycket känsla och personlighet, alltså, men också några oerhörda hits. Inte bara titellåten utan också "Skönt att finnas till" och "Så långt mina armar räcker".

/ Håkan

”Let it be. Naked”

Postad: 2003-11-22 16:31
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 2003.

The Beatles
Let it be. Naked
(Apple/EMI)


Nostalgivågen av nygamla Beatles-inspelningar svallar frekvent. Drygt 33 år efter originalet släpps bandets sista album igen. Nu utan alla Phil Spector-krusiduller men resultatet är långtifrån lika revolutionerande som tankarna inbillat oss under de senaste månaderna.
   För det första är omslaget ett av 2000-talets fulaste påhitt. För det andra är tillägget "Naked" i titeln omotiverat. Och för det tredje saknar skivan dokumentation och förklaring i text hur de en gång turbulenta inspelningarna ledde fram till skivan.
   Däremot är skivans musikaliska innehåll tillspetsat, misslyckade intron och glappande kommentarer är utraderade liksom några av originalets försumbara kortlåtar, och låtordningen har blivit mer naturlig.
   Spectors märkbara insats var faktiskt begränsad till några få spår, stråkarna på "The long and winding road" rankar jag nog som ett av pophistoriens vackraste ögonblick, så det är ingen helt ny skiva vi nu hör. Däremot ett renare, naturligare och sammantaget starkare album.
   Bonusskivans 22 minuter långa spår, där medlemmarna pratar i mun på varandra eller har svårigheter att snyggt starta en inspelning, är ingenting att ha och förhoppningsvis bifogas den utan någon som helst extra kostnad.

/ Håkan

Slaptones konsert

Postad: 2003-11-22 15:51
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 2003.

KONSERT
Slaptones
Sombrero, Örebro 22/11 2003


Slaptones debuterade i våras med ett trevligt rockabilly-stänkande album som dock totalt sett inte nådde upp i några högre höjder. Mest på grund av att materialet till 85 procent var covers och den tveklösa personligheten hos bandet, jag menar tre unga tjejer i fronten, hade svårt att ta sig förbi studioteknik och sedan ut ur högtalarna.
   Med huvudsakligen covers från 50- och 60-talet är det däremot så mycket lättare att stå på en scen och lyckas. När de formidabla rytmerna, de historiska riffen, den wacka-wacka-bumpande ståbasen och de fina rösterna skapar så mycket mer utstrålning än vad ett ordinärt coverband mäktar med.
   De här unga systrarna Bondeson, på gitarr, slidegitarrbanjo(!) och ståbas, lever musikaliskt genom sin far Janåke som satt trygg och stadig bakom trummorna. Och när repertoaren blev lite bluesigare, ”Spoonful”, ”Rollin’ and tumblin’” och ”Tobacco road”, sjöng han och spelade munspel också.
   Vårens debutplatta blev också ryggrad i bandets scenrepertoar som förutom den egna låten ”Love comes easy” uteslutande bestod av covers. Men de lyckades göra något eget av det dammiga, stundtals akterseglade materialet vars bäst-före-datum gick ut för åtskilliga decennier sedan.
   Med bedårande röster, snygg gitarrteknik och en naturlig scennärvaro blev det därför en behaglig upplevelse att ännu en gång få höra Elvis Presleys ”My baby left me”, Mose Allisons ”Parchman farm” och Johnny Kidds ”Please don’t touch”. Blues och gammal rock’n’roll i en logisk omfamning.
   Mest framträdande av familjen Bondesons medlemmar var Greta som sjöng mest och spelade både gitarr och sexsträngad gitarrbanjo med slide. Stundtals bodde det en liten Bonnie Raitt i hennes flinka fingrar över greppbrädan.
   Men även de andra systrarna tog sina sångnummer med skärpa och när lillasyster Sunniva sjöng sin egen ”Love comes easy” blev konserten som bäst. I en countryfierad och Chrissie Hynde-doftande poprocklåt.
   Som bara överträffades av slutlåten ”Are you tired of me, darling?”, när tjejernas underbara röster naket slingrade sig om varandra. Men så dags, när klockan närmat sig halv två, var publiken lite för trött för att älska de ljuvliga harmonierna.

/ Håkan

”The best of R.E.M.”

Postad: 2003-11-08 16:30
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2003.

R.E.M.
The best of R.E.M.
(Warner Bros)


Att sammanfatta den amerikanska gruppen R.E.M.:s karriär på en cd är sannerligen ingen lätt uppgift. Även om skivan är 18 låtar lång med en speltid uppåt 80 minuter och "bara" täcker in låtar efter 1988.
   Så när urvalet från gruppens sju studioalbum, som håller en osedvanligt hög kvalitetsnivå, ska samsas med några udda filmlåtar plus två nyinspelade låtar blir det naturligtvis en ytterst knapphändig sammanfattning av en av världens bästa rockgrupper. Kanske också bristfällig men som nu skivan är sammanställd finns det givetvis inte mycket att klaga på.
   Vilka låtar som borde plockats bort till förmån för "Pop song 89" och "Shiny happy people", hits som inte finns med här, kan jag inte riktigt förstå.
   Allt handlar naturligtvis om smak och prioriteringar men jag känner mig lite bönhörd när den hårda rockiga "Monster" bara representeras av en enda låt, naturligtvis "What's the frequency, Kenneth?", och "Automatic for the people" av hela fyra låtar.
   Men det är som sagt mycket tycke och smak när det gäller R.E.M.:s musik med så många starka album och starka, men ibland inte så iögonfallande, albumspår.
I den alldeles ypperliga konkurrensen hamnar faktiskt de nya låtarna i lä. "Bad day" är en gammal outtake på "It's the end of the world" från 1986 och lätt poänglösa "Animal", inspelad på en kvart, låter just snabbt ihopslarvad.
   De små parenteserna kan ändå inte störa helhetsbilden av R.E.M. som en komplett grupp. Från Mike Stipes gränslöst personliga röst via bandets stora variation till alla de klassiska låtarna.

/ Håkan

Tullamore Brothers konsert

Postad: 2003-11-06 15:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/11 2003.

KONSERT
Tullamore Brothers
K5, Örebro 6/11 2003


Tullamore Brothers fyllde 15 år och vi blev inbjudna på ren gaeliska, Cead Mile Failte. Tusen gånger välkomna med andra ord. Och även om vi bara var ett par hundra i publiken så blev det en inte överraskande glad afton med god musik, gemenskap och Guinness.
   Det var i torsdagskväll på många sätt långt till den 17 mars, St Patrick’s Day (nationaldagen på Irland), men Olle och de andra bröderna Tullamore kan på ett tämligen övertygande sätt påverka oss att bli irländare för en kväll.
   Det klappades, sjöngs och talades i takt med alla de typiska sångerna som när de inte dryper av ett djupt vemod blir så härligt rytmiska och allsångsmäktiga.
   Under två set med en sammanlagt konserttid på drygt 90 minuter hann den kärnfulla kvartetten med åtskilliga sånger. Inte alltid så välkända eller lättidentifierade i titlar men som på nått egendomligt sätt bor i varje människas hjärta.
   Bandet gav en signal om att ha en ny skiva på gång och det blev därför väldigt passande att lufta en hel del nya gamla låtar i repertoaren.
    För dagen är Tullamore Brothers en strikt kvartett och jag tyckte mig inte sakna varken bas, trummor eller körer. Snarare tvärtom.
   På fyra man stående på rad verkade det spontant och anspråkslöst öppna sig gränslösa möjligheter att vara både flexibel, rolig och blixtrande kunnig. Som när de försökte sätta musikaliska krokben för varandra.
   Jag förstår mycket väl att det i grunden behövs mer känsla, många klunkar Guinness och att det är viktigare med ett irländskt hjärta än att vara virtuos på ett instrument. Men en bouzouki i händerna på en gammal hårdrockare, som i det här sammanhanget uppträder under det paradoxala namnet Little Malt, kan också ge rysningar av välbehag. Inte minst i några av konsertens snabba instrumentallåtar.
   Eller när bandets senaste medlem, Thomas The Asker, lika naturligt som skickligt som smidigt bytte mellan dragspel, mandolin och flöjt. Och dessutom bjöd på ett underhållande lågmält mellansnack.
   Och så Ollie, sångaren som formar sin röst ur sin hals, där Guinness-ölen rinner ned, på ett alldeles häpnadsväckande sätt. Med en accent som, vad jag förstår, är helt autentisk och ytterst unik på de här breddgraderna.
   15 år i det här bandet har inte gjort någon blase eller mätt. Det känns som om det hela tiden finns nya utmaningar.

/ Håkan

Pauline konsert

Postad: 2003-11-03 15:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/11 2003.

KONSERT
Pauline
Å Andra Sidan/Frimis, Örebro 1/11 2003


Den förhållandevis unga 20-åriga Malmö-sångerskan Pauline Kamusewu har gjort något av höstens svenska debutskiva. Hennes ”Candy rain” är fylld av soulpoppiga och starkt arrangerade låtar.
   Hon har redan en röst som känns utvecklat kraftfull och låtarna hon skrivit tillsammans med sin producent Tobias Karlsson är uppseendeväckande melodistarka.
   Att stå på scen på en danskrog runt midnatt en lördagskväll är givetvis en helt annan sak. Som på en helt annan planet. För då plötsligt är varken rösten, arrangemangen och låtarna det viktigaste för att kommunikationen med publiken ska fungera.
   Pauline genomförde sin turnépremiär på Frimis i lördags och visst var det mycket nerver, mycket osäkerhet och sammanbiten koncentration men också ett övertygande självförtoende bakom den lite osäkra fasaden. Och med dessa otroligt starka låtar som en viktig ryggrad i konserten.
   På skivan var hon i stort sett bara omgiven av en enda kille men på scen hade Pauline ett helt band grabbar bakom sig. En ambitiös sextett ungdomar som kanske inte hade den rutinerade erfarenheten eller det professionella hantverket naturligt i sig men ändå lyckades ge skivans bästa låtar överraskande fräscha och oväntat levande tolkningar. Och stundtals brast de ut i rena rytmorgierna.
   Det var onekligen en spännande mix att se den glittrande, gnistrande och rent internationellt skinande sångstjärnan mellan låtarna stå och förklara sin tacksamhet till publiken på klingande skånska.
   Jag hade gärna påstått att jag den här kvällen såg en ny stjärna födas, för Pauline har verkligen möjligheter att bli något mycket mer än en dagslända i den kortsiktiga popbranschen, men hon är ännu inte riktigt färdigutvecklad för de stora scenerna.
   Men hennes repertoar har redan ett sensationellt starkt innehåll. Där uppenbara hitlåtar som ”Runnin’ out of gaz” och ”Answer” är klockrena i både utformning och stil. Medan suggestiva soul- och sambaballader som ”I did nothing wrong” (där Sade-influenserna lyste igenom även på scen) och ”Doubts” tar ner stämningen perfekt däremellan.
   För att sedan explodera i mycket fina albumlåtar som ”Nothing back” och ”Babylon”. Där hon både växte som artist och blev ett perfekt anpassat avbrott i kvällens traditionella discodansmusik.
   Låtmässigt är hon inte långt efter Robyns storstilade dignitet men äger inte riktigt scenen på samma övertygande sätt men Pauline är redan på god att bygga upp en solid artistkarriär. Med mycket god hjälp av sin underbart starka och soulfyllda röst och ett eget låtmaterial som kan bli hur stort som helst i framtiden.

/ Håkan

Refreshments konsert

Postad: 2003-11-02 15:53
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/11 2003.

KONSERT
The Refreshments
Down Town, Örebro 31/10 2003


Jag gick väl inte till Down Town i fredagskväll för att få uppleva något uppseendeväckande eller bli upp över öronen överraskad. När Refreshments står (och sitter - trummisen Mats Forsberg är en klippa!) på scen, vilket de numera gör sådär tre gånger om året i Örebro, är det mycket trygg rutin, ett rent professionellt hantverk och en alltid tillspetsad repertoar som lockar.
   Jag har ännu inte hört det fullständigt lysande Refreshments-albumet på skiva och tycker att bandet ännu så länge ger så mycket mer live.
   Deras sex album har alla några små skönhetsfläckar, där dammiga återblickar i rockhistorien kan bli på gränsen till patetiskt dansbandsaktiga, samtidigt som gruppens låtskrivare Joakim Arnell i övrigt utvecklas för varje skiva.
   Men den där fysiska rent ohämmade rockkänslan har i alla år spridit sig starkare på konsert. När de gränslöst får välja låtar från hela sin karriär, som de uppenbart gör spontant på scen varje kväll, plus att de kan stoppa in covers som aldrig fått rum på någon skiva.
   I lördagskväll fick jag exempelvis bland extralåtarna njuta av NRBQ:s ”Ain’t it all right” som jag aldrig har hört i de sammanhangen.
   Än så länge är Refreshments bäst på scen och mitt i inspelningarna av nästa skiva, en julskiva som väntas i slutet av november, gör de just nu spelningar som, visade det sig på Down Town, är mycket bättre än bara bra men som ändå inte känns livsviktiga ända ut i fingerspetsarna.
   Ändå fanns det givetvis detaljer och låtar i fredagskvällens konsert, som höll sig kring mänskliga 80 minuter, som inte kan beskrivas som annat än klassiker.
   Kvantitet slår aldrig kvalitet, som jag alltid brukar påstå, och när jag för kvällen erbjöds så inspirerade versioner av ”A guy like that” och ”One dance, one rose, one kiss” är det bara att buga sig.
   Då står jag gärna ut med Status Quo-parafraser som ”Betty Grable” eller dansbandsflörtar som ”Miss you miss Belinda” fast den senare fick ett roligt intro med saxofonisten Micke Finell som ”stal” mikrofonen från Joakim Arnell. Som för övrigt delade med sig av sånginsatserna till pianisten Johan Blohm mer än tidigare.

Refreshments låtar:
We just can’t win
No more teardrops
Baby I don’t care (Johan)
Taxi driver
A guy like that
Only time will tell
Veronica
Good news travels fast (J)
Lifetime…. (Johan+Joakim)
Stubborn heart
-55 Ford (J)
Betty Grable
One dance, one rose, one kiss
Musical fun for everyone
Stockholm, Sweden
Miss you miss Belinda
- - - - - - -
Ain’t it all right
Let it rock

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2003 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.